Ja, igår så var det då till slut dags för oss att få hämta hem vår nya familjemedlem  ! Vad han skulle kallas var fortfarande oklart, jag ville nog se honom innan jag kunde bestämma mig till 100 %. På vägen ner fick vi ett namnförslag från Carros kompis Malin – Staros efter nåt tjeckist öl – jag gillade det skarpt, men nä, det gillade inte Jacob… Det skulle vara ett namn på en fotbollsspelare, så när jag såg honom så bestämde vi att han helt enkelt får heta Baros! Det ska ju vara nåt sånt där konstigt tecken över S egentligen, och så tror jag det ska uttalas med nån typ av sch-ljud  på slutet – men det blir för krångligt, så vi har försvenskat det lite till Baros. Kan ju tänkas att det blir lite Ross av det… och min första egna schnauzerimport kallade jag ju för Rossi…

Men, om vi nu tar det från början…. Så hade Carro varit så bussig och sagt att hon kunde tänka sig att följa med mig och hämta honom – som sagt, att hämta valpar det gillar ju både hon och jag att göra, att lämna dom däremot…  . Ja, det är husses jobb…
Nu skulle Carro jobba till 18.00, men jag räknade med att vi skulle hinna om vi åkte direkt när hon slutade – tänkte åka E4:an över Stockholm och då blir det väl en 35 mil dit skulle jag tro. Jag åkte in till Sandviken nån timme före då jag lovat Carro att ge Diva och Zola mat, samt gå en promenad med dom så att de var klara för att följa med oss när hon slutade… När jag kom in i lägenheten så sov de så djupt, de är så inställda på att ingen ska komma i den tiden. Jag stod alldeles stilla i hallen, och till slut så kom Zola fram från TV-rummet – man undrar ju om han hört något då, eller om han helt enkelt kände lukten av mig i sömnen? Nåja, han blev så klart överlycklig att hitta mig där – och då vaknade även Diva. Sömndrucken och lite stel kom hon ut, och såg inte ut att först fatta vem det var som var där… Men, efter att hon hade ätit upp maten så var hon såklart glad och ville ut snabbt. Så jag satte på dem kopplen och begav mig ut. Jag tog riktning mot trappen – men då vägrade Diva, och drog istället mot hissen. – Ja, just ja – tänkte jag. Hon har ju lite svårt att gå i trappor. Så vi in i hissen, Zola var fortfarande jätteglad och hoppade på mig – och då stod väl han lite för Diva så hon inte kom in i hissen – så när hissdörren åkte igen så var hennes svans emellan! Hon gnydde till, och sedan såg jag bara hur det ”forsade” blod….. Eller ja, forsade och forsade – det kändes då så i alla fall… Jag såg bara hur det droppade fullt med blod i hissen och hon stod med svansen mellan benen och såg olycklig ut…. Min älsklingsdiva, hur kunde jag göra så mot henne??? Det var inte bara blodet som rann – kan säga att det sprutade tårar   från mig med. Hur klantig får man vara, usch jag hade så dåligt samvete. Ut ville de ju så jag fick börja bege mig ut fastän hon blödde, jag försökte undersöka svansen vilket gjorde att händerna mina var helt nedblodade. Efter bara några minuter så hade det slutat blöda, och jag torkade av blodet i närmaste snödriva…. Så blir det några rubriker om mystiska blodspår i Sandviken – då vet ni vad det gäller… Divisen hade såklart ont i svansen, och jag mådde så dåligt – fick tag på både David och Carro och var då smått hysterisk över vad jag hade gjort mot Diva. De kom dit så snabbt de kunde, ca 5-10 minuter efter att jag ringde. De trodde att de skulle mötas av en Diva med halva svansen på marken, så de blev ju lite förvånade när hon bar svansen som vanligt och viftade glatt på den när hon såg dom – var bara jag som fortfarande var mycket upprörd över vad jag hade gjort… Efter att ha sköljt av svansen för att hitta såret så upptäckte jag att det var ett litet jack och en liten svullnad bara… men stackars, stackars Diva som har en så klantig gammelmatte. De blev dock glada över att få hoppa in i bilen för att starta färden mot Linköping efter all denna uppståndelse.
Resan ner gick snabbt, planet skulle landa vid 21.45 och 21.35 så kör vi in mot flygplatsen och då ser vi planet på väg in mot landning! Så vad gör vi då? Jo, stannar bilen såklart och tar ett foto på planet strax innan landning. Ser ni den lilla ljuspricken på kortet? Där i sitter Baros och väntar på sin nya matte!
  

Vi gick in i avgångshallen och väntade utanför dörren där det stod att de ankommande resenärerna skulle komma ut. Och sist av alla så kom Lia ut med lilla Baros sittande i sin bag – längst upp på bagagevagnen! Hur himla söt som helst!!Men trött såklart….

   
Vilka är alla dom här människorna?
   
Man får väl provhånglas lite och bitas i näsan på dem för att se om de duger!

    
Ha...ha.... tror ni att jag tänker ligga här på golvet? Glöm det....
 

Strax efter 22.00 så hade vi packat in oss i bilen för att bege oss hemåt – tänk så härligt det är att hämta valpar, eller ja – vuxna hundar också för den delen. Det känns lite som julafton – sån förväntan och pirr i magen.

Baros var inte alls så sugen på att ligga vid Carros fötter, utan han skulle sova i knäet – eller så på mittkonsollen mellan sätena… det tog inte många minuter sedan förrän han somnade, och snarkade skönt. Norr om Stockholm skulle vi stanna för att tanka, och äta lite. Han studsade ur bilen då, kissade och blev lite på bushumör en stund. Vi åkte på MC-driven och skulle försöka äta i bilen – inte alltför lätt med en valp som tyckte att det luktade mycket gott med såväl milkshake som hamburgare!

   
Hörru, din snåljåp! Ska du äta hela hamburgaren själv, men jag då??
  
Hur fan får man upp det här locket då?
   
Såja, nu börjar det likna nåt - vaniljmilkshake, mums!!
 

Carro körde sedan från Upplands-Väsby till Sandviken – så då fick jag chansen att få gosa lite mer med honom. Och jodå, det var väl okej – men han ville gärna ha en tass på Carro också – så mittkonsollen blev hans bästa ställe sista biten.
När vi kom hem vid 03.00-tiden så var vi så trötta båda två… han har sovit bredvid min säng hela natten, knäpptyst.

Imorse så gick David upp först och gav hundarna mat, Baros var inte så sugen på nån mat – men han gillade att vara ute på gården, synd bara att vi har så trist väder idag… Får hoppas på lite sol imorgon så även matte tycker att det är angenämt ute!
   
Du är ju för fasiken pinsam matte! Kan man få bajsa ifred eller?
   
Vänta på mig då! 
   
Står det nåt i tidningen om att jag - frälsaren, har kommit nu för att rädda Barecho från det brun/vita träsket?

  
Hmm..... det luktar mycket godare från ert bord än från min matskål?
  
Hur var det nu man gjorde, lite småjuck så här på morgonkvisten är ju aldrig fel, eller vad säger du Batting?? Nehej, inte det...

  
Det här blir ändå min favorit, visste inte att de hade brumbjörnar som sällskapsdjur här i Sverige - men för mig är det då helt okej! 

Våra hundar är väl inte så oerhört imponerade av honom… han har bara fått träffa de äldre, lugnare hundarna än så länge. Vill ju inte skrämma honom med Sanne-panne på en gång...
Idag ska vi ta det lite lugnt och bara umgås – men imorgon blir det klippning och så ska vi försöka få till några nya kort på honom uppställd!