... för allt stöd, och allt fint ni har skrivit om Fritz. Mitt i eländet har det ändå känts skönt att veta att han har berört så många, och visst är det så att han på nåt sätt lever vidare genom sina barn, barnbarn osv....

Allt började egentligen för ca 1 år sedan. Det började bli svårt att hålla honom i bra hull, trots att han åt sina rejäla portioner (9-10 dl varje dag, torrt som blöttes upp). Tankarna gick såklart då till hans mamma Malin - som blev tunn så fort de sista månaderna i sitt liv. Han blev tunnare, och orkade inte heller med lika mycket längre. Han började höra sämre och sämre, och den allra sista tiden var han nog i det närmaste döv. På slutet fick han också en blågrå nyans på ögonen, detta minns jag att även Caesar fick på slutet. Det påverkade dock inte hans syn, så han hade inga problem trots att han inte hörde så bra. Var nog skönt för honom att slippa allt liv här hemma!

Månaderna gick, och jag gick ständigt omkring och oroade mig för honom. Det gick inte att få honom att få bra hull, trots att vi provade att öka maten. Dock var han hela tiden, pigg och glad - och med en ständigt viftande svans. Vi pratade igenom hur vi skulle göra, och jag bestämde att så länge han är glad, äter och inte har ont och verkar ha livsglädjen kvar så är det okej. Men, när den dagen kommer och detta inte stämmer längre, ja då skulle vi låta honom får somna in. Minnet från allt veterinärerna gjorde med Debbie har avskräckt mig från att experimentera allt för mycket. Kanske han skulle ha levat någon månad till med behandling, men jag kände att det inte var rätt mot Fritz. Han var så beroende av mig, och jag vet hur dåligt han mått när jag lämnat honom hos veterinären för munsanering. Så några operationer, och stora behandlingar var inte aktuella. 

För någon vecka sedan tyckte både David och jag att hans nosparti såg annorlunda ut, den var aningens konkav. Han hade också fnyst en del på slutet, framförallt på morgnarna. När han var hos Carro sist så blödde han näsblod, och jag har även sett att han nyst fram slem. Jag undersökte honom såklart då, såg inget speciellt. Han ömmade lite vid nosen, men inte så mycket. Nu har han aldrig varit så smärtkänslig, han var en sån hund som när jag råkade klippa för långt någon gång i en klo - så tittade han bara till på mig, sa inte ett ljud...

Så i onsdags morse när jag vaknade såg jag hur svälld han var längst fram på nosen.... Han ömmade nu, och jag såg att han ryggade tillbaks när de andra hundarna sprang emot honom - de hade väl sprungit emot hans nos och det måste han gjort rejält ont. Storgrinade såklart när jag insåg..... Jag skickade ett SMS till Pia, veterinären, om vad som hänt och frågade om jag fick komma efter jobbet. Det gick såklart bra. Försökte hålla mig på jobbet, och det gick skapligt. Sa inget till mina arbetskamrater då jag visste att jag skulle bryta ihop då. När jag gick hem för dagen så berättade jag för Christina vad jag skulle göra efter jobbet, och då var det som att allt jag hade tryckt tillbaks under dagen exploderade. Stortjöt i bilen på vägen hem, ut med hundarna en sväng - och så packade jag in Fritz i bilen, för hans sista bilfärd.... Var ju inte helt säker på att det skulle sluta så, men jag brukar känna när det är dags.

När jag kom fram och Pia tittade på honom, så bekräftade hon direkt mina misstankar. Med största sannolikhet hade han en tumör i nosen, han var jätteglad att vara där - och tiggde Frolic hela tiden. Hon kände att det var något hårt, förmodligen en tumör - och det gick inte att operera. Hon såg också på hans allmäntillstånd, att han var så tunn och sa att visst kunde vi ge honom en antibiotikakur - men hon trodde jag skulle stå där igen om några veckor. Såg ju på henne utan att hon sa det direkt ut, att det fanns inget val....  Men att ta beslutet, och forma orden - vi låter honom somna in, herregud så svårt det var.... Jag var själv där, och det var så jag ville ha det. Fritz var min, bara min på nåt sätt....

Det visade sig senare att hans blodcirkulation var dålig, så han mådde nog sämre än vi hade förstått. Han gick bort snabbt, liggande med huvudet i mina händer - och även om det var outhärdligt, fruktansvärt - så var det samtidigt skönt. Nu var allt över, han hade inte ont mer - och på nåt sätt så är vägen fram till beslutet nästan det värsta.

När jag kom hem kastade jag mig i soffan, med alla hundar kring mig. Storgrinade såklart, och de kände nog alla vad som hade hänt - de låg tryckta intill mig allihopa och Kylie slickade bort alla tårarna i mitt ansikte....

Somnade sen inte förrän framåt 03.00 på natten, och hela förmiddagen dagen efter gick jag som i dimma. Fick såna gråtattacker ibland, och däremellan så kändes det ändå skönt att veta att han mår bra nu....

Vid 13.00-tiden fick jag samtal från skolan om att Jacob skadat sig under en dansuppvisning. Han hade fått en sko i ögat, blödde och ville att jag skulle komma så fort som möjligt. Kastade mig i bilen såklart, och var väl där efter 10 minuter.

Stor uppståndelse, både barn och vuxna kring honom på skolgården och Jacob själv såklart jätteledsen, med en papperservett mot såret ovanför ögat. Mammas älsklingen, som om det inte räckte med elände.....

Så här såg han ut när jag hämtade honom, han hade fått en sko från en skolkompis i ögat när han skulle ställa sig på händer. Det måste ha gjort oerhört ont.... Har hört från annat håll att han låg ner och sparkade av smärtan. Det konstigaste tycker jag är att Jacob själv säger att ingen vuxen kom fram till honom när han skadat sig, om ett barn ligger ner och sparkar av smärtan, gråter och blöder - då borde väl nån reagera? Jag hoppas det är så att han minns fel, annars blir man ju lite mörkrädd....

Vi bestämde oss för att inte åka in till sjukhuset efter att ha pratat med sjukhusrådgivningen, vi skulle avvakta.

På morgonen efter kunde han inte öppna ögat alls, och hade rejält ont i ögat. Han var också väldigt ljuskänslig. Efter att ha pratat med rådgivningen igen, fick vi rådet att åka in. De tyckte dock inte att ögat såg skadat ut, och det är ju huvudsaken - man blir ju så orolig just när det gäller såna grejer.

Så nu ser han ut så här, som en liten slagskämpe! Jag har alltid oroat mig att han ska göra illa sig på innebandyn eller fotbollen. Så David sa bara, där ser du - mycket farligare att dansa än att spela innebandy eller fotboll!!

Nu ska jag packa, och göra mig iordning för att David och jag ska tillsammans med två andra par åka till Stockholm för att gå på Golden Hits ikväll. De andra åkte tidigare med buss för att hinna med shopping, men sånt intresserar ju inte mig så mycket så David och jag åker tåg om en liten stund istället. Hoppas kunna få koppla av och kanske få skratta lite efter allt som hänt....