Åke skjutsade in David och mig till tåget i Gävle på lördag fm, det skulle gå 10.06 - och var inte ens försenat en minut, imponerande!  

Vi hade tur och fick sitta med stolarna i färdriktningen. Jag tycker det kan vara lite jobbigt när man åker åt fel håll, lätt att bli åksjuk då.

Väldigt smidigt måste man ju säga att det är att åka tåg, tog 1 timme och 20 minuter från Gävle till Stockholm med X2000. Men tråkigt..... jag surfade lite på datorn - och inte fanns det något gratis internet på tåget inte - nädå, det kostade såklart.... tur jag hade mitt eget med mig som är gratis på helger och kvällar!

Det kändes ju lite som att vara med på "På spåret" när tåget susade fram - inte fanns det mycket att se..... En liten räv var väl det enda som piggade upp lite.

  
Ja, här börjar vi närma oss - fint när det är spårskyltar istället för vägskyltar. 

Vi var framme vid 11.30, och tog då en taxi till hotellet - Scandic Anglais. När vi checkat in, och lämnat våra väskor så begav vi oss ut för att ansluta resten av gänget som åkte tidigare i morse för att hinna med mer shopping.

Hungriga var vi allihopa, så ett besök på Kungshallen blev det först. Perfekt när det finns mycket att välja på - speciellt då för kräsna mig. Tror vi alla blev mätta och belåtna efter att ha mumsat i oss en rejäl lunch. Det blev vegetariska vårrullar med ris och sötsur sås för mig.

Såååååå var det dags för shopping, min "favoritsysselsättning"...NOT! Vi var in på en STADIUM-butik, och där tjöt det i larmet när Lena gick in. Ingen av oss ville gå bredvid henne ut, men då sa larmet ingenting som tur var.... Så himla pinsamt om det låter och folk tror att man stulit något!

Sedan bar det av in på NK - och där tog shoppingtålamodet slut för mig.... David släpade runt mig, han måste ha ärvt nån shopping-gen från sin mamma - för han tröttnar inte alls på samma sätt som mig.

Här är han igång och letar efter en grön tröja... men det fanns ingen, och det var ju det jag förstod så fort jag såg det på långt håll?! Det räcker att kolla lite snabbt bara så vet man ju att det inte finns nåt lämpligt....

Sedan gick vi in på några fler affärer, bland annat var vi in på Zara. Där lyckades jag faktiskt köpa ett par mysbyxor, bruna såklart så de matchar hundarna, och så en ljus t-shirt. Båda grejerna var till Jacob.

Nu var det sannerligen dags för en paus.... det fick bli en fika i Sturegallerian. Hittade ett ledigt bord, och David gick för att köpa en kaffe till sig, te till mig och så nån liten bakelse - till mig det också. Och det fick han till det fashionabla priset 118 kronor. Det kostar att ligga på topp!

  
Smarrig, eller hur? Och huuuuur nyttig som helst, jag lovar.....

 
Kungsgatan. Tänk att det inte är nå snö alls inne i centrala Stockholm, man får verkligen vårkänslor när man slipper denna hemska snö! 

Så ville jag in på en hundbutik jag sett, men där fanns inget alls av värde - massa krafs bara. Så var det äntligen dags att bege sig till hotellet för lite vila.... Men nädå, då lyckades David se en BOSS-affär en bit bort som han prompt skulle till. Och där lyckades han då hitta en grön tröja som dög till honom. Efter lite provande skulle han då slå till. - 350:- sa killen i kassan. - Men, sa David - det stod ju 700:- på den. Suck tänkte jag, hur dum får man bli......   Men, ingen fara - de hade rea så det priset stämde. David hade också kollat på en annan tröja där som han tyckte om, men efter att ha kollat på priset, 1200:-, och på min min i ansiktet så avstod han. Men, nu när det var rea slog han till på den också - mitt tålamod var dock slut sedan länge då - så jag gick före till hotellet....

Efter lite vila och uppsnoffsning, skulle vi träffas i baren på hotellet en timme innan vi skulle gå. Jag hade druckit 1,5 glas vin på rummet, så drack bara vatten - varannan vatten ska det ju vara!

Fr.v.: David, Lena - mittemot sitter Lars, Mattias och Lotta. Sällskapet bredvid oss bestod av en äldre man som fyllde 70 år, och så hade han 7 unga damer med sig. Vad vi undrade hur det kunde komma sig att de var där tillsammans innan vi fick reda på hur det låg till....He...he.... ibland är man bra nyfiken!

Väl på Golden Hits hittade vi snabbt vårt bord, satte oss och konstaterade att vi hade bra sikt - och det kändes ju bra! Anledningen till att vi åkte hit var för att Lars & Lena och David & jag gett Mattias i 40-års present i höstas en biljett hit, och att han skulle få oss med som "trevligt" sällskap. Lars, Mattias och David är tränarna i Jacobs fotbollslag - och Lars & Lena är också föräldrar till Jacobs kompis Emil, och Mattias & Lotta till Jacobs andra kompis Elias. Så mycket prat om barnen blev det.....

Showen var lika bra som sist vi var där, jag bara älskar sånt här. Just när det är musik och lite show blandat, så oerhört trevligt. Maten var helt okej - och några glas med vin åkte ner också. Vi hade supertrevligt, så jag är så glad att vi kom iväg så jag fick lite annat att tänka på ett tag....

Showen var just om 70-talet, och Elvis hade ju en framträdande roll kan man säga. Annars älskade jag också när de gjorde Waterloo från olika länder, skitans bra var det!

  
Ja, inte så lätt att se något här.... Ville inte släpa med stora kameran, utan fotade med mobilen och då blev det liksom inte bättre än såhär....

Trött man blir på fulla människor.... De sa till flera gånger vilka regler som gällde, man fick inte beträda scenen och under tiden de hade ett shownummer så skulle man sitta på sin plats eftersom de sprang runt lite här och där då. Men vissa "fyllskador" fattar ingenting... vet inte hur många gånger de fick säga till en del för att de skulle fatta!! 

Vi minglade runt lite efter shown, de spelade jättebra musik i Schlagerbaren så jag blev nästan lite danssugen där ett tag - eller ja, åtminstone sångsugen!

Vid 00.30 tiden hade jag gäspat bra många gånger, så då började vi bege oss mot hotellet. När vi gick ut därifrån så var det säkert en 50 meter lång kö in till Golden Hits, såg flera krogar där det var såna köer..... Så glad jag var att denna tid är över i ens liv, och att man slipper springa på krogen.....

När vi vaknade i morse var det strålande väder. Stockholm är verkligen en fin stad när man ser den i solsken! Visst väntar man nästan att Karlsson på taket ska dyka upp här?

Efter frukost, och taxifärd till terminalen var det dags att åka buss hem. 2,5 timme tog det hem - så det kändes ju aningens segt. Näe - buss och tåg i alla ära, men nog är det bekvämast allt att åka egen bil!

Efter att ha fått lite mat hos Åke och Kerstin, så känns det nu skönt att vara hemma igen. Lite smått och gott att göra, bara jag blir färdig med detta innan det är dags för Solsidan vid 20.00

... för allt stöd, och allt fint ni har skrivit om Fritz. Mitt i eländet har det ändå känts skönt att veta att han har berört så många, och visst är det så att han på nåt sätt lever vidare genom sina barn, barnbarn osv....

Allt började egentligen för ca 1 år sedan. Det började bli svårt att hålla honom i bra hull, trots att han åt sina rejäla portioner (9-10 dl varje dag, torrt som blöttes upp). Tankarna gick såklart då till hans mamma Malin - som blev tunn så fort de sista månaderna i sitt liv. Han blev tunnare, och orkade inte heller med lika mycket längre. Han började höra sämre och sämre, och den allra sista tiden var han nog i det närmaste döv. På slutet fick han också en blågrå nyans på ögonen, detta minns jag att även Caesar fick på slutet. Det påverkade dock inte hans syn, så han hade inga problem trots att han inte hörde så bra. Var nog skönt för honom att slippa allt liv här hemma!

Månaderna gick, och jag gick ständigt omkring och oroade mig för honom. Det gick inte att få honom att få bra hull, trots att vi provade att öka maten. Dock var han hela tiden, pigg och glad - och med en ständigt viftande svans. Vi pratade igenom hur vi skulle göra, och jag bestämde att så länge han är glad, äter och inte har ont och verkar ha livsglädjen kvar så är det okej. Men, när den dagen kommer och detta inte stämmer längre, ja då skulle vi låta honom får somna in. Minnet från allt veterinärerna gjorde med Debbie har avskräckt mig från att experimentera allt för mycket. Kanske han skulle ha levat någon månad till med behandling, men jag kände att det inte var rätt mot Fritz. Han var så beroende av mig, och jag vet hur dåligt han mått när jag lämnat honom hos veterinären för munsanering. Så några operationer, och stora behandlingar var inte aktuella. 

För någon vecka sedan tyckte både David och jag att hans nosparti såg annorlunda ut, den var aningens konkav. Han hade också fnyst en del på slutet, framförallt på morgnarna. När han var hos Carro sist så blödde han näsblod, och jag har även sett att han nyst fram slem. Jag undersökte honom såklart då, såg inget speciellt. Han ömmade lite vid nosen, men inte så mycket. Nu har han aldrig varit så smärtkänslig, han var en sån hund som när jag råkade klippa för långt någon gång i en klo - så tittade han bara till på mig, sa inte ett ljud...

Så i onsdags morse när jag vaknade såg jag hur svälld han var längst fram på nosen.... Han ömmade nu, och jag såg att han ryggade tillbaks när de andra hundarna sprang emot honom - de hade väl sprungit emot hans nos och det måste han gjort rejält ont. Storgrinade såklart när jag insåg..... Jag skickade ett SMS till Pia, veterinären, om vad som hänt och frågade om jag fick komma efter jobbet. Det gick såklart bra. Försökte hålla mig på jobbet, och det gick skapligt. Sa inget till mina arbetskamrater då jag visste att jag skulle bryta ihop då. När jag gick hem för dagen så berättade jag för Christina vad jag skulle göra efter jobbet, och då var det som att allt jag hade tryckt tillbaks under dagen exploderade. Stortjöt i bilen på vägen hem, ut med hundarna en sväng - och så packade jag in Fritz i bilen, för hans sista bilfärd.... Var ju inte helt säker på att det skulle sluta så, men jag brukar känna när det är dags.

När jag kom fram och Pia tittade på honom, så bekräftade hon direkt mina misstankar. Med största sannolikhet hade han en tumör i nosen, han var jätteglad att vara där - och tiggde Frolic hela tiden. Hon kände att det var något hårt, förmodligen en tumör - och det gick inte att operera. Hon såg också på hans allmäntillstånd, att han var så tunn och sa att visst kunde vi ge honom en antibiotikakur - men hon trodde jag skulle stå där igen om några veckor. Såg ju på henne utan att hon sa det direkt ut, att det fanns inget val....  Men att ta beslutet, och forma orden - vi låter honom somna in, herregud så svårt det var.... Jag var själv där, och det var så jag ville ha det. Fritz var min, bara min på nåt sätt....

Det visade sig senare att hans blodcirkulation var dålig, så han mådde nog sämre än vi hade förstått. Han gick bort snabbt, liggande med huvudet i mina händer - och även om det var outhärdligt, fruktansvärt - så var det samtidigt skönt. Nu var allt över, han hade inte ont mer - och på nåt sätt så är vägen fram till beslutet nästan det värsta.

När jag kom hem kastade jag mig i soffan, med alla hundar kring mig. Storgrinade såklart, och de kände nog alla vad som hade hänt - de låg tryckta intill mig allihopa och Kylie slickade bort alla tårarna i mitt ansikte....

Somnade sen inte förrän framåt 03.00 på natten, och hela förmiddagen dagen efter gick jag som i dimma. Fick såna gråtattacker ibland, och däremellan så kändes det ändå skönt att veta att han mår bra nu....

Vid 13.00-tiden fick jag samtal från skolan om att Jacob skadat sig under en dansuppvisning. Han hade fått en sko i ögat, blödde och ville att jag skulle komma så fort som möjligt. Kastade mig i bilen såklart, och var väl där efter 10 minuter.

Stor uppståndelse, både barn och vuxna kring honom på skolgården och Jacob själv såklart jätteledsen, med en papperservett mot såret ovanför ögat. Mammas älsklingen, som om det inte räckte med elände.....

Så här såg han ut när jag hämtade honom, han hade fått en sko från en skolkompis i ögat när han skulle ställa sig på händer. Det måste ha gjort oerhört ont.... Har hört från annat håll att han låg ner och sparkade av smärtan. Det konstigaste tycker jag är att Jacob själv säger att ingen vuxen kom fram till honom när han skadat sig, om ett barn ligger ner och sparkar av smärtan, gråter och blöder - då borde väl nån reagera? Jag hoppas det är så att han minns fel, annars blir man ju lite mörkrädd....

Vi bestämde oss för att inte åka in till sjukhuset efter att ha pratat med sjukhusrådgivningen, vi skulle avvakta.

På morgonen efter kunde han inte öppna ögat alls, och hade rejält ont i ögat. Han var också väldigt ljuskänslig. Efter att ha pratat med rådgivningen igen, fick vi rådet att åka in. De tyckte dock inte att ögat såg skadat ut, och det är ju huvudsaken - man blir ju så orolig just när det gäller såna grejer.

Så nu ser han ut så här, som en liten slagskämpe! Jag har alltid oroat mig att han ska göra illa sig på innebandyn eller fotbollen. Så David sa bara, där ser du - mycket farligare att dansa än att spela innebandy eller fotboll!!

Nu ska jag packa, och göra mig iordning för att David och jag ska tillsammans med två andra par åka till Stockholm för att gå på Golden Hits ikväll. De andra åkte tidigare med buss för att hinna med shopping, men sånt intresserar ju inte mig så mycket så David och jag åker tåg om en liten stund istället. Hoppas kunna få koppla av och kanske få skratta lite efter allt som hänt....

"They say memories are golden,
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million time I cried.
If love alone could have saved you,
you never would have died.
If tears could build a stairway,
and heartache make a lane.
I´d walk the path to heaven,
and bring you back again."

Du och jag Fritte, det har alltid varit du och jag, visst har det? Nu är jag så ensam kvar här utan dig, vet inte hur jag ska klara av det - men vet att jag på nåt sätt måste... till den dag vi möts igen.

När du föddes var det något speciellt med dig, kanske jag inte förstod direkt då hur mycket du skulle betyda för mig. Men ganska så snart fick vi ett speciellt band till varandra. 

Vi har rest land och rike runt tillsammans, delat säng och liv ihop. Jag känner mig halv utan dig, och jag vet att de andra hundarna här hemma också saknar dig. Det gör såklart också David, Henric, Thomas och Jacob som även de delat en stor del av sitt liv med dig. Jacob var bara 1 år gammal när du föddes, så han vet inte om något liv utan dig....

Så mycket vi har upplevt tillsammans du och jag, och aldrig någonsin har du lämnat min sida. Du har alltid väntat troget på mig, och din vänliga blick har alltid varit riktad mot mig - fylld av kärlek. Jag hoppas att du känt hur mycket jag har älskat dig tillbaks.

Vi har följts åt hela livet, jag tog emot dig med mina händer när du föddes - jag har skött dig genom hela livet, och när du tog ditt sista andetag så var det i min famn... Sov gott nu min älskade, bäste vän.... och vänta på mig vid regnbågsbron. Jag vet att ni är många som kommer att finnas där för att ta emot mig när den dagen kommer, och jag vet också att allra först kommer jag att mötas av dig...   

Ja, det kan man verkligen kalla det här hemma nu..... Veras löp börjar väl gå över, men hon är fortfarande lite förälskad i Messi - meeeen han har bara ögon för Pärlan nu  .... Pärlan började löpa idag, och utan att överdriva kan jag väl säga att hon är oerhört trött på Messi redan. Han har slickat båda hennes öron så att de nu är dyngsura och om hon hoppar upp på mig så tar han snabbt ett tag runt hennes midja och tycker, ja - nu kör vi!!!  

Pärlan ska paras med Sammy, och nu gäller det bara att få till hur vi ska få henne till honom. Det blir ju ev. parning nästa helg, och då ska både David och jag till Sundsvall. Det brukar ju lösa sig, så får hoppas det gör så även denna gång.

CH Goldmoore's Gold Dreamer "Sammy" &

  
CH Barecho Poetry In Motion "Pärlan".

Valparna borde födas i mitten av april, om allt går enligt planerna.

Måste väl lägga in kort på föräldrarna till cockerkullen också;

 
CH Travis Vintage Gold "Stephen" &

 
CH Backhills Quality Design "Vera".

De valparna beräknas födas i början av april, skönt att det blir några veckor mellan kullarna! 

Som om inte det räckte, så löper the big Queen herself också... Och det finns ju ingen i hela världen som det är så synd om när hon löper och är dräktig som vår Batting.   Hon ligger nu uppe i soffan mest hela tiden, okej då - om vi äter kan hon väl masa sig ner och tigga lite för att göra oss nöjda så vi inte blir alltför oroliga.

Som de flesta vet så är hon ju mattes speciella ögonsten, och hon är så himla rolig, kan prata om henne hur lääääänge som helst jag - ingen av våra andra hundar är så "ding" som hon. Ni kanske kommer ihåg att jag berättat att hon vägrar sova i vårt sovrum sedan Clådan och Pärlan började sova där? Men, tänkte jag - i helgen skulle ju bara hon, Lleyton och jag sova på hotell - då borde det ju vara lugnt? Och jodå, de låg båda två i sängen och jag tryckte ner mig mellan dem. Först låg hon still ett par minuter, sedan tittade hon upp - kollade på Lleyton, suckade och hoppade ner för att lägga sig på soffan istället.

Efter ca en kvart så hoppade Lleyton ned, var väl för varmt för honom skulle jag tro. Vad händer då? Då kommer hon direkt och lägger sig tätt intill mig.... Inte tänker då hon dela mig med någon annan, då får det helt enkelt vara!

Igår efter jobbet så hade jag fullt upp med att återställa hemmet som jag vill ha det efter att ha varit borta några dagar. Helt otroligt så det kan det bli bara för att man inte är där och håller efter. Nu är det väl kanske så att den enda som ser detta är jag, som ju är mycket noga med att var sak ska ligga på sin plats, och då helst på den plats där den har legat sedan 200 år tillbaka.... Kvinnligt, eller?

Nåja, allt är nu okej här hemma igen -och nu ikväll har David och jag varit hos bästa svägerskan Anna och fått håret klippt. Jag skulle bara ha topparna klippt, men det blev lite mer... Inte för att det gör något, det växer så oerhört snabbt nu - fattar inte hur det går till, när jag var ung (vadå var??) så växte det så himla långsamt kommer jag ihåg....

  
Jacob skulle ta kort på mig, men man är ju inte så pigg på att vara med på kort nuförtiden....

Nu ska det i lite toning i håret så kanske man känner sig lite fräschare i vintermörkret!