... inte visste jag att det var livet. Inte för att jag vill låta så djup, men precis så är det ju - och livet blir ju lite vad vi gör det till själv. Visst, inte kan vi välja själva om vi är friska eller inte - men mycket annat kan vi göra något åt. Att fylla alla dagar med mening och glädjas åt det man har istället för att grämja sig över det man inte har, ja - det är då en kamp för de flesta skulle jag tro och nånting som jag får påminna mig själv om ofta. Som jag sagt tidigare har jag mycket tankar på att det ska ske en förändring i mitt liv snart och framförallt då jobbmässigt - mycket ideér och tankar finns just nu hos mig kan jag lova.... Vi får väl se vad de leder till!

I går var jag på utvecklingssamtal med Jacob och hans lärare. Allt var bra, han var så duktig och självklart blir jag stolt över att höra det! Vem vill inte höra att ens barn är fantastiskt? Fast själv har man ju vetat om det hela tiden.... Men, även om det är lugnande att höra att han är duktig i många ämnen så är det ändå det att han är snäll och beter sig bra både mot vuxna och barn på skolan som betyder mest för mig.

Finns säkert många som har åsikter om ens barn, kanske för deras klädstil eller annat - vad vet jag? Men, jag kunde inte bry mig mindre faktiskt.... Som jag känner alla mina barn så skulle de aldrig göra någon illa, varken människa eller djur  . Tror inte heller att de skulle strunta i att hjälpa någon i nöd..... När jag tänker på andra människor ifall de är bra och snälla, eller inte - så brukar jag fundera över ifall de skulle hjälpa en annan människa som t.ex ligger avsupen och avsvimmad ute - skulle de bara tänka på sin egen bekvämlighet eller skulle de stanna upp och göra allt de kunde för att hjälpa den stackaren som låg där? Kan säga att de människor jag känner som har djur är överrepresenterade av dom jag tror skulle hjälpa istället för att bara gå förbi....

Onsdagkvällen begav jag mig upp till veterinären i Hamrånge för att Kylie, Lleyton, Tyra och Miranda behövde vaccineras. På vägen hem stannade jag till på apoteket i Valbo. Klockan var då nästan halv åtta så jag var ensam kund inne där. Det stod en som jobbade där vid receptkassan, först tänkte jag bara gå fram dit, såg ju att jag var själv och att hon inte hade något att göra. Men, nej - lydig svensk som jag är tog jag en nummerlapp fastän det kändes töntigt. Tror ni hon sa åt mig att komma dit fastän jag stod en meter ifrån henne och det bara var vi två där? Nejdå, hon tryckte fram mitt nummer och kollade på mig bara - så himla opersonligt. Sedan inte ett leende eller nåt extra ord alls, är vi sådär tråkiga i Sverige - eller är det just dom på Apoteket som är så? David har en teori om att de som jobbar på apoteket och är pigga, glada och alerta är nyanställda. Om några år kommer de också att se trista, sura ut och dra fötterna efter sig.... Hoppas verkligen han har fel!

Efter besöket på apoteket gick jag in på Coop, hade bara tre varor i min korg - endast en kassa var öppen och framför mig i kön stod en kvinna som hade handlat för typ en månad eller så.... vagnen var så överfylld, tror jag aldrig sett något liknande. Tror ni hon erbjöd sig att jag kunde gå före? Jag är såklart helt medveten om att hon hade all rätt i världen att stå där hon gjorde, men jag skulle nog haft svårt att inte låta nån gå före när det är på det sättet. Meeeen, man har ju lärt sig genom åren att det finns alla möjliga olika varelser i vår herres hage!!

Tyra sover ju i vår säng varje natt som de flesta andra av våra hundar - men hon nöjer sig inte bara med att sova i sängen, utan hon ska allra helst ligga på min kudde - och då ovanför mitt huvud. Där ligger hon och smånaggar i mitt hår, så ni kan ju tänka er hur min frisyr ser ut nu på morgnarna...

Vill också passa på och gratulera I-kullen som fyller 5 år idag. Det är Pennys sista kull och pappa till kullen är Hilmer. Endast en tik föddes i kullen, Heylie, och hon blev tyvärr inte så gammal.... Zingo hade vi kvar ganska så länge, han hade inte båda testiklarna nere, och in i det sista hoppades jag på att de skulle komma ner. Nu blev det inte så, utan han flyttade till Sandviken där han lever livets goda dagar som jakthund istället. Milton bor också i Sandviken, han träffar jag ganska så ofta när han och Cesar kommer hit på besök för att deras familj är på resa. Caspian bor i Stockholm och tävlar framgångsrikt inom Agility. Ivar flyttade till Eskilstuna och han var det länge sedan jag hörde något ifrån nu.

Oj, nu är klockan verkligen sängdags ser jag - imorgon är det fredag igen, jippie!!