...ja, fortsättningen kan ni ju, eller hur? Här kommer då den utlovade konversationen mellan min son och mig, tidigt i lördagsmorse.

Henric, min son som snart fyller 20 år, skulle se efter våra hundar under tiden vi var i Paris. Någon vecka innan vi skulle åka fick han reda på att det skulle vara en mindre släktträff i Stockholm med hans farmors släkt. Han frågade därför sin mormor om hon kunde ställa upp och se efter hundarna från lördag efter lunch till söndag em. Hon var bussig och ställde upp på det. Nu skulle ju hon ha monter på söndagen i Högbo så Leif hjälpte till de timmarna.

Jag väcktes alltså 04.35 i lördags morse av att min mobiltelefon ringde. Jag hann inte upp och svara förrän personen som ringde lagt på. Såg på displayen att det var Thomas, äldste sonens, telefonnummer. Jag blev såklart orolig - det blir man ju när ens barn ringer vid den tiden, jag visste ju också att de båda var i Stockholm. Jag ringde upp på en gång och konversationen blev som följer:

Innan jag hinner säga något hör jag i bakgrunden:

Thomas: - Här, ta den - det är mamma.

Henric: - (med tydligt sluddrande röst) Näj, hon svarar inte.

Thomas: - Jo, men det är mamma i telefon.

Henric: - Nä, hon svarar inge - har ringt flera gånger.

Thomas: (med lätt irriterad röst) - Men, hon är i telefon nu!

Henric tar telefonen.

Henric: (nu med sockersöt stämma) - Hej mammsi...

Helene: - Hej.....

Henric: (fortfarande sockersöt stämma, lätt sluddrande). - Du, när kommer ni hem?

Helene: - På måndag morgon-förmiddag.

Henric: - Oj, inte förrän då! Skulle ni inte åka hem idag?

Helene: - Jo, men det är 200 mil vet du....

Henric: - Jaha... Tror du mormor skulle kunna se efter hundarna till ni kommer hem?

Helene: (lite smått irriterad) - Nej, det tror jag inte. Isåfall får du fråga henne själv, men jag kan lova dig att hon säger nej. Hurså, varför kan inte du se efter dom?

Henric: - Jo, vi tänkte åka till Finland.

Helene: - Va?! Nu?!

Henric:  - Ja, vi är lite sugna att göra någonting tillsammans, åka nånstans.

Helene: (chockad) - Vilka är ni som ska åka då?

Henric: - Jaaaa, det är jag, brorsan, Samuel (hans kusin), en kompis till Samuel och en till kille.

Helene: - Vem då?

Henric: - Njae, vet inte vad han heter.... Det brukar ju vara sånt festande på båtarna.

Helene: - Ehhhh, jo - just det... Du vet Henke, man får inte de smartaste idéerna när man är full....

Henric: (lite tyst, låter osäker - mamma är ju klok så nu blev det svårt) - Njae...men kan jag fråga mormor då?

Helene: - Visst gör det du.... Hörs sen då.

Henric: - Ja

Strax efter ringer han tillbaka. David svarar denna gång då jag är på toa. Varför han ringer tillbaka vet vi inte ännu....

Henric: - Hej

David: (med lätt retsam ton) - Hejsan, tänkte du åka till Finland?

Henric: - Ja, vi vill göra nåt kul ihop.

David: - Har du pratat med nån om det här?

Henric: - Jaaaa (med stupsäker röst).

David: - Med pappa, eller?

Henric: - Näe, med brorsan (som då är lika full han och två år äldre....).

David: - Får du ens åka Finlandsfärja när du inte fyllt 20 år?

Henric: - Njae, vet inte....

David: - Vilken båt ska ni åka med, och när går färjan då?

Henric: - Vet inte.... Kanske drar till Danmark istället eller nåt, vill bara göra nåt kul.

David: - Till Danmark? Hur skulle ni komma dit då - med flyg eller taxi, eller?

Henric: - Nej, det vet jag inte.... Kan jag få mormors telefonnummer?

David: - Visst, kan SMS:a det till dig. Men du frågar bara henne en gång, inget tjat - utan du accepterar det svar du får.

Henric: - Jaaaaa (tjatgubbe hör man att han tänker).

David: - Hör av dig sen så vi vet hur det blir.

Henric:  - Ja, hej då.

David: - Hej då.

En stund senare ringer mamma och berättar att hon sagt nej, jättebra tyckte vi förstås....

När vi kommer hem så pratar vi med Pelle, deras pappa som var med dom i Stockholm. Han berättade då fortsättningen på det hela....

När Pelle vaknade på söndagsmorgonen är både Thomas och Henric försvunna, han går inte till sin bror Janne (far till Samuel) och upptäcker då att även Samuel saknas. Pelle har kollat sin mobil och inga meddelanden där, han frågar Janne om han vet var Samuel är. Det har han ingen aning om... Han kollar dock sin mobil och har då fått ett SMS från sin son där det står "Allt är lugnt, ring när du har vaknat." Sånt får ju en föräldrar att känna sig kolugn eller hur?

Då ringer Janne upp Samuel, och då svarar Samuels farfar (i Furuvik). Que? Han blir lite lätt chockad först - men sedan berättar då farfar att Samuel kommit dit med tåget från Stockholm. Var Thomas och Henric är vet han inte..... Till slut fick dock Pelle tag på Henric efter att han kommit hem till oss... Om detta var jag lyckligt ovetande som tur var!

När de insett att det inte blev något Finland gick de ner till Centralen och åt något. Väl där så började de kolla på hur de skulle kunna ta sig tillbaks till Vidja (utanför Huddinge). De insåg att det var billigare att ta tåget hem så de bestämmer sig för att göra det istället. Detta då utan att meddela någon, allra helst Pelle som var där med dom. Just att de inte hörde av sig när de drog därifrån är väl det enda de fått skällning för, det andra kan man ju bara klassa som fylldille - nåt som de flesta av oss gått igenom i vår ungdom .

Nä, nu ska jag gå och lägga mig för några timmar - ska upp 23.30 för avfärd mot Tvååker 01.15.