I morse fick vi lite sovmorgon - skönt ! Eftersom England ligger en timme efter oss så fick ju en timme till där och det var välbehövligt. Vi var bra trötta båda två...

Jag klippte Keiffer och titta så fint huvudet blev då!

Man får fram uttrycket mycket mer tycker jag när de är klippta. Seamus fick sig lite putsning också - nåt han inte alls uppskattade, men det hör liksom till när gammelmatte kommer på besök!

Luca i full språng på bakgården!

Undrar just vad jag visar här? Kanske ska jag göra någon fingerkonst eller så...

Luca har just gjort "nummer två" och jag undrar jag hur mycket hundskit vi uppfödare plockar på ett år?

Ett fint kort på honom måste vi förstås ha innan vi åker hem för denna gång.

Idag var vi bjudna på ett "lunch-party" för att fira att Seamus blev Top Springer i England 2011! Sån fantastiskt fin gest av en uppfödarkollega att ordna detta !

Denna fina grind mötte oss när vi kom dit - ni ser vilka färger texten har va? Såklart de svenska!

Femton stycken var vi och här står några av oss beredda att slå oss ner vid bordet.

Tror jag aldrig sett en så fin meny förut !

Trerätters middag bjöds det på - fantastiskt gott och så himla trevligt!

Jacky ser mer än nöjd ut eller hur? Och bredvid henne sitter Dave - om ni undrar så använde han samma klippmaskin som jag använde på Twiggy igår - den som tog lite väl mycket...

Supergod marängtårta.

Festens medelpunkt var förstås Seamus som vi alla var där för. Han var nog lite skeptisk till vad det var frågan om...

Fyra stycken stolta som tuppar - och en mitt i som undrar WTF är det som händer??

Alla vill förstås vara med på bild med Seamus the famous! Ni ser kanske att det står en Volvo bakom - sånt gillar ju vi!

Jaaaa, hur många kort som helst skulle vi nog kunna ta tror jag.

Tusen tack för att vi fick komma och för att ni gjorde allt detta, det kommer att bli ett kärt minne för oss båda två!

Jacky och Dave skjutsade oss till Gatwick efter att vi åkte därifrån. Vi ska bo på ett hotell i närheten av flygplatsen inatt så vi skulle slippa kliva upp vid 04.00 imorgon bitti.

Dessa fina svanar mötte oss på rummet när vi checkat in. Tror ni att David såg vad det var? Nädå, han bara tog en handduk och slängde iväg den.... suck, karlar...

Nä, nu är det natti-natti här som gäller - och vad gäller besluten så grubblar jag fortfarande....         

Tidigt i går morse startade färden hemifrån för David och mig, vi åkte hemifrån ca kl. 04.00 på morgonen och som tur var startade Volvon som den ska - något man inte kan säga att Udjat gjorde i fredags morse när jag skulle skjutsa Jacob till skolan..... Åh, vad jag hatar den här jävla kylan som ställer till så mycket extra besvär!! Åke var snäll och hämtade upp honom så han kom dit, för annars hade jag fått beställt taxi till honom istället.

Meeen, som sagt - Wesslan kan man lita på. Efter att vi parkerat på långtidsparkeringen tog vi bussen in till terminalen vi skulle åka ifrån. Där checkade vi in i maskinerna som numera finns för att man ska göra jobbet själv - det är väl okej i sig, men bagaget måste man ju ändå köa för att lämna så jag vet inte om jag tycker det har blivit någon förbättring för oss kunder direkt (annat kanske än att priserna på flyg är lägre för att de sparar in på detta). När vi precis kommer fram för att lämna vårt bagage så händer ingenting. Kvinnan som stod där berättade att bandet inte rullade, var tydligen nån som tryckt på nödstopp, sååå var bara att vänta (vilket ju är en av mina sämsta grener kan man väl säga...). När vi stått en stund så började en 08 (ursäkta alla stockholmare, men alla som bor där klassas inte som Nollåttor - man måste vara på ett speciellt sätt för det, ungefär lika som att en kille också kan vara en kärring). Han undrade vad problemet var - ungefär som om det var vi som krånglade eller nåt sånt.... Så undrade han om inte dom kunde ta hand om hans golfklubbor så länge åtminstone, men med smått irriterad röst förklarade kvinnan att eftersom det var nödstopp så stod alla band stilla överallt -sååå han fick vackert vänta på sin tur han också. Blir så trött på folk som tror att de liksom är lite viktigare än andra - som om hela världen finns till för dom liksom.

När vi sedan ska gå igenom säkerhetskontrollen så står det en man där och lägger fram lådor som vi ska lägga våra grejer i - eftersom vi är ganska så vana att flyga båda två vet vi precis vad som gäller och hade förberett allt. Jag tittade på mannen som stod där som för att säga hej, vilket jag tycker man kan göra - eller på nåt sätt åtminstone bekräfta att man ser att det står en människa där. Men, icke - sur min bara och ingenting.... Exakt samma sak när vi gick igenom nästa kontroll - vet inte helt varför man får visa passet innan man går till vissa gater, men så är det bara. Kvinnan som skulle kolla passet tog emot det utan att säga något - tittade upp lite snabbt på mig. Jag försökte säga hej, men ingen respons. Jag sa förstås tack när jag fick tillbaks passet - det tycker jag hör till när man tar emot något. Men hon såg bara grinig ut..... Usch, jag blir så trött på dessa som jobbar på ställen där man har mycket kontakt med folk och som verkar avsky allt och alla! Kanske är jag bara känslig för att jag jobbat inom serviceyrken själv - jag vet inte.... Kanske var det därför jag blev lite sur över att det till två gater endast fanns 30 sittplatser att vänta på - oerhört snålt kan jag tycka. Men, när vi sedan skulle gå på planet och visa pass samt boardingkort då stod det en jättetrevlig kvinna där, vet inte om hon var flygvärdinna eller nåt sånt. Hon log, tittade på mig sa hej och tack när jag gav henne det hon skulle titta på. Jag gjorde detsamma - och det kändes så mycket bättre efter ett sånt möte. Vet att jag tjatat om detta förut  - men det tål att upprepas. Hur vi bemöter andra i vår omgivning har betydelse! Om man kan göra så att någon annan känner sig väl till mods istället för tvärtom - varför gör man inte det då?

Flygningen gick hur bra som helst - och eftersom vi flög Norwegian kunde vi surfa under resan. Verkligen perfekt tycker jag - då går det ju så mycket snabbare.

När jag åkte hit i september landade jag också på Gatwick och då var det inga problem att få bagaget. Något man lugnt kan säga att det var denna gång.... Vi landade 08.35 och 09.25 hade det fortfarande inte ens kommit upp på skärmen vilket band vårt bagage skulle komma på. Alla vi som flög på samma plan vandrade planlöst omkring mellan banden och kollade - var ju mycket märkligt tyckte jag. Men så vid 09.30 kom det upp vilket band det var och då anlände också bagaget som tur var. Stackars Jacky som stod och väntade på oss skickade SMS och undrade var vi var - förstår ju att hon undrade!!

Blev så glad att se Jacky igen, vi har ju lärt känna varandra mycket väl under de år som gått sedan de lånade hem Grynet och köpte Seamus. För oss har det betytt oerhört mycket denna kontakt och det utbyte som vi har med henne och Dave!

Lite fjärilar i magen hade jag nog på vägen hem till dom. Så nyfiken på valparna och så att träffa just Luca kändes ju lite extra speciellt eftersom det var bara drygt en månad sedan han flyttade ifrån oss. Om han kände igen mig? Jo, det gjorde han.... lilla gullgubben . Han kunde inte släppa det, stod och luktade och luktade och pussade så försiktigt som bara han kan göra. Han såg i alla fall jättefin ut och verkade må kanonbra ihop med sina engelska kompisar, så skönt att se! Seamus börjar ju bli van att jag dyker upp lite då och då - så han smilade upp sig som vanligt, men han var mer avslappnad över oss än vad Luca var. Det gick nog runt i hans huvud hela tiden - jag känner igen henne så väl, men vem sjutton är hon? Något jag kan säga att jag känner igen mig själv i mer än väl....

Holly var också glad - men där får jag mer känslan av att hon är lika glad i alla människor. Känner mig inte lika säker alls på att hon kommer ihåg mig. Nåja, hon var så oerhört fin - fastän hon nu har en kull som är 7 veckor gamla så var hon skinande blank och i jättebra kondition.

Men herregud Seamus var gör dom med dig här?? Följ med oss hem så lovar vi att du ska slippa se ut som en gammal tant... he... he... Nog ser han ut att tycka det är lite pinsamt allt, Tant Seamus!!

Men, valparna då - det var ju mestadels för deras skull vi åkte hit? Joooo, de var jättefina....  

Sötnosar!! Ni ser vilken som står till höger va....  

Jag såg direkt Keira i valphagen och jaaa, det låter väl patetiskt - men när jag lyfte upp henne och såg hennes fantastiska huvud och uttryck, ja då fanns det ingen återvändo. Denna lilla fröken måste bli den som blir vår!!

Gick igenom dom en och en och tittade sedan på dem på golvet - gillade verkligen det jag såg hos Keira och speciellt en hanhund, Keiffer. Tanken var att jag skulle försöka klippa dom allihopa - men min handled sa att det inte var att tänka på så jag fick nöja mig med att klippa Keira igår. Det började ju inte så bra eftersom jag fick en maskin som jag inte förstod mig på - så en del av hennes öra är helt renrakat nu, ner till skinnet... . Tur hon bara ska flytta till oss. Jag ska ge mig på att klippa Keiffer idag också har jag tänkt - plus att jag ska finputsa lite på Seamus. 

Många diskussioner om varje valp blir det förstås.

Titta och titta och titta, och fundera och fundera och fundera..... Man ser så oerhört mycket när de springer omkring tycker jag, det ger mig ofta betydligt mer än att bara ställa upp dom.

Hoppas de inte får men för livet att den galna svenskan som kom hit och visslade på dom och hittade på alla möjliga konstiga saker med dom.

'

Ser jag glad ut eller? Här är då Keira - en tik som föll mig mycket i smaken måste jag säga! Hon påminner mig mycket om Kylie som valp från detta håll...

... och från den här sidan påminner hon mig mer om Celine.

Men, det allra allra bästa på henne är huvudet och de fantastiska ögonen. Här ser jag både Seamus, Kylie, Celine och Malin tycker jag - I'm in love !

Denna hanhund blev jag oerhört förtjust i också - verkligen fin och han rörde sig med mycket flyt vad jag kunde se. Detta är alltså Keiffer.

Här är Keiffer otrimmad - ska ta nytt foto på honom idag efter att jag klippt honom.       

Det här är Kerel, han tyckte jag också mycket om. Men han är lite längre i kroppen så var mest det som skiljde dem åt.

Kerels huvud, min favoritteckning i huvudet det här.

Denna hanhund var på de tidigare korten inte nån som var min direkta favorit, men nu gillade jag honom mycket. Detta är alltså Kyle.

Kyles huvud.

Det här är Kaine - en rejäl hane som inte alls uppskattade att jag ställde upp honom. Fin han också, men i grövsta laget för min smak.

Kaine hade ett jättefint huvud - det var det huvud jag gillade mest av hanhundarnas.

Keane påminde mycket om Kaine tycker jag - vet inte hur mycket han väger, men han var rejält tung att lyfta ur hagen kan jag lova!

Keanes huvud.

Kasey är den andra tiken, riktigt rejäl var hon - men jag föredrar jag oftast lite mindre och elegantare tikar.

Kaseys huvud - fin blick har även hon!

Vi tittade igenom deras andra hundar lite snabbt, dom har verkligen många som jag gillade! En som fick mitt hjärta att klappa lite extra var en fyramånaders hanvalp vid namn Rafferty. Han och hans syster lekte på baksidan när de var ute själva och han hade sån utstrålning och resning där han travade fram. Vi tog ut honom på framsidan för att fota lite och kolla lite mer på honom.

Mycket hopp och skutt blev det. Allt var superkul tyckte Rafferty - eller nja, kanske inte att stå stilla uppställd då...

Härliga rörelser - han påminner mig i typen om Diva och Caesar lite - men vet inte om det är teckningen som gör det?

Han var väl inte direkt jättetränad att springa i koppel - men han fann sig snabbt tycker jag.

Ja, här skulle Jacky prova att fota med min kamera - det gick väl sådär kan man säga.... Vet inte om hon tycker han skulle ha lite kortare ben eller varför det blev såhär?

Jamen här kom hela hunden med i alla fall, han är verkligen fin tycker jag - helt klart en hund i min smak! Hans fullständiga namn är Peasblossom Jester och han är efter Seamus och hans mor är Elin, som i sin tur är efter Zeneck (CH Linmoor Zimply Zalient).

Keira heter Peasblossom Kashmir i stamtavlan - och nu skulle vi också hitta på vad hon skulle kallas för. Hmmm... vi har ju för vana att våra importer ska heta som en kändis i deras hemland. Några förslag kom upp (från David...) på Jordan, Samantha Fox och Amy Winehouse. Jaaa, som ni förstår var vi inte så intresserad av att höra fler förslag från honom. Men så kom jag på Twiggy! Det tycker jag är ett sött namn och hon var ju en engelsk supermodell på 60-talet. Så det fick bli Twiggy - det passar bra ihop med våra andra hundnamn hemma också.

Twiggy söker efter nåt intressant under soffan....

Men vafan vill du?? Kan man få vara ifred eller?

Efter att vi ätit god kvällsmat så var det dags för oss att krypa till kojs... var ju rejält trötta vi båda två och jag hade en del att fundera på också. Som sagt Twiggy var ett enkelt beslut - men fanns lite annat att tänka på också... Hmmmm.....