Som de flesta vet så ska jag, Carro, Veronica och några hundar åka mot England och Crufts idag. Det här har vi förstås vetat om sedan ett långt tag tillbaks. Först var det meningen att David skulle åka med, men han har ju svårare att ta semester nu så jag blev förstås jätteglad när Carro kunde följa med istället !

Men, jag sa det till David - att denna vecka kan du inte boka in några resor. Vi har nyfödda valpar då och allt här hemma kräver att du är hemma. Jo, det skulle han se till. Meeeen, så blev det förstås nåt i Ryssland som absolut måste ske denna vecka! Kan väl säga att jag inte blev helt positiv när jag fick höra det . Men, det gick i alla fall att flytta på en dag tidigare så han skulle då åka söndag och komma hem under måndagen för att kunna hjälpa mig med allt som ska fixas innan avfärd. Så det kändes väl okej ändå....

Valparna är pigga och nöjda, äter bra nu alla tre så det kändes ju bra.

Jag skulle in till veterinären under dagen för att avmaska Clådan och Messi som ska med oss - hade också en massa andra ärenden att uträtta. Jag hade Toyotan - Udjat, då David hade Volvon ner till Arlanda. Tankade upp den så att allt skulle vara okej, lika som att jag tvättat all tvätt, städat och handlat fram mat. Fattar inte varför jag är såhär varje gång jag ska åka bort?? Varför kan inte jag bara lämna det som det är och låta de som är hemma bara ta hand om det som uppstår. Näää, jag har till och med köpt hem till mat under den här veckan och sagt vad de bör äta.... Jaaa, curlingmamma, curlingmatte, curlingfru you name it...

Bilen fungerade hur bra som helst - jag kom vid tretiden. 45 minuter senare skulle jag starta bilen för att skjutsa Henric och Nathalie till bussen då de skulle iväg och jobba. Meeeen, då hade Udjat kört nog för denna dag.. Jag som haft en 740 i många år som bara startade när man rullade igång den tänkte förstås att jag rullar igång den i backen. Vad tror ni händer?

Ja, här nere står den jävla skitbilen nu!!! Som en propp i väg för alla andra.

Davids pappa Åke kom förbi på väg hem från jobbet för att hjälpa mig starta den med startkablar. När han kopplat ihop bilarna och jag försöker starta och det ändå inte går så ringer telefonen..... Det är David. Han är tillbaks i Moskva igen. Planet lyfte som vanligt och flyg ca 30 min, sedan vände de och sa att det var något tekniskt fel så de fick landa på samma flygplats som de nyss startade från. Sååå när han ringer vet han inte hur det blir, om han kommer hem alls under måndagen. Nån som kan förstå hur det kändes då?? Här står jag med en trasig jävla japansk skitbil, volvon som jag ska åka med till Västerås står på Arlanda och jag som dessutom skulle hämta Henric och Nathalie på bussen under kvällen, något som egentligen David skulle ha gjort ifall han kommit hem som planerat. jag fick dock låna Davids mammas bil så det åtminstone skulle ordna sig. 

Hundarna inte klippta eller badade, inget packat - massor kvar att göra. Jaaaaa, att säga att jag blev vansinnig är understatement of the year. Både arg, besviken, ledsen och så försvann ju också nästan all förväntan inför resan...

Strax efter hörde David av sig och berättade att han inte kunde komma hem förrän som idag    .     Kan säga att  David och Almab inte var värd mycket i mina ögon just då.... 

Grinade såklart - är man känslomänniska så är man... Trist bara att jag jämt ska grina oavsett känsla liksom! Men, är man 45 år gammal så har man ju vant sig. Kollade med Carro och vi kunde ta hennes bil till Västerås - en sten föll från mitt hjärta, då hade i alla fall det löst sig. 

Just när Åke kom för att hjälpa mig med bilen så höll jag på att göra Lasagne - och den blev nu inte färdig förrän vid åtta. Stackars Jacob fick vänta med kvällsmaten till dess... Henkes kompis Bror skjutsade hem dom hit så jag slapp åka till Sandviken så det underlättade en del.

Sedan var det bara att sätta igång med att klippa och bada hundarna - och vid 00.45 fick jag äntligen gå och lägga mig... 

Idag känns det förstås bättre - det gör ju alltid det när man lugnat ner sig lite. Men, stressat runt hit och dit, packat och haft mig såklart - så nu vill jag bara sitta ner en liten stund innan avfärd, därav denna blogg.

Hundarna springer runt mig som yra hönor - Ja, inte Kylie då. Ser ni henne under stolen - hon vill ju INTE åka med nuförtiden. Ja, vem vet vad som rör sig i huvudet på henne, gammeltanten vår .

I fredags hade vi också en kull som fyllde år, sex år blev G-kullen. Stort grattis till er! Gaston flyttade till Västerås till Nanny - men jag tror han bor hos hennes mamma Mia nu. Cosy träffar jag på ganska så ofta då hon kommer hit regelbundet och klipper sig . Gullan flyttade till Dalarna, hon har haft någon valpkull där men nu har jag inte hört något från henne på ett tag. Unni flyttade hem till sin mamma Tosca - de bor i Gävle nuförtiden tror jag. Ebba har också haft några valpkullar - det var ett tag sedan jag såg henne på utställning, men hon har haft en massa annat trevligt för sig med husse Allan - jakt, och det är nog något hon uppskattar mer tror jag. Bella och Miranda var det ett tag sedan jag hörde ifrån - men hoppas alla mår bra.

Nä, nu ska jag ta och äta lite mat - bäst att passa på när man är hemma och äta upp sig  . 

Ja, nu verkar då valpningen vara över. Hon fick ju första (och enda tiken....) vid 8.20 i morse, lite mindre än tre timmar senare föddes nästa valp. En svart/vit hanhund som jag förstod direkt att det inte stod rätt till med. För det första var han betydligt mindre än de andra - hans efterbörd såg också märklig ut. Även han var totalt livlös - men trots att jag gjorde upplivningsförsök fick jag ingen respons där. Tittade i munnen och insåg då att han hade gomspalt   . Inte värsta sorten - men mitt uppe i gommen var det ett rejält veck och jag såg också att gommen var betydligt kortare än den ska vara ner mot svalget. Mycket trist - men så är det ju ibland, man rår inte på naturen och på ett sätt var det ändå skönt att han var dödfödd. Inser ju att vi annars skulle vara tvungen att ta bort honom...

Det är lite märkligt med tikar när det föds döda valpar, de allra flesta (inklusive Daphne) bryr sig inte om dem. De andra valparna som har fötts har hon varit väldigt noga med att ta hand om direkt när de kommit ut - men här brydde hon sig inte nämnvärt.

Jag kände på henne och trodde nog att det skulle kunna vara någon kvar - egentligen var det nog önsketänkande mest. För något konkret som skulle vara en valp i magen kände jag aldrig. Dock är hon ganska så tjock fortfarande - men det är nog mer trivselhull än valpar tyvärr...

Alla tre som hon har nu verkar pigga och må bra - de äter också allihopa även om de är lite mer besvärliga än andra valpar på just den biten. Det visar sig att de inte alls gillar att bli hjälpta - utan de kan själv! Daphne har väldigt mycket mat som det ser ut så de lär nog få så att de klarar sig  .

Här är dom alltså våra tre I-juveler . Ikita, Icarus & svarta Icon.

Dom tvättas och tvättas av sin noggranna mamma - som själv fått utstå en välbehövlig tvätt av bakdelen.

Nu är det alldeles knäpptyst - de sover alla fyra och verkar så nöjda. Jag själv är också rejält trött ska jag säga. Satt alldeles nyss och sov här på stolen inne i valprummet. Och jag som tänker se melodifestivalen ikväll - undrar just ja hur många uppträdanden det går innan jag har somnat...

Visst hade jag önskat mig en större kull och framförallt fler tikar - men, jag kan då inte låta bli att känna mig nöjd med dessa tre som ser jättefina och friska ut så här långt. Detta när allt är över och tiken, valparna och valplådan är ren och lugnet sänker sig över rummet - det är något alldeles speciellt det tycker jag. 

Nuuu tror jag att jag stämplar ut från valpskiftet och så får David ta över istället...     
      

Här föds första tjejen fram...

Ikita som är en brun/vit tik föddes 08.20  - hon vägde 412 gram och är väldigt pigg! Om ni undrar varför hon är gul på bakbenen så är det för att hon tyckte det var ett bra tillfälle att bajsa precis i födelseögonblicket...

... var nästa valp som föddes. Han kom med rumpan först och det brukar normalt sett aldrig vara några problem tycker jag - men det kan nog vara så att Daphne är lite trång så hon fick kämpa bra för att få huvudet över "tröskeln". Jag försökte förstås hjälpa till och dra - men det gäller ju att man inte drar för hårt, då gör man ju mer skada än nytta. Det var ju nu över 2,5 timme sedan första valpen föddes. När hon krystar har hon bra värkar tycker jag - men som sagt, hon kan nog vara lite trång plus att valparna varit stora. 

Här har hon börjat krysta fram valp nummer två.

När valpen fötts så trodde jag först han redan var död - han var helt vit och livlös. Men, jag vet från förr att ibland kan det se så ut och att de ändå piggnar till snabbt. Efter några minuters massage och att jag sög ur en del slem så såg jag att han började bli lite rosa på tungan. Fortsatte några minuter till och då försökte han dra efter andan och kippade efter luft. En liten stund till sedan fick jag honom att skrika när jag vred om lite i nackskinnet - åh, så skönt det är när man hör det där skriket! Nu verkar han vara helt okej så jag hoppas det fortsätter så.

Icon föddes 7.10 och vägde 470 gram. Svart/vit är han ifall det inte syns på fotot. Icon är ju ett lite speciellt namn. I vår första schnauzerkull som föddes 1976 så hette pappan till kullen Ikon. Jaaa, jag minns bara en massa såna där saker - vad jag gjorde igår är mycket svårare att minnas!

De är inte så villiga att äta ännu dessa två pojkar - men jag tror det beror på att de svalt en del fostervatten, de kan ju må lite illa av det. 

... men till slut så satt det igång i alla fall !

I går eftermiddag hade Daphnes temp sjunkit till 37,5 - och så lågt hade den inte varit under hela tiden vi tempat henne så vi förstod ju då att den var på väg neråt. Det märktes också på hennes beteende att det var på G - hon blev mycket oroligare och ville bara vara med mig hela, hela tiden. Hon åt dock i går kväll - och faktiskt lite i morse också, men det kom upp en stund senare. Hon sov i bädden nedanför min säng och var då orolig av och till under natten till fredagen - så jag trodde absolut att hon skulle valpa under fredagen.

Hela dagen idag har hon varit orolig och gnällt en hel del - varit allmänt upprörd kan man väl säga. Men också till och från har hon sovit tungt.

Den speciella blicken som de har när värkarbetet har startat - usch, tycker lika synd om dom varje gång....

Kvällsmaten fick intas i valprummet denna fredags kväll - mysigt så det förslår!

Sedan bäddades.... flåsades.... sovdes det...

.. och hon såg allmänt förvirrad ut hela kvällen. Till slut tog jag tempen igen vid 22.00-tiden, den låg då fortfarande nere så insåg då att det förmodligen skulle dröja.

Så jag tog Daphne med mig in till Tv-rummet och gjorde David sällskap där. Har väl slumrat till nån gång då och då till de mycket märkliga filmer som visas under nätterna - typ rymdfilmer och gud vet vad. Men så vid 03.50-tiden började hon äntligen krysta. Så vi flyttade oss tillbaks till valprummet och tog David med oss ifall hon skulle bli väldigt förskräckt när första valpen kom.

Men, allt gick bra - hon krystade på bra och skrek förstås till när första valpen kom, men på en gång var hon jättenyfiken på vad som kommit ut!

Vad är det där får nånting som piper?

Den är ju smutsig och behöver tvättas!

Kryper lite närmare matte tror jag...

Eller ja, helt upp i knä är ju allra bäst.

Men så nyfiken på den lille...

Förstfödd blev då Icarus, en brun/vit hanhund som föddes 04.25 och väger 430 gram  

Nu ligger hon väldigt beskyddande över sin lille pojk  .

... om allt sker av en slump eller hur det egentligen är. Idag får vi gratulera C-kullen som fyller 2 år - samma dag somnar deras far Benny (Barecho Black Is Black) in för alltid. 13,5 år gammal blev han - en mycket stor personlighet har han varit och en hund jag kommer att minnas länge. 

R.I.P Benny  .

Av hans barn som fyller år idag är det förstås Linn jag ser och hör ifrån oftast. Hon bor hos en fodervärd i Hofors ihop med sin "storasyster" Wilma. Vi hoppas kunna få en kull efter Linn under sommaren-hösten. Ronja flyttade till Norge till Vanja och Dag Harald - eller hon bor hos en fodervärd till dom och sist jag hörde så var allt bra med henne. Bettan som var den enda brun/vita systern, flyttade till Dalarna och det var ett tag sedan jag hörde något från henne. Trixie som bor i Ockelbo har jag just idag fått fina foton på:

Liten med naggande god .

Sin pappa upp i dagen, eller hur...

Vi har också en Cockerkull som har sin födelsedag idag - det är B-kullen och tyvärr är det nog så att endast en av de fem finns kvar i livet idag. Stort grattis till Buddy idag på 11-årsdagen! Han bor i Tyskland och jag hoppas allt är bra med honom - var ett tag sedan jag hörde något ifrån honom.

Idag har jag hållt på och "jävlats" med medlemsregistret. Eller - det är ju så helt enkelt att jag inte förstår mig på programmet helt - sån tur då att min man är ingenjör   och kunde hjälpa mig! Eller ja, jag tror det i alla fall - får väl se om det fungerar som vi suttit och klurat med under kvällen. 

Några valpar har det inte blivit ännu - men nu är febern på väg ner så jag hoppas det ska bli under morgondagen. Hon mumsar dock glatt i sin maten.... nu var det väl kanske ingen som trodde att hon skulle matvägra förrän första valpen är född...he..he..