Ja, att livet går upp och ned - så är det för alla. Men när det går ned, ned och ned hela tiden - och man möts av nya besvikelser om och om igen, då är det faktiskt inte så lätt att glädjas ens åt de få glädjeämnen som finns   . Ofta får man frågan hur man mår - och när man svarar att man mår "skit" så blir den som frågat mest besvärad, man ska liksom inte erkänna att man inte tycker livet är underbart. Gråta är tydligen något man ska göra i ensamhet - och fastän man försöker vara ett stöd för andra när de möter svårigheter, så är det inte många som ger en något stöd tillbaka när man som bäst behöver det. Och då menar jag inte stöd som; men så farligt är det ju inte, det hade kunnat vara värre, tänk på allt bra du har, eller andra "hurtiga" tillrop. Såklart förstår jag att syftet är gott och att det kanske för en del är just detta som behövs. Men för mig gör det bara saken värre när jag hör sådant.. Som att jag är helt värdelös som känner på detta sätt? Som att det inte är tillåtet att vara ledsen, besviken och tycka att livet är pest? Det enda jag nog egentligen vill höra är någon form av förståelse för att jag känner på detta sätt och att det faktiskt är begripligt och mänskligt att känna såhär när man drabbats på det sätt som vi/jag har gjorts... 

Varför jag känner på detta sätt har många orsaker förstås, den största orsaken orkar jag inte dela med mig av här just nu - en del vet vad det gäller och det stöd jag fått från många håll i den frågan har trots allt hjälpt mig mycket. Det är bara som att jag hamnat i någon form av "oturshjul" just nu - det har varit så mycket och det läggs bara på hög till det helt enkelt blir för mycket och verkligheten kommer ifatt en. När så vi inte kom iväg på den mycket efterlängtade semestern vi skulle ha åkt på idag var det verkligen droppen som fick bägaren att rinna över...

Ska iaf försöka bena ut lite av de upp och nedgångar vi haft sedan sista bloggen - hoppas ni hänger med i min berg-och-dal-bana   .

Jacob spelade semifinal i DM förra veckan. Dom spelade kanonbra (tycker jag som är en väldigt "kunnig" fotbollsmamma om jag får säga det själv   ).
 
Så stolt över laget och allra mest över Jacob förstås - inte bara för att han spelade bra, utan ännu mer för att visar sån omtanke mot andra   . Finalen spelas nästa vecka och nu håller vi alla tummar och tår att Jacob ska kunna vara med och spela då!

Tre av Mollys fyra valpar har lämnat boet nu och enligt de rapporter jag fått så verkar det gå bra för dem   .

Hamlet har flyttat till Malmö - så han är den som kommit längst bort från oss. Han och två av hans syskon har kommit till "gamla" valpköpare till oss, och det är verkligen glädjande när valpköparna kommer tillbaka och vill ha ytterligare en hund   . Nessie har flyttat till Österfärnebo och Chivas till Sandviken så de bor i närområdet istället :-) Naja har inte flyttat ännu - hon ska flytta till "storasyster" Sheila i början av oktober och då som "halvfodervärdshund".

I fredags åkte David och jag mot Södra Sverige, denna gång till Helsingborg. Ett stopp utanför Jönköping blev det först då David skulle arbeta. Hundarna och jag roade oss utan några som helst problem under tiden. Eller ja, roade och roade ...

När jag lämnat av David skulle jag rasta av dom ordentligt tänkte jag - gå en promenad med dom så att de fick sträcka ut ordentligt. Eftersom vi hade Volvon insåg jag snabbt att det kunde bli ett problem att öppna bakluckan själv... Baros och Floyd är tyvärr inte så himla duktig på att stanna kvar, inte Twiggy heller dessvärre :-)

Bestämde mig snabbt för att stanna någonstans där det inte var några bilar - så att det inte var någon katastrof ifall någon hoppade ur bilen utan koppel. Tur var väl det kan man säga... För innan jag fått på Floyd och Twiggy koppel i deras hopp ur bilen så hade Baros hoppat i och ur bilen typ 5 gånger. Han är så himla rolig, han vill ju göra allt rätt men är så ivrig så han testar typ hela sitt register om och om igen för att se om det blir rätt - och det blir det ju sällan kan man väl säga.... Men, himla söt är han   .

Vi hittade till slut denna fina rastplats där vi kunde slappa till David hade arbetat färdigt :-)

Vi åkte sedan först till Sofiero för att sätta upp tältet - det är ju oerhört trångt och dåligt med tältplatser där. Fick höra att detta var sista året utställningen hölls på Sofiero, nästa år är den i Eslöv istället. Synd förstås på det vackra stället - men jag tycker ändå det är positivt. Det är så otillgängligt och krångligt som utställningsplats så jag kommer inte att sörja...

Efter en trevlig middag på hotellet ihop med Jill & Elisabeth så var det tidigt i säng. Fattar inte varför jag blivit så trött nu på sista tiden - men det är väl för mörkret och hösten är här kanske   .

Vi hade nöjet att få träffa William (Barecho Music To My Ears), första gången sedan han flyttade som liten valp. Han såg ut att må alldeles prima - och vilken ordning matte har fått på honom! Tror jag ska skicka alla mina hundar dit på lite allmänt hyfs-uppfostran   .  

William, så fin både i stående och gående. Valpig förstås ännu, men är man valp så är man ;-) BIR-valp blev hans resultat :-)

William

William

Sedan var det Floyds (Barecho Kissing A Fool) tur att äntra ringen. Han sköter sig jättebra nuförtiden tycker jag - ja, utifrån mina mått mätt då. Jag kräver ju aldrig att någon av våra hundar ska stå som en stenstod och inte ta ett steg fel - är det en spaniel ska det finnas liv i dom tycker jag. Tvåa i juniorklassen med CK blev det för honom - han har ju fortfarande väldigt ont om päls under magen....

Twiggy (Peasblossom Kashmir) fäller också just nu - ett löp är nog på G snart skulle jag tro. Även hon kom tvåa i sin klass, unghundsklassen med CK.

Baros (CH Night Wish Darrem Canis) vann först championklassen med CK, sedan blev han också bästa hanhund med CACIB :-)

Clådan (CH Barecho Quest For Success) ville inte vara sämre, utan hon gjorde samma sak - fast hon vann bästa tik då förstås. Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) placerades som trea bästa tik.  

Clådan

Fr.v.: BIM CH Barecho Quest For Success & BIR CH Night Wish Darrem Canis

Ett par timmars paus blev det innan finalerna så då skulle vi passa på att äta. Lite trist är det att det inte finns så mycket annan varm mat än korv och hamburgare. Dock vet vi att det Café som finns på baksidan av slottet brukar kunna ha lite annat.

David beställde en räksmörgås för drygt 160:- och jag en lite blygsammare sillmacka för en mycket billigare penning. Nu tog jag iofs en barnportion med pannkaka till efterrätt   .

Sedan skulle vi handla upp våra inteckningskort - det är så perfekt på Sydskånska KK:s utställningar när man kan handla hos försäljarna för dessa. Så shampon, nya koppel till våra affenpinschrar, en sax, en ny Fleece-tröja till mig och lite annat smått och gott fick vi med oss hem :-)

William i BIS-valpfinalen. Han blev inte placerad - men skötte sig kanonbra :-)

Jag, min stora klant - satte mig ner på vår tältmatta och eftersom den var väldigt blöt och jag hade ljusa byxor så kan ni kanske räkna ut vad som hände... Ja, inte kunde jag ju gå in i ringen på det sättet. David fick springa upp till bilen och hämta mina jeans - kan säga att det inte är precis vad jag är van att visa hund i. Inget fel med det förstås för de som trivs att visa hund i jeans, men just den kategorien tillhör jag inte. Men, bara att bita ihop - förmodligen tänkte ingen mer än jag på det...

Dessa hundar i grupp 8 var de som blev "short-listed".

Visst står han väl sig ganska så bra vår fina lakritspojke?

I väntan på att resultatet ska läsas upp av speakern....

BIG-3 blev hans resultat :-)

Fiiiiiina Baros   .

Packade ihop och åkte hemöver, blev lite orolig då Jacob ringde och berättade att han fortfarande hade ont i magen. Han ringde nämligen på fredagsmorgonen och berättade att han mådde illa och var magsjuk. Han kräktes sedan flera gånger så vi var övertygade om att han var magsjuk. När smärtan inte avtog frågade jag honom vart värken satt - om den satt på höger sida, men nej - det gjorde den inte enligt honom. Han hade ont under naveln som han beskrev det själv. Han kunde också lyfta upp höger ben mot magen utan att det gjorde speciellt ont - något jag lärt mig att man ska prova ifall man misstänker att man har problem med blindtarmen. Han var vaken när vi kom hem strax efter midnatt - men vi trodde fortfarande att det var magsjuka bara och att han hade ont i magen som man kan ha efter att ha kräkts så pass mycket...

Vid halvfem morgonen efter ringde klockan och klockan sex åkte jag, Gizza och Floyd mot Gimo. Jag hade inte tänkt att anmäla dit med tanke på att vi var i Sofiero dagen före. Men så när det var en kvart kvar av anmälningstiden anmälde jag dessa två - IFALL jag skulle vilja och orka åka. Tänkte inte bestämma mig förrän klockan ringde på söndagsmorgonen - och hur sjukt det än låter så var jag jättepigg då (pensionärsvarning??).

Jag tog med vårt lilla tält med tanke på att jag bara hade två hundar med mig... Hur svårt kan det va tänkte jag? Och jodå, svårt var det.... jag fattade inte nånting om hur man gjorde, tur jag fick hjälp av andra rådiga utställare så jag fick både upp tältet och ned det sedan.... Risken var annars väldigt överhängande att det stått kvar i Gimo än!

Floyd vann juniorklassen med CK och slutade sedan som tvåa bästa hanhund med Res-CERT. Gizza vann först championklassen med CK, blev sedan bästa tik och slutligen BIR   .

Fr.v.: BIM Big Brazzel Back In Business & BIR CH Barecho Glint Of Gold

När jag så kom hem från Gimo skulle vi åka till Davids föräldrar för att äta och få lite "instruktioner" inför resan till deras lägenhet i Torrevieja. Jacob hade fortfarande ont och nu sa han att han nog hade ont på högra sidan... Efter att vi ätit hos dem ringde vi sjukrådgivningen och de bad oss klämma på de ställen som kunde tyda på blindtarmsinflammation. Och, mycket riktigt - nog hade han ont på just där... Jag var helt slut eftersom jag knappt sovit något alls och kände att jag nog inte var en lämplig förälder heller att ha med sig på sjukhuset. Jag minns bara när jag var in med Thomas när han var liten och hade öroninflammation, jag grinade nog mer än vad Thomas gjorde..... David åkte in till akuten med Jacob och efter sedvanlig väntan där konstaterades det till slut att han hade blindtarmsinflammation och att han skulle opereras snarast möjligt. Så inte blev det någon sömn för mig här hemma inte... Han sövdes sedan ca 01.15 och vaknade sedan upp vid 04.00 ungefär - usch så oroligt det var för oss under den tiden :-(

Blindtarmen var så inflammerad att den hade spruckit vilket förmodligen var det som gjorde att den inte kunde opereras med titthål som de provade med först utan han fick ett rätt stort snitt på höger sida där den togs ut. Penicillin och smärstillande fick han och visst började vi oroa oss även för att inte komma iväg på den efterlängtade semestern... Visst en bagatell i sammanhanget, självklart viktigast att Jacob blev frisk - men bittert ändå när det inte är så ofta vi tar oss tid för en helt vanlig semester som inte har någon hundanknytning ens. Och med tanke på det som hänt på slutet hade den varit så välbehövlig för att få tillbaka lite glädje och lust. Läkarna sa dock att vi nog skulle kunna åka - det var Jacobs tillstånd förstås som skulle avgöra det.

Redan på måndagskvällen kom Jacob hem och egentligen förstod vi nog redan då att det skulle vara kört med en resa... Han hade så ont att han knappt kunde röra sig i sängen ens. Jag fattar fortfarande inte varför han inte kunde få någon form av starkare smärtlindrande än Alvedon och Ipren? Ska man verkligen behöva ha så ont... Igår åkte David in med honom till hälsocentralen igen för att vi ville ha hjälp med att han skulle slippa ha såna smärtor. Meeen, inte fick vi någon hjälp där inte. Däremot tog de sänkan på honom och den hade inte sjunkit så mycket som den borde ha gjort - så då bestämde vi oss definitivt att vi skulle vara hemma. Men, så oerhört ledsen och besviken jag blev - kändes verkligen som jag skulle straffas för att jag glatt mig så till denna resa!

Henke och Nathalie som också skulle ha följt med bestämde sig för att åka ändå - skönt så slapp jag ha dåligt samvete för dom. Visst hade väl David och jag kunnat åka också - men Jacob ville inte det så då var det förstås inte ett alternativ.

Mammas stackars sjukling   .  

Om man ska se något gott i det hela så är det isåfall att jag fick möjlighet att valpa Marta själv. Mamma skulle förstås ha ställt upp och gjort det hur bra som helst - men just valpningar är höjdpunkten som uppfödare tycker jag. Att se nya liv födas ÄR fascinerande och något jag aldrig kommer att tröttna på...

Octavia föddes 23.35 och vägde 278 gram.   

Olympia föddes 01.45 och vägde 284 gram.

Omega föddes 03.45 och vägde 300 gram precis.

Opera föddes 04.05 och vägde 290 gram.

Orchid föddes 05.35 och vägde 296 gram.

 
Sist ut var Olga som föddes 06.35 och vägde 230 gram.

Helt otroligt att det blev sex tikar och inte en enda hanhund! Inte ofta man får sådana kullar. Marta har varit superduktig, hon tog hand om första valpen direkt som om hon aldrig gjort annat   .

         
 Avslutar denna blogg med ett kort på de blommor ett blomsterbud just har lämnat till mig och David från en uppfödarkollega - tusen tack för det, det värmer ska du veta   .