Idag är det 17 år sedan David och jag blev oskiljaktiga, han var bara 23 år då och jag 30. Jag kan inte förstå egentligen att jag haft sådan tur att hitta en man som honom - en som faktiskt älskar mig för den jag är och inte för den jag borde vara   . Jag har säkert skrivit om detta förut - men ni som inte vill läsa det bara struntar i det som vanligt, eller hur? Fördelen med en egen blogg är att man skriver precis vad man vill i den   .

Svårt att säga exakt när man blir tillsammans i vuxen ålder - om man nu inte träffas för första gången, men så var det definitivt inte för David och mig. Jag arbetade på bensinstationen i Årsunda och han var en flitig kund där. Väldigt flitig de sista månaderna innan sommaren för 17 år sedan kan man väl säga....

Vi träffades ute på krogen ett par gånger under senvåren, delade taxi hem - meeeen, man kan väl säga att han var lite väl överförfriskad...hehe.... så inte direkt aktuellt att han skulle få följa med hem....

Midsommarafton för 17 år sedan hade vi bestämt att vi skulle träffas på hembygdsgården på kvällen - jag gick där och väntade och väntade, men inte dök han upp inte..... Han hade tydligen somnat efter några öl för mycket, jaja - är man 23 år så är det väl lätt hänt kanske...

Till slut tröttnade jag ur på detta och när han då den 1/7 hyrde filmen "Tin Cup" ringde jag helt enkelt upp honom efter jag jobbat färdigt den dagen och frågade om jag fick komma hem till honom och titta på den filmen samt bjuda på pizza. Jodå, det fick jag ju - och sedan den dagen har vi inte varit ifrån varann många dagar   .

Visst, vi har haft jobbiga perioder vi också - men aldrig har jag tvivlat på att David är den jag vill bli gammal tillsammans med, det är en sann lycka att få vara gift med sin allra bästa vän   .

Läste något så fint på FB för ett tag sedan och det beskriver verkligen hur jag känner det för David:

" Jag älskar dig lite mer idag än jag gjorde igår och lite mindre än jag gör imorgon"       

Fotot taget i början av september-97