... ja, så heter det ju att man ska göra. Och visst är det säkert så att man skulle må bättre om man kunde förlåta dem som gjort en illa, de som lämnat sår i själen och de som gjort att man knappt tyckt livet känns värt att leva. Sanningen är dock oftast långt ifrån alla vackra klyschor som finns. Typ såna som rubriken ovan, eller såna som "tiden läker alla sår" eller "man ges inte en större börda än man kan bära". Det kanske finns enstaka som är hjälpta av dylikt - men jag är det då inte. Att kunna förlåta är säkert ett bevis på att man är en "stor" och bra människa - men isåfall är jag väldigt liten. Vissa saker kan jag bara inte förlåta...

Jag tycker egentligen inte att orden aldrig eller alltid ska användas - det är otroligt starka ord och jag tycker man ska följa sitt hjärta och inte känna sig låst av att man sagt saker som att man aldrig ska eller alltid kommer att osv.

Men, som jag känner idag kommer jag aldrig att förlåta dem som orsakade det lidande jag har/haft under detta djävulska år. I slutet av februari får vi ha valpar igen, så en del kanske tror att allt är över snart. Snart är allt som vanligt igen - men saken är den att det aldrig kommer att bli som vanligt igen....inte för mig. Jag kan inte förlåta att vi fick ett sånt straff för att vi var ärliga, något som jag trodde var grundstenen när man höll på med hunduppfödning. Det hade varit så enkelt att ljuga (som de allra flesta andra gör), men vi valde att vara ärliga och förklara hur det är att vara hunduppfödare. För det fick vi alltså straffet att inte föda upp valpar på ett helt år. Och nej, det kan jag inte förlåta eller glömma. De som försatt oss i denna situation, de som gav oss straffet och de som tänkte på sitt eget skinn istället för att hjälpa oss ur denna situation - dem förlåter jag aldrig.

Det värsta är inte den ekonomiska situation vi hamnat i på grund av detta (företaget har hittills i år gått 70.000:- minus och då är det ändå fyra bokföringsmånader kvar, förra året gick företaget för första gången ett par tusen plus) - nej, det värsta är att min glöd för detta inte finns kvar. Jag som levt för hunduppfödning och allt som hör till det känner nu att orken tryter och glädjen inte längre finns där. Vi har placerat ut flera hundar - har varken ork eller råd att ha så många hundar hemma som vi haft.

Jag trodde i min enfald att det uppskattades allt det jobb vi har lagt ned på rasen - men icke, vi fick ett livslångt straff för en "skitsak" som andra inte fått något straff alls för då de har ljugit ihop något. Att man faktiskt inte förstår vad man gör mot en uppfödare när man delar ut ett dylikt straff, det tycker jag är mycket märkligt. Har man råd att förlora uppfödare som brinner för det här med hunduppfödning och för sin ras? Jag tycker inte det - men jag är kanske ensam där...

Jag kan knappt se på foton på småvalpar, såg en kort videosnutt på nyfödda valpar som diade och det skar i hjärtat av saknad efter valpar   . En del säger säkert att vi får skylla oss själva, att vi skulle ha tänkt på det tidigare - men den som är fri av synd kan ju kasta första stenen...

Jag skriver inte detta för att jag vill ha medlidande - det avskyr jag. Däremot undanber jag mig kommentarer som: Jamen snart är allt som vanligt igen! Nu har snart det här året gått och allt är glömt och borta! Det är det inte för mig, och för er som undrar om jag lärt mig något av detta så kan jag säga att det har jag visst gjort, vad jag lärt mig får ni försöka lista ut själva...

 

Eva

31 oktober 2014 11:08

Förstår hur du känner, glädje måste vara äkta för att det man gör ska vara kul och bli bra. Synd bara för rasen att du känner så och för er som familj som har levt med ett passionerat förhållande till uppfödningen. Jag har fått mycket "skit" för mitt sätt att vara som har gjort mig ledsen och förbannad, säger vad jag tycker och står för det men det är inte populärt och folk lägger ord i min mun som jag aldrig sagt eller ens tänkt. Jag har slutat att lägga energi på dom som beter sig på ett mentalt osunt sätt (skulle säga det om det vore hundar) jag tänker Dom som man möter på deras väg upp kommer man att möta när dom är på väg ner igen, sanningen kommer ikapp. Hoppas på dig och att din glädje återvänder. Kramizar till Er

barecho

31 oktober 2014 11:11

Tack

 

Susann Ekman Forsberg

31 oktober 2014 11:20

Ja fy fan vad hårt det där var mot en som verkligen bryr sig om sina HUNDAR och inte bara uppfödningen.

barecho

31 oktober 2014 11:29

Tack

 

Marina

31 oktober 2014 11:43

Du vill inte ha medlidande, men det får du ändå sörrö!! Håller med dig på alla punkter, ärlighet trodde man ju var värt något...
Stor KRAM!

barecho

31 oktober 2014 12:26

haha.... okej då ;-) Kram

 

Desireé och Marita

31 oktober 2014 12:11

Bra skrivet. Man tycker ju att ärlighet borde vara längst.... Vi har ju också erfarenhet av "skiten" på annat sätt och man undrar hur folk tänker och beter sig. Hästvärlden är absolut inte bättre... Stå upp å kämpa på. Vi har världens bästa kille, Watson, från er 💖

http://www.sibborps.n.nu

barecho

31 oktober 2014 12:25

Tack

 

Ia

31 oktober 2014 16:35

Mycket bra skrivet och jag förstår dig helt och fullt. Drabbades själv i år av elakt spel från en av mina valpköpare, men fast vi vann detta så har det satt ett stor sår i mitt hjärta, just detta att inte kunna lita på folk. Att glömma och förlåta det går aldrig när man har blivit utsatt för lögner och förtal.

http://www.hornlakes.se

barecho

31 oktober 2014 20:29

Visst är det så - för varje gång man blir sviken är det svårare och svårare att lita på människor... Och just de som man trott varit ens vän och som sedan visat sig vara något helt annat. Sånt gör ont och glömmer det gör man aldrig....

 

Åsa Lindberg

1 november 2014 10:44

Förstår din känsla fullt ut, och hoppas av hela mitt hjärta att du orkar att kämpa dig ur detta och återigen hitta glädjen till uppfödning av era vackra hundar. I mina ögon så gör du & David ett otroligt jobb med hundarna trots det hemska året ni snart gått igenom. Önskar er all lycka till ett fantastiskt 2015, Kram Åsa <3

barecho

1 november 2014 11:12

Tack ??

 

Lena, Atlaz och Ginger

1 november 2014 14:58

Blir otroligt rörd av detta inlägg. Inte ett öga är torrt. Förstår din känsla av att känna sig sviken av de man trodde var ens vänner. Ibland är det ofattbart svårt att förlåta och ibland är det rent utav omöjligt :-(
Tycker ni är helt otroligt underbara människor som verkligen brinner för vår ras, hoppas en valpkull framöver kan tända den eld som glött länge nu och att ni känner er någorlunda tillfreds med fortsatta uppfödning <3
Stor kram och blöta springer pussar från Atlaz och Ginger :-)

barecho

1 november 2014 18:30

Tack

 

Malgorzata Borowiak

1 november 2014 15:19

Hmmm...att lita på människor...helst lever jag omringad av vovvar... :) Ni är bäst!!!...varma kramar!!! <3 <3 <3

barecho

1 november 2014 18:29

Tack :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ubbe, hanhund      Uzo, hanhund     Undis, tik     Uzzi, tik     Unette, tik     Ultra, tik     ...

  Taco     Toby     Tristan     Trevor     Tippo     Tango     Tally     Trisha     Tabitha     Tora   Mer information om valparna finns här: Kennel Barecho ...

  Ubbe     Uzo     Undis     Uzzi     Unette     Ultra   Mer information om valparna finns här: Kennel Barecho ...

I måndags, när det var sex dagar kvar till beräknad valpning så låg tempen på 37,6. Det var ju inte jättelågt och Kryddan åt upp sin mat. Hon var lika lugn som vanligt. Så jag tänkte det var falskt alarm. Tempen sjönk sedan sakta nedåt, men inga andr...

I denna blogg kommer det mestadels vara inlägg som har med kennel Barecho att göra. Om våra valpar, hundar, från utställningar mm. Jag (Helene) har skaffat en ny blogg där jag mer kommer att skriva mina tankar och åsikter inom olika ämnen, välkommen ...