Ända sedan jag för flera år sedan såg att Världsutställningen (WDS) skulle gå i Italien har jag sett fram emot just det. Jag hade aldrig varit i Italien och det var ju ett gyllene tillfälle för att det verkligen skulle bli av att jag åkte dit!

Det blev "bara" David och jag som åkte - lite trist när vi många gånger brukar vara fler som åker tillsammans. Men, men - fanns ju trevliga människor på plats att umgås med iaf   .

Med nytvättad bil och massor med förväntan i bagaget lämnade vi Årsunda i tisdags morse...  

 
Ja såhär sa vår GPS "Ingrid" när vi slog in adressen till hotellet i Milano - lite otacksam kan jag tycka hon är, tänk så mycket hon har fått uppleva jämfört med många andra GPS:er...

 
Kändes ju skönt att få åka ifrån Sverige när det var sånt här väder...

 
Uppladdad för ett dygns resa - massor med godis, kakor, bullar, ostkrokar och så red bull förstås - inga problem att orka med 220 mil då :-)

 
Det räckte med att komma en bit på väg så var vädret genast bättre...

 
Hade vi kommit fram till Rödby 30 sek senare hade vi fått vänta på nästa färja - nån gång ska man ju ha tur med det också.

Samma sorts macka som jag åt sist på båten.... Det är inte direkt så att de ändrar menyn speciellt ofta på denna färja. Eller så åker vi den för ofta - David kände igen kvinnan som tog betalt för maten, kanske dags vi får nån form av rabatt här snart? Vem David tittar efter kan man undra...

 
Fin utsikt från båten - helt lugnt var det också, skönt för mig som har anlag för åksjuka.

 
Det känns som om det här är vad vi ser av Tyskland varje gång. Vi försöker att åka där nattetid för att det ska gå snabbare med tanke på all trafik där. Men lite trist att man inte ser mer än Autobahn och mörker...

 
Mellan Schweiz och Italien åkte vi över Alperna, som mest var vi ca 1600 m över havet. Inte min melodi alls - jag som är så himla höjdrädd :-(. Jo säkert fint - men jag kände mig spyfärdig av allt åkande där - upp och ner, slingrigt så man mötte sig själv i kurvorna. Försökte undvika att titta ned eftersom jag vet att jag mår illa av det - men tror ni jag kunde låta bli?? Nejdå, det är som något som ropar - titta hit Helene, och dum som jag är kan jag inte låta bli...
   
Tunnlar, tunnlar och tunnlar - den längsta var över 6 km. Även om inte tunnlar är så roliga kändes de ändå betydligt tryggare än att åka serpentinvägar.

 
Trevligt att åka inne i molnen.... NOT....

 
Lite sightseeing hann vi ju med också - här något slott. Clådan har genast beställt ett sånt hem till Årsunda.

   
Lite småbyar var det här och där i bergsdalarna - lite gulligt...

  
Vädret var dock inte så kul där kring Alperna - regn och som kallast 12 grader varmt. Så fort vi kom ifrån det området steg temperaturen till 27 grader.

Vi hade kört i ett sträck ända fram till det var ca 7 mil kvar och det var efter vi kört genom Alperna. Vi var helt slut då så vi satte oss i bilen utanför en mack och sov en timme innan vi körde vidare. Denna lite annorlunda sak hittade vi där :
 

Det är inte en gigantisk hästsko - nej en toalett. Själva sitsen åkte ned och det gällde att hålla i sig så man inte ramlade ned i avgrundshålet...

 
Det är alltid svårt att boka hotell på ställen man aldrig varit på. Jag kollar dock alltid var utställningsplatsen ligger så vi kan boka ett hotell på rätt sida om den stad utställningen hålls i. Här hittade vi ett hotell ca 3 mil norr om Milano - utställningsplatsen låg ju också åt det hållet. Hotellet var helt okej - alla var trevliga där UTOM en man i receptionen. Och det sjuka är att det är det man kommer ihåg sen - inget är starkare än sin svagaste länk och har man en sån surgubbe jobbandes på ett hotell bör man nog placera honom i källaren istället för att ha honom där han blir hotellets ansikte utåt. 

Vi kom till hotellet vid 10.00 på fm - och det tog ett tag till vi fick rummet (även om det gick snabbare än vi trott vilket förstås var jättebra). Men, vi skulle också lämna en hund vi haft med oss - vi satte oss därför med hundarna på gräsmattorna utanför hotellet där det var skugga. Vår bil stod bredvid med dörrarna öppna. När vi suttit där ett tag kommer denna man från receptionen ut och säger till att vi måste flytta på oss - vi får inte vara där på parkeringen. Varför får vi inte reda på - men vi ska flytta både oss och bilen till baksidan. Enda anledningen vi kan tänka oss är att de tyckte vi inte passade in där - det skulle se fint ut. På parkeringen stod vår bil och typ tre till - så det var inte direkt ont om plats. 

Hotellet var ett helt normalt hotell - inte speciellt fint eller märkvärdigt annars så varför vi inte kunde få sitta där är för oss en gåta... 

 
Lite lunch fick det bli - skönt att få sitta ute på uteserveringen. Det fick vi göra om vi åt från deras "Bar-meny" - men på kvällen när vi ville äta från restaurangen eller från room-service menyn fick vi absolut inte sitta ute med det. Snacka om att vara osmidiga.... Jag menar, hur svårt kan det va? Man kan åka raket till månen men det är omöjligt att få ta ut en tallrik till uteserveringen?!

  
Skönt med en riktigt dubbelsäng - förstår inte varför det är så svårt att få det på hotell i Sverige? Däremot var sängen jättehård - som att sova på golvet med en tunn madrass.. 

Clådan kan konsten att slappna av hon   .

 
   
Dessa två slappnar inte av på samma sätt - de är alltid på gång i hopp om att nåt ska hända   .

Efter en god middag i trevligt sällskap blev det en tidig kväll - tror vi både somnade innan vi la ner huvudet på kudden nästan...

Vi skulle åka ca 06.00 från hotellet för att vara ute i god tid till utställningen dagen efter. Vi hade hört att det var svårt att hitta - kan man väl säga var årets understatement....

 
Överallt fanns det såna här skyltar och vi trodde att det var Expo var där utställningen skulle hållas så vi åkte efter dom. Vi visste att det hette Fieramilano också - men även såna skyltar stod det överallt. Fieramilano och Fieramilanocity... Inte så lätt för oss att veta som aldrig varit där förut. Vägbeskrivningen som vi fick med PM:et var ett skämt. Om man skriver en sån så måste man tänka att man skriver för någon som inte har en blekaste aning om hur det ser ut där... Bättre med för mycket information än för lite. Vi snurrade runt i 1,5 timme - ända till vi fick rätt adress av en annan utställare som jag fick tag på via telefon. Varför i hela fridens namn gick man inte ut med den adressen på en gång??? När vi hade den hittade vi rätt direkt...

När vi så kommer till parkeringen ser det ut att var jätteont om parkeringar. Inga parkeringsvakter och det verkar som om många är så otroligt korkade så de inte förstår hur man ska parkera för att så många som möjligt ska få plats. Så ser vi en ledig plats - men näd då står det två idioter där och håller platsen åt någon annan. Men för faen - jag försökte förklara för dem att de skulle flytta på sig, men icke - de pladdrade på på italienska. De hade stått där i en timme sa de - till slut såg vi att det fanns hur gott om platser som helst lite längre bort så vi åkte dit istället. Men vilka rikspuckon.... och sen, de var i 30-års åldern kanske och kunde typ 5 ord på engelska. Jag förstår bara inte sånt - vill man inte lära sig ett annat språk så man kan resa och göra sig förstådd i världen? Jag menar, vilka andra än italienare kan italienska?? Tänk om vi svenskar skulle inbilla oss att vi skulle klara oss genom att prata svenska bara... Nej, jag är stolt över att vi i Sverige är så pass duktiga på engelska så att vi kan se mycket runt om i världen. Lika vid gränserna kunde de inte engelska - inte heller i uppsamlingsringen på utställningen. De försökte säga något till mig - tror det var något de ville jag skulle göra annorlunda, men när jag sa att de måste prata engelska så gick de bara - tydligen fick jag göra som jag ville då istället   . Jag tycker bara att det är märkligt...

Själva insläppet gick smidigt och snabbt - jättefina, svala utställningshallar med rätt så gott om utrymme. Utställningen kändes som helhet väldigt välorganiserad. Men som sagt - vägbeskrivningen var totalt värdelös och sedan var det väldigt dåligt med priser också. Annars tycker jag italienska kennelklubben lyckades väldigt bra med sitt arrangemang!

 
Burarna skulle stå på anvisad plats - men det var inga gestapo där som i Finland. Om något stack ut lite var det inga problem. Det fanns också gott om plats i dessa områden så det kändes inte så hemskt som det kanske ser ut...

75 ESS var anmälda till World Dog Show (dagen före var det en Club Show och där var 17 st. anmälda). Domare var Mrs Zena Thorn-Andrews, UK. Jag tycker det är betydligt roligare när det är en domare från rasens ursprungsland än när det kommer domare från länder där ESS knappt ens finns, eller om de finns så är kvaliteten ofta inte så hög. På förra årets WDS i Finland hade vi också turen att få en engelsk domare på tikar. Hanar och BIR dömdes av en domare från Australien då - men så mycket mer erfarenhet än vad hon har av ESS är ju svårt att få, så självklart är det inte bara landet domaren kommer ifrån som "räknas". Jag har aldrig ställt ut för denna domare som dömde här i Milano - men hon satte upp Seamus (CH Barecho Hold Your Horses at Peasblossom) som Best In Show på en större All-breed show i England för några år sedan (Southern counties hette utställningen).

Lite trist kändes det att vi inte hade någon junior eller veteran med som kunde få någon sådan titel, nu var det betydligt svårare att få en titel med sig hem kändes det som...

Vi hade kameran med oss på resan förstås, men eftersom jag hört så mycket om att det stals så mycket på förra WDS i Milano år 2000 kändes det onödigt att ta med den. - Vi får säkert inget att fota ändå sa optimisten Helene... 

Paco (Barecho Play Now Pay Later) var anmäld i Open class på denna utställning, mycket för att jag tycker han är så "färdig" att han gör sig bra i en "vuxen-klass" istället för i unghundsklass. Sju stycken var anmälda i klassen.

Det kändes bra när domaren kände igenom honom och han skötte sig perfekt :-) Eller nja, perfekt för att vara Paco. Sprang utan att hoppa något och stod still iaf ganska så lång tid innan han började flytta på sig...

Väldigt glad blev jag förstås när han till slut stod som etta i klassen Open dog! Här är de fyra första placerade i klassen: 1 Paco, 2 CH Sieger's Match Point, 3 Delfim Do Vento Norte och 4 Charmarq's Quarterback Sneak (en son till CH Barecho Quite A Flyer). 

Efter denna klass skulle certet delas ut - CAC heter det i många andra länder, så även här i Italien. Det skulle delas ut till någon av vinnarna i klasserna Unghundsklass och Öppen klass. Domaren pekade ganska så snabbt på Paco som vinnare av CAC :-) Sedan skulle Res-CAC delas ut och det stod då mellan vinnaren i unghundsklass och tvåan i öppen klass. Här var det tvåan i öppen klass som fick Res-CAC.

    
CAC Barecho Play Now Pay Later & Res-CAC CH Sieger's Match Point

I working-klassen delas ett CAC ut direkt till vinnaren och de som deltog i championklassen fick inte tävla om CAC här. Lite konstigt att det inte är samma regler inom FCI vad gäller utdelande av Cert/CAC? I de flesta andra länder kan ju även de hundar som går i championklass tävla om CAC.

Efter att championklassen varit var det dags att dela ut CACIB och utse den hanhund som skulle få titeln - World Winner 2015, eller som en del säger - World Champion.

Det var alltså vinnaren av CAC, dvs. Paco och vinnaren av Working-klassen samt vinnaren av championklassen det stod mellan. Lite pirrigt kändes det allt - det är ju nästan aldrig som jag är nervös, men på såna här utställningar kan även jag ha lite fjärilar i magen...

  
Såå otroligt lycklig jag blev när domaren pekade på mig och Paco som vinnaren, den som fick CACIB och den mycket åtråvärda titeln WW-15 - en liten tår kom det i ögonvrån   . Res-CACIB gick till vinnaren av championklassen; CH Napoleon De Syringa (en son till ovan nämnda Seamus).

Någon bästa hanhund togs inte ut - det skulle tävlas om BIR senare fick vi reda på när vi frågade ringsekreterarna. De två ringsekreterare vi hade gjorde då inte mycket jobb för sina pengar. De satt mest på stolarna, domaren fick själv bära fram skyltar osv. Och ingen information till oss som vann om vad som skulle hända sen...

 
Pasta (Barecho Party In My Head) var anmäld i unghundsklass, och där var sju stycken anmälda. Hon placerades som trea med Excellent. Ja ni ser här att kvaliteten på korten inte är så bra - var bara min mobil som sagt var som vi hade som kamera. Jag har fått några kort från andra som var snälla och fotade - hoppas att få några till sedan också.

 
Clådan (CH Barecho Quest For Success) gick i championklassen, där var sex stycken anmälda. Hon placerades som fyra i sin klass - med Excellent. Som ni ser så fegade jag ur vad det gällde kjolen.. jag hade tänkt att jag skulle ha den men när det sedan var dags så vågade jag inte, tänkte att det var dumt att skämma ut sig på just denna utställning. Hade också tänkt att sätta upp håret - men det hanns liksom inte med, kändes viktigare att föna om hundarna på morgonen   .

Så när tikarna var färdiga var det då dags för tävlan om BIR - bäst i rasen. Här deltog fem hundar; vinnaren av juniorklass hanhundar, juniorklass tikar, CACIB-vinnande hanhund - alltså Paco, CACIB-vinnande tik och veteranvinnande hanhund. Det fanns ingen veterantik  - hade det funnits hade det alltså varit sex hundar som gjorde upp om BIR.

 
Jag var redan så nöjd med att han fått titeln - men självklart blev jag superglad när domaren räckte BIR-rosetten till Paco. Finaste Paco-pojken våran   ! Extra roligt känns det förstås att han blev WW i år när han blev JWW förra året (Junior-världsvinnare). BIM blev CACIB-vinnande tik - CH Lucetta Van Het Veense Springertje. 

Luften gick helt ur mig direkt efter bedömingen - vi hade en uppfödargrupp anmäld men jag orkade inte gå in, hade inte  frågat någon om hjälp att visa heller. Såg sedan i resultatsidan att vi var vinnande uppfödargrupp - konstigt när vi inte ens gick in... 

Lite väntan blev det innan finalen - skönt för både Paco och mig med lite vila. Vi gick och kollade om vi skulle få något pris för titeln och BIR-et. Men icke, inte något alls fick vi. I ringen fick han denna rosett som var sponsrad av Royal Canin - lite dåligt att Italienska Kennelklubben inte kostat på några priser alls...

Finalen skule dömas av en italiensk domare - Paolo Dondina. Paco skötte sig perfekt - domaren visade väl inget större intresse för Paco i uppsamlingsringen, men där tittade han inte på rörelserna heller mer än lite fram och tillbaka. När Paco så sprang in i ringen såg jag att han tittade på honom länge - så det kändes förstås roligt. 

Paco blev utplockad i gruppen - men blev inte placerad. Jag var dock hur nöjd som helst ändå - bara att få springa in i gruppen på världsutställningen är en upplevelse tycker jag :-) Här går domaren igenom Paco efter att han blivit utplockad. Rakt framför där jag ställde upp Paco var det en gigantisk TV-skärm på väggen där hunden domaren tittade på före syntes. Den såg ut som en jättehund som sprang förstås och jag kände hur Paco stelnade till och stirrade på TV:en - men det som är så härligt med honom är att om han reagerar på något så räcker det att jag pratar med honom så är han glad igen och svansen går som vanligt   .

 
På vägen hem passade vi på att åka in till Como för lite sightseeing - vi hade också tänkt oss hitta på någon restaurang att fira på under kvällen. 

 
Men vi var inte på hotellet förrän klockan var runt 20.00 - så det fick bli hotellets restaurang igen. Här lagar de till Davids dessert - nån flamberad ananas. Själv åt jag nån vidrig soppa till förrätt, en supergod risotto till huvudrätt och Creme Caramel till dessert.

Dagen efter hade vi lite sovmorgon - vi åt en rejäl hotellfrukost och åkte sedan tillbaka in till utställningen för att hämta upp en hund vi skulle ha med oss hem.

 
Fram och tillbaka i dessa vägtullar - otroligt onödigt tycker jag. Men inte lika idiotiskt som i Schweiz där man ska betala för typ hela året för att få åka på deras motorvägar - känns ju mycket märkligt när man kör där några timmar. Egentligen borde inga från Schweiz få åka på motorvägar i andra länder när de är så snåla själva...

 
Vi åkte en annan väg hem - lite längre avståndsmässigt men tog nog lika lång tid. Vägen vi åkte dit var det så otroligt många vägarbeten efter och asfalten var också jättedålig. Nu åkte vi över Zurich och Basel, till Frankfurt och sedan Hannover. 

 
Border Shop öppnade vid 04.00 och vi svängde in där 04.09 så det var bra planering! Lite snabbt handlande, samt rastande av hundar blev det innan vi tog färjan över till Danmark. 

 
Nu är vi i Katrineholm - har ca 2,5 timme kvar innan vi är hemma hos Jacob och hundarna. Jacob gick ut 9:an i onsdags - tur han är så förstående, inga sura miner hos honom att vi inte var hemma. Han hade ju sin storebror hemma som tog hand om honom - vilken tur vi har dom som hjälper oss     . och likaså mamma som var hos hundarna en dag när Jacob var och firade sin avslutning och Henric var på jobbet - tusen tack till er alla tre!  Och vilken otrolig tur jag har som är gift med min bästa vän och som dessutom tycker dessa resor är minst lika roliga som jag tycker. Visst är det kanske jag som tänker ut kombinationerna vi ska göra med uppfödningen och jag som visar hundarna, men utan David skulle jag stå mig slätt  .

Men titta på bilden här ovan så ser ni den som är allra nöjdast efter denna resa - Paco kanske inte är den "skarpaste kniven i lådan", men han är inte dummare än att han förstår att denna gång gjorde han något alldeles extra bra   .