... ska tumören vara bortopererad om allt går enligt planerna. Jag ska skrivas in på sjukhuset tisdagen den 15 december och ska sedan opereras dagen efter, på onsdagen. 

Det känns lite både och nu när jag har ett faktiskt datum när det ska ske. Såklart kommer det att bli skönt när det är över, men visst finns oro också över själva operationen och hur jag kommer att må och vara efter den. Men det är väldigt få och korta stunder jag tillåter några negativa tankar kring detta. Vill absolut inte att de ska slå rot och att jag ska känna ångest och må dåligt över detta. Såklart är det inte roligt att ha en hjärntumör och att få genomgå en operation i hjärnan. Men, ingen vet vad morgondagen erbjuder och vad som helst kan ju faktiskt hända - även för de som inte ska opereras. Så jag känner mig i det stora hela inte så orolig, jag har läst ALLT på internet snart om den typ av hjärntumör jag har (meningiom) och tja, jag är väl snart färdig läkare nästan   ! Ju mer kunskap ju lugnare är jag, så fungerar det förstås inte för alla - men för mig är det så. 

Fortfarande känner jag mig pigg och frisk (förutom att jag är hemma just nu pga feber och förkylning, men det kan nog inte tumören lastas för) och jag lever livet precis som jag alltid har gjort. Två veckor före operation får jag dock inte använda viss form av smärtstillande, t.ex Treo så hur det ska gå får vi ju se.... De som känner mig vet att jag är rätt så flitig användare av det..

Jag försöker förbereda så mycket som möjligt här hemma för att underlätta under tiden jag ligger på sjukhuset. De vuxna hundarna är det inga problem med, men om någon känner för att låna hem en valp under tiden från mitten av december och någon/några veckor framåt får ni gärna säga till! Om allt går som det ska kommer jag hem bra precis till julafton, men om det blir några dagar efter jul så går det också bra. Barnen är ju stora nu och vilken dag vi firar jul bestämmer vi ju själva, viktigast att vi får vara tillsammans och får äta lite gott och så julklappar förstås!

Förresten är inte december och jultiden något jag ser så väldigt mycket fram emot, december är nog den månad som är den tyngsta för mig personligen. Så mycket negativt har hänt i december genom åren... Samtliga mina missfall har jag fått i december, Malin dog några dagar före julafton, jag och min förra man bestämde oss för att skiljas kring jul, det hemska och svekfulla beskedet från SKK kom någon vecka före jul, företaget där David jobbar gick i konkurs några veckor före jul och nu ska jag operera bort en hjärntumör en vecka före jul... ja, det finns säkert något mer också som jag inte kommer på just nu. Så att jag längtar till januari förstår nog de flesta! Såå skönt det ska bli när allt detta är över. 

Jag förstår att det inte är så lätt för folk att veta hur de ska reagera när någon drabbats av en hjärntumör. Men att säga saker som att jag ska sluta äta socker, eller börja äta bättre det tycker jag faktiskt inte är speciellt taktiskt eller ens snällt. Nu är jag inte den som bryter ihop i första taget, men det känns lite märkligt att få påståenden som att jag får nästan skylla mig själv för att jag fått en tumör i hjärnan. Jag är helt övertygad om att INGEN rår för själv när de drabbats av något dylikt som en hjärntumör, utan shit happens helt enkelt! Det som är viktigt i livet tror jag däremot är att må bra och trivas, skratta mycket, umgås med de som ger en energi och som tycker om en för den man är, äta det man tycker om, göra det som man tycker är roligt - leva under tiden man lever helt enkelt, för som det sägs - "en dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva".     

Stora Stockholm blir alltså min sista utställning på ett tag, när nästa blir beror förstås på hur snabbt jag återhämtar mig vilket är omöjligt att veta något om än. Om jag får be om något så är det att det inte ska bli något prat alls om min operation och tumör under den utställningen, jag orkar inte med en massa som att vi aldrig skulle ses igen osv. För det första hatar jag avsked i alla former, gillar knappt att säga hejdå överhuvudtaget. Så snälla - inget annorlunda alls, inga kramar med lycka till osv... Jag förstår att det görs med vänlighet, men jag orkar inte med sentimentala saker samt medlidande. I skrift går bra (personliga meddelanden eller på FB) och det uppskattar jag verkligen, men inte något medlidande eller sorgligheter när vi träffas - hoppas ni förstår att det inte är illa ment, bara ett sätt för mig att klara detta på bästa sätt och att det inte är något att vara rädd för   ! Jag känner mig lugn själv, men om alla andra beter sig som att jag nästan ska dö - ja, då vet jag inte hur länge till jag är lugn...

Så tänk gärna på mig när jag opereras, men tänk positiva tankar, tänk att allt kommer gå bra så är jag säker på att det blir så     .