Tänk att det redan gått två månader sedan hjärntumören opererades bort, det både känns som igår när jag la mig på operationsbordet och ändå avlägset på nåt sätt...

Så dåligt jag mådde direkt efter operationen, det är otroligt stor skillnad mot nu måste jag säga. Inte för att jag är tillbaka där jag var innan operationen än, det är nog en bit kvar. Men jag mår bra, känner mig inte begränsad alls längre som jag gjorde i början när jag var orkeslös och det tog emot att göra många saker.

Jag har haft lite svårt att vila, men har försökt lyssna på kroppen och lagt mig på soffan när det tagit emot. Men det har varit sällan nu på slutet - så skönt när orken börjar komma tillbaka   . Konditionen håller jag på och arbetar upp - och jag tycker mig märka att den blir bättre och bättre, även om det går långsamt. 

För ett par veckor sedan var jag in på Endokrin-avdelningen på Gävle sjukhus för att lämna en hel del prover, de skulle då ta prov för att se om jag kan producera det livsnödvändiga hormonet kortisol själv samt även ta prov för de andra hormonerna som hypofysen har hand om.

Idag var jag så in på sjukhuset för att få svar på mina prover. Och det var väl inte så upplyftande direkt. Alla värden (utom det för hormonet som styr amningen, komiskt eller hur - det enda hormon jag absolut INTE behöver) låg för lågt, dvs hypofysen verkar ha blivit helt värdelös efter operationen... Det fanns ju en förhoppning i början att det skulle lösa sig själv, men det verkar inte troligt längre enligt läkaren. 

Jag har ätit en medicin för att jag har Diabetes insipidus sedan ett tag tillbaka och den måste ökas på - samt att jag dessutom måste börja äta Levaxin för att sköldkörteln inte fungerar som den ska. Förmodligen ska jag också börja ta sprutor en gång om dagen då tillväxthormonet ligger för lågt i värde, det är det som har hand om muskler osv. Det pratas också om att jag ska börja äta nånting för att jag har lågt värde av Östrogen, ev P-piller men det känns inte så lockande direkt eftersom jag har högt blodtryck och det då finns risk för proppar.. Men inte heller så kul att inte kunna sova på nätterna för att jag svettas så otroligt   .

Det enda som är direkt "farligt" i detta är att jag inte producerar kortisol själv - det måste man ha och jag har nu en bricka som jag alltid ska bära med mig där det står att om jag råkar ut för en olycka, infektion eller svårare sjukdom så måste jag till sjukhus för att få kortison intravenöst. Lika om jag blir magsjuk eller får hög feber - först ska jag öka dosen, men blir det för allvarligt är det snabbt till närmaste sjukhus som gäller. Att få kortisolsvikt kan vara livshotande och både fysisk stress och pyskisk stress kan utlösa det, så detta är det enda som känns lite obehagligt av denna komplikation av operationen. Allt det andra är bara att medicinera - visst kommer det att ta ett tag att hitta rätt dosering, men det känner jag mig inte orolig alls över. Även det här med att jag förmodligen måste äta kortison hela livet känns okej - när man tänker på att de varit inne i hjärnan och opererat känns det som att jag får vara glad att jag klarat mig så bra som jag ändå gjort   .

Nu till helgen ska jag iaf göra något jag längtat efter i många år sedan jag blev inbjuden. Jag ska döma Engelsk Springer Spaniel i England på en av deras Championship-shows, dvs. där Cert delas ut. Hela 135 ESS är anmälda och det är totalt 179 starter (eftersom hundarna där kan starta i flera klasser). Jag ser såååå otroligt mycket fram emot detta - hoppas jag ska få till en hel del kort som jag kan dela med mig av sedan. 

Sedan börjar jag jobba igen nästa vecka - det är också något jag ser fram emot, längtar tillbaka till det liv jag hade före operationen - även om det är lite stressigt och mycket att göra, det är ju trots allt då jag trivs bäst   !