För ett år sedan fick jag besked om att jag hade en hjärntumör, så den 6:e oktober är ett sånt datum som jag aldrig kommer att glömma. Tänk att det nu gått ett helt år sedan fick vi veta orsaken till den försämrade synen på mitt vänstra öga.

Hela historien hur allt gick till då för ett år sedan finns att läsa i det blogginlägg jag skrev dagen efter jag fått beskedet: http://barecho.bloggplatsen.se/2015/10/07/11193673-sant-hander-val-inte-mig-bara-andra-eller/ 

Ett år går fort, ändå känns det som jag upplevt otroligt mycket under detta år - mestadels jobbigt och negativt, men det är nog så också att det fört med sig lite positivt med. För vad vore vi utan allt vi gått igenom? Och jag har lärt mig en hel del om mig själv och folk kring mig under detta år. En del som jag trodde var närmare vänner och som jag trott skulle ställa upp mer har inte gjort det, medan andra som jag kanske tänkt som vänner jag inte trodde skulle bry sig istället har ställt upp massor. I nöden prövas vännen och det är så sant, så sant   .

Jag har klarat mig förhållandevis bra förstås, jag äter fortfarande en del mediciner men jag har just precis nu fått besked om att de sista proverna såg bra ut vilket gör att jag ska få sluta äta kortison, och det är väldigt efterlängtat såklart. Fysiskt har jag återhämtat mig bra, jag orkar springa mer och mer även om jag nu på slutet haft problem med leder och andra smärtor. Jag dricker mer än jag gjorde förut, men det verkar fungera bra med den medicinering jag har nu som ska hålla ordning på min Diabetes Insipidus. Jag äter också Levaxin för mina sköldkörtelproblem, det är något som jag förmodligen får göra hela livet. Men om man bara hittar den rätta doseringen där så ska det inte vara några problem.

Jag gjorde en ytterligare magnetröntgen-undersökning i somras och den visade att tumören var borta. De hittade dock något liten "knöl" i hypofysen, vad det var kunde de inte säga exakt men det var inget farligt iaf enligt läkarna. Som läkaren uttryckte det, även "normala" människor kan ha såna knölar, vad hon klassar mig som kan man ju bara undra   . De ska följa upp med en ny magnetröntgen om ca 1 år för att se om någon förändring skett. En fördel när man drabbats av något så allvarligt som en hjärntumör är att man kollas upp noga under en längre tid efter det.

Synen har kommit tillbaka mycket mer än vad de hoppades på, jag kommer aldrig att få tillbaka synen helt, men jag ser helt okej på det ögat nu iaf - inte som före operationen när jag bara såg skillnad på ljus och mörker med det ögat...

Jag minns vad läkarna på sjukhuset i Uppsala där jag opererades sa, att ofta tar det längre tid att komma tillbaka psykiskt än fysiskt efter att ha opererat bort en hjärntumör. Även där tycker jag att jag har klarat mig bra, tror det har hjälpt mig mycket att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag där har kollegor som jag trivs väldigt bra ihop med, de har inte daltat med mig utan behandlat mig precis lika som före operationen  - sånt gillas av mig   .

Hundarna och alla vänner jag har från hundsporten har också hjälpt till för att få mig att må bra, i den mån jag orkat har jag försökt att ställa ut hundarna under året. All positiv respons och hjälp jag fått är helt otrolig, även om det pratas mycket negativt kring skitsnack och allt möjligt annat inom vår ras så ser jag väldigt lite av det. Nej, jag håller fast vid att vi som har Engelsk Springer Spaniel är de bästa, hjälpsammaste och trevligaste uppfödarna av alla   .

Viktigast av allt har förstås min familj varit - utan dem hade jag stått mig slätt, förstår att jag varit/är jobbig ibland men aldrig en suck från någon av dem, de står ut med alla mina nycker och idéer     . 

Men, jag ska inte sticka under stol med att jag har jobbiga stunder jag också. Rätt som det är kommer det över mig vad jag faktiskt gått igenom, att de har sågat upp mitt huvud och grävt inne i hjärnan. Tänker då också på den oerhörda smärta jag hade efter själva operationen, när inget hjälpte - inte ens morfin. Hur oerhört jobbigt det var då direkt efter operationen, samtidigt som jag var glad förstås att allt gått bra. Minns att jag tänkte när det var som värst att det här kommer bara att vara ett jobbigt minne sedan. Så har jag hanterat det mesta som varit jobbigt i livet, tänkt att det måste bara uthärdas så blir det bara något jag minns sedan...

Men, man måste få tycka synd om sig själv ibland också... Vissa nätter sover jag fortfarande inte för att tankarna maler, dessa nätter blir mer och mer sällan som tur är. Men jag minns en speciell natt för ett par månader sedan, jag kunde inte sova för jag tänkte bara på allt kring denna hjärntumör. Till slut tog jag fram ipaden och läste mina inlägg på blogg och FB från när jag skrev om detta, och det var inte det jag skrivit som hjälpte mig - utan det var alla fantastiska, snälla kommentarer jag fått från så många. Det kanske låter patetiskt - men det tröstade mig och det kändes så mycket bättre efteråt. Jag vet att det finns åsikter om att man inte ska vara så öppen med saker man drabbas av som jag är - men för mig är det så skönt att få skriva av sig och även om det låter löjligt så känns det mycket bättre efter att man fått lite värme och omtanke från andra   .

 

Katarina h

6 oktober 2016 20:13

Det är ju så att det påverkar psyket såklart när man "rotar runt" i hjärnan - själva jaget. De som haft stroke känner ju också väl igen detta. Själva rädslan runt omkring är ju också jobbig. Så skönt att du mår bättre och att du börja kan släppa cortisonet för det är ju egentligen ingen bra medicin att äta länge. Levaxin äter ju många, särskilt kvinnor, och det brukar ju funka bra. Du är stark -du fixar detta! Bra att synen blivit bättre ! Kram på dig!

 

Johan S

8 oktober 2016 23:46

Hej, "snubblade" in på Din sida. Du skriver jättebra. Förstår så väl Dina tankar om att få skriva av sig. Det blir som en terapi och så är det skönt med kommentarerna från läsarna. Det ger stöttning och mod. Har själv sedan ett år spridd prostatacancer och tänker tyvärr konstant på detta elände. Skönt läsa att Du uppnått förbättring.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När Saffran gått drygt fem veckor i dräktigheten så gjordes ett ultraljud på henne, det visade sju valpar - alldeles lagom antal tänkte vi   Sedan gick tiden och hon blev inte så väldigt mycket tjockare, misstanken började gro på att hon kanske resor...

Igår kväll somnade hon in, kennel Barechos allra äldsta uppfödda hund   Hon blev 17 år och 10 månader, tänk bara två månader ifrån att fylla 18 år. Frisk och pigg in i det sista, ålderskrämpor har hon förstås haft på slutet. Men livsglädjen och glöde...

Som vid tidigare kullar kunde inte Joy hålla sig tiden ut, hon hade inte tid att valpa förrän på söndag men igår började hon bli lite orolig. Det började med att hon blev ganska så rejält flåsig, men svårt avgöra om det berodde på att det är så varmt...

I fredags styrde vi bilen norrut, närmare bestämt mot Fauske i Norge. Resan skulle visa sig ta hela 15 timmar, Jenny och jag startade från Sandviken 06.00 och hämtade sedan upp Emelie i Sundsvall. Det fanns flera alternativa vägar att köra dit, vi va...

I år var det äntligen dags för oss att åka till Torrevieja, Spanien igen    Vi var ett stort gäng som åkte, hela 11 stycken. Det var jag och David, Jacob, Henric med familj samt Davids bror Gustav med sina tre barn. Tyvärr kunde inte Thomas och Ellin...