...sedan min hjärntumör blev bortopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Att ett helt år redan har passerat känns märkligt då jag minns allt som om det vore igår - samtidigt som mitt liv mer och mer är tillbaka där det var innan allt detta hände. Fast helt som vanligt blir det förstås aldrig, när man går igenom jobbiga saker blir man aldrig riktigt den man var innan, på gott och ont. 

Nu har jag inte alls varit med om det värsta man kan drabbas av, många andra har gått igenom betydligt värre saker - men det är ju inte heller någon tävling om vem som haft det jobbigast, utan ens egen upplevelse av det man går igenom är just ens egen och den kan ingen ta ifrån en. Jag tror de allra flesta människor har gått igenom saker som varit påfrestande, ingen jag känner som kommit upp lite i ålder har levt ett liv i ständig "gräddfil" - nej, vi har alla vår ryggsäck att bära. Av den anledningen borde vi vara snällare mot varandra, vara lite mer förstående och faktiskt unna våra medmänniskor lite medgång och glädje de gånger de får det   .

När jag tittar på de foton som togs kring tiden vid min operation är jag så glad nu att det gått ett helt år och att jag har detta bakom mig. Det sades att just det psykiska brukar komma efter operationen, när man inser vad man gått igenom och vad som kunde ha hänt. Men, tack och lov har jag inte haft mer än väldigt korta perioder där det känts jobbigt - hundarna har varit en stor räddning där tror jag. De kräver sitt oavsett om man mår dåligt eller inte, och de ger så mycket tillbaka att det för mig iaf har varit omöjligt att må speciellt dåligt. 

Jag har dock lärt mig en hel del under detta år, både om mig själv och om andra. Har insett att vissa som kallat sig mina vänner mest funnits där när de haft behov av mig, inte när jag behövt dem eller velat ha hjälp på olika sätt. Andra som jag kanske inte tänkt på som mina nära vänner, har istället visat sig vara fantastiska på att ställa upp och alltid haft tid och ork att lyssna på mig när jag behövt prata av mig. Och det är väl som det sägs, i nöden prövas vännen...   

Vad och vilka som är viktiga i ens liv och vad/vilka som inte är det är också något som kommer som en "bonus" när man drabbats av något dylikt, man inser att livet faktiskt är rätt så kort och att vad som helst kan hända. Det gör att man inte vill slösa bort sin tid på vad som helst, och det här är hos mig en ständig process nu - jag försöker att omvärdera det mesta hela tiden och frågar mig om det är viktigt eller inte - och om detta verkligen är något jag vill göra? 

Här kommer några foton från förra året:

   
Ber om ursäkt för de otäcka bilderna, men jag är rätt så fascinerad fortfarande över att de sågat sig in i skallbenet och sedan häftat ihop det. Och att inget blev skadat under tiden de "grävde" inne i hjärnan. Ja, hypofysen blev ju skadad - men inget "väsentligt".  
 
Ett kort på David måste komma med också, vet inte hur jag skulle ha orkat med denna jobbiga tid efter operationen utan hans ständiga positivitet, kärlek och glädje     .

Så nu kör vi ett år till och hoppas på att jag ev får sluta äta några fler av mina mediciner - men annars är det helt okej som det är nu också. Jag orkar göra det jag vill och det känns otroligt bra med tanke på hur kraftlös jag var i våras   . Men såhär i efterhand var det väl inte så himla smart med den rivstart jag hade efter min sjukskrivning på drygt 2 månader - eller så var det just det jag behövde kanske för att komma igång? Ingen idé att gräma sig över det nu iaf - bara att se framåt och vara glad för varje dag man får     .

Avslutar med denna som jag använt även i andra sammanhang, tycker den är så otroligt bra när man gått igenom en jobbig tid. Under tiden det var som jobbigast hjälpte det mig mycket att tänka att detta snart bara är ett minne, snart är jag i "ljuset" igen istället för nere i "mörkret"...