Ni som följer oss på Instagram och /eller Facebook kanske minns att vi skrev att en av Blingens tikvalpar dött? Det i sig var en sorg, men det skulle visa sig bara vara början på ett rent helvete.... Så många år som jag har fött upp (32 år) så har jag aldrig drabbats av något dylikt. Sedan den tikvalpen dog så har vi förlorat fyra valpar till, en efter en har de helt plötsligt slutat dia och sedan blivit stela i nacken, fått uppsvälld buk, skrikit för att sedan bara dö bort. 

Så sorgligt så vi har knappt ord för det... jag har känt mig som världens sämsta uppfödare som inte kunnat rädda valparna. Och Jenny har kämpat, dag som natt, med valparna för att få dem att överleva. Men de har liksom bara gett upp och trots alla våra försök har inget hjälpt. Vi har självklart kontaktat veterinär och veterinären tror helt säkert att det är bakterier i Blingens mjölk som gjort detta. Jag har själv mina teorier att det skulle vara herpes, men då ska det tydligen gå snabbare från när de är födda till alla är döda. Vi har inte obducerat någon av valparna, har helt enkelt inte orkat... 

I dagsläget har vi tre starka hanvalpar kvar, vi hoppas hoppas hoppas såklart vi ska få behålla dem. Men vi vet också att flera av de som dött sett starka ut de också. Blingen och valparna behandlas med diverse mediciner, samt att valparna matas till med annat än Blingens mjölk. Men än törs vi inte säga att faran är över för dessa tre.

Såna här gånger undrar man verkligen varför man föder upp hundar? En 100 kilos klump i magen har vi hela tiden och minsta lilla pip från valparna så blir vi sjukt oroliga. Vi tycker också så innerligt synd om Blingen   . Första valpen som dog brydde hon sig inte om när den började skrika, men de andra har hon varit så orolig för. Men nu på slutet är det som hon resignerat lite, så jobbigt att se   .

Mitt i all sorg över de valpar vi har förlorat så föddes våra efterlängtade ap-bebisar. Vår tyska tik Mila födde sina och Ivans valpar i fredags kväll. 

Hon var så lugn hela dagen, knappt flåsat eller bäddat något. Bara gett mig den blicken som bara en orolig affenpinscher kan ha, vad är det som händer med min kropp typ?

Klockan 20.50 i fredags kväll föddes första valpen, hon fick kämpa lite med den innan den kom ut. Men hon var så lugn och metodisk och till slut lyckades den komma ut. En hanhund som heter Frans och han vägde 160 gram. 

 
Hon var lite skeptisk till en början. Vad var det för slemklump som låg där, den pep också?!

 
Hon fick valpa i sin favoritkorg, i alla fall första valpen fick födas där. Den blev ju lite blöt efter det så hon fick flyttas till valplådan sen. 

 
Tyra var med som moraliskt stöd, det gick bra till en början - Mila blev lugnare när hon var med. Men när sen valpen var född och Tyra ville hjälpa till tyckte Mila det var dags för henne att gå ut ur rummet, så då fick hon sitta utanför grinden och hålla koll istället. 

 
Tiken Fideli föddes klockan 22.15, hon vägde 167 gram och är störst av de tre. Faktiskt har det alltid varit en tik som varit störst vid födseln i våra affenpinscher-kullar. 

 
Här sitter peangen fast i navelsträngen efter Fideli. Väldigt skönt att hon fick ut alla moderkakor efter samtliga valpar. Alltid en infektionsrisk annars. 

 
Klockan 23.00 föddes en till hanhund, han är minst med sina 120 gram i födelsevikt. Han fick namnet Frank. 

En och en halv timme efter födde hon sista valpen, en stor tik som tyvärr inte levde. Sorgligt, men att de är dödfödda är ju inte helt ovanligt så även fast det är trist går det inte att jämföra med den sorg vi känner över de valpar som vi börjat lära känna och som vi sedan förlorat i Blingens kull.

Lite filmjölk smakade gott efter allt var klart och hon fått tvätta av sig lite och fått rent i valplådan.

 
De växer och verkar må bra, men nu är jag så otroligt vaksam över dem hela tiden. Oron att det ska hända även dom något finns såklart