Idag är det tre år sedan vi flyttade från Årsunda till Sandviken. Det är absolut inget vi ångrar, vi stortrivs i vårt nya hus och att bo där det är lite mer centralt än ute på landet som vi gjort i många år före vi flyttade hit. Visst kan jag sakna den stora tomten vi hade i förra huset, men det här huset är så mycket mer lagomt för oss. Och så härligt med alla områden runtomkring där vi kan gå med hundarna   

 
Såhär såg huset ut när vi köpte det, men en hel del har ändrats nu. 

 
Framförallt så har vi gjort "grogg-veranda" på framsidan av huset samt målat det vitt.

 
Sen gjorde vi också om altanen med utekök i somras, det är inte helt färdigt - men förhoppningsvis blir det klart i början av årets sommar.

Cava hade tid att valpa den 20 januari, och tidigare kullar har hon valpat den dag hon förväntats valpa eller dagen före så när tempen gick ner på måndagen trodde vi först falskt alarm först - men när hon sedan blev allt oroligare förstod vi ju att det var på gång! Detta är hennes tredje kull så hon är en rutinerad mamma nu   

 
Klockan 03.45 den 17 januari föddes första valpen, en tik som vägde 410 gram och som fick namnet Blixtra.

 
Andra valpen kom inte så långt efter - en hanhund, klockan 04.05 föddes Åskar. Han vägde 405 gram. 

 
Valp nummer tre föddes klockan 04:20, en tik som fick namnet Sol. Hon vägde 335 gram och var med det den minsta när de föddes. 

 
Fjärde valpen, en hanhund som heter Orkan, föddes klockan 04.40 och han vägde 375 gram. 

 
Den största valpen i kullen föddes klockan 05.40, en hanhund som fick namnet Storm. Han vägde 500 gram.

 
Sista valpen, en tik, föddes klockan 06.35 Hon fick namnet Dimma och vägde 390 gram.

 
Cava har verkligen en skön stil som mamma   

Kryddan hade tid att valpa dagen före julafton, lite nervöst kändes det - man är ju alltid orolig inför en valpning och nu när det är så svårt få tag på veterinärer som har jour var det extra oroligt ifall det skulle ske något under julhelgen. Men det löste Kryddan, hon bestämde sig för att valpa igår redan - 5 dagar före beräknad valpning. Förra gången valpade hon 4 dagar före, så man undrar ju om hon skulle ha parats tidigare båda gångerna? Prog.testet visade inte det, och inte hennes eget beteende heller. Men lite konstigt hon fått så pass mycket för tidigt båda gångerna.

Hela natten mellan lördag och söndag låg hon tätt intill mig i sängen, på min axel där hon skakade och flåsade intensivt. Det kändes som jag hade "skak-skador" i hela kroppen på morgonen. Men det var självklart värre för henne   Usch, man får alltid lite dåligt samvete när man ser blicken hos dom - det gör ont nu matte   . ... så vet man att det är mitt fel hon har ont. Men det är ju såklart som när man födde själv, det är värt det när de väl är födda - så även för Kryddan som är en så kärleksfull och noggrann mamma till sina små   

 
Första valpen föddes kl. 06.10, en brun/vit hanhund som fick namnet Kalle. Han vägde 270 gram.

 
Andra valpen föddes en dryg timme efteråt, kl. 07.15 Ännu en brun/vit hanhund, han vägde 305 gram och fick namnet Karuso.

 
Kryddan med sina två förstfödda pojkar   

Ytterligare en brun/vit hanhund föddes sen, kl. 07.45 Han heter Kaspian och vägde 275 gram.

 
Sen föddes äntligen en tik. Och den var också svart/vit! Hon föddes kl. 08.50 och vägde 225 gram, hon är med det den som är minst just nu. Hon fick namnet Keisha.

 
Sen blev det återgång till hanhundar igen. Femte valpen föddes kl. 09.05, en svart/vit hanhund som fick namnet Kojak. Han vägde 330 gram och är med det den största valpen just nu. 

 
Valp nummer sex var en svart/vit hanhund igen, han föddes kl. 09.40 och fick namnet Krut. Han vägde 280 gram. 

 
Sjunde valpen föddes kl. 10.15, han vägde 315 gram och var en svart/vit hanhund. Hans namn blev Kiro. 

Efter det skulle det vara slut på valpar enligt veterinären som vi röntgade henne hos, men han sa också att det eventuellt kunde vara en till. Och det är ju fler som gissat på bilden när nedan som vi också la ut på FB, svårt att se - men vi gissade själva på 7-8 st. 

 
 
Men det blev en till valp! Kl.- 11.40 föddes en brun/vit tikvalp som fick namnet Kippis. Hon vägde 275 gram. 

 
Keisha är en riktigt glupsk liten tjej   

Efter det sänkte sig lugnet och Kryddan kunde med en suck vila en stund   

 
En vecka har gått sedan du lämnade oss, fortfarande känns det helt ofattbart – ingen av oss som stått dig nära har nog förstått att du inte längre finns med oss.

Så många frågor, så många varför, så mycket jag inte förstår eller vet. Men en hel del som jag också vet.

Jag vet att jag kommer sakna dig varje andetag i resten av mitt liv, jag vet att det kommer vara så tomt i fönstret där du alltid satt och väntade på mig när jag var borta, tomt på golvet bredvid min säng där du låg varje natt, tomt på promenaderna där du alltid gick strax framför mig och vände dig om då och då för att möta min blick. Jag vet också att du kommer vara en av de första av alla älskade fyrbenta som väntar på mig när den dagen kommer och vi får vara tillsammans igen.
Du fattas mig älskade Biggles <3

C.I.E NORDUCH NORDICCH PLJCH DKJCH JEUW-18 DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 NOV-19 HeV-19 FIV-19 NORDV-19 Barecho Bring The Gold ”Biggles” (170815-221004)

Jag förstår att det kan vara av intresse för andra att veta vad som hänt honom. Han var ju bara fem år gammal och trots allt en av de Eng. Springer Spaniels i Sverige som många visste vem var. Men det jag däremot inte kan förstå är att man inte kan visa oss respekt och ta hänsyn till att vi berättar vad som hänt när vi känner att vi orkar. Att man inte har viktigare saker för sig än att snoka runt bland våra vänner för att få reda på varför han dött? Varför? Det har eller kommer aldrig vara någon hemlighet det som hänt, tror nog att alla som känner oss och känt med oss i denna sorg förstått att tids nog kommer de som vill få reda på vad som hände Biggles. Det är inte heller så att det är något som klassas som ärftligt som han drabbats av, och är det så att rykten ändå kommer uppstå att han dog av nåt dylikt – ja då får det vara så. Inget kan bli värre än det faktum att vi förlorat honom   

Några dagar efter utställningen i Eskilstuna blev Biggles lite tung i buken såg det ut som. Han var dock precis som vanligt i övrigt. Men bukomfånget ökade och på torsdagen förstod vi att han hade en hel del vätska i buken. Veterinärbesök dagen efter i Gävle och där fick vi bara dystert besked. Prognosen var inte bra, han hade vätska i både buken och brösthålan men var just då förhållandevis pigg ändå. Prover togs och värdena var normala, som på lever och njurar t.ex – däremot var det nåt med blodkropparna som inte såg bra ut så cancer misstänktes. Vi fick vätskedrivande medicin som skulle hjälpa att få ur en del av vätskan samt en remiss till Universitetsdjursjukhuset i Uppsala, eftersom veterinären i Gävle inte hade dom resurser som behövdes för att utröna var vätskan kom ifrån.

Vi ringde till Ultuna direkt på fredagen, men man kunde inte boka en jourtid utan vi skulle ringa igen på måndag. Jaha, så gjorde vi också men då sa de helt annorlunda – vi hade visst kunnat boka en tid så nu skulle vi åka så snart vi kunde dit. När vi kom dit undersöktes Biggles med ultraljud och det var en hel del vätska nu i buk och brösthåla. Hjärtat undersöktes av en ”specialist”, men det fanns inget fel där. De tog prov på vätskan i buken för att se vad den bestod av, veterinären trodde lymfvätska. Sedan kunde de inte göra så mycket mer förrän de hade svar på det provet och det skulle dröja. Veterinären ville ha kvar honom där men vi ifrågasatte om något skulle göras med honom under kvällen/natten? Men nej, inget skulle göras då varför vi sa att då kan han lika gärna få komma hem och sova hemma där han mår bäst. Och jo, det höll ju veterinären med om då eftersom vi förklarade att han inte alls mår bra av att stanna kvar. Biggles har alltid avskytt vara hos veterinären.

Biggles natten hemma efter första besöket i Uppsala

Klockan 07.00 skulle vi vara tillbaka morgonen efter och det var vi också, han skulle ha sövts och skiktröntgats 10.00 – men den blev framflyttat till 14.00 fick vi ett opersonligt SMS om. Sedan hörde vi inget mer. Vi visste ingenting, skulle vi hämta honom? När isåfall? Eftersom vi inte hört något från någon veterinär där och inte kunde få något svar heller när vi ringde så åkte vi dit. Väl där fick vi träffa en annan veterinär som inte kunde säga något alls egentligen. Dom såg inget på röntgen, men prognosen var fortfarande dålig. Vi sa det att vi förväntar oss att man på ett universitetsdjursjukhus ska kunna ta reda på vad som är felet på en hund som varit fullt frisk, 5 år gammal och som helt plötsligt blivit dödssjuk. Mest undanflykter om hur svårt det var att veta vad som var fel – det var vad vi fick höra.

Han måste bli kvar under natten sa dom för han skulle då ”äntligen” tömmas på vätska. Fruktansvärt var det att åka därifrån utan att få träffa honom, men vi förstod ju också hur uppslitande det skulle vara för honom om vi gjorde det och sedan lämnade honom igen. Jenny krävde att få se hur han hade det så de gick iväg och tog ett foto på honom som de visade henne sen. Jag klarade inte av att se det. Men på det fotot såg han ut att ha det bra, hade vatten och låg lugnt och tittade bara.

Dagen efter fick vi hämta hem honom och då fick vi också veta att vätskan var mestadels gallvätska. Då började de också prata om att det kunde vara en cancerform som hette Mesoteliom, en cancer som är i cellerna runtomkring organen och därför är nästan omöjlig att se på röntgen. Veterinären sa också att om vi har tur kan det vara någon form av autoimmun sjukdom och då kan kortison hjälpa. Så han sattes på stark kortison-kur, det var vad som gjordes - den enda behandling som egentligen gjorts på hela tiden.

Biggles var överlycklig att få åka med i bilen hem, så bråttom hade han och nu var han pigg som vanligt igen. Lite vätska kvar i buken, men annars mådde han bra.

Dock hade han stora problem med magen, han bajsade sprutdiarré och behövde gå ut ofta. När jag tänkte efter hade han varit lite dålig i magen till och från under sommaren, inte diarré men inte helt fast heller. Magen hade också känts lite hård nån gång. Inget jag tänkt något mer på då, men nu när allt det här hände så fick det ju en att fundera om han kan ha haft detta en längre tid utan att ha visat något mer?

Magen blev inte bättre, vi testade allt som går att testa – men inget hjälpte. Hans muskler försvann mer och mer, av kortisonet då i första hand trodde veterinären. Lite vätska kom tillbaka i buken, men annars var han rätt pigg och glad. Aptiten var inte densamma som förut, han åt inget i matskålen – om han matades från matbordet gick det dock alldeles utmärkt, så det var så han åt under sin sjukdomstid.

Biggles filmad 1:a september, lekfull ändå fast han var sjuk. Ni ser på sidan där de rakat bort all päls då han skulle tömmas på vätska samt skiktröntgas.
 

Vi var till Ultuna flera gånger, men inga svar – veterinären trodde fortfarande på denna cancerform som han pratat om tidigare. Jag sa till slut, att vi är rätt less nu på att ni tror så mycket. Har ni pratat med några specialister om det här? Det känns som ni redan bestämt att han ska dö så ni inte lägger några resurser på honom? Men betalt vill ni gärna ha (ca 60000:- hade det kostat oss hittills). Men då blev veterinären jättesur på oss, för han hade minsann ansträngt sig så mycket och om vi inte var nöjda med honom ville han inte heller ha vår hund som patient. Lite märkligt kan jag tycka att säga så. Nånting måste vi väl få kräva också som ägare till en sjuk hund? Vi är otroligt besvikna på hur lite hjälp vi fått på Universitetsdjursjukhuset i Ultuna, vi känner noll och inget förtroende för dem alls efter detta. Att det inte gick att rädda Biggles kan ingen rå för, men kommunikationen mellan veterinären och oss har varit rent usel. T.ex skulle han ringa en dag, men det hände inte. Och visst sånt kan hända, man blir sjuk eller vad som helst. Men då hör man väl av sig på nåt sätt, ett SMS från djursjukhuset om att han ringer nån annan dag? Nä, hit åker vi inte mer om vi inte är absolut tvungen. Och när han hörde av sig någon dag efter att Biggles gått bort så var hans kommentar att visst beklagade han sorgen - men nu kunde han slappna av. Vem säger så till en ägare som precis har förlorat sin hund? Det hade räckt bra att säga han beklagade sorgen...

Så första helgen i oktober blev Biggles allt sämre, han sov mer. Ville inte följa med mig ut på samma sätt längre och livsgnistan i hans blick försvann. Han var då jättetunn och alla muskler hade försvunnit i hans huvud och på de flesta andra ställen också. Han tittade på mig med en blick som sa – Hjälp mig matte    Så till slut var vi tvungna att inse det inte fanns mer att göra. Som tur var kunde distriktsveterinären komma hem och låta honom få somna in hemma på golvet, där han brukade ligga och sova mest och där han älskade att vara – tillsammans med mig och Jenny omkring sig, dom två han älskade mest så drog han sitt sista andetag. Nu slapp han lida själv, nu är det bara hos oss lidandet och saknaden är och det är den enda trösten i alltihopa nu.

Det kommer ta lång tid för mig att klara av prata om det här, så om jag får be om något så är det att ni inte pratar om Biggles bortgång när vi träffas om jag inte tar upp ämnet själv, tack   På nåt sätt måste ju livet gå vidare ändå, och Biggles skulle inte velat att jag grävt ner mig hemma. Så för hans skull ska jag försöka ta mig ut ändå på utställningar och annat, även om det aldrig blir detsamma utan honom.

För en vecka sedan föddes Ziris och Rileys valpar    De föddes fyra dagar "för tidigt", men inte helt oväntat då hon parades lite sent i löpet kändes det som. Ziri var superduktig att valpa - hon är verkligen en så cool och klok tik, hon känns nästintill mänsklig tänkte jag säga, men hon är förmodligen betydligt klokare än många människor   

 
Första valpen föddes klockan 07.20, en tik som vägde 350 gram. Hennes namn blev Jelly.

 
Andra valpen kom kl. 08.45, en till tik. Hon vägde 370 gram och är den som är störst i kullen, hennes namn blev Jidda. 

 
Första hanhunden föddes klockan 10.50, han vägde 280 gram och fick namnet Jambo.

 
Jeff som valp nummer fyra heter var också en hanhund, han var gul som ni ser. När de bajsar på sig när de föds så blir fosterblåsan fylld av bajs vilket gör att de är gulfärgade i det vita när de kommer ut. Inte så fräscht, men som tur är går det ju att tvätta ren dom!
 
Här ser Jeff lite bättre ut, han föddes alltså klockan 13.00 och vägde då 350 gram. 

 
Nästa valp föddes klockan 16.10, en tik som väde 260 gram och i och med det är minst i kullen. Hon fick namnet Janella. Som ni ser var det rätt lång paus mellan henne och valpen före och det stärker teorin att de tömmer ett livmoderhorn i taget, en längre paus då när de börjar tömma det andra hornet. Alltså hälften av valparna var födda när förra valpen var född.

 
Klockan 16.15 föddes en hanhund med namnet Joar, han vägde 300 gram. 

 
Sjunde valpen var en tik med namnet Julietta. Hon vägde 325 gram och föddes klockan 17.30

 
Åttonde och sista valpen föddes klockan 18.00, en tik som fick namnet Jazza. Hon vägde 315 gram. 

Det är snart två år sedan vi hade en kull med Affenpinscher. Det beror på fler saker, vi har haft otur med att tikar gått tomma och även fått kull där samtliga valpar var döda. Det känns tungt ibland och oron är alltid så mycket större när vi väntar en kull med Affenpinscher-valpar än med våra andra raser. 
Därför blev jag kanske mer orolig än vanligt när första valpen väntade så länge innan den föddes. Mila krystade på utan att det hände något egentligt. Ett par tassar kom ut, men det gick inte att hjälpa valpen ut för det var för trångt och den satt för långt inne. Så efter en bra stund bestämde vi att åka till veterinären. Det är inte alltför lätt, inga många veterinärer har jouröppet på kvällar och helger längre - himla olustigt faktiskt. Och gör ju att man blir ännu oroligare.

Milas fodervärd Malin och jag började packa ut saker i bilen för att åka mot veterinär - när vi packat ut allt och jag satt och väntade på att Malin skulle bära dit Mila till mig i bilen så ser jag att det ser konstigt ut när hon ska sätta ner henne bredvid mig i bilen. Det hänger något därbak - och helt otroligt så födde hon ut första valpen precis när vi skulle till att åka iväg! Totalt kaos i bilen, jag hällde ut en hel burk med jodopax i Malins bil (som tur var kom det mesta på fällen där Mila skulle ligga). Men valpen den sprattlade och mådde hur bra som helst   

 
Så först ut klockan 22.25 igår kväll föddes Gert! En hanhund som vägde 175 gram. 

 
Valp nummer två fick hon kämpa en hel del med för att få ut, men till slut så ploppade han ut han också. En liten Gunnar blev det och han föddes klockan 00.40 Vikten var 195 gram och han var i och med det störst i kullen.

 
Tredje och sista valpen föddes klockan 01.55, en tik som fick namnet Gunsan. Hon vägde 190 gram. 

Det kändes som det var tomt på valpar efter detta - men helt säker kan man ju inte vara så inte förrän flera timmar senare vågade vi somna en liten stund. Så glada vi var att allt gick bra och att vi slapp veterinärbesök mitt i natten, framförallt för Milas skull   

Torsdag förra veckan föddes Våfflans och Cash valpar   . Två dagar före beräknad valpning, och det tycker jag nog är det dygn som våra tikar valpar oftast på. Våfflan bor hos en fodervärd i Årsunda, en arbetskamrat till mig - Emelie och hennes familj. Och eftersom vi ska resa bort nästan en vecka nu snart så bestämde vi att hon skulle få valpa där och vara kvar där några veckor innan Våfflan och de små får flytta hem till oss.

Emelie har väldigt stor vana med alla sorters djur så jag kände mig helt trygg med att det skulle gå bra även om jag inte skulle hinna dit innan första valpen var född. Och så blev det, hon hörde av sig när hon såg första krystvärken och då var jag iväg härifrån efter ca 30 minuter. När jag kom fram hade Våfflan redan fött två stycken, det gick hur bra som helst med Emelies assistans   .

 
Så först ut var tikvalpen Issie, hon föddes klockan 10:39 och vägde 330 gram.

 
Nästa valp föddes kl. 11.12, en hanhund som fått namnet Iron. Han vägde 340 gram.

 
Valp nummer tre föddes kl. 11.50, en hanhund som fick namnet Ior. Han vägde 380 gram och var med det den största i kullen. 

 
Ytterligare en hanhund föddes kl. 12.32, han fick namnet Ice. Vikten var 375 gram, det ser ut att vara tan-tecken på honom som på hans mamma så vi får se hur det utvecklas. 

Sedan kom en till tik, en liten tjej som bara vägde 185 gram. Såklart fick hon heta Plätten eftersom hennes mamma heter Våfflan. Hon föddes kl. 13.40

Sjätte valpen föddes kl 14.30, en hanhund som heter Igloo. Han vägde 375 gram. Här trodde vi att det var slut på valpar, vi kände och klämde men kunde inte känna något som kändes som en valp. Det var också flera moderkakor kvar i magen och det gör förstås att det är lite svårare att känna efter. Våfflan fick rasta sig och tvätta av sig, och vi kände igen - nej, ingenting så vi var övertygade om att det var tomt på valpar. Jag åkte hem efter att det gått en tid utan tillstymmelse till någon mer värk. Våfflan sov också djupt vilket brukar vara ett tecken på att det är över.

 
Hanvalparna

 
Tikvalparna (innan Ina föddes)

De sex först födda 

 
Men.... kl. 21.23 levererade Våfflan sin överraskning, en till tikvalp!

Man skulle ju lätt kunna tro den var död efter så lång tid, men icke - den är nästan lika liten som Plätten, men lika pigg och hungrig som henne så det tog inte lång stund från hon föddes till hon ville till tutten och äta! Hennes namn blev Ina och hon vägde 195 gram. 

Man får ju helt klart dåligt samvete när man inte kände valpen, men det är så svårt tycker jag att vara helt säker på att alla valpar är födda. Det är ju egentligen oftast tikens egna beteende som är det som visar det mest om det är färdigt eller inte. 

Bra med en kalla handduk att kyla ner dom med, för varmt blir det de första dagarna när man måste ha så hög temperatur i deras rum. 

 
Lillmatte Julia hjälper till att hålla koll på de små, det är hon och hennes syskon som döpt valparna till deras fina namn   

Det var inte bara Tirils valpar som hade bråttom ut, även Jenkas valpar föddes tidigt - sex dagar innan beräknad valpning var det dags. Förra kullen fick hon 11 valpar, där 9 av dom överlevde. Lika tjock var hon nu och denna gång blev det 10 stycken istället. Hon var ganska så smal i sig själv vid förra kullen, nu är hon i mycket bättre form och det syns knappt på henne nu att hon fått en kull valpar (förutom den lätt mintgröna färgen som hon klätt sig i för tillfället).

  <

Först ut var Hasta, en svart/vit tik som föddes klockan 06.55 Hon vägde 288 gram och är därmed minst i kullen. 

 
En till svart/vit tik föddes klockan 07.15, hon vägde 340 gram och heter nu Heja. 

 
Tredje valpen var en brun/vit hanhund, han föddes klockan 07.44 och vägde 380 gram, han är den största i kullen och heter numera Hamilton.

Ytterligare en hanhund föddes sedan, en svart/vit sådan. Han föddes klockan 08.08 och heter Hector, vikten var 345 gram. 

 
Femte valpen var en svart/vit tik som heter Humlan. Hon föddes klockan 09.05 och vägde 292 gram. 

 
Nästa valp var också det en svart/vit tik, hon föddes klockan 09.40 och vägde 320 gram. Namnet blev Hollie.

Valp nummer sju, ytterligare en svart/vit tik. Hon heter Hjördis och föddes klockan 10.30, vikten var 335 gram. 

 
Sedan kom en till hanhund - en svart/vit sådan, han föddes klockan 13.00 Namnet blev Hobbe och han vägde 336 gram. 

 
Nionde valpen var en brun/vit tik. Hon föddes klockan 13.25 och vägde 358 gram, hennes namn blev Heaven. 

 
Vi avslutar som vi började, med en svart/vit tik. Hon föddes klockan 15.19 och fick namnet Happy, vikten var 335 gram. 

Flera av dom ser ut att få tan-tecken, tycker det är svårt att se såhär tidigt om de inte har väldigt tydliga och stora tan-tecken.

   
Jenka hade mycket fostervatten och innan hon tvättades av var  både hon och valparna grönkladdiga - så skönt när de blir rena och äntligen kan få koppla av. 

 
Så söt   

 
Tikarna

 
Hanhundarna

 
Alla tio små juveler