... vi hade en hel kull med svart/vita valpar    Eller de är inte alla svart/vita, åtminstone en är svart/vit & tan men klassar det som svart/vit också. Inte sedan slutet av 2004 har vi haft en sådan kull, så känns extra roligt nu när vi har hela 9 stycken i den färgen. 

Tiril har varit en superduktig mamma, på knappt tre timmar födde hon sina valpar   

 
Först ut var Gullan, en tik som föddes 23.20 Hon vägde 401 gram.

 
Andra valpen kom redan efter fem minuter, klockan 23.25 Han vägde 405 gram och heter Gregory och var alltså en hanhund. 

 
Tio minuter senare, klockan 23.35 föddes valp nummer tre. En hanhund som vägde 430 gram, hans namn blev Gerhard. 

 
Ingen rast och ingen ro, valp nummer fyra föddes 23.44 Även det en hanhund, och den som är störst i kullen med sina 470 gram - han heter numera Garfield. Han ser vi tydliga tan-tecken på, det kan vara någon mer som har tan, men lite tidigt att säga ännu.

Äntligen en tik igen, Gabby föddes klockan 23.58 Hon var minst i kullen med sina 350 gram. 

Liten paus innan valp nummer sex som föddes 00.48, han vägde 365 gram och heter Gilbert. Såklart en hanhund alltså!

Paus igen till nästa valp, en hanhund som föddes 01.45 Han vägde 450 gram och heter Gibson.

 
Sedan gick det snabbt igen, klockan 01.57 föddes nästa hanhund - han heter Gyro och vägde 420 gram.

 
Sista valpen, en tik till! Hon föddes klockan 02.03 och fick namnet Grace, vikten var 390 gram. 

Valparna föddes en hel vecka för tidigt så vi var lite oroliga de skulle vara små, men helt normala vikter är det på dom och de ser alla pigga och krya ut såhär långt   

 
Hanhundarna

 
Tikarna

 
Allihopa   

 
Den stolta modern med sina små   . 

Inatt var det dags för Mickans och Dibbes valpar att födas   . Jag och Jenny var på utställning i Västerås hela dagen igår, men David var hemma och såg efter Mickan. Tempen gick ner sent lördag kväll, men annars har det inte märkts nästan nånting alls på Mickan att det var dags att valpa. Hon har inte flåsat en endaste gång och under gårdagen hade hon bäddat lite lite ett par gånger, det var allt. Så jag och Mickan la oss i sängen, men det blev inte så långvarigt för då började hon bädda mer intensivt i sängen. Jag trodde madrassen skulle ryka, men det är ju inte direkt så man stör en som är på väg att föda... hon fick hållas och till slut så började hon krysta lite svagt till en början.

 
När så första valpen kom sa hon inte ett knyst, annars brukar de ju kunna skrika till just när valpen föds. Men inget sånt, däremot flydde hon tillbaka upp i sängen och satt där och tittade på mig och valpen med stora förskrämda ögon! Första valpen var en hanhund som vägde 323 gram, han föddes 23.50 och fick namnet Caddy. 

Tog inte lång stund förrän nyfikenheten tog överhanden och hon smög sig ner i valplådan igen. Nu är hon så duktig och försiktig med dom, men det är alltid lika fascinerande när man ser hur instikten sätter in och de helt plötsligt är så mån om sina små   .

 
Nästa valp var en tik, hon fick namnet Corvette. Vikten var 312 gram och hon föddes 01.10

 
Tredje valpen var en hanhund, den största i kullen med en vikt på 354 gram. Hans namn blev Camaro, han föddes klockan 01.35

 
Sista valpen är minst i kullen, en hanhund som föddes klockan 02.00 Hans namn blev Cadillac och han vägde 256 gram. 

Först och främst vill jag bara nämna att detta inlägg inte är riktat till någon specifik rasklubb, jag är medlem i för närvarande fem ras- och/eller specialklubbar och har förstås en hel kännedom om andra klubbar också. Jag tar absolut avstånd mot alla personliga påhopp mot klubbar och styrelsemedlemmar,  eller ja - personliga påhopp överhuvudtaget ska jag väl säga på sociala medier. Det är ytterst sällan, om aldrig kan man väl säga, som något blir bättre av att man pekar ut någon enskild eller några enskilda genom dylika medier. Om man har problem ska man lösa det med den det berör, i den mån det går, och det gör det nog nästan jämt. 

Det här inlägget är mer en fundering kring om de ska finnas kvar eller inte? Jag personligen kan känna att de tagit ut sin rätt lite. Vi vet alla hur svårt det är att få tag på människor som vill jobba ideellt nuförtiden, varför kan man ju spekulera i? En teori jag har är att förr fanns det inte ett lika stort utbud med saker att göra som det finns idag, då var det kul att sitta i en styrelse och när aktiviteter anordnades så kom det många intresserade medlemmar. Nu kryllar det av saker att göra och att då arbeta gratis på sin fritid, njaaaa - det lockar nog inte så många tyvärr. Sedan är det också lätt att man blir avskräckt när man suttit i en styrelse. Helt plötsligt har man allas ögon på sig, det man gjort i sin uppfödning förut ska man inte längre göra, för sitter man i en styrelse borde man veta bättre, vara ett föredöme...blabla... Jag håller inte med där, det är en sak vad man gör privat med sin uppfödning och en helt annan vad man gör i styrelsen. Det här tankesättet att alla som sitter i en styrelse ska vara prickfri samt en förebild, och vara i det närmaste perfekt i alla avseenden, det gör att det är väldigt svårt att få med de som är aktiva i rasen och många gånger också de som har mest kunskap om avel/uppfödning som är en stor del av en ras/specialklubbs arbete. 

Dock är det ju så att om man sitter i en styrelse måste man tåla konstruktiv kritik och att det finns medlemmar som helt enkelt inte är nöjda med det som klubben gör. Medlemmarna är inte "dumma i huvudet" eller "idioter" för det, samtliga medlemmar måste ges respekt, oavsett om åsikterna går isär eller inte. Om man känner " nej, alltså jag tål inte kritik, inte ens den som handlar om det jag gör i mitt uppdrag" - ja då passar men helt enkelt inte i en styrelse. 

Vad är då en ras/specialklubbs uppgift? Enligt mig är det att vara rasens ombud, alltid sätta rasens bästa i första rum och arbeta för att den förvaltas väl. En stor uppgift tycker jag också är att marknadsföra rasen på bästa sätt. Vilken sorts valpköpare passar till just vår ras? Hur gör vi för att nå dessa och undvika att valpar hamnar hos människor som inte är lämpliga för rasen? Såna frågor tycker jag en ras/specialklubb bör arbeta med. 

I flera klubbar stängs fler och fler lokalavdelningar ner, största anledningen är att det inte går att få ihop styrelser men en annan är också att om det anordnas aktiviteter så kommer det inga medlemmar. Suck och stön från många styrelsers håll, varför fattar inte medlemmarna att de borde gå på dessa aktiviteter? Eller är det så att vi i hundklubbarna måste vidga våra vyer och förstå att dagens hundägare inte är desamma som för 30 år sedan? Utvecklingen har gått framåt på många håll, så borde det även ske i hundklubbar. Vad vill dagens medlemmar ha? Webbaserade kurser? Inga kurser alls kanske, utan andra aktiviteter? Ett nytänk behövs på många håll. För dens skull ska man aldrig glömma att ständigt jobba med rasens bästa i fokus.

När jag skaffade mig en ny ras, engelsk springer spaniel 1988, var jag oerhört nyfiken på ALLT som hade med den rasen att göra. Jag gick på lokalavdelningens alla kurser/träffar, det var jaktkurser, viltspårkurser, utställningsträningar, prova-på dagar - ja allt möjligt. Det var lite så det var på den tiden, oavsett om man tänkt sig jaga eller inte så var det såna kurser som erbjuds och då var det vad man fick gå på om man ville aktivera sig själv och sin hund. Idag är utbudet enormt och det är såklart bra på många sätt - men för mig som uppfödare skulle jag helst se att mina valpköpare gick på aktiviteter som arrangeras av de som kan rasen, dvs ras/specialklubbar. Fortfarande är det dock samma kurser många gånger som arrangeras, samma kurser som fanns för 30 år sen! Och sen suckar man över att folk inte anmäler sig på aktiviteterna många gånger... Och jag köper inte argumentet att vi som startade för 30 år sen var så mycket mer intresserade än vad de är idag, jag tror visst det finns många ungdomar som vill lära mer - men kanske inte just på det sätt som vi en gång lärde oss?

Jag ser också en stor fara när det sitter människor i dessa styrelser som inte har tillräckligt med kunskap om det som de faktiskt ska bestämma över. Det är som om jag skulle få bestämma om hur statsbudgeten skulle se ut. Vänta här nu, massa miljoner till hundarrangemang, massa miljoner till barn och omsorg, men opera och sånt skit gillar ju inte jag så näe, det struntar vi i. För att inte tala om sport, man hör ju så mycket om hur negativt det är med sport - så lägg ner alla sport, inga pengar till det! Som tur är har jag inget att säga till om i de frågorna, man får hoppas att de som har det är betydligt kunnigare än mig. Och det här är också risken när det sitter personer i ras/specialklubbsstyrelser som ska besluta i avelsfrågor och kanske aldrig haft en kull ens? Eller även om de har det, har de fött upp valpar eller bedrivit avelsarbete? För mig två vitt skilda saker. 

Det ÄR svårt det här, jag har inte något enkelt svar heller. Men nånstans tror jag det är dags för en förändring. Kanske större klubbar där fler raser ingår och att man på det sättet kan få fler kunniga i styrelserna? Eller vilka ska egentligen få bestämma i avelsfrågor - ska SKK bestämma? Eller är det bra som det är idag? Det kanske bara är jag som ser att det är ett problem i många dessa klubbar?

Sen mer arbetsgrupper lokalt där man kan anordna aktiviteter, jag tror många skräms av ordet styrelse. Kanske lättare att två-tre personer försöker få till lite träffar och dylikt på lokal nivå, utan att det behöver vara en direkt styrelse?

Jag vill jättegärna höra era synpunkter kring detta, och då utan några personliga påhopp på nån enskild klubb!

Kryddan hade tid att valpa på lördag, hon parades bara en gång och känslan var att vi kanske var lite sena ute när vi parade henne. När hon sedan valpade redan idag var nog den känslan rätt,  vi skulle ha parat lite tidigare för att det skulle vara ultimat. I måndags var hon helt lugn, dock gick tempen ner ända till 36,9 på fm - på Kryddan märktes inget, hon var i det närmaste oberörd. Lite flåsade hon på kvällen sen och på natten var hon ytterst lite orolig. Dock ville hon inte äta sin mat och tempen låg fortsatt nere, om än lite högre. Så att det var på gång förstod vi. 

Under förmiddagen igår låg hon mest och sov i mitt knä   

Bedjande ögon som undrar vad som händer i kroppen...

Cirka 12:50 började hon krysta och efter bara ett par krystvärkar föddes första valpen.

När jag tog emot valpen kl. 13.00 trodde jag först det var något fel på den, att den var död eller inte tillräckligt utvecklad. Men den sprattlade på för fullt men sååå liten - jag kan inte minnas att vi haft en springervalp som varit så liten när den fötts. Endast 148 gram vägde denna tik som fick namnet Fancy. Jag har gått igenom henne flera gånger men kan inte se att det är något uppenbart fel på henne, och inte ser hon ut att vara för tidigt född heller. Hon har rejält med päls på huvudet och allt ser ut som det ska, det är bara det att hon är otroligt liten. 

Valp nummer två kom en timme efter, klockan 14.05 föddes en hanvalp som nu heter Falco. Han vägde 314 gram och är med det den största i kullen. 

Sen tog det ungefär två timmar till valp nummer tre, denna hanvalp föddes kl. 15:55 och vägde 234 gram. Han fick namnet Faxe.

Sen blev det en lång väntan på nästa valp, under den tiden var Kryddan helt lugn och sov mesta tiden. Så 19.25 föddes fjärde valpen, också det en hanhund. Han vägde 310 gram och heter Fiddler. 

Och efter det somnade Kryddan rejält, helt lugn var hon och jag var osäker på om jag kunde känna någon mer valp eller inte. Hon hade flera moderkakor kvar i magen och då är det svårt att känna om det är en valp eller vad det är som man känner. Så efter att först ha trott det var någon/några valpar kvar fick vi känslan av att valpningen var över. 

Kryddan med sina fyra förstfödda. 

Men framåt småtimmarna blev Kryddan oroligare, och det kändes som det kanske kunde vara någon valp kvar. Kryddan var hur pigg som helst själv, men hon hade inte lika lätt att komma till ro som tidigare. Så direkt när de öppnade hos veterinären i morse ringde vi och vi fick komma på en gång. På vägen dit lät det konstigt från buren där Kryddan var, då stod hon som en märla och krystade fram en till valp! Tyvärr en död hanhund, han föddes ca 08.15 imorse. 

När vi precis körde in på parkeringen utanför veterinären så föddes en till valp, helt plötsligt pep det från buren där Kryddan var och då hade hon fött en levande tikvalp   .

Tiken Flow föddes alltså klockan 08.55 i bilen, hon vägde 288 gram.

Där var vi helt övertygade om att hon hade valpat klart, men när vi ändå var hos veterinären valde vi att ta en röntgenplåt för att veta helt säkert - och jodå, en till liten valp var det där! Efter att Kryddan fått lite värkstimulerande medel föddes den snabbt.

Valp nummer sju var alltså Frost, en tik som föddes kl. 09.30 Hon är liten hon också, om än större än Fancy som är klart minst. Vikten var 210 gram. 

Så allt som allt var alla valpar små i kullen, man undrar ju lite om det kan vara orsaken till att valpningen drog ut så på tiden? Och det gjorde också att det var svårt att känna om hon hade valpar kvar eller inte. Lite dåligt samvete får man ju när man inte kände dessa tre som hon hade kvar i magen   

De två eftersläntrarna Flow & Frost håller ihop   

Funderar på om man verkligen kan ha bra eller dålig smak? Är inte smaken individuell, det jag tycker är fint kanske ingen annan i hela världen tycker är fint - gör det att jag har dålig smak då? Är det när man tycker som de flesta andra som man har bra smak? Jag personligen tycker det är så härligt när folk vågar vara annorlunda, det är lite trist tycker jag att så mycket ser likadant ut överallt. När någon säger att hon/han har så bra smak blir jag alltid lite provocerad, enligt vem är smaken bra? Det kan man fråga sig...

Att jag kom att tänka på det här är nog för jag brukar titta runt på Hemnet, något jag sysselsatt mig med i många, många år - bara för skojs skull. Finns ju så många fina ställen man skulle kunna tänka sig bo på! Förr kunde man se många olika sorters inredningar och hem, men nu är de flesta foton från objekten som ska säljas så stereotypiska och trista. De flesta hemmen har ingen personlighet alls, husen är stylade på precis samma sätt - skittrist tycker jag. Men det säljer såklart, för annars skulle det väl inte göras. 

Något annat jag funderar på idag är varför det är så otroligt dåligt betalt att jobba med människor i Sverige? Eller det kanske är lika i hela världen. Jag fick idag mitt årsbesked från CSN sedan jag utbildade mig till förskollärare, nu gjorde jag det visserligen lite sent och fick gå 1,5 år på komvux först. Men, där stod det att jag har sex år kvar att betala på mitt studielån. Jag har 10 år kvar till pension, jag får alltså fyra år som jag kan arbeta utan att betala av på mitt lån - och det för en rent pinsam lön om man tänker på det ansvar man har som förskollärare och att jag gått 3,5 år på högskola. Det är lika inom vården, otroligt dåligt betalt. Jag undrar om det kommer finnas några i framtiden som vill jobba inom skola och vården, jag rekommenderar ingen att utbilda sig till förskollärare i dagsläget. De arbetsförhållanden som är och sedan så låg lön.... Nu är inte lönen allt, absolut inte - men jag tror det kommer bli svårt motivera drivna, duktiga personer att söka sig till förskolan om inget görs!

En sista fundering gäller Covid, jag vet jag vet - vi är alla sjukt trötta på det nu och ingen orkar varken läsa eller prata om det mer. Men visst är det ändå lite sorgligt att människor blivit såna motståndare mot varann. De som är för massor med restriktioner och de som inte vill ha några alls, sånt hat det finns där emellan. Hur kan vi tänka och tycka så olika i den frågan? Fortfarande skrivs det massor med kommentarer till varje inlägg om Covid på sociala medier där det står - stäng ner alltihopa! Som om det hjälpt de länder som gjort så.... Sedan har vi den andra sidan som tror att allt är ett påhitt och inte tänker vaccinera sig för Covid finns inte. Inte konstigt världen ser ut som den gör när vi tycker så olika bara här i Sverige om en enda sak...

I tisdags föddes Joys (Barecho Jackpot Joy) och Unos (Barecho Use Me Now) valpar (E-kullen). Hon hade inte tid för valpning förrän nu på lördag så valpade alltså fyra dagar "för tidigt". Man kan ju gissa då att hon kanske är parad lite försent, hon har ju också gått tom två gånger tidigare och det kan ju ha berott på att hon parats försent helt enkelt. 

Jenny var ledig och hemma med Joy och hon visade lite tecken på att vara orolig dagen före, tempen gick ned - men inte helt. Inte förrän på kvällen dagen före så låg den nere på 37.1, hon hade då inte heller ätit under hela den dagen. På natten var hon rätt lugn och likaså på morgonen. Inga direkta värkar, men rätt som det var kom det ut en valp bara! Både Jenny och Joy blev nog lika förvånade typ! 

Först ut var hanen Ed, han föddes klockan 09:10 och vägde 360 gram.

Valp nummer två var en tik, hon fick namnet Embla när hon föddes klockan 10:40. Hon vägde 323 gram. 

Tredje valpen var också en tik, hon vägde 320 gram och är i och med det en av de som är minst i kullen just nu. Hon föddes klockan 11:29 och fick namnet Eloise. 

Valp nummer fyra var den största valpen i kullen, en tik som vägde 415 gram. Hon heter Electra och föddes klockan 11:45.

Sedan var det en rätt lång paus innan valp nummer fem föddes, Joy vilade hela tiden däremellan så inget onormalt med det mellanrummet mellan valparna. Ytterligare en tik blev det nu, också hon vägde 320 gram så en av de minsta just nu. Hon föddes klockan 14:50 och fick namnet Elle. 

Sista valpen föddes klockan 15:15, också det en tik! Lite märkligt att det bara blev en hanhund och resten tikar i kullen, Joys syster Jenka fick ju också det i sin kull som hon födde i höstas. Vikten var 323 gram och hennes namn blev Eclair. 

Joy har varit otroligt lugn hela tiden, knappt hässjat utan varit mycket koncentrerad på sin uppgift. Hon är så lugn och fin med valparna, alltid lika fascinerande att se hur de tar till sig valparna direkt när de föds   

En trött mamma    Några av valparna har tan-tecken som sin mamma, men än är det lite tidigt att säga hur många av dem som har det.

... att lägga till handlingarna, ja 2021 var väl lite bättre än 2020. Men det avslutades på ett så dåligt sätt så känns inte alls nu som något år att minnas som något positivt. För just som vi trodde att vi kunde återgå till ett liv med mer glädje igen så kommer det återigen en massa restriktioner som begränsar oss   Vi är många som har åsikter kring Covid-19 och hur det skulle ha gjorts på annat sätt. Jag för min del tror inte det spelat så stor roll vad vi gjort eller inte gjort, Covid-19 har kommit för att stanna. Vi måste lära oss leva med det, för leva måste vi. Om vi ska isolera oss för att undvika varje risk för att bli sjuka så kommer det få andra, värre följder istället. Det är vad jag tror och jag är innerligt less nu på att vi som tar vårt ansvar och vaccinerar oss får sitta i samma livsfängelse som alla andra - det var inte alls så det sades när vi alla uppmanades att vaccinera oss. Nu ska det tas strängare tag för att få de som inte vaccinerat sig att göra det, jo - det här att ingen skillnad görs om man är vaccinerad eller inte kommer förmodligen att locka många...

Nog om det, här kommer en sammanställning av vad som hänt under 2021. Inte mycket - men lite saker har skett iaf, och augusti-oktober var det ändå ett uppsving där flera hundklubbar tänkte på sina medlemmar och anordnade utställningar, om än anpassade så var det ändå utställning och en chans att få träffas igen   

Januari var en väldigt lugn månad, året började ju så otroligt trist utan utställningarna på My Dog som är något av årets höjdpunkt - sen blev det värsta Domino-effekten, utställningarna ställdes in på löpande band. En del t.o.m ett halvår i förväg, väldigt svårt faktiskt att förstå varför man gör det i ett så tidigt skede. 

Något som varit roligt ändå under året är att jag börjat lägga pussel, eller jag började egentligen i slutet av 2020 - men under 2021 har jag (tillsammans med Tojo) nog lagt ett tiotal pussel. Något jag förmodligen aldrig skulle ha testat om det inte varit för att jag haft så sjukt tråkigt detta år. Jag är ju inte utrustad med speciellt mycket tålamod, men jag gillar problemlösning och märkte att jag hade lättare att somna om jag suttit och pusslat en stund innan sängdags. En av få saker där jag märker att min puls går ner och jag faktiskt går ner i varv. 

Det bästa med januari månad var ändå att vi hälsade på Thomas och hans flickvän Ellinor utanför Kungälv där de bor, vi passade på att hälsa på dem när vi skulle åka och para Jenka. Jenka gick tyvärr tom, men vi hade verkligen jättetrevligt när vi fick se hur de bodde och fick träffa Ellinors föräldrar som förresten föder upp Schäfer.

I början av februari var det dags för nästa besök, då hos Jacob och hans flickvän Frida i Umeå. De skulle flytta ihop i en lägenhet så vi åkte dit för att hjälpa till städa ur den gamla lägenheten och hjälpa till med att köpa lite nytt till deras gemensamma hem. Deras lägenhet låg i ett lugnt och mysigt område så det kändes bra. Det är ju lite jobbigt att ha två barn som bor så långt från mig, men det är ändå skönt att veta hur det ser ut där de bor och hur området runtomkring ser ut också. Vi hade också en jättetrevlig kväll hemma hos Fridas föräldrar och syskon där de bor i Vännäsby. 

I början av mars fyllde Elis fyra år. Ärligt talat vet jag inte vad jag hade gjort dessa år utan han och hans syster Freja. De är såna glädjespridare båda två och speciellt Elis har sovit hos oss minst en gång i veckan skulle jag nog säga, helt underbart   

Men mars var också en av de allra sorgligaste månaderna under året. Vår älskade Tyra, som vi kallade älskade vännen, hade blivit så dålig i sina tassar att hon hade svårt att gå. Livsgnistan i hennes ögon fanns inte där längre så jag insåg att det inte fanns något annat att göra än behöva ta farväl av henne...

Nu har vi ingen affenpinscher hemma, det känns väldigt tomt och trist - men jag tror det måste gå några år innan jag känner mig redo för en ny boendes här   

Trimrummet som jag längtat efter sedan vi flyttade hit i februari-20 stod äntligen klart i mars.

Biggles fick sin Internationella utställningschampionat-titel i mars (C.I.E.). Det som har varit allra tristast nästan med total avsaknad av utställningar under två års tid är att det känns som det varit Biggles bästa tid åldersmässigt. När man fött upp en sån fantastisk hund som honom och sedan inte får någon chans visa upp honom, det känns otroligt trist. 

I början av april föddes Flisans och Pedros valpar, X-kullen var då de första ESS-valparna hos oss på nästan ett halvår - så de var extra efterlängtade   

Solstrålen Freja fyllde två år och började prata alltmer efter det, i början var det inte många ord - men nu pratar hon hela tiden, inte tyst många sekunder där inte    

Dibbe flyttade hem till oss, hans riktiga namn är Don's Red Red Wine - en otroligt lugn och härlig hane som vi hoppas mycket på i framtiden.

Nästa kull föddes också i april, denna gång var det Y-kullen och föräldrarna var Fay & Wincent. Endast tre hanhundar i kullen så de kallades de tre musketörerna. 

 
När Flisans valpar var ca 4 veckor gamla drabbades hon av juverinflammation av det värre slaget. Det blev så illa att veterinären var tvungen att öppna hennes juver som sedan var som ett öppet sår. Det såg rent för hemskt ut ett tag - men lyckligtvis läkte det väldigt fort. Ett problem var dock att Flisan inte fick dia dom längre pga de starka smärtstillande som hon fick. Vi löste det genom att hon fick ha på sig denna baddräkt, något hon själv verkade tycka var en ypperlig lösning på det hela. Jag skulle nog säga Flisan var den som gick mest obekymrad ur detta.

Myntas och Halfords valpar (Z-kullen) föddes i maj, endast fyra stycken i den kullen. Under slutet av 2020 och under 2021 har vi fått flera små kullar, flera tikar har gått tomma och även har vi förlorat flera valpar i kullarna. Sånt är så otroligt tråkigt, vi har inte heller vetat direkt varför men kullarna har varit större nu senare delen av 2021 så vi hoppas att det ska bli bättre nu. Att vara uppfödare är en ständig oro för allt som kan hända   

David och jag fick vår första vaccination mot Covid-19, kändes som en befrielse då - nu vet vi att det inte blev så stor skillnad tyvärr. Eller jo, stor skillnad på det sättet att vi inte känner någon oro alls att bli allvarligt sjuka i Covid-19, men fortfarande är det så mycket vi vill göra som inte det finns möjlighet till. 

I början av juni hämtade David ut sin nya bil, en VW Tiguan Allspace. Jag var skeptisk till en början, vi har ju haft Volvo i hela vårt liv typ. Men denna bil överraskade positivt på många sätt, tror inte det är vår sista Tiguan!

Ella skulle fått sina valpar i juni, men tyvärr blev det bara två döda valpar denna gång. Vi får se om vi kommer para henne igen, man blir så otroligt ledsen när sånt händer - dels för sin egen del förstås, men allra mest när man ser blicken hos tiken när hon inser att inga valpar finns   

Någon dag efter att Ella fått sina valpar föddes årets Cockerkull (L-kullen). Föräldrar till den var Dizza och Eskil, extra roligt var det att det blev flera orange roan i kullen, en färg vi inte haft i våra kullar tidigare. 

Midsommar firade vi hos Thomas & Ellinor, alla utom Tojo och Freja som var hemma och passade djuren på gården. En jättetrevlig kväll i väder som man inte brukar vara bortskämd med på midsomrarna. Vi hann också med ett besök på Marstrand innan vi åkte hemåt igen. 

I juli satte vi äntligen igång att måla huset, helt färdigt hann det inte bli innan hösten var ett faktum. Men det mesta är klart och vilken otrolig skillnad det blev! Vi är såå glada att vi tog beslutet att måla om, nu i sommar hoppas jag att det ska bli helt klart och att vi även ska få till en ny altan med utekök som vi pratat om ett längre tag. David pratar också om pool, men det är jag helt emot - kommer bara vara rädd att barnen eller hundarna ramlar i där, eller så ramlar jag i själv - jag som inte kan simma...

En tur till Stockholm hann vi också med, Jacob och Frida följde med oss och vi hade en jättemysig dag där. Älskar ju Stockholm och hade jag inte velat ha så många hundar hade jag gärna bott där, inne i stan. 

Årets valpträff hade vi i juli, en sån härlig dag som vi kommer minnas länge. Att få dela en dag med så många glada och positiva människor & hundar, det är lika fantastiskt varje gång! Nästa år tror vi träffen kommer bli i maj, men vi återkommer med datum när det är bestämt helt säkert. Den träffen blir då för alla som vi fött upp under 2021. 

Henrics kompis Emil fotade oss och hundarna på stranden i Årsunda, det var lite svettigt med alla hundar - men vi är så nöjda med de kort som blev.

I juli var det ÄNTLIGEN dags för utställningar igen, och tja - man kan tycka jag är patetisk som längtar så mycket efter det. Själv kan jag tycka det känns ännu mer patetiskt att så många av de som ställer ut ofta uttryckt hur skönt det varit utan utställningar, jag menar - det är ju inget tvång åka? Man kan vara hemma, alltid - även fastän det inte är Covid-19. Det är svårt att förklara vad det är som gör att jag gillar så mycket att åka på utställning. Visst tävlingsmomentet är ju kul, jag gillar ju att tävla inom det mesta. Och att få göra något tillsammans med sina egna hundar, man får något speciellt band när man reser ihop och upplever så mycket tillsammans. Men sedan är det ju gemenskapen med andra hundmänniskor och att få resa, se nya ställen - uppleva saker, vara utmattad för att man gjort något - ja finns massor. Allra mest är det nog ändå stoltheten att få visa upp sina hundar, mäta dom mot andras - se andra fina hundar. Jag har nog inte förstått hur roligt jag tyckt det varit förrän jag inte längre hade möjligheten...

Fotot här ovan är från en inofficiell utställning i Årsunda, Jacob och Frida var med och hjälpte till. Bäst av våra hundar gick det för Uno (Barecho Use Me Now) som blev BIS-4 valp   .

Men en inofficell är ju inte samma sak som en officiell, så när Wästmanlands KK anordnade utställning i Västerås anmälde vi typ alla hundar vi hade. Det var en så härlig känsla att få springa i ringen igen, sen lite trist att det inte var några finaler. Men vi var så glada ändå att det börjat komma igång lite iaf. På fotot är det Biggles (CH Barecho Bring The Gold) som blir BIR, BIM blev Ann Lundins tik Winton State Of Grace. 

I augusti var det sedan dags för utställning i Danmark. Vi hade alla tre ont någonstans så det är ett under att vi ens kom iväg. Jenny hade så ont i ryggen så hon knappt kunde röra sig, jag hade ont i ryggen men var på bättringsvägen. David spelade padel någon dag innan vi skulle åka och skadade sig då och fick "gubbvad" - jo det heter så, googla på det så får ni se   . Det gick jättebra på utställningarna, Riley (Daenerys Last Of The Starks) var BIR första dagen och Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR den andra dagen. Extra roligt var det för där kändes det som en helt vanlig utställning, finalerna anordnades och till vår stora glädje vann Riley gruppen. Biggles fick aldrig chansen i någon grupp då vi var tvungen åka hem med färjan. 

På utställningen i Backamo blev Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR första dagen och hans dotter London (Barecho Victoria's Secret) blev BIM. Som vi längtar efter att få börja visa henne mer i ringarna, har så mycket förhoppningar på henne! Dag två var det Rileys (Daenerys Last Of The Starks) tur att bli BIR igen. 

I Backamo fick vi också våra första CERT på en Barecho-welsh. Det var Bubbel (Barecho All About The Girl In Red) som fick cert och blev BIM båda dagarna. På detta foto är också BIR-vinnaren Welford's Dalton Dale. 

Vackra Riley (Daenerys Last Of The Starks)   

Två dagar i regn på utställningarna i Visby. Dag ett blev Oboy (Barecho On Stage Again) BIR och Joy (Barecho Jackpot Joy) blev BIM och även champion den dagen, SEU(u)CH! Dag två var det samma par som i Backamo, Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR och London (Barecho Victoria's Secret) BIM. Inga finaler anordnades detta år. 

I början av september var det dags för SSRK:s utställning i Karlsborg. På Engelsk Springer blev återigen Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR, denna gång var det en annan av hans döttrar som blev BIM, nämligen Kryddan (Barecho Miss Knowitall). I Welsh-ringen blev Cava (Sällebäcks Pont De Millegrand) BIR och även champion, SEU(u)CH, BIM blev Lloer's Harry Styles! Inga finaler anordnades tyvärr. 

Samma helg anordnades Dalarnas KK:s utställning i Leksand, ännu ett BIR för Biggles (CH Barecho Bring The Gold) och här var det istället Yallas dotter Mejram (Barecho The Best Of Me) som stod som BIM! Inga finaler här heller. På Welsh blev vi BIR med Cava (CH Sällebäcks Pont De Millegrand).

David och jag åkte till Holland för att para Cava och samtidigt var Jenny på utställning i Gimo. I Gimo blev Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR och vi var även BIR på welsh genom tiken Bubbel (Barecho All About The Girl In Red). 

I september föddes också Saltys & Pipes valpar (A-kullen). Hon är verkligen en supermamma - har alltid full koll på sina små   

Utställning på hemmaplan är det förstås också i september. Här är vår fina uppfödargrupp. Biggles (CH Barecho Bring The Gold) blev BIR och Joy (CH Barecho Jackpot Joy) BIM, Biggles blev sedan också BIG-3 i finalen, endast gruppfinaler anordnades. Uno (Barecho Use Me Now) var tvåa bästa hanhund med sitt första svenska cert. 

En till kull föddes i september, det var Jenkas och Tures valpar (B-kullen). Jenka har stannat hos oss efter valpkullen och inte återgått till sin fd fodervärd. En helt fantastisk tik på alla sätt, går så bra ihop med alla andra hundar - hon har verkligen ett hjärta av guld   .

En till utställning också i september, Eckerö på Åland är en klassiker i slutet av september. Att få springa på den mattan är så härligt. Fina resultat gör ju att resan känns ännu bättre. Biggles (CH Barecho Bring The Gold) blev BIR och BIG-3, och Mejram (Barecho The Best Of Me) blev BIM. Fotot nedan är på Oboy (Barecho On Stage Again) som blev tvåa bästa hanhund med cert och cacib. 

Starkaste och sorgligaste minnet från september är ändå att vi alldeles för tidigt fick ta farväl av vår Gizza (CH Barecho Glint Of Gold). Hennes cancer hade tyvärr spridit sig och det gick väldigt fort på slutet. Som vi saknar hennes flin som mötte oss hela tiden, en så speciell hund med en svans som alltid var viftandes   

I början av oktober föddes Currys & Rileys valpar (C-kullen). Så många kullar ESS som vi har fött upp så har vi endast haft en tik tidigare som det behövts göras kejsarsnitt på. Men nu var det dags igen, varför vet vi inte - men hon hade hela 11 valpar i magen och vi tror att det var orsaken till det hela. De andra valpningarna som Curry haft har gått väldigt smidigt. Men det man kan säga är att Curry nog aldrig varit så snabbt i bra form som efter denna kull, om det beror på att hon inte fött naturligt eller inte vet vi förstås inte. 

Fläders och Spencers valpar föddes bara några valpar efter Currys (D-kullen). Det var sju valpar som föddes, alla tjocka fina och såg väldigt friska ut. Ändå var det två av valparna som dog efter några dygn, en tror jag föddes utan analöppning och den andra bara slutade äta. Flera av Currys valpar dog också efter snittet, samt en valp som åt helt normalt men som inte kunde äta utan jag fick mata till den med nappflaska för att få den att överleva (vilket den lyckligtvis gjorde). Men jag var helt slut av detta, mest psykiskt - det är så otroligt sorgligt att mista valpar, varje gång det sker är jag övertygad om att jag aldrig ska ha någon mer kull alls i framtiden!

Jenny åkte själv till SSRK:s utställning i Kramfors för jag ville inte lämna valparna och hon hade finfina resultat med sig därifrån. Första dagen var Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR och Kryddan (Barecho Miss Knowitall) BIM, dagen efter var det tvärtom - Kryddan BIR och Biggles BIM. Kryddan blev även SEU(u)CH den dagen samt BIS-4.

Domarutbildningen har för mig helt stannat av såklart under dessa år, men i oktober fick jag möjlighet att gå domarelev på Saluki och Greyhound, en mycket givande dag på vinthundsklubbens utställning i Enköping!

Springerklubbens Club show anordnades i ett ridhus i Bålsta i slutet av oktober, vår uppfödargrupp blev BIS. 

Vår fina juniortik London (Barecho Victoria's Secret) blev bästa juniortik på Club Show. 

SSRK hade utställning i Mjölby i slutet av oktober, här på fotot är Bira (Barecho A New Chapter In Red) som blev tvåa i juniorklassen med CK på sin allra första utställning som detta var. 

Vår cockervalp Lotta (Barecho Latest Fashion) blev BIR-valp och slutligen BIS-2 valp!

Cavas & Finns valpar föddes i november (B-kullen). De föddes när vi var i Herning (såklart), inte mycket som hände detta år men ändå lyckades vi med att två saker skulle hända samtidigt. Vi hade bara anmält till de första två dagarnas utställning i hopp om att hinna hem till hon skulle valpa men så blev det alltså inte. Som tur var hjälpte min mor Margareta och Nilla Cava istället under valpningen så det kändes tryggt. I Herning lyckades Uno och London få sina sista Junior-cert så båda hade titeln Dansk Juniorchampion med sig hem!

En dryg vecka efter Herning så blev David dålig, inte jättedålig men lite hängig så han tog tempen och hade 38,2. Han var inte speciellt sjuk men bestämde sig ändå för att ta ett test och testet visade då att han hade Covid-19! Jag testade mig jag också, likaså gjorde Jenny, Henke och Tojo. Alla var vi negativa - men jag fick ju ändå inte träffa någon på sju dagar som de nya rekommendationerna var. Lite segt måste jag säga, men men bäst göra så för säkerhets skull. Det var nog den lindrigaste förkylning David haft under alla år och jag blev inte ens smittad fast vi sov i samma säng. Jag är helt övertygad om att det blev så för att vi var vaccinerade, så att vi nu skulle vara rädda för att bli smittade när resultatet blev detta - det känns inte speciellt troligt faktiskt. 

I Norge blev Saga (CH Barecho Beyond Compare) årets mestvinnande ESS på utställning, väldigt roligt. I Sverige har vi inte haft någon sådan tävlan på två år nu...

Under december hände inte speciellt mycket, Stockholm hundmässa var ju inställd och ingen Finlands-resa blev det heller för oss. Vi hade så sett fram emot två engelska domare där men när det sedan blev domarändring från båda de domarna kändes det inte lockande längre att åka dit. 

Så jag skulle nog säga att det roligaste som hänt under december förutom att det varit jul är att Henke och Tojo vann 20.000:- semesterresor på Bingolotto!

Nu får vi ladda om och hålla tummarna allt vi kan att 2022 blir ett år där det händer lite mer positivt och livet mer och mer kan återgå till det normala. Det känns dock inte speciellt hoppfullt just nu då båda utställningarna My Dog och Kumla redan blivit inställda. Och säkert är det någon mer klubb som redan nu kommer ställa in, trots att de restriktioner vi har nu ska gälla till i första hand 16 januari bara. Jag hoppas jag har fel, men det känns tröstlöst nu faktiskt...

Då är julen över för detta år, och så otroligt tacksam jag är för att få fira den med min fantastiska familj - vet inte vad jag skulle gjort utan dem de här senaste åren när jag knappt lämnat hemmet för något annat än mitt arbete.

 
Sedan många år tillbaka har vi haft gemensamt julbak där vi gjort lite allt möjligt. Henric och Jacob bakade pepparkakor med  barnen, Freja tyckte det var roligt - men Elis tröttnade snabbt.

   
Sen fick de göra risbollar, och de blev otroligt goda - även om de ser ut som en bunt med fästingar. 

 
Grynkorv och julsalcciciakorv gjorde David och Jenny.

Knäck, chokladkola, rosenbröd och lite annat gjordes också - så mycket roligare när man gör det tillsammans än står själv i köket.

 
Sen var det dags för uppesittarkväll, vi hade bestämt vi skulle göra tre olika sorters pizza att äta innan Bingolotto började. 

 
David, Henric och Jacob hjälptes åt - min insats i det hela var att jag letat på recepten, det räcker bra så tycker jag.

 
   
Supergoda blev pizzorna, mycket mer matiga än de som man annars köper som bara känns som en massa fet ost. 

 
Här har vi satt igång med Bingolotto - inte anade vi då att Henric skulle få en storvinst...

 
Redan efter typ 10 nummer så säger han att han vunnit 20.000:- i semesterresor, alla vi andra kom av oss. Ingen trodde riktigt på honom, så lotten blev dubbelkollad många gånger innan vi vågade tro att det faktiskt var sant!

 
Fokus försvann lite sen från de andra lotterna, det mest gick åt att kolla vilka resor som skulle kunna vara aktuella. Henric och Viktoria ska ju gifta sig i sommar så blir perfekt med en bröllopsresa efter det!

 
Barnen tog det hela med ro.

 
Största paketet var till mig, inte var det vad jag trodde i det - men väldigt nöjd blev jag ändå   

 
Curry myser i soffan med Jacob   

 
Julaftonslunchen bestod av julgröt till hundarna, det tackade de inte nej till.

 
Kalle är ju obligatoriskt att titta på, mina favoriter där är nog Askungen, Lady & Lufsen och Ferdinand.

 
Sen kom tomten, vädligt pratsam och sympatisk tomte i år!

 
Vem är det där egentligen undrar Freja?

   
Bäst att hjälpa tomten, han hade imma på sina glasögon så det var lite svårt att läsa på paketen för honom.

 
Elis kunde väl tänka sig sitta hos tomten lite snabbt, tur han hade "vovven" med sig som beskydd.

 
Tack tomten för alla fina julklappar   

 
Freja provade att stå på sina grejer, man måste såklart prova om de tål det man tänkt sig.

 
Elis var nöjd för att tomten hörsammat hans önskan om bilar.

Inte lika nöjd här där det var kläder från farmor i paketet....

 
Freja tyckte det gick lite långsamt att dela ut julklapparna så hon satte sig framför Farfar David och väntade till nästa paket skulle delas ut.

 
Jacob myste i soffan med sin farmor Kerstin.

   
Mycket julklappar blir det....

 
Äntligen fick Elis öppna paketet som han önskat sig allra mest, lego med monstertrucks!

   
När det sedan fanns en alldeles egen ipad till Elis i ett av paketen så tyckte nog Elis det räckte bra, han hamnade i soffan då med vovven och Jenny och där trivdes han bra. 

 
På Juldagen åkte vill till Bergavallen och firade Viktoria som fyllde 31 år   

Och en stund senare på juldagen åkte vi till Davids föräldrar och åt supergod mat där och det blev också lite julklappsutdelning där. Elis var lite otålig och ville åka hem....

   
För farfar David hade lovat att bygga ihop legot med Monstertrucksen tillsammans med Elis, lyckan var total då kan man säga. 

På kvällen var vi barnvakt till både Elis och Freja då det skulle bli lite fest för Viktoria på Bergavallen, det blev ju tyvärr ingen fest för henne förra året när hon fyllde 30 år. Thomas hade kommit hem från Kareby då också på kvällen.

Freja lite nyvaken på annandagsmorgonen   

 
Lotta har kommit hem från sitt kollo där hon varit några månader, hon är verkligen supermysig...

.... men hon äter väldigt långsamt vilket gör att resten av hundligan måste vara instängd medan hon äter. De förstår inte alls hur det kan ta sån tid att äta...

Måndag den 27/12 kom Jacobs flickvän Frida, så roligt när vi alla är samlade - bara Thomas sambo Ellinor som saknas, men får hoppas hon kanske kan komma något under nästa år till oss. Ny julklappsutdelning blev det såklart.

I tisdags kväll var det dags för årets "Julkul", vi försöker ju göra något annorlunda tillsammans kring jul och i år blev det Bowling. Tidigare år har vi bla ridit islandshästar och spelat curling. Förra året blev det bara en långpromenad, allt var ju i princip stängt då. 

Viktoria "Tojo" var tyvärr inte med då hon kände sig lite krasslig den dagen, men här är vi andra tappra som testade på att bowla. 

 
Jacob hade tjuvtränat, så i början gick det väldigt bra för honom.

 
Henric gick det trögt för i början, men efter ett tag fick han in "snitsen" och samlade lite poäng. 

 
David vann såklart, det gör han för det mesta - fast just ja, när vi hade curlingen var han inte med i det vinnande laget.

 
Vi spelade i tre omgångar och det tog typ 1,5 timme, kändes på i kroppen efteråt - och i knäna. Sen de där fula skorna man måste ha på sig... minns när jag var typ 14 år och skulle prova bowling med skolan, jag vägrade sätta på mig något dylikt så jag kunde inte vara med. Tur jag växt upp nu och inte bryr mig längre....

 
En av oss ramlade omkull och det var såklart jag, alltså man fick inte kliva framför det där strecket som är vid  banans början - men jag måste kommit över litegrann där och alltså sååååååå halt det var - en rejäl vurpa blev det  men jag skadade inget iaf. Lite blåslagen dagen efter bara, men jag får skylla mig själv när jag är så klantig. 

 
Här är slutresultatet, jag lyckades ändå få 3 strike så det är jag nöjd med   

Eftersom David och jag inte varit lediga denna vecka har vi (eller kanske mest David   ) fått hjälp med matlagningen. Henric och Jacob gjorde en supergod kantarellpasta efter bowlingen och igår var det Thomas tur att laga mat.

 
Thomas bjöd på en jättegod lax i citronsås, Jacob fick rycka in och hjälpa till lite där också.

Kvällen avslutades sedan med ett jätteroligt musikquiz som Henric gjort. Han hade också delat upp oss i lag, det var väldigt  blandad musik så resultatet blev jämnt. Thomas och Jacob vann på 78 poäng, David, Frida och Jenny kom tvåa på 76 poäng och Tojo och Jag kom sist på 72 poäng. 32 olika frågor/låtar var det så det var ett himla jobb han gjort för att få ihop det hela!

Nu är det inte mycket kvar att detta år, så nästa blogg blir nog någon form av årssammanställning över 2021 - sen hoppas jag att 2022 ska kunna bli lite mer aktivt i bloggen, förhoppningsvis ska vi ju kunna göra lite mer saker än vi gjort i år!