Kennel Barecho

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av barecho - 9 oktober 2021 09:02

Trot eller ej, men natten till i fredags var det dags för valpning igen. Denna gång en inte alls lika dramatisk valpning som förra, och tur var väl det - för det var en otroligt jobbig upplevelse. Curry hade totalt 11 valpar, men har bara 7 kvar nu. En födde hon död före snittet, en dog under snittet och sedan har två dött nu efter några dagar. Jag kan ha helt fel, men frågan är om det tog för lång tid att återuppliva dem och de kan ha fått någon form av hjärnskada? Det var nio valpar i magen när hon snittades och vi fick inte följa med in och hjälpa till med valparna. Man förstår ju själv att de knappast var nio personer därinne som kunde ta varsin valp direkt hon öppnades upp. Den ena av de tikar som dött har varit väldigt svag sedan hon föddes, vi har matat till henne  ungefär varannan timme dygnet runt. Hon har sugit men inte utan hjälp av oss, ingen förbättring skedde utan hon blev bara svagare och svagare.... Tiken som dog först var aldrig lika svag, men hade ett konstigt beteende och slutade bara äta helt plötsligt, fick inte ens upp munnen på henne och hon dog på bara några timmar. Så otroligt sorgligt, och som om inte det räckte så låg Jenka ihjäl sin hanvalp för någon dag sedan. Hon var inte själv många minuter, men på den tiden hann det ändå ske. Det här är verkligen baksidan av att vara uppfödare   , men hur det än är så får man försöka fokusera på alla de valpar som mår bra   


Så skönt då att Fläders valpning var okomplicerad, hon har ju varit med förr så hon visste precis vad som skulle ske. Hon var lite orolig under dagen i torsdags, men det var först på kvällen det blev intensivare. Hon bäddade och slet i valplådan, vetbeden strimlades till små bitar men det är bara bra - då vet man ju att det börjar bli nära till valparna ska komma!


 
Klockan 23.52 föddes första valpen, en svart/vit tik som fick namnet Dream. Hon vägde 408 gram och det kändes ju otroligt mycket efter de vikter vi haft på valparna i de senaste kullarna. Men det var bara början skulle det visa sig...


 

Andra valpen var en brun/vit hanhund, han föddes kl. 01.27 Vikten för honom var 473 gram och han heter nu Dajm.


 
Nästa valp var en svart/vit hanhund, han föddes kl. 01.48 Här fick Fläder kämpa på bra för att få ut honom, och inte så konstigt med tanke på att han vägde 520 gram! En riktig bjässe, han vägde mer än dubbelt så mycket som några av Saltys, Jenkas och Currys valpar. Han fick namnet Dodo.


Sedan var det en lite längre paus, och det stärker min teori om att de tar en längre paus i valpandet när hälften av valparna fötts.


 

Klockan 04.25 föddes valp nummer fyra, en svart/vit hanhund som heter Dustin. Han vägde 453 gram.


 
Femte valpen föddes kl 04.57, en brun/vit hanhund som fick namnet Dart. Han var också riktigt stor, vägde 510 gram. 


 
Valp nummer sex föddes kl. 05.12, en brun/vit hanhund som vägde 414 gram. Han heter Didrik. 


 
Sist, och minst i kullen, blev Donna som föddes kl 06.15 Hon är en brun/vit tik och hennes vikt var 285 gram, här i denna kull ser hon liten ut - men i de andra kullarna hade hon varit stor!


 

Djup suck från Fläder när sjunde valpen var född, man ser så väl på beteendet när det är klart.


 
Helt underbara är dom, man tröttnar aldrig på att sitta och titta på de små underverken   


 
Här ligger dom uppradade, Fläder är en väldigt noggrann mor   


Ja nu har vi alltså fyra kullar samtidigt, vi var ytterst tveksamma till att para allihopa - men då vi haft sån otur senaste året med tikar som gått tomma eller bara fått några få valpar i kullarna så tänkte vi att vi parar fyra så kanske två får valpar i alla fall. Det blir sällan som man tänkt sig, så självklart blev alla fyra dräktiga! Men så otroligt glada vi är åt alla valpar, även om det förstås innebär en hel del jobb för oss alla tre. Allt strul som varit nu på slutet med kejsarsnitt och valpar som dött gör ju att man går och är konstant orolig, minsta lilla någon valp gnäller nu så känner man oron stiga. Så nu hoppas vi bara att allt ska gå bra fortsättningsvis   



Av barecho - 4 oktober 2021 17:34

Man tror ju att när man fött upp ca 150 kullar (och varit med på en hel del hos andra uppfödare också) då har man sett det mesta. Men icke, man lär så länge man lever - det gäller då definitivt inom hunderiet!


Curry parades fyra gånger denna gång, i fredags hade hon tid att valpa på första parningen och nu på torsdag (om tre dagar) hade hon tid att valpa på sista parningen. Hon har varit otroligt tjock så vi har hela tiden trott hon skulle valpa tidigt för att hon inte skulle orka gå med den tjocka magen så länge...


Hon har dock varit väldigt pigg ändå hela dräktigheten, hennes mage har nog mer bekymrat oss än henne. Vi har tempat henne sedan i början av förra veckan, och inga konstigheter i tempen har det varit.


När hon i lördags kväll skulle gå ut på sista kvälls-kissen var allt som vanligt när hon gick ut, när hon sen kom in var hon blöt i behängen bak. What?! Vi blev såklart väldigt oroliga, det känns ju inte som ett bra tecken! Curry själv var rätt obekymrad, slickade sig lite och undrade nog mest varför hon blivit blöt därbak. Vi ringde veterinär och fick rådet att avvakta eftersom inget annat tydde på att valpningen var på gång, och Curry själv såg ut att må bra. Det var inte helt ovanligt att de läckte lite när de var så tjocka som hon var. 


Vi vakade över henne hela natten, men hon snarkade och sov bara. Under hela söndagen var hon som vanligt också, och ingen temp gick ner. Hon åt också med god aptit! Det hade slutat rinna därbak, så allt såg egentligen ut som innan. Helt plötsligt, utan förvarning, låg det en död valp på golvet igår kväll 20.00 Samma sak, Curry var som vanligt, inte bekymrad alls. Svansen gick på henne och mat ville hon ha. Alltså vad var detta? Det liknade inget annat jag varit med om nånsin. Rådfrågade veterinär igen, och fick rådet att avvakta - nu skulle nog valpningen komma igång. Frågade flera andra erfarna uppfödare, och jodå - det hade hänt liknande och sedan hade valpningen kommit igång och allt gått bra. Det lät ju bra, men nog gnagde det en del oro hos oss.... Curry däremot, hon njöt nog lite av all uppmärksamhet - men orolig var hon inte, utan hon såg ut att må prima, trots sin stora mage. 


I morse hade inte något hänt, och vi kände väl att nu kan vi inte avvakta mer. Vi åkte in till veterinär till ca 9.30, där konstaterades att valparna såg ut att må bra i magen - deras små hjärtan pickade på som de skulle   


Först provade veterinären ge värkstimulerande medel och två valpar kom ut på det sättet, men sedan var det stopp. 

 
Hennes första bäddande kom där och då, det behövdes väl när värkarna satte igång.


 
Hon var bra nyfiken på den lilla valpen som kommit först, men konstig situation att vara hos veterinären - man såg på Curry att hon undrade varför vi inte var hemma?


Det beslutades om att det skulle göras ett kejsarsnitt, skönt ändå tyckte vi - för det kändes som vi ville bara få ett slut på detta nu. Curry mådde fortfarande bra, även om hon såklart var påverkad av den spruta hon fått.


De gick iväg med Curry och vi fick inte följa med, så det blev en lång väntan för oss och de två valpar som redan var födda. Tiden gick och strax efter 12.30 hörde vi pipande ljud! Vi förstod att valparna kommit ut då, de skrek verkligen i högan sky!


 
Till slut kom de in med alla valparna, de flesta mådde bra. Lite upprörda var de, men de hade nog fått utstå rätt omild behandling kan man tänka sig för att "vakna" till efter snittet. Det var sju valpar, det hade varit åtta stycken de plockat ut men en var död. Hon hade alltså totalt 11 valpar, en föddes död i går kväll och en var död när hon snittades. Fördelningen nu är 4 hanhundar och 5 tikar, helt perfekt   


 
En tik var speciellt medtagen, så den fick lite extra värme och kärlek innan den vaknade till den också.


 
Väntan kändes himla lång innan någon kom och berättade hur det var med Curry. Hon låg på uppvaket och hade tydligen kräkts när hon vaknade till.


 
En av valparna försökte hela tiden krypa ur lådan   


 
Ser ni valpen i mitten? Den har en kanelbulle på läppen. Passar ju alldeles utmärkt när det är kanelbullens dag och självklart måste en av valparna heta Cinnamon Bun   


 
Till slut får Curry komma in till oss. Så skönt det var att se henne och se att hon efter omständigheterna mådde bra    Hon blev orolig över var valparna var så Jenny började lägga till några stycken. Jenny är så mycket bättre än mig på att få valpar att äta, jag har förmodligen för dåligt tålamod för det...


 
Dom små var rätt så hungriga vid det här laget!


 

   

Skönast ändå att få komma hem   


 
Tiken Camille var den som föddes först hos veterinären, hon föddes kl 10.40 Vikten var 280 gram. 


 
Nästa som föddes naturligt hos veterinären var tiken Cha-cha, hon vägde 340 gram och föddes kl. 11.05


Resten av gänget föddes alltså nån gång kring 12.30, när kejsarsnittet utfördes. 

 
Tiken Cirka vägde 323 gram.


 
Tiken Cordelia vägde 257 gram och är minst i kullen.


 
Tiken Cassandra var hon som var lite medtagen när hon kom från snittet, hon vägde 282 gram.


 
Hanhunden Castello vägde 346 gram, han syns det tan-tecken på redan nu


 
Hanhunden Chips är vår lilla kanelbullepojke, han vägde 338 gram. 


 
Hanhunden Columbus vägde 358 gram.


 

Sist, men långtifrån minst, är hanhunden Chapman. Han är med sina 384 gram störst i kullen.


Curry mår bra efter ingreppet, men visst ser man det gör ont. Det är ju inte så lätt heller när det inte går att ge henne något smärtstillande då inget medel får ges till digivande tik. Hon har lite svårt att lägga sig ner hos valparna, det stramar säkert en del i såret. 





Av barecho - 29 september 2021 15:35

Jenka gick tom förra gången, men det tog hon igen med råge denna gång kan man väl säga! Hon har varit bredare än lång på slutet så att det skulle bli ganska många var inte helt otippat. Men det är ändå jättesvårt att gissa hur många det är, för såklart beror det också mycket på hur stora de är och också om tiken har mycket fostervatten eller inte. Vissa tikar ser man knappt något vatten alls när de valpar och för vissa andra är det som om de valpade i en bassäng nästan.


Jenka har varit lite dålig i magen på slutet, det är lite problematiskt när magen är i olag och de är dräktiga eller digivande. Man kan ju inte dra ner på maten hur mycket som helst, för de behöver ju mycket mer näring då än normalt. Vet inte om det kan bero på att det måste varit extremt trångt för den lilla magsäcken i hennes kropp. Nu sista dagarna har hon i alla fall varit mer stabil i magen så vi hoppas att det ska fortsätta så. 


Tempen låg på 37,1 tisdag morgon, hon åt sin mat med god aptit - men började bli lite orolig och bäddade på soffan i köket. Kring lunch låg den under 37 grader så då kände vi oss säkra på att det blir valpning som idag, onsdag. Jag har turen att jobba på världens bästa arbetsplats och med de bästa kollegorna   , så det var inga problem för mig att ta ledigt idag för att spendera dagen i valplådan istället för på förskolan. Det är verkligen guld värt att arbeta på ett sådant ställe när man har med djur att göra, för det mesta med djur går inte att planera   .


 
Klockan 01.30 i natt (29/9 - frihetsdagen när restriktionerna släpptes, de borde heta Freedom eller nåt alla dessa valpar!) föddes första valpen. En liten hanhund som endast vägde 214 gram och han är i och med det minst i kullen, inte så konstigt egentligen han vägde så lite eftersom Jenka har tid för valpning på måndag nästa vecka. Hon valpade alltså nästan 6 dagar för tidigt. Valpen fick namnet Badger.


 
Andra valpen föddes kl 01.53, en tik som fick namnet Babben. Hon vägde lite mer, 248 gram.


 
Tredje valpen, också en tik, föddes bara några minuter efter, klockan 01.56 Hon är den största i kullen med sina 295 gram, hennes namn blev Bellatrix.


 
Valp nummer fyra, också en tik. Hon föddes kl 02.35 och vägde 250 gram, hennes namn blev Bambi. 


 
Tikarna fortsatte att ploppa ut, den femte valpen föddes kl 03.16 - en tik det också alltså. Hon vägde 249 gram och heter Beverly. 


 
Sjätte valpen föddes också bara några minuter efter förra valpen, kl 03.22 En tik som vägde 250 gram och hon heter numera Bibi.


 
Sedan var det drygt två timmars paus, Jenka passade på att vila lite. Ofta tycker jag det är en längre paus när hälften av valparna är födda så jag förstod att det nog kunde vara så att det var bra många kvar. Det är svårt att känna på magen när de börjat valpa tycker jag och gissa hur många som är kvar. 


 
Lilla pojken Badger bestämde sig för att försöka äta ikapp sina systrar så han tog tag i tutten snabbt, gäller att passa på när syrrorna sover   


 
Klockan 05.10 var det dags för nästa valp att göra entré, också en tik. Hon vägde 234 gram och fick namnet Busan.


 
Sex minuter efter, kl 05.16 föddes tikvalpen Brooke. Hon vägde 257 gram.


 
Nionde valpen föddes kl 06.12, en tik "såklart". Hon vägde 246 gram och fick namnet Buffy. 


 
Valp nummer tio föddes snabbt därefter, kl 06.16 En tik som också var rätt liten, endast 219 gram. Hon fick namnet Blossom.


Jenka hade efter dessa tio valpar som var födda tre moderkakor kvar i livmodern, när hon sedan strax före 07.00 började krysta igen var vi inte helt säker på om det var för en valp eller om det var moderkakorna som ville ut. Tyvärr var det både och, det var en valp men den hade en moderkaka tätt virad kring sig så min teori är att den kvävts på nåt sätt av den när den skulle födas fram. För tyvärr levde inte den 11:e valpen, även den en tik - och även om vi förstås är väldigt glada åt de 10 som är pigga och friska, så känns det ändå sorgligt att förlora en valp. Speciellt på det sättet, för den måste bra precis ha dött kändes det som. Vi försökte och försökte, men tyvärr gick det inte att göra något åt det   


 
Jenka har varit en jätteduktig mamma såhär långt, hon tar sin uppgift på stort allvar och tvättar dom små noga. Hon blir också orolig så fort någon piper, men det lugnar nog ner sig när hon vänjer sig mer med att vara mamma    Kan inte vara lätt med 10 små att ta hand om, själv hade jag fullt upp med en måste jag säga...


   
Bästa som finns är att titta på valpar och deras mamma, kan inte tänka mig något mer rogivande   


 
Och som om det inte räckte med detta stora gäng med valpar, så väntas Curry nedkomma inom några dagar också. Hon är också riktigt tjock, detta ska bli hennes sista kull är det tänkt   



Av barecho - 24 september 2021 07:39

Idag för två veckor sedan bar det av mot Holland för att Cava skulle paras med den holländske hanen Finn. Vi trodde Cava skulle börja löpa i somras så hade vissa förhoppningar om att vi skulle kunna åka under semestern. Men icke, inget löp under sommaren utan först i slutet av augusti behagade hon börja löpa. Det är inte alltid helt lätt att ta ledigt för en sån resa mitt i veckan när vi jobbar alla tre, men när vi såg att rätt dygn nog skulle vara helgen 11-12/9 bestämde vi att David och jag (Helene) skulle åka. Det blev bara en dag som David behövde ta semester då. Sen är man ju alltid lite orolig om det verkligen ska bli en parning när man planerat så bra som människa, just den här dagen ska det bli parning! Det är ju inte alltid hundarna känner likadant...


Men vi startade iaf hemifrån ca 04.30 på fredag morgonen, det tar ju längre tid såklart att köra på dagen än på natten - så vi var nere i Malmö ca 12-13.30 Bilen blev tankad och David o jag fick i oss mat, jag gillar ju ChopChop så tog min favoriträtt där medan David åt på Burger King. 

 
Cava fick smaka lite hon också, eller ja - hon luktade mest på det. Lite kräsen är hon allt, är man welsh kan man inte äta vad som helst inte...


 
Sen bar det av ut från Sverige, så härlig känsla - har ju inte bilat söderut något på vääääldigt länge nu! Vi trodde vi skulle få visa pass och Covid-bevis när vi åkte in i Danmark, men inget sånt behövdes. Hotell var bokat i min tyska favorit-ort Papenburg. Vi har bott där två gånger tidigare och det är verkligen så fint där, supermysigt med en kanal alldeles utanför hotellet. Vår tanke var att vi skulle komma dit ca 20 på kvällen, men vi märkte varför vi annars försöker åka genom Tyskland på nätterna....


 

... för köer, köer och köer.....


 
Ni ser det röda på vägarna, det är alltså att det typ är såna köer att det är helt stopp. Det här är kring Hamburg, ni ser beräknad tid.... En timme senare redan då än vad vi trott om när vi skulle vara framme.


 
Vi har ingen "lös" GPS längre i bilen utan använder oss av Waze, och fram till denna resa tycker jag nog att den appen varit riktigt bra. Den fick nu en snilleblixt att vi skulle ta en annan väg, bort från Autobahn och genom Hamburg på nåt sätt. Och jodå, till en början gick det bra att köra - men sen när vi skulle ut på Autobahn igen var det totalt stopp. Vi satt i köer kring Hamburg i närmare två timmar, David borde verkligen få guldmedalj för att han stod ut med mig under dom timmarna. Jag hade haft full förståelse för om han släppt av mig nånstans och åkt vidare själv, fast å andra sidan kunde han ju inte köra nånstans så det kanske var därför jag fick sitta kvar ändå...


Att folk kan bo och ha det på det här sättet, det är helt obegripligt - jag skulle lätt få en hjärtinfarkt om jag skulle sitta fast i köer på detta sätt varenda dag. Nä, resan mellan mitt jobb i Årsunda och hemmet i Sandviken tar 11 minuter om ingen EPA-traktor stoppar upp trafiken, då får man lägga på nån minut   Det är lagom lång tid det!


Inte förrän vid 22.00 kom vi fram till hotellet i Papenburg, det fanns ingen mat att köpa på hotellet - men vi hittade en pizzeria som även hade pastarätter som stängde 23.00 Den var inte långt därifrån så vi tänkte köpa med oss mat till hotellet därifrån. När vi kom dit ca 22.20 får vi inte beställa, ingen förklaring varför - nä nån mat tänkte de då inte sälja till oss. David sa typ det enda ord han kan på tyska till dom som jobbade där, och jag tror jag hoppar över att skriva det här...


Ingen mat hade vi ätit sedan vi åt i Sverige så rejält hungriga var vi förstås, vad göra? Jo vi och hela Papenburgs motorburna ungdomar köade till Mc Donalds, en till hamburgare för David och jag åt några torra Chicken nuggets. Nåt i magen iaf... 


Vi hade bestämt att åka från hotellet 8.00 dagen efter, mot Holland och Cavas fästman Finn    Frukosten på hotellet var supergod, och vi var nog rätt hungriga då efter gårdagen. Munskydd behövde man ha på sig hela tiden på hotellet, utom när man satt vid bordet och åt. Jag glömde det nån gång när jag skulle gå och hämta mer mat, men såg att det hände fler så hade nog börjat bli lite mer avslappnat där också kändes det som.


Tre timmars färd blev det till vi var framme hos Finn i Lekkerkerk, Holland. Vi åkte genom landsbygden en hel del i Holland och så fint det är där, jag skulle absolut kunna tänka mig bo där nånstans. Förut har jag mest åkt genom Holland på motorvägarna, men det var skoj att se det fanns så mycket natur och små mysiga byar. Utanför ett hus hade de ställt ut ett litet stånd där de sålde pumpor, såg så himla gulligt ut. Nån hade stannat och inhandlade en pumpa när vi åkte förbi. I Sverige skulle väl det knappast gå, då måste man ha polistillstånd och hälsovårdsmyndigheten måste komma och inspektera osv... Nä, så skulle jag vilja bo - lite mer spontant och inte så mycket regler!

 
Vädret var väl inte det bästa, men det var åtminstone inte ösregn hela tiden. Det åskade när vi var mellan Hamburg och Papenburg och då regnade det på rejält, lite otäckt tycker jag - för de kör ju typ i 200 km i timmen ändå vissa när det är på Autobahn.


 
När vi kom fram till Finn så kan man väl säga de var väldigt sugna båda två! Vi hann knappt in genom dörren till bakgården innan han satt där han skulle. Så härligt med hundar som är lättparade! Cava hoppade ur bilen och var glad som vanligt, men när hon såg att det fanns en hanhund där - jaaaa, då visste hon varför hon åkt så långt kan man säga!


 
Jag var förstås tvungen rapportera till Jenny direkt, för det är ju värst att vara hemma - då är man ju så nervös...


 
Finn var verkligen en härlig hane, glad och framåt - men ändå lugn och utan stress. Han gillade mig och det kan man ju förstå, de som kommer med löptikar brukar ligga bra till hos hanhundarna.


       
Vi passade på och fotade honom lite snabbt.


 
Sen ett snabbt hejdå innan vi vände åter för att köra norrut igen. Vi hade tänkt sova i Danmark på hotell, men det var fullt på alla hotell efter den vägen vi skulle köra. Det kan förstås bero på det vi läste på en skylt när vi åkte över Stora Bält-bron dagen före. Det stod något om att det skulle kunna vara problem i trafiken pga Bröllop - men va sa jag till David, är det någon kunglig som ska gifta sig eller vadå? Hur kan det blir köer pga ett bröllop liksom, låter ju märkligt. Jag surfade runt, men ingenstans stod det något om något speciellt bröllop i Danmark den dagen. Och det var förstås inget bröllop, det stod Bro-löp..... Nåt motionslopp kring den bron tydligen, så var nog pga det inga hotell fanns. Min danska är inte den bästa kan man väl säga...


Så då var vår plan istället att köra på och sova i Malmö, först skulle det såklart stannas till vid gränshandeln och handlas alkoholhaltiga drycker, ett måste som svensk när man varit i Tyskland. Vi fick vifta lite med våra pass och Covid-pass när vi åkte in i Danmark från Tyskland, men det var allt. 


 
Lite köer även på vägen hem, men inte i närheten av det som var när vi passerade Hamburg på fredagen. Så resan gick ändå bra, vi kom till hotellet även denna kväll kring 22.00 Hungriga igen för det enda vi ätit sedan frukosten var en varsin smörgås på en mack i Tyskland. På Scandic Segevång där vi bodde fanns det en liten typ barmeny man kunde beställa ifrån så det var ju bra! Vi tog en varsin toast skagen, jag tog nån soppa (som var som gröt och oätlig) och David tog nån bricka med lite skinka och dylikt, den var rätt torr och inte så god heller. Så under denna dag fick vi en toast skagen och en smörgås, man inte säga att denna resa varit någon kulinarisk upplevelse direkt!


 
Efter en god frukost och Cava fått spana in lite kaniner så åkte vi hemåt, ungefär i samma tid som dagen före - kring 8.00 lämnade vi hotellet.


Den här dagen var det utställning i Gimo och tanken när vi anmälde var förstås att vi skulle åka allihopa, men nu blev det inte så pga denna parning. Jenny fick med sig Viktoria som sällskap, stort tack för det   . Tiril var anmäld men hade tyvärr vattensvans så henne gick de inte in i ringen med. Viktoria var så snäll och livesände så vi kunde följa bedömningen. Welsh gick först och där gick vår juniortik Bubbel och blev BIR, så roligt    Sedan blev Biggles bästa hanhund, Riley var trea bästa hanhund med Cert - stort tack till Alexis som hjälpte till att visa honom i bästa hanhundsklassen. När så Biggles också blev BIR och Jenny hade två BIR-hundar att gå in med i gruppen bestämde vi oss att strunta i lunchen och köra på till Gimo för att försöka hinna dit till grupp 8 skulle bli! Så en korv på en mack fick bli den dagens lunch! Vi hann dit bra precis lagom före, jag visade Bubbel och Jenny visade Biggles. Bubbel blev inte placerad, men Biggles slutade som tvåa i grupp 8 - efter en flat som dagen efter blev BIS-2.


Uppsala läns kennelklubb ska verkligen ha all heder för hur de arrangerade sin utställning, de hade delat upp utställningen i tre zoner. Alla gick alltså i samma pass, inte två olika pass som på de andra. Och bäst av allt, de hade alla finaler utom bästa valp (de hade inte valpklass alls)! När de såg att det inte var så många kvar på området meddelade de att det var fritt gå mellan zonerna, bra gjort! Västmanlands läns kennelklubb som var den som först vågade arrangera en utställning och så Uppsala nu, ni har verkligen visat att det går att göra utställningar för utställarna även ett år som detta, uppskattas mycket av mig och flera andra   


När vi så äntligen kom hem på söndag kväll blev det äntligen att vi fick äta oss rejält mätta, köpmat till de andra och stuvade makaroner till mig och barnen, alla glada och nöjda   


Där kunde man tro resan var slut, men i förrgår fick vi en påminnelse om resan genom ett litet brev med en fortkörningsbot - texten stod på svenska så kändes som de skickat till fler svenskar än oss... Det var inget vi märke av - att de fotat oss, men vi hade tydligen kört 17 km för fort på 80-väg. Inte så dyrt ändå, ca 1400 SEK skulle det bli så kändes inte så farligt. Nu är det en lång väntan till vi får se om resan ger oss det vi vill och vi i november får Welsh-valpar igen   

Av barecho - 15 september 2021 05:49

I torsdags fick vi ta farväl av vår älskade Gizza    Den snällaste av de snälla, hon var hunden man kunde ha ihop med alla varelser - hon hade alltid ett vänligt sinne och en viftande svans.  Visserligen gillade hon att jaga katter, men det var nog jakten hon tyckte var rolig - kan inte tänka mig hon skulle ha kunnat skada någon.


En annan egenhet hon hade var att hon drog upp läpparna till ett stor flin för det mesta, samtidigt som hon lät som hon "snarkade". Hundovana människor kunde bli rädd för henne och tro att hon visade tänderna och morrade, men det var förstås precis tvärtom - hon ville bara visa sig underlägsen för Gizza var verkligen inte en hund som var hög i rang. Det var inte heller något hon eftersträvade, hon var glad och nöjd för det mesta - och allra gladast var hon när det blev mat eller de fick någon ben att gnaga på. 


Gizza blev bara 10,5 år - alldeles för ung för att gå bort, men tyvärr hade cancer spridit sig snabbt hos henne och när hon sista veckan inte ville äta riktigt förstod vi att det var dags. Alltid lika fruktansvärt, men också en lite bra känsla när man vet de inte lider mer - bara för oss det gör ont nu i saknaden av henne   


Pärlan, Tyra och Gizza låg alltid tillsammans när alla tre fanns hos oss - de var verkligen förtjusta i varandra så det känns också som en tröst att veta de är med varandra igen   


Gizza har vunnit otroligt mycket i utställningsringarna, och oftast då för rasspecialister och domare från rasens ursprungsland, England. Hon var inte extrem på något sätt, väldigt balanserad och "lagom". När hon var yngre tyckte jag hon var lite liten, men hon växte långsamt och blev alldeles lagom stor, kraftig men ändå ultrafeminin. Hon hade ett elegant huvud, med lite ljusa ögon - dock med det vänligaste uttrycket. En väldigt välbyggd front med bra skuldra som övergick i en stark rygg. Tror inte hennes rygg har varit i närheten av något rullande en enda gång. Välformad bröstkorg, bra benstomme och tassar. Hon kunde haft ett kraftfullare bakställ, med bredare lår. Hon rörde sig lätt och fritt och hennes päls var "to die for" - slät, rak och i bra mängd - hon hade inte en tova i hela sitt liv vad jag kan minnas. 


Men det var ändå som avelstik hon var allra mest framgångsrik, hon är mor till så många vinstrika avkommor och som även ärvt hennes vänliga sinne med massor av "will to please".


 
En av hennes allra största vinster var när hon blev bästa tik och Världsvinnare i Helsingfors 2014, domare var Mrs Sally Leslie, UK.


 
Gizza BIS SSRK Kumla


 
Gizza BIR på Nordisk Vinnare Lilleström för domare Mrs Caroline Bowles-Robinson, UK


 
Gizza BIR/BIS på SK open show Högbo, domare Sarah Corbett, UK


 
Gizza BIR, BIG-2 SKK Vänersborg


 
Gizza BIR och Finsk Vinnare 2013


 
BIS-1 avelsgrupp SKK Västerås


 
Gizza hade också BIS-vinnande avelsgrupp på Sveriges största utställning, Stockholm hundmässa 2019 - en fantastiskt fin grupp med Biggles, Justin, Yalla och Blingen   


 
Den mest framgångsrika av hennes avkommor är förstås "Biggles" C.I.E NORDUCH NORDICCH PLJCH JEUW-18 DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 NOV-19 HeV-19 FIV-19 NORDV-19 Barecho Bring The Gold


 
Hans syster Blingen har också varit framgångsrik; NORDUCH DKJCH DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 HeJV-18 NOrDV-19 Barecho Bling Bling No Way


 
Ännu en framgångsrik syster är Saga, som bor i Norge. NOUCH NORDJV-18 NOV-20 Barecho Beyond Compare


 
Här kommer ännu en framgångsrik syster till Biggles, nämligen Annika som exporterats till Australien. Där har hon blivit AUCH Barecho B Witched. 


 
Ur hennes första kull är det Justin som varit den som haft mest framgångar i utställningsringen. C.I.E NORDUCH LVCH Barecho Spitting Image


 
Justins syster Fay har inte ställts ut så mycket eftersom hon tycker utställningar inte är det roligaste som finns. Men hon är den tik efter Gizza som vi haft att föra Gizzas fina gener vidare. 


 
Yalla har också haft stora framgångar i ringarna, bland annat BIR och Världsvinnare 2017. C.I.E NORDUCH WW-17 SEV-19 Barecho You Rock My World


 
Det här är kortet från Gizzas allra sista utställning, det var förra hösten när hon blev BIR/BIS på SK Västras open show, domare var Martin Adner. Hon strålade verkligen i ringen och var vackrare än någonsin    (BIM på fotot är CH Astrospring's Orion).


 
Gizza älskade verkligen valpar, när hon inte hade valpar själv tog hon gärna hand om de andra tikarnas valpar.


  
Det är såhär jag minns Gizza, alltid i närheten och med svansen svagt viftandes hela tiden, pälsen svagt vajandes i vinden. Vi saknar dig här hemma Gizza    





Av barecho - 14 september 2021 06:53

Salty har verkligen varit tjock, sett ut som en lite tunna och den sista veckan innan valparna föddes var det synd om henne. När man är så glupsk som hon är och sen inte får plats med maten i magen, det måste vara jobbigt   . Hon fick målen med mat uppdelade på flera gånger, men man såg ändå att det var rejält trångt. Salty är ju så kort i kroppen också och då ser de ju ännu tjockare ut.


Tisdag morgon gick hennes temp ner och sen var hon rätt så lugn under dagen på tisdagen, sedan när det började närma sig kväll blev hennes bäddande och hässjande mer intensivt.


Så precis när den nya dagen börjat, onsdag den 8/9 föddes hennes första valp, lika lätt att valpa denna gång som vid förra kullen   

 
Förstfödd var tiken Alina och hon föddes precis på tolvslaget, 00.00 Vikten var 275 gram, lite litet tyckte vi och tänkte det kommer säkert större valpar sen - men sen skulle det visa sig Alina var en av de största i kullen.


 
Valp nummer två var en hanhund, han föddes klockan 00.25 och var den största valpen med sin vikt på 290 gram. Hans namn blev Abbe.


 
Tredje valpen var en tik, Adele. Hon föddes 01.00 och vägde 215 gram. 


 
Klockan 01.15 föddes en hanhund som fick heta Alvin, han har en väldigt annorlunda teckning   . Han vägde 267 gram. 


 
Valp nummer fem föddes efter att Salty haft en paus på 2,5 timme. Det sägs ju att de tar en paus när de tömt ena livmoderhornet och eftersom hon fick 8 valpar i sin kull låter det troligt att det var 4 på varje sida. Det var en hanhund och han fick namnet Anders, han föddes klockan 03.35 och vägde 215 gram.


 
Bara några minuter senare, 03.40, föddes nästa hanhund - Algot. Han vägde också 215 gram. 


 
Sjunde valpen föddes 04.00, en tik som endast vägde 202 gram och med det var den minsta i kullen. Hon fick namnet Astridl. Även om hon var liten så var hon otroligt pigg, letade sig till "tutten" direkt och ville ha mat   


 
Sista valpen föddes klockan 05.20, en tik som fick namnet Anna. Hon vägde 226 gram och jag fick lite känslan av att hon är lik sin mormor Curry   


Så allt som allt blev det 8 valpar, 4 hanhundar och 4 tikar. Alla var små när de föddes, men superpigga och fördelen är ju att de alla var små. Om det är några stora och några små är det lätt att de små knuffas bort från maten, men här har alla fått plats och de har ökat otroligt bra i vikt.


Salty fick även små valpar i förra kullen, men också då var de alla pigga och matglada. Varför vissa tikar får små valpar och varför vissa får väldigt stora vet jag inte? Förra året förlorade vi nästan en hel kull då 5 valpar av 8 dog, otroligt sorgligt och något som ingen av oss någonsin kommer att glömma   . De valparna var rejält stora när de föddes så man vet såklart aldrig, oavsett hur mycket de väger när de föds.


 
Här är de fyra tikarna när de var nyfödda...


 

... och här är hanhundarna.


 
Salty är en otroligt duktig mamma som tar väl hand om sina små, hon är väldigt noga när hon lägger sig hos dem. Hon lägger sig i ett hörn så får de krypa till henne - antar att hon gör det för att hon är rädd att lägga sig på dem annars.


 
Finns det något ljuvligare än detta    Anna myser med sin mamma 



Av barecho - 16 augusti 2021 20:27

Vi har haft funderingar på att åka till Bornholm, Danmark, i många år, men eftersom utställningen där legat samma helg som Norrköping/Eskilstuna och det är betydligt närmare har det inte blivit av förrän nu, när båda de utställningarna tyvärr blivit inställda. Jag har verkligen längtat efter denna helg, för det har känts som att Danmark är det land där utställningarna varit så "normala" som möjligt nu i corona-tider. 


I slutet av juli fick jag ont i ryggen, varför vet jag inte - det var inte något speciellt som hände. Kanske berodde det på att jag målade huset eller så har jag gjort något annat som min kropp av nån anledning inte tyckte var okej. I början kunde jag knappt röra mig alls, och eftersom jag har skolios (krokig ryggrad) så har jag dålig rygg och ont i ryggen lite då och då. Trodde denna ryggvärk skulle gå över efter några dagar, men det blev ett rejält ryggskott och jag var fortfarande inte återställd när vi åkte mot Borgholm i fredags. Och som om inte det räckte så var Jenny ännu sämre i ryggen, hon hade ju problem i våras med rejält ryggskott (eller vad man nu kallar det, ryggskott är väl nåt samlingsnamn kanske för rejält ont i ryggen....). Hon har nog aldrig blivit helt återställd efter det och varför hon fick tillbaka det igen, värre än nånsin, är en lika stor gåta som varför jag fick det. Men hur sannolikt är det att vi båda skulle vara dåliga samtidigt! Alla onda ting är ju tre sägs det, så i tisdags spelade David padel och kom hem med en bristning i vaden så han knappt kunde gå... Så om vi skulle kunna åka eller inte var ytterst oklart ända till i torsdags då vi bestämde oss för att vi skulle åka, trots våra krämpor.


Sju hundar hade vi anmält och alla dom skulle såklart klippas före, och på nåt märkligt sett blev de klippta (tur det finns smärtstillande...). Badade blev de också, även om det tog mycket längre tid än normalt. 


Så i fredags morse bar det av mot Ystad och färjan mot Bornholm, fredag den 13:e kändes ju "sådär" - men resan gick bra och det blåste knappt nånting på vägen till Bornholm.


 
Vi åkte direkt till utställningsplatsen som bara låg några minuter från hamnen. Jättefint idrottsområde med gott om plats kring ringarna. En speciell tältzon fanns det där alla tält stod, vi hade två tältrader framför oss - men det kändes ändå okej då vår ring var ganska så nära. 


 
 Boendet var verkligen speciellt..., man kan väl säga som så att vi kommer inte att boka där igen. Det var otroligt svårt att hitta något boende på Bornholm denna helg och detta vandrarhem var typ det enda som fanns kvar att boka som inte kostade närmare 5000:- för två nätter. Det stod ju ändå att det var wc och dusch på rummet. Och jodå, det var det väl iofs. Men toaletten var kanske ca 1 kvm, ena sidan stod toastolen och på den andra sidan av rummet var handfatet. Det låter ju rätt normalt ändå, men var fanns duschen? Jo, den var på väggen ovanför handfatet. Man skulle alltså duscha genom att blöta ner hela rummet och sedan vrida sig över handfatet på nåt sätt. Nja, nån dusch blev det inte för vår del denna helg - lite jobbigt för mig som duschar typ varje dag annars. Men, men - här fick det bli tvätt på annat sätt - för det var inte heller så att det fanns någon annan dusch att tillgå. Sängarna var två väldigt små våningssängar, Jenny och jag var tvungen att sova nere så David hade tänkt sova ovanför mig men när han skulle lägga sig kändes det som hela sängen skulle braka ihop. Till slut tog han ned sin madrass och sov på golvet istället, något som hundarna iaf uppskattade mycket    Det var så fuktigt på rummet så en handduk som vi torkade upp lite vatten med på fredag kväll var fortfarande lika blöt på söndag morgon.... Värst av allt var ändå att det i handfatet var en klump med hår och "gudvetvad" där vattnet rinner ned. David hade oturen att titta ned där och kunde knappt borsta tänderna efteråt, han fick kväljningar bara han var i närheten av handfatet. Jag ser ju inte så bra så jag tittade aldrig ned där (bra ibland med lite dålig syn). Men, det var bra för hundarna där - fina rastningsmöjligheter så på det sättet var det bra. Det låg också helt underbart fint ute på landet med gigantiska åkrar omkring och härlig utsikt mot havet. 


 
Hur det gick för alla hundar kan ni läsa på hemsidan under utställningsresultat, men härlig känsla var det för mig att få ta emot en röd/gul rosett - det brukar oftast vara Jenny som får ta emot såna   


 
Vår underbara engelska import Riley (Daenerys Last Of The Starks) fick sitt andra Cert, första CACIB och första BIR för domare Martin Johansson - otroligt roligt tyckte vi såklart och ännu roligare att få dela glädjen med hans trevliga och intresserade uppfödare Lucy-May och Lewis    BIM blev tiken CH Punakha's Dolly Parton


 
Jenny lyckades visa tre hundar och jag fyra, visst hade vi ont och vi såg förmdligen rätt "roliga" ut med den märkliga stil vi hade i ringen. För mig gick det ändå okej i rasringen, men i gruppfinalen när det blev stora ytor att springa på och det blev lite snabbare tempo, där blev det värre. 


 
Glädjen var såklart jättestor när Riley vann gruppen, helt fantastiskt    Men hur skulle jag orka i BIS-finalen också? Men med mycket envishet och en hel del "ihopbitna käkar" gick det ändå bra, Riley var en ängel i kopplet - han kände nog på sig att det var inte utrymme för nåt tjafs. Han flöt fram bredvid mig i ringen, en sån fröjd att visa   


Utställningen var otroligt väl arrangerad, och det var en så härlig känsla att få vara på en utställning som kändes "normal". Alla finaler var precis som vanligt, man kunde gå omkring och se på andra raser - ja kändes som innan corona-helvetet kom. Det serverades mat och såldes hundtillbehör, det enda man kunde märka var att folk höll lite avstånd när man möttes eller stod i kö - och att det fanns handsprit. 

 
Apropå mat, det var superbra som de hade på denna utställning. Det fanns en salladsbuffé med pasta bland annat och mycket annat att välja på. Man kunde välja mellan kyckling, frikadeller eller något annat som jag inte minns vad det var och sedan valde man ur salladsbuffén själv vad man ville ha. Det kostade 50 danska kronor, superfräscht och helt perfekt på en sån här tillställning. Något som vi borde ta efter i Sverige tycker jag!


Några kataloger kunde man inte köpa, och tyvärr tror jag det kommer bli så mer och mer på de flesta utställningar. Jag tycker det är tråkigt, saknar att inte kunna skriva resultat och ha koll på föräldrar till hundar i ringen. Att slå hit och dit på telefon är för krångligt för mig. Svårt också att hålla reda på när man ska in i ringen. Nä, om nu de tryckta katalogerna ska tas bort då borde vi sluta fjanta oss med att det ska vara så hemligt vilka som anmält. Två dagar för utställningen borde man få en länk till katalogen så man kan skriva ut de raser man är intresserad av så kan man ta med det själv. Hoppas verkligen det kan bli så, för det här känns bara trist. 


 
Vi fick inte visa några Covid-pass när vi gick in på utställningen, inte heller när vi kom in i Danmark. Däremot när vi gick på restaurang ville de se dem. Jag beställde in plankstek, det här är inte vad jag trodde skulle komma in. Men men, jag brukar ofta ha otur och få märlig mat så vi tar oftast in vitlöksbröd till så jag får nån mat i mig. Så blev det också denna gång, brödet var magiskt gott - planksteken, njaaaaa - mos med massa konstiga saker i har aldrig varit min grej riktigt. 


 
Jenny beställde in en stor Cola - och nog sjutton var den stor allt, men hon fick i sig den till slut.


Vi bodde utanför en mysig liten by som hette Allinge, den kändes ändå inte så "turistig" även om det var otroligt pittoreskt och fint där. 

   


Det var inte roligt söndag morgon, trodde inte jag skulle ta mig upp ur sängen så stel var jag och förutom ryggen hade jag dessutom ont i knäet. Alltså det är verkligen dags att börja med styrketräning nu så min kropp klarar av detta på ett bättre sätt, så här går det ju inte att ha det. Som tur var kände sig Jenny lite bättre så hon och David rastade och matade hundarna så jag kunde kravla mig upp.  


 
Dag två var det Biggles (CH Barecho Bring The Gold) tur att bli BIR, för domare Roxana Opris. Tyvärr hann vi inte stanna till finalen då vår färja gick hem 16.30 BIM blev tiken Diamond Ring Love Is In The Air. 


Vi åkte på lite sightseeing innan färjan gick, tyvärr gick det inte att åka ända fram till havet nånstans med bil - ja inte vad vi hittade på iaf. Färjan var försenad en halvtimme nästan så det blev lite vila där i väntan på att få köra på. Om färjeturen var lugn på väg till Bornholm kan man väl säga att den var allt annat än lugn hem, det gungade på rejält och jag som blir åksjuk lätt kände att jag behövde stirra rakt fram hela tiden för att klara resan. Tack Jens och Alexis för att jag fick tränga mig ner där ni satt så jag kunde se i färdriktningen   


När vi kom i land matade vi och rastade hundarna, sedan hade vi spanat in Rosegarden (asiatisk restaurang) där vi tänkte äta. Jag tog buffé där, men eftersom Jenny är allergisk mot chili kunde hon inte äta buffén. Hon skulle då istället få sushi från Take-away menyn. De förklarade då för oss att hon inte fick sitta inne i restaurangen när hon beställt från den menyn. Vi trodde vi missförstod först, men nej - vi fick sitta ute om vi skulle äta tillsammans. Vi blev ju rätt irriterade och upprörda så till slut lät de oss få sitta inne, men det var tydligt att vi borde vara väldigt tacksamma för det - för det var ett rejält undantag de gjorde! Nä, nåt mer Rosegarden blir det inte för oss....

 

Efter det startade resan norrut, ca 75-80 mil hemåt - allt rullade på bra, när vi så skulle stanna och tanka i Ljungby kring 22.30 tiden så körde det in två stora husbilar samt en till multivan samtidigt på macken. Ur dessa tre fordon klev det sedan ut säkert ett 30-tal personer, i långa färgglada särkar. De var sedan överallt kändes det som, ingen aning om det var nån "sekt" som var ute och luftade sig eller vad det kan ha varit för nåt. Lite surrealistiskt var det när det från fyra toaletter på damernas kliver ut fyra olika tanter/flickor med typ nattlinnen i skrikiga färger. Ångrade mig sen att jag inte frågade vad de var ute på för nåt. En av husbilarna hade reg skyltar från Schweiz och det lät som de flesta pratade engelska. Jaaaaa, man får se mycket märkligt på dessa hundresor     


Av barecho - 3 augusti 2021 14:38

När vi köpte vårt hus för ca 1,5 år sedan sa vi (eller kanske mest jag   ) att vi skulle måla om det. Röda tegelhus är inte min favorit egentligen, men vi älskade ju huset i övrigt så att inte köpa det pga färgen var aldrig aktuellt. Vi trodde nog att det skulle bli målat första sommaren, men det tog lite tid att få bygglov och sedan hanns det inte med helt enkelt. Skönt också att tänka på det ett tag till innan första penseldraget togs. För ojojoj så många olyckskorpar som kraxat; ni kommer att ångra er eftersom det är underhållsfritt nu, huset kommer sjunka i värde, målade tegelhus är fula blablabla. Men vi har verkligen känt att vi velat byta färg på huset och för mig betyder det så mycket att känna "det här är verkligen vårt hem" och att jag blir glad av att se det varje gång jag kommer hem   . Sjävklart är det många som också uppmuntrat och tyckt vi gjort helt rätt, framförallt rätt eftersom vi ville ha en annan färg än rött på vårt tegelhus. Viktigast är såklart vad vi tycker, men lite tröttsamt kan jag ändå tycka det varit/är att höra de som är så uppenbart negativa till detta. Varför ens säga något om man inte tänker säga något positivt? Nåja, nog om det.


När vi sökte bygglov skrev vi ljusgrått, vad som är ljust är förstås en definitionsfråga så vi har velat lite hit och dit under våren. Skulle vi ha det riktigt ljust grått, eller mer åt den mörkare hållet? För nånstans där mittemellan kom vi rätt snart fram till att vi inte ville ha, jag som bott i ett hus med eternitplattor (eller fattigmanstegel som det också kallades) tyckte den mellangrå färgen påminde lite om det så det gick bort direkt. Sedan blev det till slut en väldigt ljust grå färg, detta mycket eftersom vi vill ha svarta detaljer på allt annat som grund och de träpartier som vi har på huset. Huset ser vitt ut på korten, men när inte solen ligger på kan man se att det inte är helt kritvitt. 


 
Först skulle fönster och struprör mm täckas med plast. Här var ett av de första fönstren vi satte skyddsplast på, men kan väl säga det inte blev speciellt bra - även om det nog täckte som det skulle så gick en hel tejprulle åt ungefär så kändes som det inte gjordes på helt rätt sätt.


 
Här har vi tränat upp oss lite mer, första fönstret tog lika lång tid som fyra andra fönster ungefär när vi fått till "snitsen" på hur man skulle göra. 


Efter det skulle huset tvättas, det gjorde vi med högtryckstvätten och sedan har David sprutat med nån primer före. Den tog ca 1 dygn innan det torkade och det gick att måla på det. 


 
Första penseldragen gjorda, såååå himla spännande det skulle bli!


 
Och jodå, jag har målat jag också även om det inte finns något bildbevis. Nu är jag ju väldigt höjdrädd så jag höll mig till de partier där jag kunde stå eller sitta på marken/altan. 


 
Vi hade tänkt använda roller och sedan bara fylla i med pensel för att bättra på, men ganska snart insåg vi att det ändå gick snabbare att ta allt med pensel. Det gick också åt sjukt mycket mer färg än vi trott, vi började med 6 hinkar färg och trodde det skulle räcka. Bara efter någon dag fick vi beställa fler, den gången tog vi 5 hinkar och ändå skulle det visa sig inte räcka. Det är en speciell färg just för tegelhus, den heter silikatfärg och är tydligen inte så vanlig så att butikerna har det hemma. Färgen vi har använt heter Sigma Siloxan och vår Carro (som hade Diva, Zola och Miranda) jobbar på en färgbutik i Falun så hon har varit så snäll och hjälpt oss med att hitta rätt färgsort   


 
Här började vi se vilken skillnad det skulle bli, som ett helt nytt hus!


 
Nu har vi haft sån tur att min mor äger en Skylift, annars kostar det ju rätt mycket att hyra en sån. Nu kan vi måla i lugn och ro utan att behöva stressa för att den ska lämnas tillbaka. 


 
Anledningen till att det har gått åt mer färg än vi kunde drömma om är att teglet är räfflat, man får ta mycket färg för att komma åt överallt och det tar också betydligt längre tid än vi trodde det skulle göra. Vi var tyvärr utan färg i nästan en vecka, men nu har vi fått mer färg och denna gång 6 hinkar färg. Så totalt har vi köpt 17 hinkar istället för 6 som vi trodde från början...


 
Jag målade bara första dagen, sedan sa min "klena" kropp ifrån. Som tur var har David haft hjälp av flera andra, som här på bilden är det Jacobs flickvän Frida som målar   


 
Jacob har också fått hjälpa till nu när han är hemma under sommaren   


 
Även Davids pappa Åke har hjälpt oss att måla   


 
Och Davids kusin Daniel har också varit snäll och hälpt till en del   


 
Även Henkes sambo Tojo har fått rycka in och måla lite   


 

Så häftigt när man ser den nya färgen växa fram på väggen


 
Frida är inte höjdrädd som tur är


 
Framsidan var vi mest spända på, känns som det är där man kommer se mest skillnad


 
Den här sidan tog det lång tid att måla, inte ett enda fönster så gick åt mycket färg här.


 

Lite jobbigt att ha maskeringen för fönstren mot gatan på, man är ju van att kunna se ut vad som händer och sker där - nu känner man sig som i en bunker typ. 


 

Såhär ser det ut nu, sista strykningen ska bara torka så ska vi ta bort all plast. Nu är det baksidan kvar och en sida av det fd garage som numera är hall och hundrum. 


På måndag börjar både David och jag jobba efter flera veckors semester så det gäller att jobba på nu om vi ska hinna!


Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards