Förr i tiden var det Stora Stockholm - eller Stockholm hundmässa som var den utställning som jag längtade mest efter varje år. Men sedan några år tillbaka är det My Dog i Göteborg som är favoriten måste jag nog erkänna. Även om Stockholm är min favoritstad i övrigt   

Jag minns inte exakt vilket år jag åkte och ställde ut i Göteborg för första gången, men från 1989 ungefär så har jag åkt hit i princip varje år. Och vilken otrolig förändring denna utställningar har genomgått! Bra jobbat säger jag bara - här märks det att Västra Kennelklubben, Svenska mässan och Gothia towers tagit åt sig av den kritik som varit tidigare år   

Här kommer lite av de saker som gör att jag gillar denna utställning så mycket:

• Det märks att de som gör denna utställning har stor erfarenhet av utställningar, och då utifrån en hundutställares perspektiv. Om ni bara visste hur väl man känner det när man kommer som utställare. Här känner man sig välkommen, både jag och mina hundar känns som gäster de vill ska komma.
• Många försäljare och de är på ett torg tillsammans vilket gör det hela väldigt gemytligt, det fanns allt möjligt att handla där - även om det också här var färre försäljare än vanligt.
• Bra ringar, rejäla och stabila mattor i ringarna. Även om jag förstås allra helst skulle vilja ha hela ringen täckt av matta.
• Ringsekreterarna var trevliga i ringen båda dagarna, tydliga och vänliga. Precis som det ska vara.
• Vid insläppet kollade de mest på att man hade nummerlappar, ingen veterinär som gick igenom varje por på hundarna och genom det spred massa smitta omkring sig.
• Ganska så rejält billigare anmälningsavgift om man anmäler tidigt, och om man då skulle vilja byta hund eller klass - alternativt ändra andra uppgifter så har det aldrig varit någon problem så länge man gjort det innan den sista anmälningstiden gått ut. Dock saknar jag att klubben inte har flerhundsrabatt, det skulle göra att fler hundar anmäldes - det är jag övertygad om. 
• Digital resultatrapportering, det är otroligt bra att kunna följa rapporteringen online. MEN, det behövs en hel del förbättringar och från början förstod man att det skulle vara en hel del "barnsjukdomar" - men nu behöver den utvecklas för att bli så bra som den är i Norge och Danmark. Till exempel saknade jag att det inte stod domarens namn vid resultaten - något som kan vara nog så intressant. 
• Rastplatsen är bara så otroligt bra, den är rejält stor och består av en liten del grus och en större del spån. Känns fräsch båda dagarna vi var där, och våra kräsna hundar som bara helst vill kissa och bajsa på gräsmattor med lagom högt gräs, blomdoft och i solsken - kunde ändå uträtta sina behov där.
• Bra hederspriser att hämta ut, till och med CK-priserna var genomtänkta och det är inte ofta det är så.
• Streamingen av finalringen var bra, ett extra plus att det fanns en TV vid uppsamlingsringarna så att vi som stod där kunde följa med i vad som hände. Ett önskemål hade varit en TV till så fler kunde se. Det som hade gjort det hela ännu mer intressant, framförallt för andra än oss utställningsnördar, är om man kunde ha några andra kommentatorer till det som visar på streamingen. Alltså inte den vanliga speakern. Så som det är på Crufts ungefär. Jag förstår att det förmodligen är en ekonomisk fråga, men när hundarna t.ex gås igenom innan placering i finalringen så skulle de kunna berätta lite om både hundar och folk, om rasen - tja lite allt möjligt för att få det roligt och intressant. Det bör förstås vara två som är kunniga inom hundutställning och känner till de flesta raser.
• Fotografering utanför finalringen efter placering, det gör att finalerna går snabbare och känns mer effektiva.
• Speakern var bra, uttalade både hundars namn och raser som de ska för det mesta. Lite tokigheter ibland, men så ska det vara. Ingen vill ha en robot som speaker.
• Överhuvudtaget kändes finalerna festliga, precis som det ska vara. Jag tycker om när det är musik som förhöjer stämningen - men lite lägre ljud kanske hade varit att föredra. Hundarna ska också ha en bra upplevelse av det hela. 
• Rastorget där så många duktiga och engagerade raskunniga stod i fyra hela dagar för att presentera sin ras, det är beundransvärt och så viktigt att det finns kvar för alla besökare.
• Att hotellet Gothia Towers ligger så nära mässan, att man inte behöver gå ut utomhus (jag vill inte vara utomhus på vintern mer än nödvändigt), det är ett stort plus. Likaså att det ligger så centralt att man kan gå ut och äta tillsammans med såna man annars inte har möjlighet att göra det med, otroligt mysigt  Lite löjligt dock tycker jag det är att det är max tre hundar på rummen, vet att många väljer annat boende pga det. Rummen är stora så det finns gott om plats så jag vet inte om det är okunnande från hotellets ledning som gör att det är max tre hundar på ett rum? Vi brukar annars sova med 6-8 hundar på ett rum utan några problem. Jag har med egna lakan som jag täcker allt med och de lägger sig bara och sover som de gör hemma.  Men jag märkte en stor förändring på hotellet mot för hur det varit för kanske 3-4 år sedan. Då var de hysteriska om en hund skällde i ett rum, fastän klockan var typ 18.00 på kvällen. Knappast någon som ligger och sover då, det skapar bara irritation. Nu låg hundrummen nära varandra så vi störde mest varann, och det kan då jag stå ut med iaf. Så länge de är tysta på natten. Överhuvudtaget märkte man av en mycket mer avslappnad inställning till hundar. Hundarna fick följa med till restaurangerna och det var ingen i personalen som såg besvärad ut för att man kom med ett gäng hundar och gick inne i hotellet. Tvärtom log alla och var så trevliga hela tiden.
• Och just bemötandet, det var ändå det som gjorde denna utställning så speciellt bra. För vi utställare är nog lite nervösa och kanske aningen vresiga på morgonen innan vi kommit in till ringen och lugnat ned oss. Men här var all personal supertrevliga hela tiden, svarade med ett glatt leende på det som sades och det gör att det blir en väldigt bra start på dagen för alla. Det märktes att de fanns där för oss och inte tvärtom, precis som det ska vara på en hundutställning. Hundarna och utställarna är dom viktigaste, utan dom inga utställningar alls.

Men såklart fanns det sånt som inte var så bra heller, konstigt vore det annars. Så här kommer lite saker jag gärna skulle vilja ha på annat sätt:

• Mer variation på domare. Det är ofta samma domare som kommer varje år, och speciellt i finalerna märks ju detta. Det blir rätt så ointressant och enahanda till slut. Gärna domare från rasernas ursprungsland om möjligt.
• Det finns två entreér där man kan gå in med hund, men de är rätt så krångliga båda två. Den vi igår igenom från hotellet ska man gå in genom en gång först innan man kommer in. Och någon entre direkt från parkeringshuset finns inte längre, det måste gå att ordna det på annat sätt. Som utställare som ibland kommer med sju hundar, två burvagnar samt en hel del annan packning så vill man bara komma in på allra enklaste sätt, smidigt och snabbt. Här behövs det tänkas utifrån utställarnas perspektiv mer.
• Det var lite för mycket störande ljud kring ringarna, och då tänker jag framförallt från den bassängen som var i närheten av både vår och andras ringar. Ingen bra placering, kanske våra hundar klarade det bra ändå - men man bör nog tänka över vilka raser som kan klara sådant bäst - även om man såklart helst inte vill ha sånt ljud för någon hund. Kanske går det att göra någon form av ljudskydd kring det? För jag förstår att man vill ha sånt för att det lockar publik.
• Väldigt trångt att gå till rastplatsen, en gång på nåt sätt där publik inte får stå skulle underlätta mycket.
• Högtalaranläggningen är under all kritik om man inte sitter vid finalringen. Det var helt omöjligt att höra när de ropade till uppsamlingsringarna för de som skulle delta i finalen. Man skulle också kunna vidareutveckla det så att alla som har sidan för det digitala resultatsystemet kan få en notis till sin mobil. Nu kallas BIR-vinnare från grupp 4 till uppsamlingsringen t.ex Också bra för dom som kanske har problem med hörseln.
• Matutbudet på mässan är inte bra. Märkliga rätter och dåligt utbud. Vi vill ha vanlig mat, att det blir dyrt på en mässa förstår vi. Men ge oss bara bättre, rejälare mat så är vi nöjda.
• Domarbyten vill ingen ha men de är ibland nödvändiga. På en av våra raser fick vi domarändring två gånger, den domare vi fick byte till först hade dömt rasen på Stockholm mindre än en månad tidigare. En olycklig miss bara förstås. Så det var bra att det byttes domare igen, men den informationen hade inte gått ut på ett bra och tydligt sätt. Många hundar drogs i den rasen och det här tror jag var anledningen till det, de flesta hade missat att det var en ny domare igen.
• Datumet, att utställningen nu var en helg senare. Nu har jag hört att det berodde på något annat större arrangemang, men snälla - försök få tillbaka det när vi kan få ställa ut på en ledig dag åtminstone. Det är inte alltid så lätt att ta semester direkt när man varit ledig kring jul och nyår, inte alla arbetsgivare som uppskattar sånt och vi är ändå en hel del hundfolk som förvärvsarbetar. 
• Jag läste att det skulle arrangeras något som jag tror kallades After dog - en jättetrevlig idé, men som jag förstod det var det på fredag kväll. Var inte det lite konstig dag? De flesta ställde ut torsdag och fredag och de åkte således hem de flesta efter fredagens utställning. Sedan ställde nästa grupp ut lördag och söndag, de sov då förmodligen kvar natten där emellan. Hade det inte varit smartare att ha det två gånger och då torsdag kväll och lördag kväll? Eller var det mest för domare och ringsekreterare som var där alla fyra dagar?
• Sedan det allra allra värsta - och som jag får ont i magen när jag tänker på varje gång. När vi så skulle åka upp till rummen efter utställningen på torsdagen så skulle Emelie och jag tränga ihop oss i samma hiss. Jag hade fyra hundar i koppel och Emelie hade tre. Jenny skulle vänta på nästa och hon hade också fyra hundar som hon höll i. När så vi går in i hissen så får London för sig att springa till Jenny som stod utanför, och då gick hissdörren igen! Med hennes koppel däremellan    Jag fick in ett av mina fingrar mellan - men dörren öppnades inte. Både Emelie och jag tryckte på knappen för dörröppning men inget hände, snacka om panik!! Till slut kommer jag på att trycka på knappen för den våning vi var på och då öppnades hissdörren efter något som kändes som en evighet. Var bara tur ingen tryckt på annan våning så hissen åkt iväg dit. För den hissen går dessutom så fort. Jenny som tänkte snabbt utanför tog direkt av London kopplet så det hade ju gått bra, men det visste ju inte jag och Emelie i hissen. Det kom också fram några direkt till Jenny och frågade om hon behövde hjälp, hon hade ju tre andra yra hundar i koppel plus då London utan koppel alls. Alltså vilken mardröm - och sånt får bara inte hända. Självklart ska man se till att hundarna med koppel är på rätt sida, men sånt där händer ibland och då måste dörren öppnas när man trycker på dörröppningsknappen. Vet inte vad jag skulle gjort om något hänt min lilla prinsessa   

Lite tankar från mig om den utställningen, hur det gick för hundarna kan ni läsa på vår hemsida   . Men här kommer några foton iaf.

 
Mycket skönt när vi kom fram efter en lång resa dit som innebar två valpleveranser och en parning   

 
London BIM & Oboy BIR

     
Fina River BIR-valp

 
Vår lovande junior Saffran, jag är så nöjd med henne och ser så fram emot att hon ska visas i år   

 
Vi hade bara uppfödargrupp första dagen och den blev Best In Show-1, så året började på lika bra sätt med uppfödargrupperna som den slutade när vi också blev Best In Show-1 på Stockholm hundmässa i december. Hundarna är Yalla, Justin, Oboy och Joy. Liam brukar annars vara med i grupperna men han hade tyvärr vattensvans och kunde inte delta.

 
Foto Petra Junehall

 
Foto Petra Junehall

 
Foto Petra Junehall

 
Middag blev det på en av de italienska restaurangerna som ligger på gångavstånd från mässan.

       
Med oss hem från My Dog hade vi dessa underbara keramikhundar, gjorda av Gunilla Agronius på GIA-keramik. Jag klarade inte av att öppna och titta på dom förrän jag var själv hemma. Visste att jag skulle gråta när jag såg dom   

Jag har väl sedan jag kom upp i ”vuxen” ålder alltid varit sparsam med alkoholen. Till stor del beror väl det på att jag åkt på utställningar de flesta helger och det är ju mest då som det dricks alkohol. Bilkörning är ju en dålig kombination med det, och dessutom vill jag inte må dåligt när jag ska ställa ut -  varken för mig eller hundens skull.

När jag var i tonåren var det fest nästan varje helg däremot, som det vanligtvis är i den åldern. Man ska ju inte få tag på alkohol före man är 20 förstås, men det har väl dessvärre alltid varit lätt känns det som. Jag var bara 22 år när mitt första barn föddes och jag lovade mig själv då att mina barn inte ska se mig påverkad förrän de är så gamla så att de förstår varför mamma låter annorlunda och kanske är ”löjligare” än vanligt (om nu det är möjligt). Ett löfte som jag höll, barnen bad flera gånger om att få se mig ”full” vilket är helt absurt förstås. Men de tyckte väl det lät spännande. När de sen var i 11-13-årsåldern fick de se mig dricka några glas vin iaf – och när de frågade i skolan vad som var roligast på sommarlovet blev svaret – att se mamma full…. Lät ju inte så kul direkt. Nåja, de verkar ha klarat sig rätt bra ändå.

Men jag tänker på så mycket elände som alkoholen för med sig, så mycket våld, så många olyckor, så många sjukdomar och så många trauman hos barn som skett endast pga den skiten. Om alkoholen kom idag tror jag absolut den skulle förbjudas! Och något säger mig ändå att det håller på att förändras, det känns inte som all ungdom idag måste dricka alkohol för att umgås - härligt tycker jag när generationen som kommer efter är klokare än vad vi var!

Nu är det inte alls så att jag tycker alla ska vara nykterister, det är inte jag själv heller. Men det är stor skillnad på att ta ett eller två glas vin eller en öl till maten – till att dricka sig rejält berusad och inte veta vad man gör. När man är ung hör det väl till lite grann, men när man blir äldre är det inte lika charmigt längre. Rent pinsamt faktiskt känns det som många gånger. 

Hursomhelst tycker jag att var och en ska bestämma själv förstås om de ska dricka eller inte, så länge det inte skadar någon annan. Men hur kan det anses vara ”värre” att låta bli än att dricka? Det är alltid jag som ska förklara mig för att jag inte dricker, inte de som dricker alkohol, det anses som naturligt. I alla fall för de flesta i min ålder. 

Och det är det som förvånar mig, att jag som nästan aldrig dricker alkohol kan provocera människor betydligt mer än vad jag blir av de som dricker? Hur kan det vara mer okej att vara berusad än nykter? Är man cool när man är full? Eller törs man inte slappna av utan att vara påverkad av något? Knappast i min värld, men kanske andra anser det vara så – jag fattar inte annars hur det kan vara så jobbigt för andra att jag väljer dricka vatten istället för alkohol. Vilken trist tönt jag är liksom. Någon har också frågat om jag har problem med alkohol och inte får dricka, så konstigt beter jag mig verkar de tycka - måste finnas någon rejäl anledning till mitt märkliga beteende. 

För det är mer regel än undantag att jag får höra kommentarer som – Men vad tråkig du är! - Varför ska du inte dricka nåt? - Vad är det för fel på dig? - Men ta ett glas iaf, det är så länge till du ska köra så det är ingen fara. Till och med när jag var gravid fanns det en del som tyckte att något glas vin då och då kunde väl inte skada. Sjukt ju.

Är det inte dags nu att utvecklingen går så pass mycket framåt att det inte längre är uppseendeväckande att någon väljer vara nykter? Och att även vi som väljer att vara nyktra får vara en del av gemenskapen och inte anses som för tråkiga att umgås med när vi inte dricker. För jag lovar, jag kan ha roligt utan alkohol - det tror jag de flesta kan om de bara släpper loss lite och vågar vara sig själva   

Ja då har det då blivit dags att summera lite vad som hänt under 2023, ett år som alla andra år varit fyllt både med stor glädje och stora besvikelse. Det är ju livet, men vid varje årsskifte önskar jag mig ett bättre år nästa år - men kanske det är så att jag borde önska mig att det inte blir sämre än det var 2023? För visst har det varit en hel del prövningar under året, men vi har alla varandra i familjen fortfarande och det är ändå det som är det allra viktigaste   

Mina älskade barnbarn som förgyller vår tillvaro så mycket, så många skratt och så mycket glädje de sprider omkring sig. Men ibland är de rätt jobbiga också, precis som barn ska vara   

 
Elis fyllde 6 år i början av mars och det innebar att han i augusti började i Förskoleklass på Årsunda skola. En utmaning förstås, precis som det är för vuxna att byta "arbetsplats".

 
Freja fyllde 4 år i april, hon går kvar på Trollgårdens förskola - tryggt att ha farmor på jobbet.

Resa till Crufts blev det i mars, det är ju lite av tradition att åka dit och möta våren. Så mycket vår var det inte på denna resa, det var t.o.m snö i Birmingham. Det är något speciellt där, det är ju ingen utställning man åker till med förväntan att få några stora resultat. Nej, för mig är det stämningen och få se de engelska hundarna samt träffa de engelska uppfödarna som är behållningen.
 

Den det gick allra bäst för på Crufts var "Dibbe" (CH Don's Red Red Wine). Han blev tvåa i Open dog som var en stor klass, det är också där alla champions går i England. (Vad ringsekreteraren gör på denna bild kan man fråga sig, frågan är om han tänkte äta upp Jenny?   )

Huset har vi fortsatt fixa med, har man hus så blir man ju aldrig riktigt färdig. 

   
Altan har vi fortsatt med sedan förra sommaren, helt färdig är vi inte ännu - men i det stora hela så är det mesta klart. Köket har både grill, kylskåp och pizzaugn. Pizzorna från den ugnen är såååå goda    Fotona här är från i midsommar där vi hade Davids bror Gustav med hans barn Selma och Melker på besök. 
Vi har också installerat solceller och bytt golv i kök samt Tv-rum. När vi började byta golvet insåg vi att vi måste måla om och byta tapet också i det rummet.

Utställningarna har det varit blandade resultat ifrån, precis som det brukar vara. Dock har vi väl inte ställt ut lika mycket detta år som andra år, och det har väl haft fler anledningar. Framförallt att det blivit så sjukt dyrt att både anmäla och resa, men sedan också för att många domarlistor varit rätt så fantasilösa. Den största orsaken har dock varit såklart att jag hela sensommaren och hösten varit sjuk, och Jenny (med hjälp av Emelie) fått dragit ett tungt lass själv på de flesta utställningar   

 
En av de första utställningarna för året var SKK Malmö i april, där vann vi Uppfödargruppsfinalen vilket såklart var väldigt roligt, mindre roligt var att vi fick inbrott i vår bil på denna resa och det som de tog var vårt Bro-bizz som de sedan åkte på för flera tusen som vi fick betala. Nåja, bilen gick ju att laga så det fick bli en lärdom om att kanske inte bo varsomhelst i Malmö.

 
En av årets höjdpunkter i ringen var när Liam (CH Barecho Can't Beat A Curry) blev BIR, BIG-1 & BIS-2 på SKK:s utställning i Sundsvall.

 
Detta foto är från samma utställning, där alltså Liam blev BIR och Joy (CH Barecho Jackpot Joy) BIM.

 
Vår fina "London" (CH Barecho Victoria's Secret) har haft ett händelserikt år, hon fick bland annat sitt sista CACIB för det internationella championatet och födde också sin första kull. En riktig superkull om jag får säga det själv!

 
I Sandefjord i juli hade vi några trevliga dagar, Dibbe var den som var mest framgångsrik igen - tre BIR lyckades han med samt även en placering i grupp 8. Här på fotot är också Oboy (CH Barecho On Stage Again) som blev BIM och även fick nya titlar, precis som Dibbe fick.

En annan höjdarresa var resan till Geneve, till WDS (Världsutställningen 2024). Här var jag redan riktigt dålig, men men - inte kunde jag stanna hemma från detta.

 
Liam blev WW-23 samt slutligen BIR!

 
Blingen blev även hon WW-23!

 
Dibbe ville inte vara sämre han, utan han blev också WW-23 och slutade dagen som BIM!

 
På FKK:s utställning Åland blev Liam BIR och vann återigen grupp 8!

Den utställning som ändå jag måste säga är den jag nog varit gladast och stoltast över är den vi åkte till i oktober, till England och Gundog of Society of Wales utställning. Att få se Liam vinna BIR tävlandes mot så många fina hundar som jag beundrat länge, det var en alldeles speciall känsla   

 
Liam CC & BIR

 
Fina Adele (CH Barecho Ain't I'm Hot) blev champion och BIR på SSRK:s utställning i Malmö. Vi har planer för henne nästa år, vi har ju sperma sparad efter vår älskade Biggles och eventuellt kommer vi använda en del av den på Adele   

 
Joy åkte med Emelie och Agnetha till SSRK:s utställning i Rättvik och där slog hon till med att bli Best In Show   

 
Fina Solveig (Barecho Dress Me Up In Red) fick titeln Dansk Juniorvinnare-23 i november. Vi ser verkligen fram emot att få ställa henne under 2024.

 
Året avslutades som alltid med Stockholm hundmässa - vi blev otroligt glada och stolta då vi vann finalen med uppfödargrupperna för andra året i rad på denna utställning, och på utställningen året före det var vi BIS-2. Denna vinst gjorde att vi slutade som 3:a årets uppfödargrupp 2023, så otroligt roligt och stort tack till alla våra härliga valpköpare som hjälpt oss med detta   

 
Nytt tillskott till kenneln fick vi också under hösten då Calvdale Native River flyttade till oss. Vi är så nöjda med River och ser mycket fram emot att få visa honom under 2024. Tusen tack till hans uppfödare Nicola Calvert för att vi fick förtroendet att köpa honom   

Dömt några gånger har jag också gjort under året. Bland annat i Spanien vilket var otroligt roligt   

 
Jag hade äran att få döma BIS på den utställning och här är BIS-lineupen 1-4.

 
Jag dömde också i Danmark och här är mina fina vinnare av Engelsk Springer Spaniel   

 
Vår son Jacob tog examen i början av juni och han har pluggat till civilekonom. Han bor fortfarande kvar i Umeå med sin fina sambo Frida, hon pluggar fortfarande och Jacob har numera jobb på Swedbank.

     
I slutet av juni hade vi en examensfest hos oss för att fira Jacob, vi var ett 30-tal personer så lite trångt blev det - tur vi har stor altan nu    Thomas höll ett uppskattat quiz om Jacob, och man skulle kunna tro Jacob skulle haft flest rätt - men så var det inte...

Jag har arbetat som förskollärare i ca 20 år, men från i augusti är jag numera rektor för Trollgårdens förskola. Det har varit mycket att sätta sig in i, men nu börjar jag komma in i det mer och trivs bra i min nya roll   

I somras var vi på semester i Spanien igen, tyvärr kunde inte Thomas följa med   

Det tråkiga med semestern var att det var när jag var där som jag började få riktigt med problem av förmaksflimmer och skulle det visa sig sen, även hjärtsvikt. Under hela hösten har jag kämpat med det för att hålla huvudet ovanför ytan - det har känts tröstlöst många gånger men i slutet av november fick jag äntligen komma till Karolinska sjukhuset för en ablation av hjärtat. Och vet inte om jag törs säga det - men än så länge mår jag bra och håller som bäst på nu med att bygga upp konditionen igen. På fyra månader har jag knappt kunna röra på mig alls och kondition är ju en färskvara som vi alla vet. 

För en vecka sedan firade vi jul här hemma, vi var 13 stycken så det var riktigt mysigt    Tyvärr var inte Thomas med, men vi fick ha lilla julafton senare med honom och hans fru Ellinor istället.

 
En del av det som serverades på julbordet

Jacob, Davids mamma Kerstin, Jenny och Freja
  

Tomten hade lite immiga glasögon till en början.
   

Freja var lite mer tveksam till tomten än förra året men till slut ville hon sitta i knäet på honom

Inte lätt att öppna paketen ihop när man får det tillsammans...

Här njuter Curry kan jag lova, i Davids brors son Melkers knä

Selma med sin pappa Gustav, som är Davids bror

Jenny, Freja, Tojo (Viktoria) och Elis

Henric

Jacob med sin farfar Åke

Så nu återstår bara att önska er alla, vänner och ovänner, ett riktigt gott slut och gott nytt år     

För några veckor sedan var det dags för årets sista utställning för oss i Sverige, Stockholm hundmässa heter den numera – förut hette den HUND(och årtalet). Men för oss ”gamlingar” kommer den alltid att vara Stora Stockholm    Det här är en utställning som varit så speciell för mig under alla år, och säkert för många andra också. Men den har tyvärr bara blivit sorgligare och sorgligare – när jag jämför med de andra nordiska länderna (förutom Island för där har jag aldrig varit) känns det som de har mycket mer intresse för att göra sin ”huvudutställning” till årets händelse. Det är så ledsamt att det blivit så, och i Sverige får man ju nästan inte säga något negativt om någon utställning – utan vi ska alla vara tacksamma att det är någon alls låter det som. Och när det är mindre klubbar där de flesta arbetar ideellt kan jag hålla med om det till viss del – men den här utställningen arrangeras av SKK/CS – vilket innebär att de som jobbar med utställningen har lön för det, så har jag förstått det hela iaf.

Kanske börjar mitt minne bli dåligt och normalt sett gillar jag inte att säga ”allt var bättre förr” – men visst var det en gemytligare och festligare stämning på denna utställning förr om åren?

Den dag vi skulle ställa ut började efter ankomst med att vi tog oss upp från parkeringshuset och när vi kom in på själva mässan stod vi och väntade med hundarna för vi trodde David inte kommit upp ur hissen ännu och han hade alla vaccinationspapper. Den första person vi har kontakt med denna dag blir då en man som såg sur och irriterad ut och gormade åt oss att vi skulle gå ut och gå runt för att komma in med hundarna. Ja, jo – vi såg det på skylten, men vi väntar på någon svarade vi. Och sa också att det hade varit trevligt med ett välkommen istället för detta bemötande. Fick ett grymtande till svar.

Sen får vi alltså krångla oss ut genom dörrarna, gå på den hala trottoaren en bra bit för att sedan ta oss in på ett annat ställe. En lång ”korridor” där alla hundar ska gå, det kan inte vara bra för smittorna heller. Först kollades nummerlapparna och vid nästa ställe vaccinationerna. Så kommer vi då till själva veterinärbesiktningen. För det första tror jag definitivt det är här de flesta hundar blir smittade, när en och samma veterinär tar i så pass många hundar. Men det är ju som det är – inget SKK har bestämt. Dock brukar de alltid kolla endast en hund i sällskapet om de bor ihop, som våra hundar gör. Annars skulle köerna bli sjukt långa. Vi har alltså 8 hundar med oss, ber om att den unga veterinär som står där inte ska titta på vår nyblivna junior som är rätt så försiktig av sig. Men då var det just henne hon skulle titta på! Just för att vi sa så – erkände hon dessutom!! Alltså på riktigt, om vi hade något att dölja skulle vi väl bara puttat fram någon annan hund och inte sagt något? Nejdå, hon i princip jagar runt tiken och tittar på henne till slut. Lyckligtvis gick det bra – och såklart hittade hon inget konstigt på henne (vad det nu är dom tror sig ska hitta?). Men så otroligt oproffsigt och respektlöst, både mot oss och framförallt mot vår juniortik.

När vi anmälde så skrev vi att vi skulle uppskatta mycket om welsh-ringen kunde placeras nära ringarna med Engelsk Springer Spaniel eftersom det pga min sjukdom var extra svårt för Jenny att visa hundar själv i tre ringar. Tror ni att någon hänsyn togs till det? Ringen var flera ringar bort och det var smockfullt med hundar, burar och människor däremellan så gick knappt ta sig fram. Och självklart blev det så då att vi inte kunde visa en av welsharna själv. 570:- i anmälningsavgift bortkastade, och såhär är det nästan varje år. Man kan inte anmäla så man visar i fler ringar. Självklart förstår jag att de inte kan tillgodose alla önskemål, men jag undrar om de ens tittat på möjligheten att underlätta för oss? Vi hade ändå anmält 8 hundar á 570:-, men nu har vi lärt oss att det inte går att anmäla så många i fortsättningen. Nu krockade inte bedömningarna i ESS-ringarna för första gången på länge, men det berodde nog mest på att det var så få hundar anmälda, 28 tikar och 22 hanhundar. Tidigare år har det krockat för att de lagt hanhundar och tikar samtidigt, utan hänsyn till att många ska visa hundar av båda könen. De flesta ringsekreterare har inte heller kunnat vänta in, utan så många gånger som jag och andra inte kunnat visa någon hund pga detta. Jag tror det här är en stor anledning till att det inte var fler ESS anmälda detta år.

Ringarna är inte täckta med mattor som i Finland, utan mattor just där man springer bara. Det ser för trist ut med grått betonggolv, inte några festliga ringskyltar heller – utan det kändes som vilken annan SKK-utställning som helst.

Ingen speciell rastplats var iordninggjord som det är både på Crufts, i Helsingfors och på My Dog, utan man fick gå ut där man kom in - från vår ring tog det ca 10 minuter att ta sig ut, iaf när det var mitt på dagen och fyllt med folk och hundar överallt. Så resultatet blev såklart att många hundar gjorde sina behov inomhus, inte kul för nån. Varför inte ha en hage i varje hall, med lite spån där hundarna kan rastas snabbt. För det är inte så att man alltid hinner ut och rasta en halvtimme om man har fler hundar att visa.

Det var rekordfå anmälda till årets utställning som jag förstår det och en anledning är förstås priset, 570:- per hund och ingen flerhundsrabatt. På alla andra utställningar (i världen?) finns denna rabatt om du anmäler fler hundar, men i Sverige är det omöjligt tydligen. Iaf om man ska anmäla via internetanmälan. En del länsklubbar har denna rabatt, vilket vi är många som är tacksamma för   men då måste man anmäla manuellt.

Det var också rekordfå försäljare där, inte ens en bur gick det att köpa som jag tänkt titta på. Jag minns när det var verklig fest på denna utställning, man gick runt och tittade vad som såldes - det var halva nöjet med att åka dit. Men nu var det bara några få hundrelaterade försäljare där, annars var det mest krimskrams som inte hade med hund att göra. Jag förstår att SKK inte styr över detta, utan det är Mässans priser. Men det gör ändå att det tappar tjusningen lite. 

Bedömningen i vår ring började inte förrän 11.00, det kan ju vara skönt med sovmorgon och det gjorde att det inte krockade med tikarna som gick i ringen bredvid. Men det innebar också att vi inte var färdiga i vår ring förrän när klockan var nästan 14.00 vilket gjorde att det blev bråttom att förflytta allt till hall A där finalerna gick. För i hall C skulle det börja städas, där fick vi inte ha några grejer kvar.

Många klagade på att det var dåliga priser för vinnartitlarna, tänk så trevligt det skulle vara om det delades ut nåt - ett diplom eller nåt i ringarna när titeln vanns. Och att det uppmärksammades lite extra av ringpersonalen!

Så var det då dags för finalerna, det var många åsikter kring det då det här skulle bli första året finalerna skulle arrangeras utan det spektakel som varit tidigare år. Jag vet att många har uppskattat de olika teman som varit, men inte jag. Jag kan tänka mig det måste kosta multum med allt det som ska köpas in nytt varje år, pengar som skulle kunna läggas på annat - som har betydligt mer värde för oss utställare. 

Nu var ringen kanske lite tråkig, men jag tyckte den var betydligt bättre än tidigare år. Hundarna var mer i fokus och inte allt annat som spred ett löjets skimmer omkring sig tidigare år. Speakern gjorde ett helt okej jobb, men skulle kunna vara mer festligt - om de var två speakers tror jag det skulle bli mer stämning. 

När vi fick vårt pris för 3:a årets uppfödargrupp (alla raser) i Sverige så är ju det något väldigt stort, och trots det så tog SKK/CS ordförande endast en av oss i hand, nog kan man väl tycka att alla vi som är uppfödare kunde få det? En petitess, men att bli sedd är nog viktigt för alla tror jag. 

Nu har vi inte sett reportaget från denna utställning i Hundsport ännu, men om det är lika trist som det varit dom senaste åren så är det också en stor anledning till att intresset för denna utställning har falnat. Förr var det säkert ett tiotal sidor med text och bilder från finalerna, massa intressant skrivet om olika hundar och uppfödare. Något jag som ungdom iaf läste vartenda ord av och drömde mig bort att tänk om jag får stå i den ringen en dag    Nu är rapporteringen som en stor gäspning, inte skriven för oss hundfolk iaf - och inte på många sidor heller. Förr om åren var det också foto på alla BIR-hundar i tidningen, något som jag saknar mycket!

Så var det något som var bra då?

Ja som sagt, finalringen var bättre än på många år. Domarna och ringpersonalen var alla trevliga och lättsamma, sådant bidrar mycket till en god stämning under dagen. Men det allra bästa var ändå att man kan följa resultaten online, något som inte alls är lika enkelt att göra från den finska utställningen t.ex Det var mycket lättare på SKK:s hemsida och FB att hitta länk till livestreamingen av finalerna, något som jag letade och letade efter till utställningen i Helsingfors. Jag gav upp till slut. Sedan skulle live-streamingen bli ännu bättre om vi hade två kommentatorer som de har på Crufts, kanske för dyrt - men borde finnas pengar över nu när vi har en betydligt enklare finalring. Så just det digitala tycker jag Sverige lyckades bra med   

Jag vet att jag inte är ensam om många av dessa åsikter och jag hoppas att det nästa år blir en återgång till det som förr var årets höjdpunkt - Stora Stockholm   

Ni som inte vill läsa om sjukdomar och elände kan sluta redan här. Jag skriver det här för att det är så skrämmande hur vi alldeles för ofta inte blir lyssnade på inom sjukvården och inte heller får den hjälp vi behöver. Det sägs ju att man måste vara frisk för att orka vara sjuk - och det stämmer verkligen, eller att man har anhöriga som orkar bråka för en. 

Jag har sedan några år tillbaka haft kortare stunder av hjärtklappning, ja egentligen är det nog ända sedan efter min operation av hjärntumören dec 2015. Men det har varit sånt som varit över på någon minut till en början, det har tilltagit och några gånger har jag haft i flera timmar. Sökte då hjälp för nästan två år sedan på HC för det, men allt såg normalt ut då på EKG och läkaren sa typ ungefär såhär - ja så kan det kännas ibland, fastän jag nämnde att jag har en mor och två bröder som har förmaksflimmer. Nä, han trodde inte det var det - utan det var nog inget att bry sig om sa han. Skönt tyckte förstås jag som avskyr läkare och sjukhus efter min felbehandling i samband med hjärntumören.

Så jag har fortsatt som vanligt och bara accepterat att det då och då har blivit så jag fått hjärtklappning, inget att bry sig om sa dom ju. Så åkte vi till Spanien i juli i år, och där blev det helt plötsligt betydligt värre. Mycket kraftigare hjärtklappning och det gick inte heller över. Min Apple-watch varnade flera gånger för förmaksflimmer, men eftersom vi var utomlands och inte kan spanska speciellt bra så sa jag att jag avvaktar till vi kommer hem att söka hjälp. Var nog dumt såhär i efterhand, förmodligen hade jag fått mer hjälp där än vad jag fick här...

Så jag kämpade mig igenom de 10 dagar vi var i Spanien, orkade knappt ta mig upp för trappan - men om jag satt stilla kändes det ändå okej tyckte jag. Vi kom hem till Sverige den 3/8 och dagen efter fick jag en läkartid på HC för att jag misstänkte att jag hade förmaksflimmer. Och jo, det visade ju EKG tydligt då - så den läkaren (inte den jag normalt träffar där) satte in blodförtunnande direkt och beställde remiss till hjärtmottagningen i Sandviken/Gävle. Blodförtunnande var jag tvungen att äta för att det är ganska stor risk för stroke och blodproppar när man just har förmaksflimmer. Den 29 augusti fick jag äntligen tid på hjärtmottagningen i Sandviken, där togs jag emot av en som jag trodde hjärtläkare - men som jag sedan tycker mig hört varit en under utbildning. Hon var en ung tjej, förmodligen av utländsk härkomst, hon var väldigt trevlig och kändes intresserad av det jag hade att berättade. Hon frågade mycket kring min sömn och sa att det lät som jag kunde lida av sömnapné vilket kan vara en orsak till att flimmer uppstår. Hon skickade en remiss till lungmottagningen för att utreda det samt en remiss för en elkonvertering för mig, något som förmodligen skulle kunna hjälpa mig. Jag berättade för henne hur jobbigt det var, att jag var andfådd för minsta lilla och knappt kunde sätta på mig skorna själv. Hon skulle försöka skynda på det. Hon beställde också provtagning för mig den 1 september. '

Prover togs den 1 september men jag hörde inget från hjärtmottagningen om några provsvar. Den 20 september hade jag ett rutinbesök hos min vanliga läkaren (den trötta gubben som inte brytt sig om att jag haft hjärtklappning till och från i flera år). Rutinbesöket är en gång om året för att jag lidit av högt blodtryck sedan jag var 35 år gammal. 

När jag var hos han så var han väldigt ointresserad och gjorde klart för mig att det var hjärtmottagningen som hade ansvar för mig nu, de skulle inte kalla mig något mer till HC. Proverna såg bra ut enligt honom.

Den 26 september fickl jag låna hem en apparat för att mäta hur många andningsuppehåll jag har per natt för att se om jag behövde få hjälp med det. Tre dagar senare, den 29 fick jag då tid för elkonvertering. Jag hade såna förväntningar på det, trodde verkligen jag skulle bli bra efter det. Och när jag vaknade upp efter narkosen kändes det helt underbart att slippa trycket över bröstet som jag haft då i över två månader. Läkaren jag träffade där sa inte mycket - han ändrade lite i medicineringen och sa att jag skulle på återbesök om 3 månader.
 

Sov som jag inte gjort på länge natten efter konverteringen, dagen efter kändes också bra   Men på natten därefter, alltså 1,5 dygn efter konverteringen så var det tillbaka. Jag bröt ihop totalt, alltså orkade inte ha det på det här sättet längre. Vi ringer 1177 dagen efter och de säger vi ska åka till akuten. Vi gör det och där blir vi ifrågasatta när de tog pulsen, den var hög men inte så jättehög tyckte hon. Iaf så får vi komma in till slut. Där inne träffar vi en läkare som var väldigt trevlig, hon tog kontakt med hjärtmottagningen och det bestämdes att konverteringen skulle göras om. Den gjordes alltså igen den 1 oktober, träffar då hjärtläkare nummer tre. Han var trevlig, förutom när han stängde dörren och ville ställa en känslig fråga. Han frågade om det hade varit en blöt kväll kvällen före? Om jag typ varit stupfull då alltså? För alkohol kan sätta igång flimmer, det vet jag ju. Som om jag dagen efter jag gjort en konvertering skulle supa mig full?? Han ändrade också lite i medicineringen. 

Den här gången var jag lite mer förberedd när det kom tillbaka, efter lite kortare tid än gången före. Vi tog kontakt med hjärtmottagningen igen, vad gör vi nu liksom? Jag vill ha en ablation gjord - eftersom det är mycket större chans att det lyckas hade jag läst mig till. Plus hört från flera håll att de inte blivit hjälpta förrän de fått en ablation.

Hjärtläkare nummer fyra ringer upp mig efter att min mor pratat med honom, han lät aningen mer engagerad men det var inget han levde upp till sen. Han såg till att jag fick en tid den 5 oktober hos hjärtläkare nummer 2, han som gjorde elkonverteringen. Han beställde också en ny konvertering, dagen efter - alltså den 6 oktober. Han satte också in en medicin, Cordarone som är en medicin just för att få hjärtat slå i rätt rytm. Jag läste journalen efter det besöket, och det han skrev mest om var att jag var överviktig. Blev förbannad som fan - alltså på riktigt, jag kan absolut gå ner några kilon, men att kalla mig överviktig som om det vore orsaken till det hela! Stod ingenstans att jag hade en mor och två syskon med åkomman, eller att jag hade flimret 24/7. För det verkar ingen av läkarna ha förstått, varje gång jag sagt de har de sett ut som frågetecken. Som om jag överdrivit.... kan ge mig sjutton på att de inte hade behandlat en man på samma sätt.

Nåja, dagen efter får jag då min tredje elkonvertering och träffar då på hjärtläkare nummer fem, sjukt otrevlig var han - och sa bara att jag skulle sluta med medicinen jag började med dagen före och börja med en annan hjärtmedicin istället, Multaq. Jag skulle dock sluta med den om flimret kom tillbaka. 

Och det gjorde det såklart, efter ett dygn ungefär så var det tillbaka - lika starkt igen och varje sekund, hela tiden så rusade mitt hjärta med en puls på ända upp mot 170 slag i minuten. Här nånstans så började jag ge upp - önskade bara att jag kunde få dö i sömnen för det här var inget liv. Till varje läkare så berättade jag att jag mådde så dåligt, kunde inte gå uppför en trappa, böja mig ner, torka mig efter jag duschat osv. Det enda jag kunde göra var att sitta still. 56 år gammal och livet var slut typ   

Min mor ringer upp verksamhetschefen på hjärtavdelningen och säger att nu måste ni göra nåt, det slutar med att han slänger på luren i örat på henne! Hon ger sig inte i första taget så hon såg till att jag fick en tid på Gävle sjukhus den 18 oktober. Jag ville verkligen inte gå dit, jag var så dålig då - och sa till David att du måste följa med, för jag vill verkligen inte prata mer med dom. Men jag var tvungen om de skulle skicka nån remiss till Karolinska för en ablation, för det var det vi tjatat om hela tiden. Så då får vi alltså träffa hjärtläkare nummer sex, eller är det sju nu, jag minns inte - de är så många och alla säger olika saker. Den här var iaf en äldre man, han började med att fråga samma saker som de andra. Hur jag mår typ - men vafan sa jag, har du inte läst journalen. Joooo, det hade han sa han - men då vet du jag mår skit. Sa än en gång att jag har det här 24/7 och orkar inte längre nu. Jag måste få en ablation gjord! Då börjar han på samma sätt som alla dom andra, blablablablabla - och säger då att jag EVENTUELLT kan vara aktull för en ablation. Känner bara ilskan öka inom mig... vafan, ska jag ligga ner och dö först innan nån reagerar? Nån förtur till ablation kunde jag inte få enligt honom, för det här var inte alls farligt. - Så du kan säga att jag kommer inte att dö av det här flimret, jaaaa det kunde han minsann säga med ett lite "lilla-gumman-du-förstår-ingenting"-uttryck i ansiktet. Ilskan och desperationen stiger i mig - men fattar du inte att jag går och lägger mig varje kväll och hoppas jag ska dö under natten för jag orkar inte mer - säger jag! Och då svarar idioten, nej det är ingen fara - du behöver inte oroa dig för att dö av detta. Och då går huvudsäkringen hos mig - ställer mig upp och skrik/grinar och säger - men fattar du inte jag är inte RÄDD FÖR ATT DÖ, JAG VILL DÖ! Nä nu orkar jag inte höra ett ord till sa jag, nu går jag! Och det gjorde jag, med en rejäl smäll i dörren som gjorde att en sköterska kom in och frågade om allt stod rätt till? David satt lugnt kvar och sa till läkaren att det där gjorde du ju bra?! Jamen sa läkaren, jag tänkte skicka en remiss för ablation. David sa till honom, men det var inte alls det du sa.... David ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig komma tillbaka till dom - de ord jag sa då passar sig inte i skrift kan man väl säga. Nä, jag har satt min sista fot på det stället!

Jag fick en telefontid med denna läkare efter, jag skrev till 1177 att de kunde ringa David istället - för jag orkar inte prata mer med dom. Tror ni dom gjorde så? Nädå, de ringde till mig ändå - men jag svarade inte, och fick då en räkning för uteblivet samtal. De hade öppnat mitt meddelande men inte bemödat sig att svara på det. 

Men efter detta blev iaf remissen skickad till Karolinska för en ablation. Min mor ringde sedan Karolinska och berättade hur dåligt jag mådde och att det bara blev sämre och sämre. De fattade inte att jag inte fått hjälp snabbare, och skrev upp mig på en återbudslista. Beräknad väntetid är annars ca 3-6 månader. 

Jag får en tid till hjärtläkare nummer 7 den 14 november, för ev sjukskrivning då jag nu inte kunde gå mer än två steg utan att behöva stanna och ta igen mig. Fick träffa en ung läkare som var som en helt opersonlig robot, visade noll och inga känslor. Och det är nog det som varit det värsta med alla dom här läkarna, ingen - INGEN, har lyssnat på mig, visat någon form av respekt eller empati, utan de har behandlat mig som jag varit en fjantig, fet och gnällig kärring bara. Den här läkaren fortsätter på samma sätt som de andra typ, han förstår inte vad de hade kunnat göra annorlunda? De har gjort allt enligt anvisningarna säger han - sedan att jag mår skit spelar ingen roll, för enligt dom så mår man inte såhär dåligt av flimmer. Någon av läkarna har också sagt att det är fladder och inte flimmer, men jag orkade knappt lyssna till slut. Han ändrar iaf medicineringen igen, jag ska då börja äta Cordarone igen - den medicin som jag tidigare bara åt ett dygn av. Det är kraftiga biverkningar av den och jag mår så illa i början att jag inte kan äta, men om det hjälper får jag ut stå ut tänker jag. Läser på nätet om biverkningarna - och ser då att man inte får dricka alkohol ihop med denna medicin, man kan dö av det. Kanske hade varit bra att nämna det, eller? Jag blir sjukskriven en vecka och två dagar, fram till när jag skulle få ytterligare en konvertering. Den är bokad torsdag den 23 november men skulle avbokas då eftersom jag gjorde en ablation den 21:a, när vi då ska avboka den så finns det ingen tid bokad?! Nääääeeee, men är man förvånad?? Not so much - och sedan som genom ett under så hör de av sig och har hittat tiden. Jaaaa, eller hur - i fablernas värld typ. 

14 november får jag också min darth-vader maskin som jag nu ska sova med för att jag inte ska snarka och ha andningsuppehåll när jag sover. 

 
Det går ändå okej sova med den, men visst är det skönare sova utan - konstigt vore det ju annars. Hoppas att det ska ge resultat i att jag kanske blir piggare i framtiden. Huvudvärken har iaf blivit bättre sen jag började med den. Vet att jag ser rolig ut, men det bjuder jag på    Jag tog bara bort slangen och hade masken kvar när jag gick upp och kissade en av de första nätterna. När jag kom tillbaka in i sovrummet fick Pasta syn på mig, hon såg helt skräckslagen ut - men hon vågade inte morra eller röra sig, utan bara tittade bort till slut. Lilla gumman   

Så ringer de fredagen den 17 november och berättar att jag fått en återbudstid för ablation tisdag den 21 november, och redan måndag morgon skulle jag infinna mig på sjukhuset i Huddingen. Såklart tackade jag ja till den tiden, för nu var jag verkligen dålig. 

 
Mitt i alltihopa har vi bytt golv i kök/vardagsrum och David har målat i vardagsrummet. Samt att David och hans pappa Åke har tapetserat en vägg. Blir så fint, men kände mig så onyttig som inte kunde hjälpa till med något.

När vi kommer till Karolinska den 20 november så orkar jag knappt gå hela långa vägen till hissen som gick upp till dit vi skulle. Tog väldigt lång tid för mig att gå så David tänkte leta efter en rullstol åt mig. Först fick jag komma till en jättetrevlig narkosläkare som skulle bedöma om jag kunde sövas med narkos, efter lite tester så fick jag klartecken för det. Sedan var det ytterligare prover och genomgång av superproffsig sköterska som kunde svara på alla mina frågor kring ingreppet och tiden efter. Kände mig så lugn och trygg efter det. En läkare fick jag träffa också, han var kanske inte lika trevlig  - men var ändå okej. 

Sedan skulle jag på en ultraljudsundersökning av hjärtat där de skulle föra ner en kamera genom matstrupen - och det var precis så äckligt och vidrigt som det låter. Inte alls kul - men den läkaren som gjorde det var skämtsam och kändes så avslappnad och kunnig så det var ändå uthärdligt på nåt sätt. 

Efter det fick vi åka till hotellet för att vara tillbaka 08.30 dagen efter för själva ingreppet. Jag fick inte äta eller dricka något efter midnatt. 

Så 08.30 är vi tillbaka för inskrivning. Jag får en säng där jag får kläder att byta om till. Vidriga strumpor och nån sån där urtvättade helt oformlig städrock typ. Inga trosor så jag tänker att jag får väl ha mina kvar på då. 
 
Tittar på bordet som står vid min säng, det ligger två använda snus där! Så vidrigt äckligt, och på ett sjukhus liksom   

 
Utsikten från sjuksängen, inte så upplyftande direkt.

Det kommer in en barsk sköterska med en elev med sig, hon frågar om eleven får vara med och det får han väl. Vad ska man säga liksom? Hon ska då sätta in kateter på mig. Nickar åt David som sitter i stolen en bit ifrån min säng och säger - ska han vara här? Alltså man kan ju säga saker på olika sätt... Om hon nu tycker det är olämpligt att min egen man är kvar när hon gör det där så kan man ju fråga sig hur lämpligt det är att en elev är med? Så David åker hem, för vi har då också fått reda på att jag kommer inte att opereras förrän efter lunch. Börjar kännas då att jag inte ätit druckit på länge... Men får dropp iaf så jag ska överleva. Får en irriterad ton och blick från sköterskan för att jag har trosorna på mig, det borde jag ju fattat att jag inte skulle ha tydligen! Jag sa till sköterskan att det gjorde jätteont sist de satt in kateter på mig. Men fick bara en fnysning till svar - det gjorde inte alls ont sa hon. Men det gjorde det, även denna gång - så inihelvete ont så att tårarna kom av smärtan. Och då försökte hon bry sig helt plötsligt. 

Sen låg jag där och väntade, till slut kom de och hämtade mig. Och väl inne i operationssalen kändes allt bra, där var hela teamet på sju personer så proffsiga och supertrevliga. Somnade lugnt och tryggt av narkosen....

 
vaknade upp sen på uppvaket. Fick inte reda på så mycket då, men det ska ha gått bra själva ingreppet. Dock är min syresättning i blodet för lågt så jag får stanna kvar där längre. Fick någon form av pipa att blåsa i var femte minut för att fylla lungorna med luft. Min mobil är kvar på avdelningen så har inte kunnat ringa någon heller.

Till slut kommer jag upp dit kring 21.00 och kan ringa David och berätta hur allt gått, får då mat också till slut.

 
Maten var ändå helt okej, men berodde kanske på att jag var utsvulten då. 

Jag fick kliva upp efter det, det största risken var att såret i ljumsken skulle gå upp eftersom de gått upp i en ven där till hjärtat där de har bränt flera ställen i hjärtat för att det inte ska kunna ge såna impulser till att rusa hela tiden. 

Jag ska dock upp och gå för att de ska se att det inte börjar blöda, och så otroligt skönt att kunna gå - även om det gjorde ont i ljumsken så blev jag inte andfådd som förut, sån underbar känsla   

 
Jag läste papperen från min operation och där stod det att jag hade hjärtsvikt, blev lite fundersam - för ingen hade nånsin nämnt det för mig. Jag har förstås läst om det själv och tyckt att mina symtom stämt in bra på det, men eftersom ingen av de sju hjärtläkare jag träffat i Gävle/Sandviken sagt något så tänkte jag att det kan ju inte vara så då. Och jag vet dessutom att en av medicinerna de satte in är rent farlig att äta om man har hjärtsvikt, och dum som man är så tror man ju läkarna har koll. Skrev ut på FB att jag nog haft hjärtsvikt. Emelie (vår valpköpare) skrev då och frågade om de inte tagit ett sånt blodprov? Hon jobbar på sjukhus och sa att det finns ett speciellt man kan ta för att se det. 

Jag har väl aldrig kunnat sova på ett sjukhus så började googla på det där under natten, fick reda på vad provet hette och gick till min journal för att se om det tagits nåt sånt prov. Och jodå, 1 september togs ett sånt prov.

 
Man ska alltså ha värde under 222, och jag hade 2083 - men ingen har reagerat. Jag tror ingen ens har bemödat sig att läsa proverna. Så sjukt förbannad och besviken jag kände mig, för om man läser om hjärtsvikt ska det behandlas på annat sätt än den jag har fått. Plus att det är betydligt farligare än bara flimmer!
 

Hur kan man ha sån otur att man blir så gravt felbehandlad två gånger på samma sjukhus, och inte för att man har ont i tån eller nåt. Det handlar om hjärnan och hjärtat - det är skrämmande att det får gå till på det här sättet!

Men vi kommer gå vidare med det här på nåt sätt, så inte fler drabbas av dessa inkompetenta läkare.

Så hur mår jag nu då? Man vill ju inte jinxa, så jag törs knappt säga jag mår betydligt bättre. Visst känner jag lite oro i hjärtat till och från, men det var helt normalt första tiden efter ingreppet. Först efter tre månader kan de säga om ingreppet är lyckat eller inte. Det är inplanerat ett kontroll då, och den ska ske enligt läkarna på Karolinska, hos den läkare som skickade remissen. Alltså han som jag gick ut ur rummet ifrån, men det kommer jag inte göra. Jag kan åka hur långt som helst till nåt annat sjukhus bara jag slipper Gävle sjukhus igen.

Förra gången fick Tiril en hel vecka för tidigt, och nu valpade hon sex dagar före beräknad valpning. Alla valpar var stora, både förra kullen och i denna kull. Och man kan ju fundera om det är naturen som gjort så att hon valpar så pass tidigt för att valparna skulle bli för stora annars, eller om hon är parad för sent?

Hur som helst, så har jag varit riktigt dålig nu på slutet - mer orkeslös än tidigare (trodde man ju knappt var möjligt, samt att jag börjat med en ny medicin som ger kraftiga biverkningar. 

Som tur var kunde Henrics sambo Viktoria, som Tiril bor hos vanligtvis, komma och vara med på valpningen så jag fick vila lite. För såklart skulle hon valpa på natten, man kan ju undra varför så många tikar har en förkärlek för att valpa mitt i nätterna? Det sägs att det är för att det är lugnare då? Har för mig att det är lika med människor, att fler barn föds på natten än på dagen och att det hade nåt med att mamman vilar då. Konstigt ändå, för när jag gick över tiden med mina barn så fick jag alla möjliga råd om vad jag skulle hitta på för att det skulle sätta igång...

Tillbaks till Tiril. Hon var ganska så lugn hela dagen före, knappt något bäddande alls - ville bara vara nära och hässjade lite lätt. 

 
Första valpen föddes kl 23:41, onsdag den 15/11 och det blir därför kullens födelsedatum. Det är rätt så ofta de föds på olika sidor om midnatt, men jag räknar alltid valp nummer 1 som den som får sätta datumet.  En brun/vit hanhund som vägde 450 gram, han fick namnet Rolf. 

 
Nästa valp föddes kl. 01:50 (och då hade jag somnat...), en hanhund det också. Han vägde 465 gram och är med det den största i kullen. Hans namn blev Rodney. Han kommer att bli tan-färgad som det ser ut nu.

 
Tiril nöjd när det äntligen kommit en valp   

 
Tredje valpen var också en hanhund, han föddes klockan 02.24 Vikten var 380 gram och han är den minsta i kullen, fast inte så väldigt litet ändå måste man väl säga. Hans namn blev Robbie, en lustig liten virvel har han mitt på huvudet - så sött   

 
Sedan var det dags för tjejerna att anlända, valp nummer fyra var en tik. Hon föddes klockan 02.49, vikten var 395 gram och hennes namn blev Renata.

 
Nästa tik blev Ritva, hon föddes klockan 03.30 Vikten var 450 gram och hon ser också ut att blir tan-färgad. 

 
Valp nummer sex var också en tik, hon fick namnet Runa och vägde 410 gram. Tiden hon föddes var 04.45. 

 
Sista valpen, alltså nummer sju, var även det en tik. Hon vägde 405 gram och föddes klockan 05.50, hennes namn blev Rania. 

 
Efter det fick vi allihopa en välbehövlig vila, Tiril fick vila en stund innan vi tvättade av henne. Ser verkligen inte fräscht ut i lådan efter en valpning.

 
Nu ser det lite bättre ut!

 
Elis och Freja sov över de också eftersom deras mamma var hos oss hela natten, Elis sken upp som en sol när han vaknade och alla valparna hade fötts   

 
Sen ville han sitta hos henne, han satt där en lång stund med sin ipad och sin vovve & filt utanför lådan. Vet inte vem som såg nöjdast ut, Tiril eller Elis?   

Förra veckan åkte vi till England för att ställa ut några av våra hundar på Gundog Society Of Wales utställning i Malvern, lite märkligt tycker väl vi svenskar att det är utställning mitt i veckan - på en onsdag. Men i Storbritannien är det lite då och då utställningar på vardagar, måste ju försvåra för många som arbetar - men det var ändå många anmälda tycker jag. För anmälningssiffrorna har ju gått ned även där precis som här. På denna utställning var det 66 ESS anmälda och 52 Welsh, båda raserna för Meghen Riese Bassel från USA, kennel Statesmans. Spännande med ett helt nytt namn som domare kände vi, det sägs ju ofta att det är så oerhört politisk bedömning i England - men jag vet inte, det är nog tyvärr lika i de flesta länder. Här kändes det iaf som det var ett nytt domarnamn för de flesta vilket vi tyckte kändes positivt    Sedan har domaren fött upp Welsh sedan 70-talet något som gjorde att det kändes lite extra spännande! 

Det är synd det är så dyrt att resa nuförtiden, för engelska utställningar känns lite mer speciella ändå - inte så att det inte är roligt med utställningarna i Norden, nä men skoj med något lite annorlunda och att få tävla mot hundar som vi normalt aldrig tävlar mot (ja på Crufts kanske, men det är en gång om året det..) Vi skulle gärna åka till England och ställa ut oftare, men som sagt - lite dyrt är det att åka. Anmälningsavgiften däremot är ju betydligt billigare än på de nordiska utställningarna. 

Men vi kan iaf starkt rekommendera andra hundägare att åka och ställa ut där, vi har också alltid blivit hjälpta och väl bemötta av samtliga nuförtiden - så härligt med fin stämning runt ringen   

För att kunna ställa ut i England behöver hundarna ha ett ATC-nummer, det måste man ansöka hos The Kennel Club om i god tid. Förut kunde de ta upp till ett halvår att få det numret, men nu sist gick det på bara några veckor. Vi brukar ansöka om det på alla våra hundar, för vem vet - rätt som det är kanske man får lust åka dit och då är det bra att ha det ordnat redan!

Sedan är såvitt jag vet alla utställningar i Storbritannien så att man anmäler via Fossedata eller Highampress. När man väl har fått sitt ATC-nummer är det väldigt enkelt att anmäla där. Sedan är det lite trickigt vilken klass man ska anmäla till, alla hundar kan anmälas till Open - men det är också den klassen dit alla champions måste anmälas så det är ju helt klart den "svåraste" klassen. Minor Puppy, Puppy, Junior, Yearling och Veteran är enkelt - det är åldersklasser precis som våra klasser och dit kan man alltid anmäla dom om de har åldern inne, oavsett vad de vunnit tidigare. Sedan är det de klasser som heter Graduate, Post Graduate och Limit och de anmäler man till beroende på vad de vunnit tidigare, svårare att tyda för oss som kommer från utlandet då vinsterna i förklaringen mer står från vad man vunnit i engelska klasser. Sedan finns det också något som heter Special beginners - det har jag aldrig riktigt förstått vad det innebär...

Vi ville få några till kvalificerade till Crufts så det var också en anledning till resan, blir de placerade 1-3 i någon klass så har de en kvalificering klar. Om jag förstått det hela rätt så är de som placeras 1-3 i Open och 1 i Limit livstidskvalificerade till Crufts iom att de då får ett Studbook-number, något som anses som väldigt fint!

Sedan resan dit kan man ju åka på fler sätt såklart, vi föredrar tunneln eller färjan över som går snabbt. Många åker färjan från Hook van Holland till Harwich, men det verkar som man bara får ha en hund i hytten där - resten i bilen och det har inte varit direkt lockande för oss. Men skönt är det förstås att få sova en stund så vi får se om vi testar det i mars när vi ska till Crufts. Hundarna måste vara rabiesvaccinerade och det ska ha gått 21 dagar, som till de flesta länder idag. Till Storbritannien måste de också vara avmaskade för dvärgbandmask, lika som till Finland och Norge - det ska ha gått en dag men inte fem. Efter det är de klara att åka - dock är de superpetiga att alla stämplar och underskrifter är på rätt ställe, helt omöjligt få åka över om något saknas. Så viktigt kolla allt sånt innan man åker hemifrån! Vid tunneln har de en speciell Pet-reception dit man får gå med sin hund före man boardar så att säga, där kontrollerar de att allt stämmer och sedan är det bara att köra på tåget i tunneln   

 
Vi hade bokat ett hotell lite ute på landet, tycker ofta de är mysigare än de som ligger i städerna. Och att åka genom den engelska landsbygden är så mysigt, det känns som att åka tillbaka 50 år i tiden ungefär    Här fick vi oss ett gott skratt, tydligen måste man berätta här vad man ska göra när det är rött ljus - vi hade lite problem dock när det slog om till grönt, stod ju inget om hur man skulle göra då   

 
Hotellet hette the Rodney. Supermysigt ställe och där det stod specifikt att de gillade hundar, och det märktes också. De hade tunnor stod ute på fler ställen för bajspåsarna och vi kände oss välkomna överallt med vårt gäng av hundar.

 
David fick sig en öl där också - han köpte också nån mycket märklig typ av smörgås, inte direkt så Jenny och jag vågade smaka.

 
Jenny hade med sig näringsdryck från Sverige för säkerhets skull, inte lätt när man är allergisk mot chili som hon är. Framförallt inte utomlands.

 
Utsikten från vår stuga var fin.

 
Vi hade som en del av denna stuga som vårt boende, perfekt att komma direkt ut när man har hundar med sig. 

 
Bilen har fått kämpa på bra i år, men tur vi har den som är så bekväm att åka i för både oss och hundarna   

 
Han som hade hotellet var också kvällens kock, så kändes himla gemytligt där. Vi trodde typ vi skulle vara ensamma i restaurangen en tisdag kväll, men det var fullt - och det kan inte bara ha varit hotellgäster utan måste ha varit lokalbor också.

 
Inne i restaurangen fick hundarna följa med, vi hade våra i stugan vi - var nog lugnast för alla. Men denna hund var med och tänk - ingen dog av allergichock eller för att dom var rädd för hundar. Himla härligt att sånt fungerar utomlands   

I Sverige är vi ju vana med att få nummerlapparna hemskickade, eller ja nuförtiden skriver vi ju ut dom själva. Samt att vi får ett tydligt PM med också. Här får man gissa sig till lite vad som ska ske - man får ladda ner ett pass per hund som ska visas upp när man går in på utställningen (det behövde vi aldrig göra men de hade nog lite överseende med oss som kom från utlandet). Sen PM står det i någon liten text när bedömingen börjar och hur många det är i varje ras, ringnumret står också - men inte alls så uppdelat och tydligt som vi är vana med. 

 
Sedan är utställningarna bänkade (som de var i Sverige på tjaaaa.... kanske 70-80-talet?, vet inte när vi slutade med det). Varje hund har ett eget bås och där finns två nummerlappar, en nummerlapp man ska ha på sig i ringen och en som ska vara kvar där så publiken vet vilken hund som sitter där. Nu ska man väl säga att det var mest väskor i dessa bås, nästan alla hundar sitter i medtagna burar som vi har det. Så lite märkligt kan jag tycka det är att de inte tar bort dessa "bås" eller bänkar som de kallar det. Måste ju vara sånt himla jobb att sätta upp och ta ner, och sedan skulle det ju bli mer plats för ringarna också om de inte fanns där. Nåja, nu är det så det är och lite charmigt ändå känns det ju. 

 
Vi åkte i god tid till utställningen, och det var ju tur - för vägarna från hotellet till utställningen var såhär smala. Där skulle man alltså mötas, de som kom från andra hållet kom i full fart så man kan väl säga att jag var rätt så rädd där jag satt på sidan ut mot den mötande trafiken.

Parkeringen var som en leråker, men döm om min förvåning när vi bad vakterna om att få ställa oss där det var mindre lera och de sa att det fick vi absolut göra. Inte ofta man möts av ett sånt svar av svenska parkeringsvakter. 

 
Det fanns ringar utomhus och inomhus, det är domaren som bestämmer var bedömningen ska ske. Och alldeles strax före start av bedömningen fick vi reda på att det skulle ske inomhus, det väntades regn och det var då absolut INGEN där som kunde tänka sig ställa ut i regn. Nä det är ju inte så kul, men vi är ju rätt vana i Sverige så vi var förberedda med regnkläder ifall att. 

 
Vi fick låna en sån här "trolley" av en hjälpsam uppfödare, och den var otroligt lätt att köra. Jag kunde med enkelhet köra den med två hundar själv, nu var det visserligen asfalt men ändå - så skönt att ha handtag och kunna gå rakt i ryggen. Ska försöka få tag på nåt liknande här hemma tänkte jag, men de jag kollade på var jättedyra - runt 8000:- så ska se om det går att hitta billigare nånstans.

Först ut av våra hundar var Liam och Oboy i Open dog, Rileys uppfödare Lewis var snäll och hjälpte oss visa Oboy eftersom jag inte kan springa något. Jenny visade Liam som verkligen var på toppenhumör - han såg ut att ha lite lite päls kanske jämfört med många engelska hundar. Men jag tycker han har absolut tillräckligt med päls, lite trist tycker jag det är att många ESS fått så mycket päls nu så de formklipps och måste klippas ner för att vanliga familjer inte kan sköta pälsarna. Förr i tiden var det inte alls så på samma sätt, och inte står det i standarden heller att de ska ha rikligt med päls utan det står måttligt och det är precis vad Liam har tycker jag (lite partisk är jag förstås eftersom han är min ögonsten   )

 
Klassen open dog, många fina hundar med där   

 
Och så himla glad vi blev när Liam  (CH Barecho Can't Beat A Curry) stod som etta i klassen!!

 
När han sedan fick CC och blev bästa hanhund kom det en liten tår i ögat, så speciellt - första egenägda hanhunden vi haft som fått CC i England - underbart att få uppleva det   

 
Direkt efter det var det dags för Saffran (Barecho Lil' Bit Of Me) vann klassen Minor puppy bitch och blev därmed kvalificerad till Crufts nästa år, skoj   

 
Joy ska börja löpa närsomhelst så hon var lite tunn i pälsen på ryggen, så med tanke på det var vi väldigt stolta över hennes fjärde placering i Open bitch - en klass med riktigt fina tikar, flera som jag gärna tagit med mig hem   

 
Yalla blev utsedd till Bästa veteran i rasen, så trist bara att finalerna drog ut på tiden så att vi inte hann deltaga med honom där. Men då hade vi inte hunnit med tåget hem så då kändes det inte som vi hade något val.

 
I tävlan om Bäst i rasen gick Liam segrande ur striden, tävlade mot en superfin tik - halvsyster till vår River som vi köpt från England. Namnet på henne är CH Calvdale Flutter.

 
Sedan är det obligatorisk fotografering av; Bästa hanhund, bästa tik, bästa valp, bästa veteran och bästa Special beginners.

 
Welsharna skulle gå i en annan ring, i en annan hall så det blev snabbt byte där mellan raserna. Först ut av våra welshar var Dibbe (CH Don's Red Red Wine), han kom tvåa i open dog något vi var väldigt nöjda med - han blev slagen av en jättefin hane som hette Slapestones Diamond Mine.

 
Det slutade med att Dibbe fick Res-CC, jätteskoj - våran fina Dibbe som seglade runt i ringen   

 
Solveig tävlade i valpklassen, där blev hon trea vilket innebar att även hon nu är kvalificerad till Crufts nästa år!

 
BIS-finalen tog hela 1,5 timme att genomföra.... Och Liam fick ingen placering där, men jag var sjukt stolt över att se honom där i ringen med så många fina representanter från dom andra raserna   

Efter att han var färdig där blev det snabbt ihopplockat av oss och ut i bilen, vi hann till tunneln med lite marginal - men man vet ju aldrig hur mycket köer det är på de engelska vägarna så lite extra tid vill man ha till det.

Vi sov på hotell i Calais, både vi och hundarna slocknade direkt - trötta och väldigt nöjda med resultaten från dagen   

Planen var att David skulle jobba på fredagen, vi beräknades komma hem ca 4-5 på fredag morgon - men det började med kö på en halvtimme i Frankrike. 

 
Sedan satt vi i en jättekö på autobahn i närheten av Bremen, på fyra timmar kom vi en mil. Totalt satt vi i köer fem timmar på vägen hem... Roligare kan man ha, men det är ju inte mycket man kan göra åt saken heller. Vi hade ändå tur att vi passerade en rastplats på den milen, så vi och hundarna kunde rastas.

Mycket nöjda och trötta var vi när vi rullade in på gården kring lunchtid på fredagen, och såklart hann vi inte mer än komma hem så började planer för nästa resa....

Äntligen har vi cockervalpar igen, snart 2,5 år sedan sist. Mamma till valparna är Lotta som normalt sett bor hos vår son Jacob och hans sambo Frida i Umeå. Nu är hon hemma hos oss under tiden hon har valparna, lite saknar nog sin vanliga husse och matte - men hon är ju van att vara här mycket så det här är nog också som hemma för henne.

Tempen har hoppat lite upp och ner senaste dagarna, så det har varit lite svårt att gissa när valparna skulle komma. Hon hade tid idag, den dag hon valpade, men många gånger valpar de ju någon dag tidigare, speciellt om de är rejält tjocka. Lotta har också varit otroligt lugn, inte förrän sent igår kväll började hon bädda lite och sedan efter midnatt började hon kräkas vitt skum. Jag har haft någon tik som kräkts innan valpning, men Lotta kräktes otroligt mycket och som hon bäddade sen under krystvärkarna.... då var det som att hon skulle ta igen allt från när hon varit lugn innan.

 
Försökte sova några timmar i natt, men inte så lätt när hela sängen skakar av när de flåsar och bäddar   

 
Här har första valpen fötts, Lotta var väldigt skeptisk till en början. Hon tänkte då RAKT INTE slicka på något så äckligt som låg där i lådan. Hon är ju ändå en väldigt fin cocker-flicka. Den fick väl tutta på henne, men så mycket mer än så gick hon inte med på i början.

 
Så första valpen föddes klockan 03.50 tidigt på morgonen söndag den 17/9. En blue/roan hanhund som fick namnet Malcolm (namnet gav Esther som var med en stund på valpningen, Esther är min fd man Pelles dottersom han har med sin nya fru Johanna   ) Det var skönt att ha lite sällskap på natten och det är otroligt sällan man ser någon som har sånt intresse och sån god hand med hunder som Esther har   . Malcolm vägde 350 gram och är därmed en av de största valparna i kullen just nu. 

 
Valp nummer två var en orange roan tik som fick namnet Madicken,  hon föddes klockan 04.27 och vägde 320 gram. 

Tredje valpen föddes kl. 05.30, den var väldigt liten och såg missbildad och vätskefylld ut. Död som tur var, för som den såg ut hade den inte kunnat leva....

 
Fjärde valpen var ännu en blue/roan hanhund, med en väldigt rolig teckning! Han ser ut att ha en liten gubbe tecknad på ryggen   . Han fick namnet Matteo och föddes klockan 06.02, vikten var 310 gram. 

 
Fortfarande var Lotta skeptisk till vad som kommit ut ur hennes mage....

  
Valp nummer fem var en blue/roan tik, hon föddes klockan 07.19 Vikten var 305 gram och med det så delar hon minsta-ligan i kullen just nu, de är dock väldigt jämna i storlek måste jag säga. Hon fick namnet Majken. 

 
Sjätte valpen var ytterligare en blue/roan hanhund, namnet blev Morgan (där fick David bestämma namn helt plötsligt, tror han döpte valpen efter vår supervolvo vi hade förut - Mogge). Morgan föddes klockan 07.43 och vägde även han 305 gram, så en av de minsta just nu. 

 
Nästa valp var en till orange/roan tik, hon föddes klockan 08.10 och fick namnet Maya. Vikten var 315 gram. 

Åttonde och sista valpen föddes klockan 08.42, en orange/roan hanhund. Han fick namnet Markus och vägde 350 gram, alltså en av de största just nu. 

Jag var jättetrött vid det här laget, orken är ju inte alls vad den varit förut nu eftersom jag har problem med förmaksflimmer. Så Jenny kom och löste av mig så jag fick sova flera timmar, det var verkligen välbehövligt måste jag säga. Även Lotta hade sovit en hel del under den tiden och när näst sista valpen fötts var det som att hon inte kunde motstå instinkten att slicka på dom, och som alltid - när de väl börjar slicka på dom så är dom fast i rollen som kärleksfull mamma    Så nu är hon så mån om dem så, däremot att äta deras bajs - nja, där går gränsen verkar det som... Hon är ju trots allt en liten cocker-prinsessa