När Saffran gått drygt fem veckor i dräktigheten så gjordes ett ultraljud på henne, det visade sju valpar - alldeles lagom antal tänkte vi   

Sedan gick tiden och hon blev inte så väldigt mycket tjockare, misstanken började gro på att hon kanske resorberat några foster? Men inget har varit konstigt med henne under dräktigheten och jag tänkte väl hon kanske borde haft någon flytning då. Men när hon fortfarande hade midja när dagarna började närma sig för valpning så tänkte jag att det är nog bara någon där inne, för dräktig var hon ju. Några rörelser kände jag inte heller tydligt, kanske lite svagt - men det är alltid svårt att avgöra då tycker jag. 

I tisdags hade hon tid att valpa men inget hände. Sedan gick tempen ned på tisdag eftermiddag så då trodde jag ju det skulle sätta igång. Hon bäddade ytterst lite, var mest som vanligt och åt all sin mat. Så kom onsdagen och fortfarande var hon mest lugn, sov och tempen började gå lite uppåt. Vid 10.00 låg det något lite mörkt på golvet där hon var, jag tänkte det var bajs - men nu såhär i efterhand kan det förstås ha varit resterna av en valp. 

Så fort något avviker från det "normala" så blir man ju orolig, så tid bokades hos veterinär och där konstaterades det att tre valpar syntes som alla levde. De såg också något som troligen var ett mumifierat foster, det låg också först i gången. Så nu var frågan, skulle hon snittas eller skulle man vänta eller vad gör man? Efter rådfrågningar hos flera veterinärer fick vi rådet att avvakta, valpningen hade nog inte startat och med lite "tur" skulle de komma ut naturligt. Vid 15.30 kom det ut en till svart klump, vi tänker att det var vad som var kvar att det fostret som låg först på tur att komma ut när hon öppnat sig. 

Sedan återgick hon till att äta lite och sova. Hon och jag la oss tillsammans i sängen i valprummet och jag somnade nog till, rätt som det var så vaknade jag av att det pep i sängen! Saffran satt upp och tittade på mig och på valpen med halvt panik i blicken - vad hände liksom?? 

 
När hon och valpen hamnade i valplådan var hon till en början undrande vad man gör med en sån liten sak? Hon försökte bära runt på honom, men sedan började hon tvätta och tvätta och tvätta. Då såg man att hon äntligen fattade vad det gick ut på att bli hundmamma   

 
Så första valpen föddes 21.00, en hanhund som vägde 258 gram (lite litet men ändå i normalspannet skulle jag säga). Han har små tan-tecken som jag tänker kommer att bli mer markerade sen. Han fick namnet Fructis.

 
Sedan tvättade och tvättade hon på sin valp....

 
... till 22.40 när nästa valp föddes. En tik som var väldigt liten, endast 186 gram. Men hon hade ett himla humör redan när hon föddes, skulle direkt till tutten och om hon kom under Saffran så skrek hon i högan sky. Man är ju alltid orolig när de är så små, att de inte ska klara sig. Men jag hoppas och tror det kommer gå bra för lilla Floss som hon Saffran i alla fall två och tvätta på, de blev ju rätt så blöta av hennes eviga tvättande. Elementet står på 26 grader för säkerhets skull, att bli nedkyld är ju inte bra för så små valpar. 

Klockan 01.50 föddes en till valp, en yttepytte liten hanhund som inte såg helt okej ut i huvudformen. Han var död när han föddes   

Det blev en halvtimmes sömn för mig den natten, herregud man blir som typ "bakis" efter en sån natt nu när man inte är 20 år längre. Tur det inte är alltför ofta. 

 
För det mesta ligger Saffran ihoprullad som en boll - hon är väldigt rädd om sina små.

 
Lilla Floss vilar under mamma Saffrans huvud   

 
Saffran sitter gärna och ger dom di på det sättet, det är ju bra för då kan hon samtidigt hålla lite koll på allt annat som händer - vad de andra hundarna gör till exempel