Ja så är det, bångstyriga och lite smått besvärliga människor behövs om något ska kunna utvecklas och förändras. Det är lätt att tänka att om alla bara följde alla regler så skulle allt fungera smidigt - och det kanske det skulle göra, men saker och ting skulle då aldrig kunna bli bättre än vad det är just nu heller. 

Man kan tänka sig att de kvinnor som arbetade oerhört hårt för kvinnornas rättigheter ansågs som besvärliga och bångstyriga. Likaså de som såg till att barnaga förbjöds - idag tycker man det låter helt sjukt att nån överhuvudtaget kan ha tyckt våld mot barn skulle vara okej, men det är inte mer än drygt 40 år sedan det förbjöds. Men jag kan tänka mig att de som förespråkade att denna lag skulle genomföras ansågs besvärliga av många människor.

Vilka är det då som vi anser som besvärliga och bångstyriga och är det samma sak? Ja jag tycker nog att bångstyriga männsikor många gånger anses som besvärliga också. Jag tycker mig ofta se också att om man inte följer "normen" i samhället så anses man vara lite smått besvärlig. Om man som barn t.ex inte gillar att vara utomhus så ska man lära sig det (dvs. tvingas). För alla barn gillar väl innerst inne att vara utomhus och leka, eller? Besvärliga barn som inte förstår sitt eget bästa! Om man inte gillar att umgås med människor anses man osocial och besvärlig - för nog borde väl alla tycka det är trevligt att vara med andra? Om man är åt det introverta hållet anses man lite smått skum, för alla ska väl skratta och älska att synas, eller? 

Man kan förstås vara bångstyrig och besvärlig genom att vara otrevlig och elak, det är såklart aldrig okej. Det handlar inte om att vara så "jävlig" som möjligt - utan det jag gillar är de som är ifrågasättande fast de ändå är sympatiska. De som försöker tänka "outside the box" när någon säger "såhär har vi alltid gjort". De som hittar på nya saker att prova, utmanar oskrivna regler och normer som finns i samhället. De som frågar varför saker är som de är och inte bara accepterar ett svar som är typ "därför".

Jag tycker vi alla ska bli lite mer bångstyriga, våga ifrågasätta när något känns fel och utmana alla uråldriga stereotypa normer som finns i samhället   

Vi har som sagt bott här i detta hus nu i ett år och något som jag saknat hela tiden är ett eget trimrum här. Jag har klippt mestadels hemma hos Jenny, men vill självklart kunna ha möjlighet att klippa både egna och valpköparnas hundar även här. 

Tanken var att vi skulle göra detta i höst, men det blir ju sällan som man tänkt sig - men nu hoppas jag att det ska kunna bli färdigt under våren i alla fall.

Det är bastun som finns här i huset som är det vi tänkt till trimrum. Jag avskyr själv att basta och David är väl inte heller superförtjust i det direkt. Så valet på rum var enkelt, för varför ska man ha ett rum som står helt oanvänt? 

 
Så nu har rivningen av bastun börjat - många brädor blir det i skräphögen...

 
Fick hjälp idag att koppla bort all el som finns i väggarna eftersom en mellanvägg ska bort helt, vi upptäckte då att någon har slagit en spik rakt igenom ett plaströr där det gick elkablar. Verkligen tur att ingen kabel hade skadats!

 
Rummet är ca 6-7 kvadratmeter, jag tänker att vi ska ha klinkers på golvet och måla cementväggarna. Samtidigt vill jag ju inte ha för halt på golvet heller och väggarna vill jag ha så de blir lätta att göra rent från hundhår bland annat. Är det någon som har tips på bra material ni använt i era trimrum?

Förmodligen blir det någon form av spegel på en av väggarna och spotlights i taket. Om ni har foton på era trimrum som ni är nöjda med får ni gärna dela med er så jag kan få lite tips   

 
Hundbadkar är vi också på väg att få, rörmokaren var här i december och skulle koppla in det. Det upptäcktes då att det endast var kallvatten draget dit, men det gick att åtgärda. Vi har försökt få tag på rörmokaren sedan dess men utan att lyckas.... så när detta blir färdigt är högst oklart. Om ni har tips på hylla till schampon eller om man kan ha dem hängande i taket kanske så får ni gärna dela med er av det också   

Igår var det ett år sedan flytten gick från Årsunda till Sandviken för mig och David   , oftast säger man ju att tiden går så fort - och det har det väl gjort nu också till en viss del, samtidigt så har ju detta år varit det märkligaste och segaste året i mitt liv.

Inte en sekund har jag ångrat att vi flyttade hit, det här är verkligen hem för mig nu    och vi trivs så oerhört bra i huset som känns helt rätt och lagom för oss två och ett gäng hundar. Men samtidigt så känns det som vi alltid kommer förknippa flytten hit med Covid-19, och det är ju allt annat än positivt. Det känns som vi aldrig fått möjlighet leva ett "normalt" liv här - ja, alltså ett liv som är normalt för oss. Utan i princip sedan vi kom hit så har livet känts som det stått på paus, som en lång lång väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Så på ett visst sätt längtar jag tillbaka till den tiden när jag bodde i Årsunda, men jag vet att det endast är för att då var allt som vanligt och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att livet skulle kunna bli på detta sätt som vi haft det nu i snart ett år.

 
Som vi har älskat att bo i det här huset i Årsunda    Men på nåt sätt så var vi ändå färdiga med det, det kändes för stort sedan barnen flyttat hemifrån. Nu måste jag ju erkänna att jag är hos Jenny som bor där nu rätt så ofta, så huset finns ju kvar ändå på nåt sätt. Men varje gång jag är där känner jag verkligen att jag åker "hem" när jag sätter mig i bilen på väg mot Sandviken.

 
Våra katter saknar vi dock väldigt mycket - men vi är så tacksamma att de fick stanna kvar hos Jenny   . För att ta dem med till Sandviken hade inte känts bra. Vi bor för nära vältrafikerade vägar nu och inte är det så roligt heller om de springer runt på grannarnas tomter. Jag är ju ingen kattmänniska, eller rättare sagt - jag VAR ingen kattmänniska. Men sedan jag flyttade till Årsunda 1987 har jag haft katt, så det känns nu som något saknas.

 
Såhär såg huset vi bor i nu ut när det var till salu - väldigt trist tyckte jag först, men när vi väl kom på visningen kändes det rätt på en gång. För insidan var såååå mycket trevligare än utsidan. Röd/orangea tegelhus är inte så fint tycker jag så i sommar hoppas vi på att det ska bli ommålat till ljusgrått istället   .

 
Lite bättre blev det redan när vi fick "frukostaltanen" på framsidan, samt även mer staket så hundarna kan vara lösa ute på tomten. 

En hel del av våra planer med huset har vi fått gjort, men mycket är kvar att göra också. Nu närmast är det ett trimrum samt hundbad som står på tur   .

Jag ska absolut vaccinera mig mot Covid-19 så snart jag bara kan   . Jag är så otroligt tacksam för de forskare och övriga som ägnat timtals åt att framställa detta vaccin som förhoppningsvis kommer låta oss få våra liv tillbaka. Jag vet, det är inte speciellt synd om mig för jag har mat, tak över huvudet och jag samt mina anhöriga är än så länge friska. Men just känslan av att jag inte får göra allt jag vill göra längre, för mig är det jobbigt rent mentalt - jag känner mig instängd och har svårt att sova och ha någon energi för att göra något överhuvudtaget. 

Men det är inte största anledningen till att jag kommer vaccinera mig så snart jag bara kan. Nej, det finns många många som har det betydligt värre än vad jag har det förstås. Jag tänker först och främst på all sjukvårdspersonal som sliter som djur för att ta hand om alla sjuka, som såklart är betydligt fler nu än normalt. Men sen också alla som verkligen fått isolera sig, äldre och de i riskgrupperna - som inte fått träffa ens sina närmaste anhöriga under snart ett års tid, det är verkligen hjärtskärande att tänka på   . De riktigt gamla som kanske inte har många år kvar att leva, och så ska de bli berövade ett av de sista åren - eller kanske rentav det sista året i sitt liv. Det är så otroligt sorgligt. Lika de som inte fått ha anhöriga med när de somnat in pga smittorisken. Fruktansvärt, verkligen. Samma sak för de som inte fått varit med på begravningar och tagit farväl ens där, pga att man inte får vara fler där en ett visst antal.

Vi har också de som förlorat sina arbeten och lever i ovisshet vad det gäller framtid och ekonomi, det behöver man ju inte vara Einstein för att förstå att det tär på en att leva så. 

Alla är vi förlorare på något sätt genom denna hemska pandemi, vissa mer och andra mindre. Men att fortsätta leva såhär år efter år, det går ju bara inte. Så jag ser det verkligen som jag gör en tjänst för hela samhället genom att vaccinera mig. Det finns inget hinder för mig att vaccineras, så ännu viktigare då att jag gör det så att de som inte kan av medicinska skäl slipper men ändå kan känna sig trygga ute i samhället. 

Biverkningar är många rädda för, men det är för mig helt obegripligt faktiskt. All medicin, alla vaccinationer vi fått under årens lopp - allt finns det biverkningar till. Jag som äter fem olika mediciner varje dag, samt tre vitamintillskott - jag får förstås en hel del biverkningar av dessa. Men jag är så innerligt tacksam för att någon tagit fram dessa mediciner som gör att jag kan leva ett bra liv ändå, trots de komplikationer som skedde vid min operation av hjärntumören.

Så jag uppmanar verkligen alla att vaccinera sig, känner ingen tvekan alls att mina barn och barnbarn ska vaccineras också. Jag inser ju att de som framställt detta vaccin har testat och testat och att de inte skulle låta oss vaccinera oss om det fanns någon risk för katastrofala följder. De har helt andra kunskaper i detta ämne än vad jag har. Och OM det nu skulle innebära att jag olyckligtvis fick någon värre biverkning av det så skulle jag ändå känna att om det var det som krävdes för att alla andra skulle få sina liv tillbaka, då skulle det vara värt det. Kanske lätt att säga innan något har hänt, men olyckor och sjukdomar kan ändå hända. Det vet vi ju alla, inga garantier finns för något. Men jag vet inte hur länge till vi alla orkar ha det på detta sätt. Jag hoppas och tror att vi alla kommer få tillbaka våra liv igen under 2021 - så jag längtar verkligen till det blir min tur att få vaccinera mig   

... och alla oturskorpar som klagar om att 2021 kommer bli lika illa, er lyssnar jag överhuvudtaget inte på. Jag hoppas och tror att vi till sommaren kommer kunna återgå till det mesta i normalt läge, det är vad jag vill tänka för att må bra. Skulle det sen inte bli så - ja då är det så, men mina tankar vill jag fylla med hopp och en positiv framtidstro   . Man kan väl säga att jag har haft rätt mycket fel i mina gissningar vad det gäller Covid-19. Jag minns när vi först förstod att det var "lite" allvarligare än andra virus. Först trodde jag ALDRIG någon utställning skulle bli inställd, sen tänkte jag att jaja - i mars då kanske, men sen ska det väl vara lugnt? Tyckte sen att finska kennelklubben var väldigt överdrivna som ställde in alla utställningar maj ut - haha, så fel jag hade kan man väl säga - men men, jag har nog klarat mig relativt bra förra året tack vare att jag på nåt sätt ändå lyckats tänka att snart så, snart är det över! 

Och nu känns det också så skönt att vaccinationerna har startat - längtar redan till det ska bli min tur att få vaccinera mig   

Som bilden ovan känns det ju lite så någon minnesblogg med året som gått hoppar vi över denna gång tror jag     

Nyårsafton firades lugnt här hemma - eller lugnt och lugnt, det blev lite "drama" ändå till slut   . Vi hade bestämt sedan tidigare att förrätten skulle Jacob och hans flickvän Frida göra utifrån helt eget val, varmrätten skulle David och Henric göra och efterrätten skulle Jenny och Viktoria göra. Ja som ni märker var det ingen som ville ha med mig i sitt matlagningslag - men jag tog på mig uppgiften att städa upp efter deras matlagningar så jag hade att göra ändå kan man väl säga!

 
Ett foto från vår andra julklappsutdelning när Frida var med - hundarna ville såklart delta de också.

 
Medan de startade med sin matlagning gjorde Freja och jag det vi kan bäst, såg fina ut på kort   

 
Jenny och Elis vilade upp sig före maten 

 
Jacob och Frida i full koncentration

 
Deras förrätt var supergod, öppen lasagne hette den

 
Jag älskar verkligen vårt nya hus med det stora öppna utrymme som finns där vi alla kan umgås   

 
David och Henric samsas bra i köket

Det blev oxfilé som de gjort i Sous-viden som David fick i julklapp av mig. Jag som inte gillar nötkött speciellt mycket tyckte det blev supergott, så den julklappen kommer nog användas en hel del känns det som! Fotot är på Davids tallrik, på min var det Lohmanders Bea-sås (jag gillar inte sån hemmagjord) och inte hade jag nån sparris på min tallrik heller   . Henric som inte äter kött eller fisk åt en stek gjord på svamp och valnöt, såg god ut den också även om den var lite lös i konsistensen.

 
Henric och Freja   

 
Spelet Catan har gått varmt här hemma sedan julafton, jag spelade en gång - men nja, var lite för långsamt med all byteshandel för min smak. Men de andra verkar tycka det är väldigt roligt! Jag föredrog att fortsätta med mitt pussel istället.

 
Så fina ihop Jacob och Frida   

 
Supergod efterrätt med kladdkaka i botten och som nån chokladmousse ovanpå, maräng och hallon   

   
Elis fick förstås en egen efterrätt i form av en bil, Jenny vet vad han vill ha    

Vid tolvslaget ville Henric, Viktoria, Jacob och Frida gå ut - jag tycker det är alldeles för kallt (hade ju klänning på mig så då kan man ju inte gå ut), så David och jag satte oss inne för att titta på TV vid tolvslaget och skåla in nya året där! Så himla typiskt att vi missade vad som hände utanför vårt fönster, ute på altanen gick Henric ner på knä och friade till Viktoria        Så nu har vi verkligen något att se fram emot, ett bröllop   !

Ni som följer oss på Instagram och /eller Facebook kanske minns att vi skrev att en av Blingens tikvalpar dött? Det i sig var en sorg, men det skulle visa sig bara vara början på ett rent helvete.... Så många år som jag har fött upp (32 år) så har jag aldrig drabbats av något dylikt. Sedan den tikvalpen dog så har vi förlorat fyra valpar till, en efter en har de helt plötsligt slutat dia och sedan blivit stela i nacken, fått uppsvälld buk, skrikit för att sedan bara dö bort. 

Så sorgligt så vi har knappt ord för det... jag har känt mig som världens sämsta uppfödare som inte kunnat rädda valparna. Och Jenny har kämpat, dag som natt, med valparna för att få dem att överleva. Men de har liksom bara gett upp och trots alla våra försök har inget hjälpt. Vi har självklart kontaktat veterinär och veterinären tror helt säkert att det är bakterier i Blingens mjölk som gjort detta. Jag har själv mina teorier att det skulle vara herpes, men då ska det tydligen gå snabbare från när de är födda till alla är döda. Vi har inte obducerat någon av valparna, har helt enkelt inte orkat... 

I dagsläget har vi tre starka hanvalpar kvar, vi hoppas hoppas hoppas såklart vi ska få behålla dem. Men vi vet också att flera av de som dött sett starka ut de också. Blingen och valparna behandlas med diverse mediciner, samt att valparna matas till med annat än Blingens mjölk. Men än törs vi inte säga att faran är över för dessa tre.

Såna här gånger undrar man verkligen varför man föder upp hundar? En 100 kilos klump i magen har vi hela tiden och minsta lilla pip från valparna så blir vi sjukt oroliga. Vi tycker också så innerligt synd om Blingen   . Första valpen som dog brydde hon sig inte om när den började skrika, men de andra har hon varit så orolig för. Men nu på slutet är det som hon resignerat lite, så jobbigt att se   .

Mitt i all sorg över de valpar vi har förlorat så föddes våra efterlängtade ap-bebisar. Vår tyska tik Mila födde sina och Ivans valpar i fredags kväll. 

Hon var så lugn hela dagen, knappt flåsat eller bäddat något. Bara gett mig den blicken som bara en orolig affenpinscher kan ha, vad är det som händer med min kropp typ?

Klockan 20.50 i fredags kväll föddes första valpen, hon fick kämpa lite med den innan den kom ut. Men hon var så lugn och metodisk och till slut lyckades den komma ut. En hanhund som heter Frans och han vägde 160 gram. 

 
Hon var lite skeptisk till en början. Vad var det för slemklump som låg där, den pep också?!

 
Hon fick valpa i sin favoritkorg, i alla fall första valpen fick födas där. Den blev ju lite blöt efter det så hon fick flyttas till valplådan sen. 

 
Tyra var med som moraliskt stöd, det gick bra till en början - Mila blev lugnare när hon var med. Men när sen valpen var född och Tyra ville hjälpa till tyckte Mila det var dags för henne att gå ut ur rummet, så då fick hon sitta utanför grinden och hålla koll istället. 

 
Tiken Fideli föddes klockan 22.15, hon vägde 167 gram och är störst av de tre. Faktiskt har det alltid varit en tik som varit störst vid födseln i våra affenpinscher-kullar. 

 
Här sitter peangen fast i navelsträngen efter Fideli. Väldigt skönt att hon fick ut alla moderkakor efter samtliga valpar. Alltid en infektionsrisk annars. 

 
Klockan 23.00 föddes en till hanhund, han är minst med sina 120 gram i födelsevikt. Han fick namnet Frank. 

En och en halv timme efter födde hon sista valpen, en stor tik som tyvärr inte levde. Sorgligt, men att de är dödfödda är ju inte helt ovanligt så även fast det är trist går det inte att jämföra med den sorg vi känner över de valpar som vi börjat lära känna och som vi sedan förlorat i Blingens kull.

Lite filmjölk smakade gott efter allt var klart och hon fått tvätta av sig lite och fått rent i valplådan.

 
De växer och verkar må bra, men nu är jag så otroligt vaksam över dem hela tiden. Oron att det ska hända även dom något finns såklart   

Sent tisdag kväll var det dags för Blingen och Cosbys valpar att komma till världen   

Blingen var väldigt lugn hela dagen före och hon åt alla sina mål mat (är man riktigt glupsk så är man...). Jag har haft nån tik som gjort så tidigare och då har de kräkts upp maten när första valpen kom, men inte Blingen inte - man måste ta tillvara varje liten tugga mat förstås   .

 
Första valpen föddes klockan 23:05, en rejäl hane som vägde 440 gram. Han fick namnet Whisky.

 
Inte långt därefter föddes valp nummer två, en tik som heter Wanda. Hon föddes kl 23:18 och vägde 370 gram.

 
Tredje valpen kom nästan direkt därefter, klockan 23:22. En tik som heter Winter och hon vägde 400 gram.

 
Valp nummer fyra föddes klockan 23.58, en hanhund som heter Wasco. Han vägde 346 gram och är i och med det den minsta i kullen. 

 
Klockan 01:35 föddes valp nummer fem, en hanhund som vägde 366 gram. Han fick namnet Wiggo. 

 
Tio minuter senare, klockan 01.45 föddes valp nummer sex. En hanhund som hter William och som vägde 450 gram. 

 
Sedan kom kullens "bjässe", sällan vi har valpar som väger mer än 500 gram när de födes. Men hanhunden Wilmer som föddes klockan 02:55 vägde hela 504 gram. 

 
Sista valpen föddes klockan 03:49, en till tik till vår stora glädje! Hon fick namnet Wynja och vägde 414 gram.

Förra helgen fick vi äntligen åka på utställning igen   , som vi hade längtat   . Vissa tycker det är patetiskt säkert hur man kan längta så mycket efter nåt sånt när det är en pandemi som råder, men det är lätt att tycka så om något man inte brinner för och tycker är så otroligt roligt som vi tre (jag, Jenny och David) faktiskt tycker det är. Jag tycker såklart det verkar helt onödigt med alla sportevenemang, det gör ju inte mig nåt om de ställs in för jag är inte alls speciellt intresserad av det. Men jag har full förståelse för att de som brinner för just det saknar och längtar till de kommer tillbaka på samma sätt som förut.

Lite fundersam blir jag när jag läser om hur skönt nästan alla verkar tycka det är nu utan utställningar? Det är ju alltid frivilligt och vill man inte ställa ut så låter man väl helt enkelt bli, eller hur? Är man cyniskt lagd kan man såklart kalla oss "uställningsidioter" som skiter i allt bara man får ställa ut och att då vinna skulle vara huvudorsaken till att vi vill ställa ut våra hundar. Tja, det är upp till dem. Men för oss är det en livsstil, jag saknar allt - precis allt. Allt planerande före, packandet, tidiga morgnar, pratet tillsammans i bilen (safe area för allt prat, det som sägs i bilen stannar i bilen   ), pirret i magen på väg till utställningen, lukten och ljudet som är på utställningsplatsen, kikandet i katalogen - vilka är där?, umgänget med likasinnande, granskandet av andras hundar, stämningen som är på utställningen, själva tävlingsmomentet, utpackning i bilen och allt efterprat i bilen på vägen hem - I Love It   . Kalla mig knäpp om ni vill, det är så jag är i alla fall. 

Och såklart tycker jag inte att det är värt att riskera nåns liv för detta, men jag jobbar på en förskola. Jag är helt övertygad om att det är på mitt jobb det är störst risk för mig att smittas eller smitta andra. Jag är van med att det är smitta kring mig hela tiden; förkylningar, magsjuka, influensa - ja allt är jag van med att det finns risk att smittas av på mitt arbete. Näst störst risk att smittas/smitta andra tror jag det är på matbutiken. Jag tror helt ärligt ingen åker på något evenemang om man har symtom, så klok tror jag alla är. MEN, mat måste man handla även om man har symtom så där tycker jag mig ofta se snoriga, hostande människor. 

Så nej, ingen av oss kände någon oro att smittas eller smitta andra när vi åkte på utställning förra helgen till Rostock i Tyskland. Gör man det så stannar man förstås hemma. Vi var bara så himla glada att få komma iväg och få lite "normalt" liv - om än bara för en dag   .

Danmark kändes som ett osäkert land att åka genom varför vi valde att boka färja mellan Trelleborg-Rostock. 

 
Färjan skulle gå 22.00 från Trelleborg och vi kom dit i bra tid för att mata och rasta hundarna. Sedan åkte vi in till centrala Trelleborg för att vi också skulle få mat. Vi parkerade på ett litet torg och där var det tivoli - jag trodde man inte fick anordna sånt nu men enligt personalen på restaurangen hade de haft tivoli där nästan hela sommaren.

 
Det var otroligt trångt på bildäck både på färjan dit och hem, kändes lite olustigt att stå helt inklämd mellan lastbilar. Något larm typ tjöt för fullt och det syntes hundarna tyckte det var lite läskigt, inget alternativ för oss att ha hundarna på bildäck under resan. Jag skulle inte koppla av om de låg i bilen. När vi skulle köra av färjan hade det parkerats en bil med släp på en ramp och bakom stod det en bil med typ en del där hundarna är på lastflaket. När så bilarna skulle köra ut åkte släpvagnen ner på bilen bakom, det blev ingen värre krasch - men inte skoj. Undrar just vems fel det är en sån gång? Man har ju inte direkt nåt val var bilen ska ställas på bildäck, är ju bara att parkera som personalen säger. Men inte sjutton skulle jag ha valt att parkera och starta i sån uppförsbacke med släpvagn när bilen bakom står typ 5 cm ifrån. Nåja, ingen blev skadad som tur var - bara bilarna. 

 
Bigge myser med Jenny i sängen   

 
Vi satt kvar i bilen en stund för vi ville inte stå i värsta trängseln vid insläppet. Det där med avstånd kan man nog säga att vi i Sverige är bättre på än tyskarna generellt. Och munskydden var det lite si och så med - många hade dem under hakan. 

 
Inne i hallen fanns det gott om utrymme. De hade valt att ha de flesta ringarna utomhus och det var inga problem för det var underbart höstväder denna dag, typ 22 grader och sol   . Vår ring var dock i ett hörn inomhus, gott om plats runt ringen och alla hade munskydd på så gott som hela tiden inomhus. 

 
I stolen hittade vi spår av Elis, ett gäng med småbilar   

 
Munskydd på - det hade ju David och jag vant oss lite med i Spanien. Men undrar jag hur mycket det hjälper? Till exempel ville domaren ta i hand i ringen, vilket normalt sett är trevligt, men Jenny och jag ville inte det och domaren förstod självklart. Personligen undrar jag om inte det är värre att ta i handen än att vara utan munskydd?

 
Mycket nöjda att få vara på utställning   

 
Ringen var väldigt liten och mattorna var lite läskiga eftersom de gled isär när man sprang. Men bra med mattor, det är ju mer än vi brukar ha på vår största utställning Stockholm hundmässa. 

 
Biggles blev BIR, han fick också CACIB vilket gör att vi nu kan ansöka om hans internationella championat!

 
Biggles igen   

 
Tiril gjorde debut på denna utställning, hon vann tikarnas juniorklass och blev utsedd till Bästa junior i rasen.

 
Yalla vann hanhundarns öppen klass.

 
Debut var det också för vår juniorhane Oboy, knappt 10 månader gammal. Han skötte sig jättebra, lite glädjehopp i ringen men hellre det än att de är rädda. Han placerades som tvåa i hanhundarnas juniorklass. Foton nedan är också på Oboy. 
 

 
Tiril

 
Oboy igen

 
Lincoln (Gizzas bror) vann hanhundarnas veteranklass. Det var otroligt roligt att få se honom igen, sån glädje han visade i ringen - underbart att få se dom i så fin form i denna ålder (9,5 år)   

 
Biggles och Currys son Melvin ställdes också ut, jättekul att få se honom - han har verkligen stor potential även om  han än så länge har en del utveckling kvar. Han placerades som nummer tre i hanhundarnas juniorklass. Superfint visad av Vanessa   

 
Biggles igen.

 
I grupp 8-finalen placerades Biggles som BIG-3

 
Vår uppfödargrupp var vi otroligt nöjda med själva, tre hanhundar som vi är mycket stolta över; Biggles, Oboy och Yalla   . Dock fick gruppen ingen placering i finalen. Stort tack till superduktiga Vanessa som hjälpte oss i gruppen genom att visa Yalla   .

Mycket nöjda åkte vi sedan mot färjan, den var nästan 50 minuter sen iväg och kom ändå fram i tid på söndag morgon strax före 06.00

Yalla och Biggles var mycket nöjda att få resa igen, de ville knappt gå ur bilen under hela resan - tror de hade saknat detta lika mycket som oss