I fredags fick vi välkomna Heavens & Gibsons valpar - alla valpar är otroligt efterlängtade, lite extra spännande var det nu om vi skulle få några svart/vita valpar eller inte! Mamma Heaven är brun/vit och pappa Gibson svart/vit, så rent teoretiskt ska det bli 50/50 av färgerna. Nu vet vi ju att teorier sällan stämmer....

Heaven var ganska så lugn hela dygnet innan, tempen sjönk men inte så långt ner. Matlusten var det svårt se något på också eftersom hon har varit kräsen med maten sista veckan. Hon har fått många och små portioner, så tjock som hon varit var det inte så svårt att förstå maten knappt fick plats heller. 

Vid 12.20 började hon krysta lite lätt - så då var det dags att koka sax, peanger och tråd. Det brukar ta ca en timme från första krystvärken till första valpen föds, men här tog det lite längre tid. Kanske för att hon envisades med att det var just i sängen hon skulle valpa, klart det var det bekvämaste och bästa stället - det borde väl jag förstå kan man tycka!

 
Till slut så kom vi väl överens om att det var i valplådan valparna ändå skulle födas. Här är hon djupt koncentrerad under en krystvärk.

 
Den blicken visade tydligt vems fel det var att hon skulle behöva ha så ont i magen.... lilla gumman, man har alltid dåligt samvete när dom kämpar   

 
När svansen blir som ett hjul därbak, ja då vet man att det närmar sig

 
Och mycket riktigt, här är första valpen på väg ut.

 
En svart/vit tik blev den förstfödda, hon föddes kl. 13.48 och vägde 395 gram. I och med det så var hon den största valpen när de föddes. Hennes namn blev Bianca.

 
Heaven var lite fundersam till en början, som nästan alltid tikar är när de valpar första gången. 
 
Men det är sån instikt att slicka på dom, och så snart de börjat slicka på valparna så ser man riktigt hur modersinstinkten vaknar   

 
Liten tupplur med mamma innan syskonen börjar droppa in...

 
Valp nummer två föddes kl. 14.18, en brun/vit hanhund som då fick heta Benjamin såklart - vad annars   . Han vägde 375 gram.

 
När tredje valpen föddes, kl. 14.57 så kom en tik med en rejäl dusch av gult "bajsvatten". Jag tror aldrig jag sett så mycket vatten födas samtidigt som en valp. Valpen var också helt gul, vilket jag tolkade var från bajs. Jag försökte tvätta ren henne men gick inte att få bort det gula helt. Hon var minst i kullen med 275 gram, svart/vit även hon och hon fick namnet Bee-Bee. Tyvärr somnade hon in i morse, varför är ju omöjligt veta. Men känslan var att det var något som inte stämde med henne från början - men ändå så sorgligt   

 
Fjärde valpen föddes kl. 16.52, en svart/vit hanhund. Han fick namnet Baretta och vikten var 345 gram. 

  
Ytterligare en svart/vit hanhund föddes kl. 17.20, han vägde 380 gram och fick namnet Balthazar. 

 
Sjätte valpen var en brun/vit tik, hon heter Babs och vikten var 365 gram. Hon föddes kl. 18.35. 

 
Valp nummer sju var en svart/vit tik som fick namnet Bailey. Hon föddes kl. 18.56 och vägde 310 gram. Hon har också tan-tecken, så hennes korrekta färg är svart/vit/tan. Skoj med fler olika färger i kullen    Jag tror det är fler som har tan-tecken, men ingen som har så tydligt som Bailey just nu. 

 
Klockan 20.29 föddes en svart/vit hanhund som fick namnet Basil. Han vägde 375 gram. 

 
Nionde valpen föddes kl. 21.19, en svart/vit tik som heter Blair. Hon vägde 370 gram. Här började jag tänka att det kanske var slut på valpar, men efter en stund började hon krysta igen och kl. 22.13 föddes en svart/vit hanhund som tyvärr var död   . Inte så ovanligt att de inte klarar sig när de är så många och valpningen drar ut lite på tiden.

 
Hanhundarna

 
Tikarna (när de fortfarande var fem stycken...)

Efter detta så drog Heaven en djup suck och la sig snarkande för att sova. Så välbehövligt för henne   . Hon är så otroligt duktig mamma, lugn och fin med alla sina små. Lite orolig blev hon när vi tog bort tikvalpen som dog - men det var bara en kort stund. Nu ägnar hon all sin tid åt de åtta hon har kvar.

Stella har verkligen varit rund om magen sista veckan, hon har pustat och stönat vilket har varit helt förståeligt med tanke på magens storlek. Hon hade tid på söndag att valpa, men ingen trodde nog att hon skulle gå tiden ut med tanke på hur tjock hon var. 

Ofta börjar tempen svaja upp och ner några dygn innan valpning, men för Stella har den varit stabil - legat mellan 37,9 och 38,2 hela tiden. I förrgår kväll (dygn 59) började hon bädda lite mer intensivt. Hon har bäddat under flera veckor, men nu var det lite mer som de brukar bädda när det är dags för valpning. När jag tog tempen kring 21.00 var den 37,9, men hon ville inte äta upp sin mat och hennes blick sa - nåt är på gång! Jag tog tempen igen innan jag skulle lägga mig vid 22.00 och då låg den på 37,5. Tempen sjönk aldrig lägre än så heller. Så den natten sov jag som om jag sov på en båt på öppet hav, hon flåsade och bäddade omkring så Stella och jag gungade omkring i sängen. 

Igår morse syntes det att det kommer bli under torsdagen, eller möjligen under natten till fredagen. Det är alltid svårt att säga exakt när det ska starta. Jag jobbade hemma hela torsdagen och Stella bäddade omkring i sängen vid mitt kontor - hennes blick sa också allt, vad är det som händer med mig?   

Hon ville gå ut ofta, och tja - var väl delvis för hon ville tömma sig innan valparna skulle komma. Men hon var också på jakt efter något bra ställe att krypa under, ett perfekt litet bo för sina små helt enkelt. Nu är det ju inte direkt vad jag hade tänkt mig så efter viss övertalan från mig gick hon med på att följa med in igen.

16.15 började hon krysta mitt i allt bäddande så då vet man ju att det närmar sig. Jag meddelade hennes matte Ulrika (som alltså är fodervärd åt Stella) eftersom hon ville vara med på valpningen. Sedan kokade jag sax, peanger och tråd och la i lite jodopax blandat med vatten. Stella hade ingen lust alls att valpa i valplådan utan hon envisades med att sängen är väl ändå det bästa stället för en valpning?

Alldeles lagom till när Ulrika kom så föddes första valpen.

 
Klockan 16.45 föddes alltså första valpen, en hanhund som fick namnet Zimon. Han vägde 380 gram. Möjligtvis att han har lite svaga tan-tecken som sin mor, men tiden får utvisa hur det blir med det. Ser ni vilket fint hjärta han har som teckning   

 
Stella var mycket undrande till var den där saken kom ifrån? Hon slickade lite på den, men det syntes att hon inte förstod helt vad hon skulle göra med den? Hon naggade lite på valpen och såg ut att vara ganska skeptisk till att det var något hon skulle befatta sig med.

 
Lilla Zimon fick ligga under filten så han höll sig varm, medan hans mor bäddade och bäddade och bäddade...

 
Hon fick kämpa lite för valp nummer två, och det var förmodligen också för att den var den största i kullen.

 
Efter en timme ungefär föddes då till slut valp nummer två, närmare bestämt kl. 17.46 En tik denna gång och hon fick heta Zina. Hennes vikt var 415 gram och i och med det alltså den största när de föddes. 

     
Bäddandet började om sen, hon var tydligt missnöjd de gånger vi försökte rätta till fällen så den låg bra utifrån vårt perspektiv.

 
Tredje valpen föddes kl. 17.56, en hanhund som vägde 365 gram. Han fick namnet Zandor. 

 
Nu gick det undan, redan kl 18.08 föddes nästa valp. En tik som fick namnet Zenta, hon väde 365 gram.

 
Femte valpen var en tik, föddes kl. 18.27 och fick namnet Zoraya. Hon vägde 285 gram och var i och med det den minsta i kullen vid födseln. Efter henne blev det en lite längre paus, de tömmer ofta första livmoderhornet och så blir det en liten paus innan andra livmoderhornet ska börja tömmas. Skönt för Stella att få en liten paus också.

 
Klockan 19.25 var det dags igen, då föddes valp nummer sex. En hanhund som fick namnet Zebbe. Han vägde 340 gram. 

 
Valp nummer sju föddes kl. 19.40, en till hanhund. Han fick namnet Zimba och vägde 355 gram. 

 
Ytterligare en hanhund föddes kl. 20.30, vikten var 365 gram och han fick namnet Zipper.

 
Varför inte ännu en hanhund när vi ändå håller på? Klockan 20.51 föddes Zoom, han vägde 335 gram. Här trodde jag det kunde vara slut på valpar, men två timmar senare (23.05) krystade hon igen och då föddes tråkigt nog en död valp, en tik. Alltid sorgligt - men inte helt ovanligt heller att någon av de sista valparna inte klarar sig när de har så pass många valpar som tio stycken. 

Efter allt var klart tyckte Stella att det var dags att förflytta valparna, hon tog dom ganska bryskt i munnen och var förmodligen på väg med dom till sängen innan vi lyckades stoppa henne! Är ju rent farligt för valparna när tikarna ska bära omkring på dom på det sättet. 

Men idag har nog varit nöjd med att ha dom i valplådan så jag hoppas det fortsätter så   

 
Nyfiknast i världen, lilla Vinna - men Stellas blick har sagt till henne att det är nog bäst hon håller sig på den sidan av grinden. 

Denna helg har spenderats i Mjölby där jag har haft nöjet att få döma i två dagar. Alltid lika trevligt att få förtroendet att döma andras hundar   

Jag valde att åka tåg till och från Mjölby denna gång, så himla smidigt att kunna kliva på i Sandviken och sedan framme i Mjölby efter ca 5 timmar, inget byte ens på hela resan. Skönt för då kan man jobba lite under tiden man är på tåget - stor skillnad mot när man åker bil. Det enda som är besvärligare är med bagaget, jag har aldrig sett att man kan rulla på resväskan - utan den måste lyftas på och det är inte så lätt för en klen människa som mig.

Mjölby stadshotell bodde jag bo, ett mysigt litet hotell och jag som normalt brukar ha problem med maten när jag är ute och reser fick äta mig mätt båda kvällarna. Det var buffé och det passar ju mig perfekt som är så kräsen med vad jag äter. 

Utställningarna hölls i ridhus, och det har alltid varit kallt där men under lördagen var det verkligen svinigt kallt. Vet inte om det berodde på att det var endast två ringar och inte så mycket folk & hundar i ridhuset? Men jag var så stelfrusen på slutet av min bedömning att fingrarna inte fungerade alls. Lite jobbigt. Till söndagen hade mina duktiga ringsekreterare fixat såna små värmepåsar som jag kunde hålla i händerna när det fanns tillfälle, så det gick betydligt bättre då.

Jag hade inte så många hundar att bedöma, men det var hög kvalitet. Väldigt nöjd med samtliga av mina BIR-vinnare, speciellt roligt att få döma så fina Field Spaniels och Curly Coated Retriever. Inte så ofta jag får tillfälle att döma de raserna.

Först ut på lördagen var Engelsk Springer Spaniel, och även om jag älskar att döma alla raser så är det alltid lite extra med dom. Av förklarliga skäl så är det rasen som fyller en stor del av mitt hjärta  

 
BIR & BIM på Engelsk Springer Spaniel

 
BIR & BIM på Amerikansk Cocker Spaniel

Tyvärr har jag inget foto på Field Spaniel, inte heller något från bedömningen på söndagen när jag dömde Tollare och Curly. Jag får skylla på kylan att jag glömde bort att ta foton.

 
På lördagen hade jag den stora äran att få döma Best In Show, och den här härliga springern blev BIS-1. BIS-2 var en otroligt fin cockertik, så mycket rastyp i henne. BIS-3 var en Clumber spaniel och BIS-4 en welsh, också fina representanter för sina raser.

Söndagen dömde jag inga finaler eftersom mitt tåg hem gick innan finalerna var färdiga. Dock såg jag att den fina Curlyn jag satt till BIR blev Best In Show   

Stort tack till mina domarkollegor för trevligt sällskap, och till arrangörerna för att jag fick komma att döma. Men allra mest tack till er som anmälde era hundar för mig - det blir inga utställningar utan er   

Mars månad börjar nästan alltid för oss med en resa till Birmingham i England, till utställningen Crufts    Lite av en tradition har det blivit för oss nu. Första året vi körde dit med egen hund var 2009 om jag minns rätt, det har väl inte varit varje år vi åkt dit sedan dess men en hel del vändor dit har det blivit under årens lopp.

För mig är det viktigt att hålla sig ajour med hundarna i rasens hemland, alla hundar håller inte topp-kvalitet där precis som lika som det är i andra länder. Men den korrekta typen ser man trots allt hos de flesta hundar där skulle jag säga, till skillnad mot i många andra länder. Sedan är det en alldeles speciell stämning där också, de år jag varit hemma från Crufts har det känts "tomt" på nåt sätt. Svårt att förklara.

Men i år var det då dags igen, denna gång var det bara David och jag som åkte. Ja, några hundar också förstås - närmare bestämt fem stycken. Vi hade sex anmälda - men kände de fick räcka med Oboy, River, Joy, London & Saffran.

Under flera år har vi kört samma rutt, men i år tänkte vi använda oss av en lite annan taktik. Resan startades hemifrån 01.45 från Sandviken, då hade vi fått sova några timmar före eftersom vi la oss extremt tidigt kvällen före.

 
När vi kom till Danmark så möttes vi av gröna fält, så härligt att det äntligen är på väg mot vår och sommar.

 
Fyra hundar hade vi i kombin på bilen och Joy fick åka i baksätet, med säkerhetssele och en bädd för just det ändamålet. Vi provade med London först men hon såg så lidande ut så vi testade med Joy istället och hon såg ut att trivas bra i baksätet hon   

 
Lunch på färjan mellan Rödby och Puttgarden, jag tog en Pasta Carbonara och nja, den var väl ingen höjdare direkt. 

 
Sååå underbart med klarblå himmel, och nästan vindstilla också. 

 
Temperaturen steg under resans gång, hela 19 grader var den uppe i som mest. Underbart   

 
Vi hade bokat en övernattning på vägen dit för första gången. Annars brukar vi köra på hela vägen till Birmingham och då vara där kring lunch ungefär. Då brukar vi vara helt slut. Men nu skulle vi alltså göra annorlunda. Så ett hotell var bokat i en liten by utanför Eindhoven, Nuenen. Det var ett litet hotell, inget fancy alls - men alldeles lagom för oss. Mysigt och familjärt kändes det, de hade också en restaurang med helt okej mat.

 
Själva området kring hotellet var otroligt mysigt. Det var som en liten park där, en kyrka och massa restauranger med uteserveringar. Det hade nog dagen före varit någon form av evenemang, firande där för de var och plockade bort en massa festgrejer när vi kom dit. I parken fanns en liten fontän och den var inte populär kan man säga hos hundarna. När jag kom ut på morgonen så fick först Oboy syn på fontänen, han morrade svagt och såg allmänt förskräckt ut. Då fick London se fontänen och hon blev jätterädd, varpå Oboy såklart fick bekräftat att den var jättefarlig! Det här hände medan Joy satte sig med rumpan emot fontänen och la ett litet lass där - hon såg inte ens något som var konstigt. Man känner sig så trygg när man går omkring med sina modiga hundar   

 
Utsikt från frukosten på hotellet.

Sedan blev det färd mot färjan i Calais, fortfarande så härligt väder.

 
Vid incheckningen till färjan träffade vi på våra vänner från Portugal, Vanessa och Joao.

 
En hel del hundfolk var det som skulle med denna färja som skulle gå 12.00

 
Alltså jag har väl sagt tidigare att jag är nästan kär i min bil, den är så fantastisk att åka i på såna här resor   

   
Vi har så roligt ihop på våra resor, så tacksam att David är lika förtjust i att resa och åka på hundutställningar som jag är   

 
Vanessa och Joao, ägare till Freya (CH Barecho Kiss The Sky). Hon var inte kvalificerad detta år så de reste med sin fina hanhund Gaudi istället.

 
Dovers vita klippor

Vi kom fram till hotellet vid N.E.C ca klockan 16.30, vi bodde även detta år på det Ibis hotell som ligger nära där vi går in på utställningen. Tar max 10 minuter att gå från hotellet så det är perfekt. Perfekt var dock inte det att vi hade bokat rummet för tre personer och de vägrade att ändra på det till 2 personer, det gjorde att rummet blev mer än lovligt dyrt. Inte så kul, och inte så man känner sig jättesugen att bo där igen faktiskt.

Desto roligare var att Yvonne och hennes syster Jo från Australien kom till hotellet på kvällen så vi fick umgås med dom och äta tillsammans. Yvonne har vi känt i många många år, ända sedan vi leasade deras hund Raptor och sedan åkte vi till Australien 2007 och bodde då hos dem. När vi åkte dit igen 2017 var vi gäster hos dem igen. Det var så fantastiskt att få ses igen, kändes som vi bara tog vid där vi slutade sist 2017. Nu får vi planera för en ny resa dit, ska vi ha samma intervall så blir det 2027 som vi kommer dit.

 
Utställningsdagen (lördagen) startade med engelsk frukost, så otroligt gott!

 
Utställningen är bänkad som det heter, varje hund som är anmäld har ett eget bås där de förr i tiden befann sig under tiden de inte var i ringen. Tror inte jag såg en enda hund som satt i ett sånt bås detta år, alla hade egna burar med sig.

 
Riktig katalog finns på Crufts, sånt gillar jag.

 
Först ut av våra hundar var River som tävlade i Yearling (som vår unghundsklass), han placerade sig som trea. 

 
Sedan var det Oboys tur i den stora Open class, den klassen är den klass som alla champions går i. 

 
Saffran blev fyra i klassen Yearling, alltså samma åldersklass som den River gick i.

 
Saffran

 
Eftersom Joy och London gick i samma klass, Open så var Jo snäll och visade Joy. Det såg jättebra ut tyckte jag, massor med tack för hjälpen med handling 

 
London som gick i samma klass, Open.

 
Leah, som bor i England, placerades som tvåa i klassen Good Citizen. Och ja, det är precis som det låter. De ska ha deltagit i någon form av lydnad eller liknande för att få delta i denna klass. Leah är nyligen parad så det ska bli så spännande att se vad det kommer att bli där   

Inga direkta resultat att hurra för kanske, men alla våra hundar skötte sig perfekt och jag är så stolt över att få visa upp så fina hundar, i mitt tycke. Lite överglada kanske, men det är precis så jag vill ha dom. Mycket liv och glädje ska det vara i en spaniel   

Vi hann inte med någon direkt shopping heller för bedömningen drog ut på tiden vilket gjorde att vi inte var kvar till slutet. 

 
David har en nyfiken skara som håller koll på honom när han packar bilen.

 
Vägen som vi skulle köra på var avstängd så vi hamnade mitt i nåt samhälle, tur då att vi hade både GPS och kunde köra efter de andra så vi hittade tillbaks på rätt spår igen. 

Vanligtvis brukar vi åka tunneln hem och då komma till Calais kring midnatt, sova på hotell där och åka därifrån morgonen efter.

Men nu skulle vi istället ta färjan tillbaka, den skulle gå vid midnatt och ta 1,5 timme - vara framme då 02.35 i Frankrike. Vi tänkte det skulle bli skönt att få sova på färjan åtminstone då 1,5 timme. Så vi tog med oss varsin filt och kudde, med sikte mot det ställe som kallades Quiet Lounge. Där borde vi kunna vila trodde vi. MEN, det var några skolklasser på resa med på färjan. Och som de gapade och skrek, och då i den tysta avdelningen där vi och flera andra satt som ville vila. Trots upprepade tillsägelser så fortsatte de att leva om, inga ledare eller lärare dök upp - inte förrän det var fem minuter kvar till vi var framme. De hade förmodligen legat och sovit nån annanstans i lugn och ro, eller suttit och druckit öl. Vi var ganska många som var upprörda där kan jag lova. Så otroligt dåligt att personalen på färjan inte kunde göra något åt det trots att jag var där och sa till om detta flera gånger.

Men enda fördelen med att bli så uppretad är ju att man blir pigg av det! Så David körde på fram till 05.30 då jag bytte av honom som förare. 

 
Frukost blev det i Tyskland och man kan väl säga att det fanns en hel del att önska där innan de kommer upp till engelsk nivå.

Sedan turades vi om att köra och nu var det ju dagsljus vilket gör att man automatiskt blir piggare. Det var inte heller mycket trafik, på söndagar kör inte lastbilarna i Tyskland och det underlättar ju mycket.

 
Lite shopping åt husse, hundvakt och liiiite åt matte också blev det på Bordershop.

Sen rullade färden vidare och klockan 01.15 rullade vi in på gården hemma - borta bra men hemma bäst   
 

Igår var David och jag i Stockholm för att delta på en matlagningskurs hos Eataly, kursen var för Italiensk matlagning och kurs vet jag inte om man kan kalla den riktigt - var endast vid detta tillfälle som totalt blev fyra timmar. 

Anledningen till att vi åkte var att Davids kusin Zeke fick ett presentkort för två personer på denna kurs av oss och Davids bror Gustav, och då fick han samtidigt med presenten att han skulle få sällskap av oss tre  . Matlagning och mig är ju inte en kombination som går ihop helt, menmen - man får anta nya utmaningar i livet. När David förklarade för barnbarnet Elis att vi skulle iväg på matlagningskurs så frågade han samtidigt honom om han trodde det skulle gå bra för farmor på kursen? - Jodå, det trodde han alldeles säkert, att det skulle gå bra för farmor. Vad tror du om farfar då frågade David - Nja, där blev svaret... - dåligt    Behöver jag säga att det där är farmors pojke det     

Vi kom ner till Stockholm kring lunch och checkade in på Berns hotell som låg nära där själva kursen hölls. 

 
Supergod lunch blev det på Östermalms saluhall, rimmad lax med dillstuvad potatis - så otroligt gott. Saluhallen är uppdelad i flera mindre restauranger kan man säga och vi åt på en som hette Tysta Mari - jättetrevlig personal och god mat   

Efter en kort stunds slappande på hotellrummet begav vi oss mot Eataly. Jag måste ju erkänna att jag var otroligt skeptisk till hur det här skulle gå för mig, kändes ändå tryggt att ha Gustav med sig som är ännu mindre van i köket än mig. Såg framför mig hur jag skulle behöva skära i blodigt kött som är det värsta jag vet, menmen - mina farhågor visade sig vara helt obefogade. 

Vi blev visade in till ett rum som kallades the Golden room, ett otroligt härligt stort rum med enorm takhöjd. Där var vi fem alldeles själva sedan med de två som var instruktörer på kursen. Båda två var supertrevliga, kvinnan som höll i själva kursen tror jag hette Elena - minns inte vad killen hette som var med. Det visade sig att vi skulle göra egen pasta och det lät ju spännande. David har pratat om att göra det någon gång hemma men det har aldrig blivit av. 

 
Här förklarar Elena hur man gör för att få pastadegen smidig och i korrekt konsistens. Det var inte bara att blanda ihop ägget och mjölet, nej det tog sin tid så här gällde det att ta fram det stora tålamodet. Lite av en tävling blev det ju ändå såklart och David blev färdig först med sin det och jag någon minut efter bara.

 
När degen var färdig plastade vi in den och sedan skulle den få vila, minst en timme.

Under tiden gjorde vi Tiramisu, något jag aldrig har ätit för har inte tyckt det sett gott ut eftersom det är kaffe i den. Nu skulle jag få göra en specialvariant med bara amaretto och inget kaffe. Den såg väl "sådär" ut kan man säga. 

 
Här ser ni lite mer av lokalen, ett rejält vinförråd måste man säga att det fanns där. Bakom Åsa hade de dukat upp ett bord bara för oss fem där vi sedan skulle äta den mat vi själva lagat.

 
Sedan skulle vi göra gnocchi, i den degen var det bara mjöl och vatten. Elena berättade om hur det kunde skilja sig mellan olika delar av Italien hur man gjorde degen och även hur pastan tillverkades. T.ex Tortellini är ringformade och beroende på var i Italien de gjordes så såg de olika ut, för oss såg de nog ganska lika ut. Men för en italienare var det något helt annat. Vi fick också lära oss att Ravioli är fyrkantiga till skillnad då mot Tortellini. Sedan hette dom lite olika beronde på vilken fyllning som var i. 

Men det var alltså Gnocchi vi skulle göra. Först skulle vi rulla ut degen till en orm, dela i bitar och sedan på en speciell gnocchi-bräda rulla dom ett halvt varv så de fick räfflorna men inte blev helt stängda. Inte så lätt som man kan tro - men det var riktigt roligt göra det så en sån bräda måste vi införskaffa nu. 

 
Gnocchi-tillverkning på gång   

Efter det skulle vi använda den degen vi gjorde först när vi kom dit, den skulle vi göra Tortellini av. Den degen var alltså lite gulare för att det innehöll ägg i den. Först fick vi en genomgång i hur pasta-maskinen fungerade, så en sån måste vi skaffa också nu.

Degen skulle köras igenom många gånger i ett visst system, det var också för att den skulle bli smidig och inte klibba ihop sig när den sedan skulle kokas. Först skulle den plattas till 7 gånger i maskinen för att sedan bli skuren till Tortellini. Man kunde också skära den för hand - så gjorde man förstås på den gamla goda tiden i Italien!

 
David i full koncentration

 
Gustav ville inte vara sämre

 
Zeke och Åsa samarbetade istället och jag skulle nog säga de fick deras Tortellini var de snyggaste

Nu var det dags att börja äta och till förrätt fick vi lite Antipasto - lite smårätter som Elena beskrev närmare så vi visste vad det var vi skulle äta.

 
Min tallrik blev väl inte så välfylld, men Burrata och tryffelsalami gick ju i. Ja bröd också såklart, det kan man ju aldrig äta för mycket av.

 
Så skulle vi då äta den Gnocchi vi gjort, alla andra runt bordet tyckte det var jättegott men Pesto har aldrig varit min grej plus att det var en hel del Parmesan-ost på. Så den rätten hoppade jag över.

 
Efter den fick vi äta den Tortellini vi gjort, ihop med någon form av Ragu med Salsicciakorv. Så typ en köttfärssås med korv istället för köttfärs. Pastan var också ikletad i tomatsås vilket såklart inte är min grej heller. Jag gillar gräddig pasta, inte sån baserad på tomatsås. Här kunde jag dock peta ur lite pasta så jag fick i mig något. Även här tyckte alla andra det var jättegott, så jag är fullt medveten om att det är jag som har märklig smak. Men å andra sidan, kan man tycka fel? Man tycker ju det man tycker lixom. Jag sa självklart inget till de som gjort det här, utan låtsades som den snälla svensk jag är att det var väldigt gott   

 
Så var det dags för Tiramisu, och jag hade tyvärr rätt. Den passade inte mig alls, där såg nog Elena min skeptiska min och att jag endast ätit en tugga. Hon sa att utan kaffe blir den inte alls lika god - så tja, hon verkade inte förvånad över det. 

Klockan 21.00 var vi färdiga, väldigt nöjda med det vi lärt oss och fått uppleva. Jag kan verkligen rekommendera detta, och just då de två som vi hade på kursen. Supertrevliga, lättsamma och pedagogiska   

När vi kom tillbaka till hotellet så satt vi där i baren en stund, jag och Åsa gick och la oss vid 23.00 och de andra satt kvar några timmar till. 

Hotellet Berns hade otroligt fin miljö, där själva restaurangen var fanns det stora kristallkronor i taken och sån härlig gammal stil på allt. Rummen var rejält slitna, men fräscha. Förutom duschen - många hotell har vi bott på genom åren men det här var verkligen ett bottennapp vad det gällde duschen. På ett billigt hotell skulle jag inte säga något, men det här...

 
Ett äckligt draperi (det var inte smutsigt så inte äckligt på det sättet, men man fattar ju att det inte byts ut mellan varje gäst), nä sånt där klarar jag inte av. Sedan fanns det inget fäste för duschslangen så det gick att skölja ur håret ordentligt, men det kanske var gjort för medelålders män bara? Och dessutom var hela golvet fyllt av vatten efter duschen, och i och med det snorhalt. Nja, lite besviken var jag på det. Besviken var jag också på frukosten, efter att ha ätit sist på Gothia Towers där det finns allt och lite till så blev jag förvånad att det inte ens fanns filmjölk på frukosten. Att det bara var surdegsbröd är jag tyvärr van med, många hotell som har så. Men att det bara fanns laktosfritt smör var också lite annorlunda, för att inte tala om de "fuskhavrefras" som de hade istället för de äkta. Smakade papper av dom. Det kostade tydligen 355:- att äta frukost där, och det var det då helt klart inte värt. 

Men allt som allt har det varit en toppendag med supertrevligt sällskap och jag var glad att jag hade helt fel vad det gäller matlagningskursen, det var betydligt roligare än jag hade trott   

Under tiden vi var i Stockholm så åkte Jenny och Emelie på en inofficiell utställning i Gävle, finfina result blev det där.
 
Barecho Want To Break Free "Houdini" blev BIR-valp BIG-1 valp och slutligen BIS-1 valp

 
Barecho Up Pops A Star "Vinna" blev BIR-junior BIG-1 junior samt BIS-4 junior

Allt började som vanligt, som det brukar börja med en valpning. Eller nja, kanske inte helt vanligt. Tempen åkte rejält upp och ned sista dygnen, från 36,9 till 38,2 med några timmars mellanrum. Men i övrigt var det som det brukar. Tiril blev allt oroligare och ville bara vara nära, ville inte vara ensam. Och maten var"sådär" - hon som är så otroligt glupsk annars. 

Jag var iväg på parning av Joy under dagen, så Tojo (vår son Henrics sambo) var med henne hela dagen medan jag var borta. När jag sedan skulle gå och lägga mig så hann jag ligga där två minuter ungefär så ropade Tojo att Tiril krystade!

 
Det skulle bäddas fint i valplådan, man kan säga Tiril och vi inte har samma uppfattning om vad som är fint

 
En rejäl mage var det verkligen   

Klockan 22.19 föddes så första valpen.

 
Yasmin fick hon heta, alltså en tik. Hon vägde 390 gram. En bestämd dam som tog tag i tutten på en gång och klart och tydligt visade hon inte skulle ha nån hjälp av oss.

  
Sen var det dags för valp nummer två, den föddes klockan 22.43

 
En hanhund vid namn Yanick, han vägde 405 gram.

 
Ytterligare en hanhund föddes klockan 23.00, han fick namnet Yannis och han är förutom brun/vit även tanfärgad. Vikten var 450 gram och med det var han den största valpen i kullen när de föddes. 

 
Tiril njuter av sina tre födda.

Men sedan var det slut på njutandet. För efter dessa tre som föddes med ganska kort mellanrum så hände ingenting. Tiril hade nån svag krystvärk, men inget mer. Hon sov mest. Det är ju inte helt ovanligt att det kan vara upp mot 3-4 timmar mellan valparna, speciellt inte om tiken är lugn. Så i början tänkte jag det inte var något konstigt. Men när timmarna gick och hon fortfarande hade någon krystvärk då och då så ringde vi Strömsholms djursjukhus (finns ju ingen närmare oss som har jour). De var tveksamma till att vi behövde åka, de tyckte vi skulle avvakta och hade inget hänt på morgonen så rådde de oss att åka till Gävle eller Falun istället. 

Tiril sov för det mesta. Men jag kände också efter om jag kunde känna någon valp, långt därinne kunde jag känna en tass. Den kom långsamt längre och längre ut, men det gick långsamt. Så att den var död förstod vi nog, men Tiril var så lugn och metodisk så vi hade fortfarande hoppet att det skulle ordna sig. Speciellt efter att de i Strömsholm inte tyckte det var så alarmerande. 

Men när vi började oss morgon så förberedde vi oss på att åka in till Gävle Djurklinik och vara där när de öppnade. Så blev det och trots att de hade personalbrist den dagen fick vi komma in. 

 
Tiril undersöktes och veterinären kände valpen precis som vi gjort, han försökte flera gånger få ut den men den låg helt fastkilad och gick inte att rubba.

 
Medan hon väntade på att få komma in på operation för ett snitt så kämpade hon på med sina valpar och krystade då och då. Usch, så synd vi tyckte om henne - lilla gumman   

 
Medan mamma Tiril var inne på operation för att genomgå ett kejsarsnitt så fick hennes tre redan födda små vänta i den låda de fick låna på djurkliniken. 

Efter en halvtimme ungefär så kommer personalen in med valparna, de hördes lång väg för de var mycket upprörda! Sex valpar levde i magen och en var död. Den döda var tikvalpen som satt fast, enligt veterinären hade hon aldrig kunnat komma ut den normala vägen. Hon hade ett framben rakt framåt och sedan huvudet vikt åt sidan, alltså nosen mot bröstkorgen. Så det var bara ren otur, kanske berodde det på att det var hela 10 valpar och att de var ganska stora också. Något svar på varför det hände får vi nog aldrig.

 
Hur söta får man bli     

 
Dom här valparna är på väg att krypa ur lådan, de letade förmodligen efter mamma. 

Så här kommer en presentation av de valparna som föddes med kejsarsnitt, tiden för deras födsel var ca kl 9.00

 
Tiken Ylva vägde 340 gram

 
Tiken Yoshi hade direkt hon kom ur Tirils mage velat krypa därifrån, hon var också den som skulle ur lådan allra flest gånger. Vikten på henne var 330 gram, och med det var hon den minsta i kullen vid födseln. 

 
Yrsa hette den tredje tiken som föddes hos veterinären, hon vägde 340 gram. 

 
Yngwe är en hanhund som vägde 365 gram

 
Yoda, en hanhund, vägde 385 gram. Han är också brun/vit med tanfärgade tecken - lika som Yannis.

 
Hanhund Yolo vägde 380 gram.

 
Här är hanhundarna

 
Här är tikarna, ser ut att bara vara tre - men en måste ha gömt sig

 
En som var mycket upprörd över att bli lyft

 
Ett myller av valpar

 
Till slut kommer då Tiril från uppvaket, hon är fortfarande lite "groggy". Men glad att se oss såklart, och sina valpar.

 
Skönast ändå att vara hemma igen, Tiril är trött men mår annars bra. Hon åt glatt sin kvällsmat och tittar mycket strängt på de andra hundarna om de kikar in genom grinden på hennes små juveler. 

 
Nu är det bara att hålla tummarna att allt går bra fortsättningsvis   

Joy hade inte tid att valpa förrän den 21/7, men hon har ju alltid lite bråttom den tjejen så redan igår, den 16/7, var det dags för valparna att komma ut! Dagen före hade hon börjat bli lite orolig och tempen sjönk och som väntat föddes sen första valpen ungefär ett dygn efter att tempen låg nere som lägst. Hon åt dock alla måltider som vanligt, men så kräktes hon upp det sen när första valpen föddes. Valparna föddes alltså fem dagar för tidigt, och i hennes förra kull föddes de fyra dagar för tidigt. Det skulle kunna tyda på att hon parats för tidigt i löpet, men denna gång parades hon både på 12:e och 14:e dygnet och vi försökte tidigare, men då var varken Joy eller River speciellt intresserade. Så varför hon valpar så pass tidigt vet jag inte, valparna är helt normalstora så inga konstigheter med det. 

  Natten före förberedde sig Joy och jag genom att sova i valprummet. Även fast hon var orolig av och till så var hon nog rätt så nöjd att få ha matte för sig själv i sängen, utan de andra hundarna. Min egen lilla prinsessa London var mycket missnöjd över att inte få sova med sin matte.

 
Den där blicken    När dom går in i sig själv på nåt sätt, usch får alltid dåligt samvete för vet ju hur ont det gör.

 
Joy är en bäddare av rang, tidningar och fällar flög åt alla håll när hon satte igång sitt bäddande. Oftast bäddar de  bara före första valpen, men hon bäddade på fram till hälften av valparna fötts ungefär. Så det var bara att rädda dom som var redan födda när hon bestämde sig för att det skulle bäddas.

Hon hade också fått för sig att var det nånstans hon INTE skulle valpa så var det i valplådan. Hon försökte ta sig ut, upp i sängen eller så skulle hon ut på gården. Hon har ett ställe under altanen på framsidan som hon nog sett ut som det perfekta ställe att föda en kull valpar. Man kan säga att vi inte hade samma uppfattning där. 

Klockan 12.00 gick vattnet, i sängen förstås, men det får man räkna med - är ju bara att torka upp och bädda om.  och bara en kvart därefter började hon krysta för första valpen. Det såg ut som hon kämpade emot värkarna för som sagt, hon ville inte vara i valplådan alls. 

 
Men går ju inte att kämpa emot hur länge som helst, så kl 12.46 föddes första valpen! En hanhund som vägde 350 gram, han fick namnet Hasse. 

 
Andra valpen kom efter ca en halvtimme, kl. 13:14. En tik som vägde 310 gram, hon är med det den som var minst när de föddes. Hennes namn blev Sissela. 

 
Joy hade fortfarande inte gett upp att hon skulle valpa nån annanstans, hon kopplade inte av alls utan slickade mest pliktskyldigt på de två som fötts. 

 
Lite fil med socker i tog hon dock gärna emot. 

 
Till slut så kopplade hon av litegrann iaf, för det blev två timmars paus innan nästa valp föddes.

 
Tredje valpen var en tik, hon föddes kl 15:08 och fick namnet Babben. Vikten var 405 gram och hon var den största valpen vid födseln. 

 
Efter att Babben fötts så satte sig Joy upp och tittade längtansfullt ut mot gården, inte gett upp tanken på det perfekta valpningsstället ännu.

 
Dom tre små fick vara hos mig istället, medan mamma Joy drömde sig bort.

 
Fjärde valpen var också en tik, hon föddes kl 15:29 och vägde 365 gram. Hennes namn blev Nour.

 
En till tik föddes kl. 15:57, hon fick namnet Petra och vägde 345 gram.

Här nånstans så gav Joy upp, det fick väl bli valplådan då. Lådan är helt ny så vet inte om hon tyckte den inte dög pga det. Men som sagt, nu när hon fått fem valpar så la hon sig i lådan och började ägna sig helhjärtat åt sina små. 

 
Sjätte valpen blev en hanhund, som vi önskade, för kändes som Hasse var lite själv. Så självklart fick denna valp heta Tage   . Han föddes kl. 16:18 och vägde 335 gram. 

 
Nästa valp var en hanhund det också, han fick namnet Måns. Han har ett så fint hjärta på sidan - alltid roligt med de olika teckningar som de har. Vikten var 340 gram och han föddes kl. 17:32. 

En hutt blev det här för Joy - den fungerar alltid bra när de börjar bli lite trötta. Och mycket riktigt så föddes nästa valp strax efter hutten.

 
Sista valpen föddes kl 18:40, en hanhund det också. Han fick namnet Gösta och vägde 320 gram. 

 
Ellinor kom och bytte av mig en stund, för min rygg är inte så bra just nu och satan så ont i ryggen man får av att sitta böjd över en valplåda en hel dag. Varmt är det också såklart, så det blir man också rejält trött av. 

Men nu så sänkte sig lugnet över Joy och de små, då vet man att det är över. Några efterblivna moderkakor kom ut bara, alltid skönt när man kan räkna ihop dom så det var bara en som inte kommit ut till slut.

 
Hanarna

 
Tikarna

 
Alla åtta tillsammans  

 
Nu är Joy den perfekta mamman som tar så väl hand om sina små, tur det blev ordning till slut!

 
Ubbe, hanhund 

 
Uzo, hanhund

 
Undis, tik

 
Uzzi, tik

 
Unette, tik

 
Ultra, tik