...dagar kvar nu... Nu har verkligen nedräkningen startat! 

Men om vi återgår till helgen som varit så började den lite väl dramatiskt för min smak. Ni som känner mig vet att jag är första gradens hönsmamma och nu ville det sig inte bättre än att Henke skulle ut på lite partaj fredag kväll. Det var ju han som skulle se efter hundarna under helgen - men det var helt lugnt sa han, han frågade när vi skulle åka och jag sa vid 04.00

När jag vaknade vid 02.00 gick jag raka vägen till hans rum och konstaterade att han inte var hemma - blev ju orolig direkt! Insåg att han inte kunde ligga nån annanstans i huset eftersom Penny var vid oss. Ringde förstås hans mobil - men inget svar. Signalerna gick fram precis som vanligt, men mobilsvar gick på efter att han inte svarat. Så jag ringde och ringde och ringde och ringde och ringde och ringde.... Fick en stor klump i magen av oro när jag inte fick tag i honom, samtidigt som jag också blev irriterad för att det såklart inte var roligt ifall vi fick åka iväg utan att veta var han var och att han kom hem till hundarna!

Jag väckte upp David som fick ge sig ut med bilen och leta, men ingen Henke och ingen cykel vad han kunde se..... Jag kunde inte äta någon frukost då jag hade så ont i magen - tänkte bara om och om igen, det får inte ha hänt honom något!!

Jacob sov hemma, skulle bli hämtad av sin farmor och farfar under lördagen sedan. Kändes ju inte bra att lämna honom heller.... Hur det nu var så gjorde vi oss färdiga i alla fall, jag väckte Jacob och förklarade för honom hur det låg till. Det var helt lugnt sa han att vi åkte - så 04.15 satt vi oss i bilen, en halvtimme senare än vi tänkt från början..... När vi står nere vid grinden, jag håller på och stänger den så hör jag ett motorljud på vägen som kommer från Sandviken-hållet. Ett litet hopp tändes hos mig.... Såg sedan att det var en stor taxibuss - hoppas, hoppas, hoppas tänkte jag - men vågade inte hoppas för mycket. Men jodå, den stannade utanför oss - och en lite halvlullig nöjd son betalade och klev ur.

Såååååå skönt det var att se att han var välbehållen!!! Mobilen hade han såklart glömt hos nån kompis - han hade hamnat på krogen i Sandviken och tänkt att han skulle ju vara hemma innan vi åkte så det var lugnt.... Jaja, ni som har tonårsbarn vet ju hur det är....

Värken i magen släppte och jag kunde koppla av under resan mot Ransäter..... Vi var där redan 07.20, så var nog tur att vi kom iväg lite senare - hade ju varit pinsamt att vara där före 07.00

Neeeej, nu är klockan alldeles för mycket - John Blund är beställd till 22.30 så bäst jag kastar mig i bingen nu, öppnar imorgon så tidig uppstigning. Fortsättningen på bloggen kommer imorgon...

 

Anna-Greta

2 augusti 2011 00:39

Det där känner jag igen, magont och en hundvaktande tonåring som tar det hela med ro.

 

Katarina H

2 augusti 2011 09:41

"Chilla mamma" brukar man få till svar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När Saffran gått drygt fem veckor i dräktigheten så gjordes ett ultraljud på henne, det visade sju valpar - alldeles lagom antal tänkte vi   Sedan gick tiden och hon blev inte så väldigt mycket tjockare, misstanken började gro på att hon kanske resor...

Igår kväll somnade hon in, kennel Barechos allra äldsta uppfödda hund   Hon blev 17 år och 10 månader, tänk bara två månader ifrån att fylla 18 år. Frisk och pigg in i det sista, ålderskrämpor har hon förstås haft på slutet. Men livsglädjen och glöde...

Som vid tidigare kullar kunde inte Joy hålla sig tiden ut, hon hade inte tid att valpa förrän på söndag men igår började hon bli lite orolig. Det började med att hon blev ganska så rejält flåsig, men svårt avgöra om det berodde på att det är så varmt...

I fredags styrde vi bilen norrut, närmare bestämt mot Fauske i Norge. Resan skulle visa sig ta hela 15 timmar, Jenny och jag startade från Sandviken 06.00 och hämtade sedan upp Emelie i Sundsvall. Det fanns flera alternativa vägar att köra dit, vi va...

I år var det äntligen dags för oss att åka till Torrevieja, Spanien igen    Vi var ett stort gäng som åkte, hela 11 stycken. Det var jag och David, Jacob, Henric med familj samt Davids bror Gustav med sina tre barn. Tyvärr kunde inte Thomas och Ellin...