Stella har verkligen varit rund om magen sista veckan, hon har pustat och stönat vilket har varit helt förståeligt med tanke på magens storlek. Hon hade tid på söndag att valpa, men ingen trodde nog att hon skulle gå tiden ut med tanke på hur tjock hon var. 

Ofta börjar tempen svaja upp och ner några dygn innan valpning, men för Stella har den varit stabil - legat mellan 37,9 och 38,2 hela tiden. I förrgår kväll (dygn 59) började hon bädda lite mer intensivt. Hon har bäddat under flera veckor, men nu var det lite mer som de brukar bädda när det är dags för valpning. När jag tog tempen kring 21.00 var den 37,9, men hon ville inte äta upp sin mat och hennes blick sa - nåt är på gång! Jag tog tempen igen innan jag skulle lägga mig vid 22.00 och då låg den på 37,5. Tempen sjönk aldrig lägre än så heller. Så den natten sov jag som om jag sov på en båt på öppet hav, hon flåsade och bäddade omkring så Stella och jag gungade omkring i sängen. 

Igår morse syntes det att det kommer bli under torsdagen, eller möjligen under natten till fredagen. Det är alltid svårt att säga exakt när det ska starta. Jag jobbade hemma hela torsdagen och Stella bäddade omkring i sängen vid mitt kontor - hennes blick sa också allt, vad är det som händer med mig?   

Hon ville gå ut ofta, och tja - var väl delvis för hon ville tömma sig innan valparna skulle komma. Men hon var också på jakt efter något bra ställe att krypa under, ett perfekt litet bo för sina små helt enkelt. Nu är det ju inte direkt vad jag hade tänkt mig så efter viss övertalan från mig gick hon med på att följa med in igen.

16.15 började hon krysta mitt i allt bäddande så då vet man ju att det närmar sig. Jag meddelade hennes matte Ulrika (som alltså är fodervärd åt Stella) eftersom hon ville vara med på valpningen. Sedan kokade jag sax, peanger och tråd och la i lite jodopax blandat med vatten. Stella hade ingen lust alls att valpa i valplådan utan hon envisades med att sängen är väl ändå det bästa stället för en valpning?

Alldeles lagom till när Ulrika kom så föddes första valpen.

 
Klockan 16.45 föddes alltså första valpen, en hanhund som fick namnet Zimon. Han vägde 380 gram. Möjligtvis att han har lite svaga tan-tecken som sin mor, men tiden får utvisa hur det blir med det. Ser ni vilket fint hjärta han har som teckning   

 
Stella var mycket undrande till var den där saken kom ifrån? Hon slickade lite på den, men det syntes att hon inte förstod helt vad hon skulle göra med den? Hon naggade lite på valpen och såg ut att vara ganska skeptisk till att det var något hon skulle befatta sig med.

 
Lilla Zimon fick ligga under filten så han höll sig varm, medan hans mor bäddade och bäddade och bäddade...

 
Hon fick kämpa lite för valp nummer två, och det var förmodligen också för att den var den största i kullen.

 
Efter en timme ungefär föddes då till slut valp nummer två, närmare bestämt kl. 17.46 En tik denna gång och hon fick heta Zina. Hennes vikt var 415 gram och i och med det alltså den största när de föddes. 

     
Bäddandet började om sen, hon var tydligt missnöjd de gånger vi försökte rätta till fällen så den låg bra utifrån vårt perspektiv.

 
Tredje valpen föddes kl. 17.56, en hanhund som vägde 365 gram. Han fick namnet Zandor. 

 
Nu gick det undan, redan kl 18.08 föddes nästa valp. En tik som fick namnet Zenta, hon väde 365 gram.

 
Femte valpen var en tik, föddes kl. 18.27 och fick namnet Zoraya. Hon vägde 285 gram och var i och med det den minsta i kullen vid födseln. Efter henne blev det en lite längre paus, de tömmer ofta första livmoderhornet och så blir det en liten paus innan andra livmoderhornet ska börja tömmas. Skönt för Stella att få en liten paus också.

 
Klockan 19.25 var det dags igen, då föddes valp nummer sex. En hanhund som fick namnet Zebbe. Han vägde 340 gram. 

 
Valp nummer sju föddes kl. 19.40, en till hanhund. Han fick namnet Zimba och vägde 355 gram. 

 
Ytterligare en hanhund föddes kl. 20.30, vikten var 365 gram och han fick namnet Zipper.

 
Varför inte ännu en hanhund när vi ändå håller på? Klockan 20.51 föddes Zoom, han vägde 335 gram. Här trodde jag det kunde vara slut på valpar, men två timmar senare (23.05) krystade hon igen och då föddes tråkigt nog en död valp, en tik. Alltid sorgligt - men inte helt ovanligt heller att någon av de sista valparna inte klarar sig när de har så pass många valpar som tio stycken. 

Efter allt var klart tyckte Stella att det var dags att förflytta valparna, hon tog dom ganska bryskt i munnen och var förmodligen på väg med dom till sängen innan vi lyckades stoppa henne! Är ju rent farligt för valparna när tikarna ska bära omkring på dom på det sättet. 

Men idag har nog varit nöjd med att ha dom i valplådan så jag hoppas det fortsätter så   

 
Nyfiknast i världen, lilla Vinna - men Stellas blick har sagt till henne att det är nog bäst hon håller sig på den sidan av grinden. 

Denna helg har spenderats i Mjölby där jag har haft nöjet att få döma i två dagar. Alltid lika trevligt att få förtroendet att döma andras hundar   

Jag valde att åka tåg till och från Mjölby denna gång, så himla smidigt att kunna kliva på i Sandviken och sedan framme i Mjölby efter ca 5 timmar, inget byte ens på hela resan. Skönt för då kan man jobba lite under tiden man är på tåget - stor skillnad mot när man åker bil. Det enda som är besvärligare är med bagaget, jag har aldrig sett att man kan rulla på resväskan - utan den måste lyftas på och det är inte så lätt för en klen människa som mig.

Mjölby stadshotell bodde jag bo, ett mysigt litet hotell och jag som normalt brukar ha problem med maten när jag är ute och reser fick äta mig mätt båda kvällarna. Det var buffé och det passar ju mig perfekt som är så kräsen med vad jag äter. 

Utställningarna hölls i ridhus, och det har alltid varit kallt där men under lördagen var det verkligen svinigt kallt. Vet inte om det berodde på att det var endast två ringar och inte så mycket folk & hundar i ridhuset? Men jag var så stelfrusen på slutet av min bedömning att fingrarna inte fungerade alls. Lite jobbigt. Till söndagen hade mina duktiga ringsekreterare fixat såna små värmepåsar som jag kunde hålla i händerna när det fanns tillfälle, så det gick betydligt bättre då.

Jag hade inte så många hundar att bedöma, men det var hög kvalitet. Väldigt nöjd med samtliga av mina BIR-vinnare, speciellt roligt att få döma så fina Field Spaniels och Curly Coated Retriever. Inte så ofta jag får tillfälle att döma de raserna.

Först ut på lördagen var Engelsk Springer Spaniel, och även om jag älskar att döma alla raser så är det alltid lite extra med dom. Av förklarliga skäl så är det rasen som fyller en stor del av mitt hjärta  

 
BIR & BIM på Engelsk Springer Spaniel

 
BIR & BIM på Amerikansk Cocker Spaniel

Tyvärr har jag inget foto på Field Spaniel, inte heller något från bedömningen på söndagen när jag dömde Tollare och Curly. Jag får skylla på kylan att jag glömde bort att ta foton.

 
På lördagen hade jag den stora äran att få döma Best In Show, och den här härliga springern blev BIS-1. BIS-2 var en otroligt fin cockertik, så mycket rastyp i henne. BIS-3 var en Clumber spaniel och BIS-4 en welsh, också fina representanter för sina raser.

Söndagen dömde jag inga finaler eftersom mitt tåg hem gick innan finalerna var färdiga. Dock såg jag att den fina Curlyn jag satt till BIR blev Best In Show   

Stort tack till mina domarkollegor för trevligt sällskap, och till arrangörerna för att jag fick komma att döma. Men allra mest tack till er som anmälde era hundar för mig - det blir inga utställningar utan er   

Mars månad börjar nästan alltid för oss med en resa till Birmingham i England, till utställningen Crufts    Lite av en tradition har det blivit för oss nu. Första året vi körde dit med egen hund var 2009 om jag minns rätt, det har väl inte varit varje år vi åkt dit sedan dess men en hel del vändor dit har det blivit under årens lopp.

För mig är det viktigt att hålla sig ajour med hundarna i rasens hemland, alla hundar håller inte topp-kvalitet där precis som lika som det är i andra länder. Men den korrekta typen ser man trots allt hos de flesta hundar där skulle jag säga, till skillnad mot i många andra länder. Sedan är det en alldeles speciell stämning där också, de år jag varit hemma från Crufts har det känts "tomt" på nåt sätt. Svårt att förklara.

Men i år var det då dags igen, denna gång var det bara David och jag som åkte. Ja, några hundar också förstås - närmare bestämt fem stycken. Vi hade sex anmälda - men kände de fick räcka med Oboy, River, Joy, London & Saffran.

Under flera år har vi kört samma rutt, men i år tänkte vi använda oss av en lite annan taktik. Resan startades hemifrån 01.45 från Sandviken, då hade vi fått sova några timmar före eftersom vi la oss extremt tidigt kvällen före.

 
När vi kom till Danmark så möttes vi av gröna fält, så härligt att det äntligen är på väg mot vår och sommar.

 
Fyra hundar hade vi i kombin på bilen och Joy fick åka i baksätet, med säkerhetssele och en bädd för just det ändamålet. Vi provade med London först men hon såg så lidande ut så vi testade med Joy istället och hon såg ut att trivas bra i baksätet hon   

 
Lunch på färjan mellan Rödby och Puttgarden, jag tog en Pasta Carbonara och nja, den var väl ingen höjdare direkt. 

 
Sååå underbart med klarblå himmel, och nästan vindstilla också. 

 
Temperaturen steg under resans gång, hela 19 grader var den uppe i som mest. Underbart   

 
Vi hade bokat en övernattning på vägen dit för första gången. Annars brukar vi köra på hela vägen till Birmingham och då vara där kring lunch ungefär. Då brukar vi vara helt slut. Men nu skulle vi alltså göra annorlunda. Så ett hotell var bokat i en liten by utanför Eindhoven, Nuenen. Det var ett litet hotell, inget fancy alls - men alldeles lagom för oss. Mysigt och familjärt kändes det, de hade också en restaurang med helt okej mat.

 
Själva området kring hotellet var otroligt mysigt. Det var som en liten park där, en kyrka och massa restauranger med uteserveringar. Det hade nog dagen före varit någon form av evenemang, firande där för de var och plockade bort en massa festgrejer när vi kom dit. I parken fanns en liten fontän och den var inte populär kan man säga hos hundarna. När jag kom ut på morgonen så fick först Oboy syn på fontänen, han morrade svagt och såg allmänt förskräckt ut. Då fick London se fontänen och hon blev jätterädd, varpå Oboy såklart fick bekräftat att den var jättefarlig! Det här hände medan Joy satte sig med rumpan emot fontänen och la ett litet lass där - hon såg inte ens något som var konstigt. Man känner sig så trygg när man går omkring med sina modiga hundar   

 
Utsikt från frukosten på hotellet.

Sedan blev det färd mot färjan i Calais, fortfarande så härligt väder.

 
Vid incheckningen till färjan träffade vi på våra vänner från Portugal, Vanessa och Joao.

 
En hel del hundfolk var det som skulle med denna färja som skulle gå 12.00

 
Alltså jag har väl sagt tidigare att jag är nästan kär i min bil, den är så fantastisk att åka i på såna här resor   

   
Vi har så roligt ihop på våra resor, så tacksam att David är lika förtjust i att resa och åka på hundutställningar som jag är   

 
Vanessa och Joao, ägare till Freya (CH Barecho Kiss The Sky). Hon var inte kvalificerad detta år så de reste med sin fina hanhund Gaudi istället.

 
Dovers vita klippor

Vi kom fram till hotellet vid N.E.C ca klockan 16.30, vi bodde även detta år på det Ibis hotell som ligger nära där vi går in på utställningen. Tar max 10 minuter att gå från hotellet så det är perfekt. Perfekt var dock inte det att vi hade bokat rummet för tre personer och de vägrade att ändra på det till 2 personer, det gjorde att rummet blev mer än lovligt dyrt. Inte så kul, och inte så man känner sig jättesugen att bo där igen faktiskt.

Desto roligare var att Yvonne och hennes syster Jo från Australien kom till hotellet på kvällen så vi fick umgås med dom och äta tillsammans. Yvonne har vi känt i många många år, ända sedan vi leasade deras hund Raptor och sedan åkte vi till Australien 2007 och bodde då hos dem. När vi åkte dit igen 2017 var vi gäster hos dem igen. Det var så fantastiskt att få ses igen, kändes som vi bara tog vid där vi slutade sist 2017. Nu får vi planera för en ny resa dit, ska vi ha samma intervall så blir det 2027 som vi kommer dit.

 
Utställningsdagen (lördagen) startade med engelsk frukost, så otroligt gott!

 
Utställningen är bänkad som det heter, varje hund som är anmäld har ett eget bås där de förr i tiden befann sig under tiden de inte var i ringen. Tror inte jag såg en enda hund som satt i ett sånt bås detta år, alla hade egna burar med sig.

 
Riktig katalog finns på Crufts, sånt gillar jag.

 
Först ut av våra hundar var River som tävlade i Yearling (som vår unghundsklass), han placerade sig som trea. 

 
Sedan var det Oboys tur i den stora Open class, den klassen är den klass som alla champions går i. 

 
Saffran blev fyra i klassen Yearling, alltså samma åldersklass som den River gick i.

 
Saffran

 
Eftersom Joy och London gick i samma klass, Open så var Jo snäll och visade Joy. Det såg jättebra ut tyckte jag, massor med tack för hjälpen med handling 

 
London som gick i samma klass, Open.

 
Leah, som bor i England, placerades som tvåa i klassen Good Citizen. Och ja, det är precis som det låter. De ska ha deltagit i någon form av lydnad eller liknande för att få delta i denna klass. Leah är nyligen parad så det ska bli så spännande att se vad det kommer att bli där   

Inga direkta resultat att hurra för kanske, men alla våra hundar skötte sig perfekt och jag är så stolt över att få visa upp så fina hundar, i mitt tycke. Lite överglada kanske, men det är precis så jag vill ha dom. Mycket liv och glädje ska det vara i en spaniel   

Vi hann inte med någon direkt shopping heller för bedömningen drog ut på tiden vilket gjorde att vi inte var kvar till slutet. 

 
David har en nyfiken skara som håller koll på honom när han packar bilen.

 
Vägen som vi skulle köra på var avstängd så vi hamnade mitt i nåt samhälle, tur då att vi hade både GPS och kunde köra efter de andra så vi hittade tillbaks på rätt spår igen. 

Vanligtvis brukar vi åka tunneln hem och då komma till Calais kring midnatt, sova på hotell där och åka därifrån morgonen efter.

Men nu skulle vi istället ta färjan tillbaka, den skulle gå vid midnatt och ta 1,5 timme - vara framme då 02.35 i Frankrike. Vi tänkte det skulle bli skönt att få sova på färjan åtminstone då 1,5 timme. Så vi tog med oss varsin filt och kudde, med sikte mot det ställe som kallades Quiet Lounge. Där borde vi kunna vila trodde vi. MEN, det var några skolklasser på resa med på färjan. Och som de gapade och skrek, och då i den tysta avdelningen där vi och flera andra satt som ville vila. Trots upprepade tillsägelser så fortsatte de att leva om, inga ledare eller lärare dök upp - inte förrän det var fem minuter kvar till vi var framme. De hade förmodligen legat och sovit nån annanstans i lugn och ro, eller suttit och druckit öl. Vi var ganska många som var upprörda där kan jag lova. Så otroligt dåligt att personalen på färjan inte kunde göra något åt det trots att jag var där och sa till om detta flera gånger.

Men enda fördelen med att bli så uppretad är ju att man blir pigg av det! Så David körde på fram till 05.30 då jag bytte av honom som förare. 

 
Frukost blev det i Tyskland och man kan väl säga att det fanns en hel del att önska där innan de kommer upp till engelsk nivå.

Sedan turades vi om att köra och nu var det ju dagsljus vilket gör att man automatiskt blir piggare. Det var inte heller mycket trafik, på söndagar kör inte lastbilarna i Tyskland och det underlättar ju mycket.

 
Lite shopping åt husse, hundvakt och liiiite åt matte också blev det på Bordershop.

Sen rullade färden vidare och klockan 01.15 rullade vi in på gården hemma - borta bra men hemma bäst