Barecho

Alla inlägg under februari 2016

Av Helene - 22 februari 2016 20:33

Tänk att det redan gått två månader sedan hjärntumören opererades bort, det både känns som igår när jag la mig på operationsbordet och ändå avlägset på nåt sätt...


Så dåligt jag mådde direkt efter operationen, det är otroligt stor skillnad mot nu måste jag säga. Inte för att jag är tillbaka där jag var innan operationen än, det är nog en bit kvar. Men jag mår bra, känner mig inte begränsad alls längre som jag gjorde i början när jag var orkeslös och det tog emot att göra många saker.


Jag har haft lite svårt att vila, men har försökt lyssna på kroppen och lagt mig på soffan när det tagit emot. Men det har varit sällan nu på slutet - så skönt när orken börjar komma tillbaka   . Konditionen håller jag på och arbetar upp - och jag tycker mig märka att den blir bättre och bättre, även om det går långsamt. 


För ett par veckor sedan var jag in på Endokrin-avdelningen på Gävle sjukhus för att lämna en hel del prover, de skulle då ta prov för att se om jag kan producera det livsnödvändiga hormonet kortisol själv samt även ta prov för de andra hormonerna som hypofysen har hand om.


Idag var jag så in på sjukhuset för att få svar på mina prover. Och det var väl inte så upplyftande direkt. Alla värden (utom det för hormonet som styr amningen, komiskt eller hur - det enda hormon jag absolut INTE behöver) låg för lågt, dvs hypofysen verkar ha blivit helt värdelös efter operationen... Det fanns ju en förhoppning i början att det skulle lösa sig själv, men det verkar inte troligt längre enligt läkaren. 


Jag har ätit en medicin för att jag har Diabetes insipidus sedan ett tag tillbaka och den måste ökas på - samt att jag dessutom måste börja äta Levaxin för att sköldkörteln inte fungerar som den ska. Förmodligen ska jag också börja ta sprutor en gång om dagen då tillväxthormonet ligger för lågt i värde, det är det som har hand om muskler osv. Det pratas också om att jag ska börja äta nånting för att jag har lågt värde av Östrogen, ev P-piller men det känns inte så lockande direkt eftersom jag har högt blodtryck och det då finns risk för proppar.. Men inte heller så kul att inte kunna sova på nätterna för att jag svettas så otroligt   .


Det enda som är direkt "farligt" i detta är att jag inte producerar kortisol själv - det måste man ha och jag har nu en bricka som jag alltid ska bära med mig där det står att om jag råkar ut för en olycka, infektion eller svårare sjukdom så måste jag till sjukhus för att få kortison intravenöst. Lika om jag blir magsjuk eller får hög feber - först ska jag öka dosen, men blir det för allvarligt är det snabbt till närmaste sjukhus som gäller. Att få kortisolsvikt kan vara livshotande och både fysisk stress och pyskisk stress kan utlösa det, så detta är det enda som känns lite obehagligt av denna komplikation av operationen. Allt det andra är bara att medicinera - visst kommer det att ta ett tag att hitta rätt dosering, men det känner jag mig inte orolig alls över. Även det här med att jag förmodligen måste äta kortison hela livet känns okej - när man tänker på att de varit inne i hjärnan och opererat känns det som att jag får vara glad att jag klarat mig så bra som jag ändå gjort   .

 

Nu till helgen ska jag iaf göra något jag längtat efter i många år sedan jag blev inbjuden. Jag ska döma Engelsk Springer Spaniel i England på en av deras Championship-shows, dvs. där Cert delas ut. Hela 135 ESS är anmälda och det är totalt 179 starter (eftersom hundarna där kan starta i flera klasser). Jag ser såååå otroligt mycket fram emot detta - hoppas jag ska få till en hel del kort som jag kan dela med mig av sedan. 


Sedan börjar jag jobba igen nästa vecka - det är också något jag ser fram emot, längtar tillbaka till det liv jag hade före operationen - även om det är lite stressigt och mycket att göra, det är ju trots allt då jag trivs bäst   !

ANNONS
Av Helene - 14 februari 2016 12:22

I fredags kväll släppte jag ut hundarna på baksidan på en lite snabb kissrunda. När jag ropade in dem så kom alla in utom Bertil. Jag ropade ett par gånger, men ingen Bertil kom in.... Han brukar komma som skjuten ur en kanon när jag ropar så jag förstod direkt att något inte stämde. 


David stod och lagade mat så jag sa till honom att vi måste gå ut och titta var Bertil är. Så efter att han lagt undan fläskfilén i tryggt förvar från hungriga långöronsmunnar gick vi ut för att leta. Det är inte mycket till belysning på baksidan så inte så lätt att se en liten svart hund - och någon ficklampa hittade vi förstås inte på (var är de när man behöver dem som mest??). Tur det finns ficklampa på mobilen! Vi ropade och ropade, men ingen Bertil syntes till... Inget gnäll hördes heller, så jag fick mer och mer ont i magen - var sjutton kunde han vara? Tänk om en varg tagit honom?? Eller att han skadat sig illa så han inte hörde oss? David gick runt hela staketet och stängslet för att se om han tagit sig ut från vår inhägnad. Men icke, det fanns inga spår ut från gården och eftersom det var nysnö gick det ju att se. 


Under tiden han gjorde det var jag nere på vägen och ropade ifall han skulle ha tagit sig ut dit på något sätt. Men ingen Bertil....


När jag kommer tillbaka in igen så kommer David med honom i famnen, det var en förskräckt liten affenpinscherpojke som satt i husses famn   .


David hade stått bara några meter ifrån honom och Bertil hade inte gett något ljud ifrån sig alls, som tur var lyste David där han stod och upptäckte att han stod alldeles intill husväggen. Han hade fastnat i någon form av snöre och stod helt paralyserad. Han rörde sig inte eller gnällde, bara tittade olyckligt på sin husse som befriade honom snabbt från snöret såklart...


Sååå rädd man hinner bli och så många tankar som hinner komma när de "försvinner" på det sättet. Kan säga att han var väldigt nöjd sedan på kvällen iaf när han fick ligga på mattes mage i soffan och mysa   .

 

Mysa i kontorsstolen är inte så tokigt det heller!


 
High five, eller ten kanske   

ANNONS
Av Helene - 12 februari 2016 08:46

I lördags var det dags för första utställningen för mig efter min operation i december. Jag hade både David och Carro med så det kändes tryggt, om jag nu skulle bli så trött att jag inte kunde visa hund själv. Vi hade ju med oss ett helt gäng med valpar som skulle göra debut, och tja - de var om möjligt ännu mer otränade än vad mina valpar brukar kunna vara...och det säger ju inte så lite...

Men allt gick bra, jag kände mig oförskämt pigg under dagen - mycket tack vare alla snälla ord från uppfödarkollegor och andra hundmänniskor, blir verkligen varm i hjärtat av att så många sa att de tyckte det var roligt att se mig tillbaka och att flera undrade över hur jag mådde   .


 
I första valpklassen hade vi med kullbröderna Mandel (Barecho Vital Player), se foto, och Marron (Barecho Viking Power). Båda fick HP och den som vann var Marron. Båda skötte sig över förväntan måste jag säga, svansarna gick hela tiden på dem - precis som den brukar göra på deras far   .


 
Curry (Barecho U Must Be The One) tävlade mot två andra tikvalpar i sin klass, hon vann klassen med HP. Hon skötte sig också helt okej, men lite bångstyrigare var hon. Rätt som det var tog det tvärstopp - då var köttbullen tvungen att komma fram för att hon skulle övertygas om att springa mer...


 
I BIR/BIM-valpklass I var det Curry som till slut stod som BIR-valp och Marron blev BIM-valp   


I den äldre valpklassen var det betydligt fler deltagare och där var systrarna Izza (Barecho Theme For A Dream) och Tootsie (Barecho Too Much Is Just Perfect) anmälda. Den sistnämnda hade vi lämnat hemma då hon behöver äta upp sig... Precis som sin mor var som ung så är hon väldigt kräsen med maten. Izza var överlycklig i ringen - så härligt att se den glädjen, men så många travsteg blev det kanske inte. Men vad spelar det för roll, sånt kommer med tiden   . Hon blev oplacerad i den stora klassen.


Enda hanhunden vi hade med oss var Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) och han vann först championklassen med CK och blev sedan bästa hanhund. Hans syster Yatzy (Barecho PS I'm The One) visades av sin ägare Anki - ett Excellent blev det i Öppen klass tikar, men dock ingen placering. Hon ska till att löpa så pälsen var väl inte helt på topp... Men så roligt att se henne igen, det var ett tag sedan sist!


Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) vann championklassen med CK, sedan visade Carro Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) i veteranklassen eftersom jag kände att min kondition var långt ifrån vad den varit förut.... Pärlan blev tvåa i veteranklassen med CK - hon blev sedan oplacerad i bästa tik, däremot vann hennes dotter Gizza som då blev bästa tik   .


 
Bäst i rasen (BIR) blev Gizza och Paco blev alltså BIM, dvs. bäst i motsatt kön   .


I cocker-ringen hade vi med några stycken också denna dag. Först och främst lilla Svea (Backhills Just Awesome) som vi tyvärr inte hann visa själv, men hon fick HP och blev BIM-valp.

 
Sedan var det fina Cesc (Barecho High Quality) som vann juniorklassen med CK. Inte placerad i bästa hanhundsklassen, men jag tycker han ser superfin ut nu och ser verkligen fram emot att han ska visas lite under våren   .


I öppen klassen hade vi med två stycken; Dennis (Barecho Go Ahead) och halvbrorsan Björkman (Barecho Flower Power). Dennis vann klassen med CK och Björkman placerades som fyra i klassen, även han med CK. Så i bästa hanhundsklassen var det tre Barecho-cockers med, så roligt   ! Den enda som blev placerad av dem var Dennis som blev trea och fick sitt första CERT, stort grattis till hans ägare!


I finalerna blev Curry BIS-2 valp och Gizza BIS-2, en hel del priser fick de med sig hem - så roligt att ställa ut på denna utställning då det alltid är fina priser i finalerna! Det är ju väldigt olika med det, vissa utställningar får man bara en rosett på och inget annat...


Jag var rätt så sliten efter utställningen - men glad ändå att få vara tillbaka igen och att jag kan göra det jag tycker är roligt. För det är väl okej att känna sig lite sliten emellanåt bara man kan få göra det man tycker är roligt och som ger en lite guldkant i livet   .


Sen var det kanske inte nödvändigt med en valpning direkt efter... men, men sånt styr man inte över... och såklart är vi jätteglada åt Pastas valpar också   . De föddes ju flera dagar för tidigt och var ganska små och åt lite dåligt i början, så jag har varit tveksam till om de alla skulle klara sig. Men det verkar vara gott gry i dem - nu har de ätit upp sig och är kraftiga och fina allihopa, samt att de äter bra. Jag är lite tveksam till hur många som är tan-färgade eftersom det var lite tunt med pälsen på huvudet på en del av valparna när de föddes. Inga foton togs på dem när de föddes heller, jag var helt enkelt för trött för det...

Men har tagit lite foton på dem nu iaf - och tilltalsnamn har de fått också   . Jag bestämde mig när de föddes att de ska få heta på W i denna kull och X i Nellies kull. Även om det blir i fel ordning rent alfabetsmässigt. Men att hitta på åtta namn på X kändes lite jobbigt... Fyra namn kändes lättare   .


 
Roligt att det är så många "heltecknade" i denna kull, inte för att det är något fel på de som är mycket vita. Men roligt med lite omväxling.


 
Angelo, brun/vit/tan hanhund


 
Basil, brun/vit hanhund


 
Conrad, brun/vit/tan hanhund


 
Duke, brun/vit hanhund


 
April, brun/vit tik


 
Blanche, brun/vit/tan tik


 
Connie, brun/vit/tan tik


 
Delilah, brun/vit/tan tik


Lite foton på Nellies valpar kommer här. De har just börjat äta mat själva och det går väl "sådär" kan man säga...

           

Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se