En vecka har gått sedan du lämnade oss, fortfarande känns det helt ofattbart – ingen av oss som stått dig nära har nog förstått att du inte längre finns med oss.

Så många frågor, så många varför, så mycket jag inte förstår eller vet. Men en hel del som jag också vet.

Jag vet att jag kommer sakna dig varje andetag i resten av mitt liv, jag vet att det kommer vara så tomt i fönstret där du alltid satt och väntade på mig när jag var borta, tomt på golvet bredvid min säng där du låg varje natt, tomt på promenaderna där du alltid gick strax framför mig och vände dig om då och då för att möta min blick. Jag vet också att du kommer vara en av de första av alla älskade fyrbenta som väntar på mig när den dagen kommer och vi får vara tillsammans igen.
Du fattas mig älskade Biggles <3

C.I.E NORDUCH NORDICCH PLJCH DKJCH JEUW-18 DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 NOV-19 HeV-19 FIV-19 NORDV-19 Barecho Bring The Gold ”Biggles” (170815-221004)

Jag förstår att det kan vara av intresse för andra att veta vad som hänt honom. Han var ju bara fem år gammal och trots allt en av de Eng. Springer Spaniels i Sverige som många visste vem var. Men det jag däremot inte kan förstå är att man inte kan visa oss respekt och ta hänsyn till att vi berättar vad som hänt när vi känner att vi orkar. Att man inte har viktigare saker för sig än att snoka runt bland våra vänner för att få reda på varför han dött? Varför? Det har eller kommer aldrig vara någon hemlighet det som hänt, tror nog att alla som känner oss och känt med oss i denna sorg förstått att tids nog kommer de som vill få reda på vad som hände Biggles. Det är inte heller så att det är något som klassas som ärftligt som han drabbats av, och är det så att rykten ändå kommer uppstå att han dog av nåt dylikt – ja då får det vara så. Inget kan bli värre än det faktum att vi förlorat honom   

Några dagar efter utställningen i Eskilstuna blev Biggles lite tung i buken såg det ut som. Han var dock precis som vanligt i övrigt. Men bukomfånget ökade och på torsdagen förstod vi att han hade en hel del vätska i buken. Veterinärbesök dagen efter i Gävle och där fick vi bara dystert besked. Prognosen var inte bra, han hade vätska i både buken och brösthålan men var just då förhållandevis pigg ändå. Prover togs och värdena var normala, som på lever och njurar t.ex – däremot var det nåt med blodkropparna som inte såg bra ut så cancer misstänktes. Vi fick vätskedrivande medicin som skulle hjälpa att få ur en del av vätskan samt en remiss till Universitetsdjursjukhuset i Uppsala, eftersom veterinären i Gävle inte hade dom resurser som behövdes för att utröna var vätskan kom ifrån.

Vi ringde till Ultuna direkt på fredagen, men man kunde inte boka en jourtid utan vi skulle ringa igen på måndag. Jaha, så gjorde vi också men då sa de helt annorlunda – vi hade visst kunnat boka en tid så nu skulle vi åka så snart vi kunde dit. När vi kom dit undersöktes Biggles med ultraljud och det var en hel del vätska nu i buk och brösthåla. Hjärtat undersöktes av en ”specialist”, men det fanns inget fel där. De tog prov på vätskan i buken för att se vad den bestod av, veterinären trodde lymfvätska. Sedan kunde de inte göra så mycket mer förrän de hade svar på det provet och det skulle dröja. Veterinären ville ha kvar honom där men vi ifrågasatte om något skulle göras med honom under kvällen/natten? Men nej, inget skulle göras då varför vi sa att då kan han lika gärna få komma hem och sova hemma där han mår bäst. Och jo, det höll ju veterinären med om då eftersom vi förklarade att han inte alls mår bra av att stanna kvar. Biggles har alltid avskytt vara hos veterinären.

Biggles natten hemma efter första besöket i Uppsala

Klockan 07.00 skulle vi vara tillbaka morgonen efter och det var vi också, han skulle ha sövts och skiktröntgats 10.00 – men den blev framflyttat till 14.00 fick vi ett opersonligt SMS om. Sedan hörde vi inget mer. Vi visste ingenting, skulle vi hämta honom? När isåfall? Eftersom vi inte hört något från någon veterinär där och inte kunde få något svar heller när vi ringde så åkte vi dit. Väl där fick vi träffa en annan veterinär som inte kunde säga något alls egentligen. Dom såg inget på röntgen, men prognosen var fortfarande dålig. Vi sa det att vi förväntar oss att man på ett universitetsdjursjukhus ska kunna ta reda på vad som är felet på en hund som varit fullt frisk, 5 år gammal och som helt plötsligt blivit dödssjuk. Mest undanflykter om hur svårt det var att veta vad som var fel – det var vad vi fick höra.

Han måste bli kvar under natten sa dom för han skulle då ”äntligen” tömmas på vätska. Fruktansvärt var det att åka därifrån utan att få träffa honom, men vi förstod ju också hur uppslitande det skulle vara för honom om vi gjorde det och sedan lämnade honom igen. Jenny krävde att få se hur han hade det så de gick iväg och tog ett foto på honom som de visade henne sen. Jag klarade inte av att se det. Men på det fotot såg han ut att ha det bra, hade vatten och låg lugnt och tittade bara.

Dagen efter fick vi hämta hem honom och då fick vi också veta att vätskan var mestadels gallvätska. Då började de också prata om att det kunde vara en cancerform som hette Mesoteliom, en cancer som är i cellerna runtomkring organen och därför är nästan omöjlig att se på röntgen. Veterinären sa också att om vi har tur kan det vara någon form av autoimmun sjukdom och då kan kortison hjälpa. Så han sattes på stark kortison-kur, det var vad som gjordes - den enda behandling som egentligen gjorts på hela tiden.

Biggles var överlycklig att få åka med i bilen hem, så bråttom hade han och nu var han pigg som vanligt igen. Lite vätska kvar i buken, men annars mådde han bra.

Dock hade han stora problem med magen, han bajsade sprutdiarré och behövde gå ut ofta. När jag tänkte efter hade han varit lite dålig i magen till och från under sommaren, inte diarré men inte helt fast heller. Magen hade också känts lite hård nån gång. Inget jag tänkt något mer på då, men nu när allt det här hände så fick det ju en att fundera om han kan ha haft detta en längre tid utan att ha visat något mer?

Magen blev inte bättre, vi testade allt som går att testa – men inget hjälpte. Hans muskler försvann mer och mer, av kortisonet då i första hand trodde veterinären. Lite vätska kom tillbaka i buken, men annars var han rätt pigg och glad. Aptiten var inte densamma som förut, han åt inget i matskålen – om han matades från matbordet gick det dock alldeles utmärkt, så det var så han åt under sin sjukdomstid.

Biggles filmad 1:a september, lekfull ändå fast han var sjuk. Ni ser på sidan där de rakat bort all päls då han skulle tömmas på vätska samt skiktröntgas.
 

Vi var till Ultuna flera gånger, men inga svar – veterinären trodde fortfarande på denna cancerform som han pratat om tidigare. Jag sa till slut, att vi är rätt less nu på att ni tror så mycket. Har ni pratat med några specialister om det här? Det känns som ni redan bestämt att han ska dö så ni inte lägger några resurser på honom? Men betalt vill ni gärna ha (ca 60000:- hade det kostat oss hittills). Men då blev veterinären jättesur på oss, för han hade minsann ansträngt sig så mycket och om vi inte var nöjda med honom ville han inte heller ha vår hund som patient. Lite märkligt kan jag tycka att säga så. Nånting måste vi väl få kräva också som ägare till en sjuk hund? Vi är otroligt besvikna på hur lite hjälp vi fått på Universitetsdjursjukhuset i Ultuna, vi känner noll och inget förtroende för dem alls efter detta. Att det inte gick att rädda Biggles kan ingen rå för, men kommunikationen mellan veterinären och oss har varit rent usel. T.ex skulle han ringa en dag, men det hände inte. Och visst sånt kan hända, man blir sjuk eller vad som helst. Men då hör man väl av sig på nåt sätt, ett SMS från djursjukhuset om att han ringer nån annan dag? Nä, hit åker vi inte mer om vi inte är absolut tvungen. Och när han hörde av sig någon dag efter att Biggles gått bort så var hans kommentar att visst beklagade han sorgen - men nu kunde han slappna av. Vem säger så till en ägare som precis har förlorat sin hund? Det hade räckt bra att säga han beklagade sorgen...

Så första helgen i oktober blev Biggles allt sämre, han sov mer. Ville inte följa med mig ut på samma sätt längre och livsgnistan i hans blick försvann. Han var då jättetunn och alla muskler hade försvunnit i hans huvud och på de flesta andra ställen också. Han tittade på mig med en blick som sa – Hjälp mig matte    Så till slut var vi tvungna att inse det inte fanns mer att göra. Som tur var kunde distriktsveterinären komma hem och låta honom få somna in hemma på golvet, där han brukade ligga och sova mest och där han älskade att vara – tillsammans med mig och Jenny omkring sig, dom två han älskade mest så drog han sitt sista andetag. Nu slapp han lida själv, nu är det bara hos oss lidandet och saknaden är och det är den enda trösten i alltihopa nu.

Det kommer ta lång tid för mig att klara av prata om det här, så om jag får be om något så är det att ni inte pratar om Biggles bortgång när vi träffas om jag inte tar upp ämnet själv, tack   På nåt sätt måste ju livet gå vidare ändå, och Biggles skulle inte velat att jag grävt ner mig hemma. Så för hans skull ska jag försöka ta mig ut ändå på utställningar och annat, även om det aldrig blir detsamma utan honom.