Sent tisdag kväll var det dags för Blingen och Cosbys valpar att komma till världen   

Blingen var väldigt lugn hela dagen före och hon åt alla sina mål mat (är man riktigt glupsk så är man...). Jag har haft nån tik som gjort så tidigare och då har de kräkts upp maten när första valpen kom, men inte Blingen inte - man måste ta tillvara varje liten tugga mat förstås   .

 
Första valpen föddes klockan 23:05, en rejäl hane som vägde 440 gram. Han fick namnet Whisky.

 
Inte långt därefter föddes valp nummer två, en tik som heter Wanda. Hon föddes kl 23:18 och vägde 370 gram.

 
Tredje valpen kom nästan direkt därefter, klockan 23:22. En tik som heter Winter och hon vägde 400 gram.

 
Valp nummer fyra föddes klockan 23.58, en hanhund som heter Wasco. Han vägde 346 gram och är i och med det den minsta i kullen. 

 
Klockan 01:35 föddes valp nummer fem, en hanhund som vägde 366 gram. Han fick namnet Wiggo. 

 
Tio minuter senare, klockan 01.45 föddes valp nummer sex. En hanhund som hter William och som vägde 450 gram. 

 
Sedan kom kullens "bjässe", sällan vi har valpar som väger mer än 500 gram när de födes. Men hanhunden Wilmer som föddes klockan 02:55 vägde hela 504 gram. 

 
Sista valpen föddes klockan 03:49, en till tik till vår stora glädje! Hon fick namnet Wynja och vägde 414 gram.

Förra helgen fick vi äntligen åka på utställning igen   , som vi hade längtat   . Vissa tycker det är patetiskt säkert hur man kan längta så mycket efter nåt sånt när det är en pandemi som råder, men det är lätt att tycka så om något man inte brinner för och tycker är så otroligt roligt som vi tre (jag, Jenny och David) faktiskt tycker det är. Jag tycker såklart det verkar helt onödigt med alla sportevenemang, det gör ju inte mig nåt om de ställs in för jag är inte alls speciellt intresserad av det. Men jag har full förståelse för att de som brinner för just det saknar och längtar till de kommer tillbaka på samma sätt som förut.

Lite fundersam blir jag när jag läser om hur skönt nästan alla verkar tycka det är nu utan utställningar? Det är ju alltid frivilligt och vill man inte ställa ut så låter man väl helt enkelt bli, eller hur? Är man cyniskt lagd kan man såklart kalla oss "uställningsidioter" som skiter i allt bara man får ställa ut och att då vinna skulle vara huvudorsaken till att vi vill ställa ut våra hundar. Tja, det är upp till dem. Men för oss är det en livsstil, jag saknar allt - precis allt. Allt planerande före, packandet, tidiga morgnar, pratet tillsammans i bilen (safe area för allt prat, det som sägs i bilen stannar i bilen   ), pirret i magen på väg till utställningen, lukten och ljudet som är på utställningsplatsen, kikandet i katalogen - vilka är där?, umgänget med likasinnande, granskandet av andras hundar, stämningen som är på utställningen, själva tävlingsmomentet, utpackning i bilen och allt efterprat i bilen på vägen hem - I Love It   . Kalla mig knäpp om ni vill, det är så jag är i alla fall. 

Och såklart tycker jag inte att det är värt att riskera nåns liv för detta, men jag jobbar på en förskola. Jag är helt övertygad om att det är på mitt jobb det är störst risk för mig att smittas eller smitta andra. Jag är van med att det är smitta kring mig hela tiden; förkylningar, magsjuka, influensa - ja allt är jag van med att det finns risk att smittas av på mitt arbete. Näst störst risk att smittas/smitta andra tror jag det är på matbutiken. Jag tror helt ärligt ingen åker på något evenemang om man har symtom, så klok tror jag alla är. MEN, mat måste man handla även om man har symtom så där tycker jag mig ofta se snoriga, hostande människor. 

Så nej, ingen av oss kände någon oro att smittas eller smitta andra när vi åkte på utställning förra helgen till Rostock i Tyskland. Gör man det så stannar man förstås hemma. Vi var bara så himla glada att få komma iväg och få lite "normalt" liv - om än bara för en dag   .

Danmark kändes som ett osäkert land att åka genom varför vi valde att boka färja mellan Trelleborg-Rostock. 

 
Färjan skulle gå 22.00 från Trelleborg och vi kom dit i bra tid för att mata och rasta hundarna. Sedan åkte vi in till centrala Trelleborg för att vi också skulle få mat. Vi parkerade på ett litet torg och där var det tivoli - jag trodde man inte fick anordna sånt nu men enligt personalen på restaurangen hade de haft tivoli där nästan hela sommaren.

 
Det var otroligt trångt på bildäck både på färjan dit och hem, kändes lite olustigt att stå helt inklämd mellan lastbilar. Något larm typ tjöt för fullt och det syntes hundarna tyckte det var lite läskigt, inget alternativ för oss att ha hundarna på bildäck under resan. Jag skulle inte koppla av om de låg i bilen. När vi skulle köra av färjan hade det parkerats en bil med släp på en ramp och bakom stod det en bil med typ en del där hundarna är på lastflaket. När så bilarna skulle köra ut åkte släpvagnen ner på bilen bakom, det blev ingen värre krasch - men inte skoj. Undrar just vems fel det är en sån gång? Man har ju inte direkt nåt val var bilen ska ställas på bildäck, är ju bara att parkera som personalen säger. Men inte sjutton skulle jag ha valt att parkera och starta i sån uppförsbacke med släpvagn när bilen bakom står typ 5 cm ifrån. Nåja, ingen blev skadad som tur var - bara bilarna. 

 
Bigge myser med Jenny i sängen   

 
Vi satt kvar i bilen en stund för vi ville inte stå i värsta trängseln vid insläppet. Det där med avstånd kan man nog säga att vi i Sverige är bättre på än tyskarna generellt. Och munskydden var det lite si och så med - många hade dem under hakan. 

 
Inne i hallen fanns det gott om utrymme. De hade valt att ha de flesta ringarna utomhus och det var inga problem för det var underbart höstväder denna dag, typ 22 grader och sol   . Vår ring var dock i ett hörn inomhus, gott om plats runt ringen och alla hade munskydd på så gott som hela tiden inomhus. 

 
I stolen hittade vi spår av Elis, ett gäng med småbilar   

 
Munskydd på - det hade ju David och jag vant oss lite med i Spanien. Men undrar jag hur mycket det hjälper? Till exempel ville domaren ta i hand i ringen, vilket normalt sett är trevligt, men Jenny och jag ville inte det och domaren förstod självklart. Personligen undrar jag om inte det är värre att ta i handen än att vara utan munskydd?

 
Mycket nöjda att få vara på utställning   

 
Ringen var väldigt liten och mattorna var lite läskiga eftersom de gled isär när man sprang. Men bra med mattor, det är ju mer än vi brukar ha på vår största utställning Stockholm hundmässa. 

 
Biggles blev BIR, han fick också CACIB vilket gör att vi nu kan ansöka om hans internationella championat!

 
Biggles igen   

 
Tiril gjorde debut på denna utställning, hon vann tikarnas juniorklass och blev utsedd till Bästa junior i rasen.

 
Yalla vann hanhundarns öppen klass.

 
Debut var det också för vår juniorhane Oboy, knappt 10 månader gammal. Han skötte sig jättebra, lite glädjehopp i ringen men hellre det än att de är rädda. Han placerades som tvåa i hanhundarnas juniorklass. Foton nedan är också på Oboy. 
 

 
Tiril

 
Oboy igen

 
Lincoln (Gizzas bror) vann hanhundarnas veteranklass. Det var otroligt roligt att få se honom igen, sån glädje han visade i ringen - underbart att få se dom i så fin form i denna ålder (9,5 år)   

 
Biggles och Currys son Melvin ställdes också ut, jättekul att få se honom - han har verkligen stor potential även om  han än så länge har en del utveckling kvar. Han placerades som nummer tre i hanhundarnas juniorklass. Superfint visad av Vanessa   

 
Biggles igen.

 
I grupp 8-finalen placerades Biggles som BIG-3

 
Vår uppfödargrupp var vi otroligt nöjda med själva, tre hanhundar som vi är mycket stolta över; Biggles, Oboy och Yalla   . Dock fick gruppen ingen placering i finalen. Stort tack till superduktiga Vanessa som hjälpte oss i gruppen genom att visa Yalla   .

Mycket nöjda åkte vi sedan mot färjan, den var nästan 50 minuter sen iväg och kom ändå fram i tid på söndag morgon strax före 06.00

Yalla och Biggles var mycket nöjda att få resa igen, de ville knappt gå ur bilen under hela resan - tror de hade saknat detta lika mycket som oss