Jag ska absolut vaccinera mig mot Covid-19 så snart jag bara kan   . Jag är så otroligt tacksam för de forskare och övriga som ägnat timtals åt att framställa detta vaccin som förhoppningsvis kommer låta oss få våra liv tillbaka. Jag vet, det är inte speciellt synd om mig för jag har mat, tak över huvudet och jag samt mina anhöriga är än så länge friska. Men just känslan av att jag inte får göra allt jag vill göra längre, för mig är det jobbigt rent mentalt - jag känner mig instängd och har svårt att sova och ha någon energi för att göra något överhuvudtaget. 

Men det är inte största anledningen till att jag kommer vaccinera mig så snart jag bara kan. Nej, det finns många många som har det betydligt värre än vad jag har det förstås. Jag tänker först och främst på all sjukvårdspersonal som sliter som djur för att ta hand om alla sjuka, som såklart är betydligt fler nu än normalt. Men sen också alla som verkligen fått isolera sig, äldre och de i riskgrupperna - som inte fått träffa ens sina närmaste anhöriga under snart ett års tid, det är verkligen hjärtskärande att tänka på   . De riktigt gamla som kanske inte har många år kvar att leva, och så ska de bli berövade ett av de sista åren - eller kanske rentav det sista året i sitt liv. Det är så otroligt sorgligt. Lika de som inte fått ha anhöriga med när de somnat in pga smittorisken. Fruktansvärt, verkligen. Samma sak för de som inte fått varit med på begravningar och tagit farväl ens där, pga att man inte får vara fler där en ett visst antal.

Vi har också de som förlorat sina arbeten och lever i ovisshet vad det gäller framtid och ekonomi, det behöver man ju inte vara Einstein för att förstå att det tär på en att leva så. 

Alla är vi förlorare på något sätt genom denna hemska pandemi, vissa mer och andra mindre. Men att fortsätta leva såhär år efter år, det går ju bara inte. Så jag ser det verkligen som jag gör en tjänst för hela samhället genom att vaccinera mig. Det finns inget hinder för mig att vaccineras, så ännu viktigare då att jag gör det så att de som inte kan av medicinska skäl slipper men ändå kan känna sig trygga ute i samhället. 

Biverkningar är många rädda för, men det är för mig helt obegripligt faktiskt. All medicin, alla vaccinationer vi fått under årens lopp - allt finns det biverkningar till. Jag som äter fem olika mediciner varje dag, samt tre vitamintillskott - jag får förstås en hel del biverkningar av dessa. Men jag är så innerligt tacksam för att någon tagit fram dessa mediciner som gör att jag kan leva ett bra liv ändå, trots de komplikationer som skedde vid min operation av hjärntumören.

Så jag uppmanar verkligen alla att vaccinera sig, känner ingen tvekan alls att mina barn och barnbarn ska vaccineras också. Jag inser ju att de som framställt detta vaccin har testat och testat och att de inte skulle låta oss vaccinera oss om det fanns någon risk för katastrofala följder. De har helt andra kunskaper i detta ämne än vad jag har. Och OM det nu skulle innebära att jag olyckligtvis fick någon värre biverkning av det så skulle jag ändå känna att om det var det som krävdes för att alla andra skulle få sina liv tillbaka, då skulle det vara värt det. Kanske lätt att säga innan något har hänt, men olyckor och sjukdomar kan ändå hända. Det vet vi ju alla, inga garantier finns för något. Men jag vet inte hur länge till vi alla orkar ha det på detta sätt. Jag hoppas och tror att vi alla kommer få tillbaka våra liv igen under 2021 - så jag längtar verkligen till det blir min tur att få vaccinera mig   

... och alla oturskorpar som klagar om att 2021 kommer bli lika illa, er lyssnar jag överhuvudtaget inte på. Jag hoppas och tror att vi till sommaren kommer kunna återgå till det mesta i normalt läge, det är vad jag vill tänka för att må bra. Skulle det sen inte bli så - ja då är det så, men mina tankar vill jag fylla med hopp och en positiv framtidstro   . Man kan väl säga att jag har haft rätt mycket fel i mina gissningar vad det gäller Covid-19. Jag minns när vi först förstod att det var "lite" allvarligare än andra virus. Först trodde jag ALDRIG någon utställning skulle bli inställd, sen tänkte jag att jaja - i mars då kanske, men sen ska det väl vara lugnt? Tyckte sen att finska kennelklubben var väldigt överdrivna som ställde in alla utställningar maj ut - haha, så fel jag hade kan man väl säga - men men, jag har nog klarat mig relativt bra förra året tack vare att jag på nåt sätt ändå lyckats tänka att snart så, snart är det över! 

Och nu känns det också så skönt att vaccinationerna har startat - längtar redan till det ska bli min tur att få vaccinera mig   

Som bilden ovan känns det ju lite så någon minnesblogg med året som gått hoppar vi över denna gång tror jag     

Nyårsafton firades lugnt här hemma - eller lugnt och lugnt, det blev lite "drama" ändå till slut   . Vi hade bestämt sedan tidigare att förrätten skulle Jacob och hans flickvän Frida göra utifrån helt eget val, varmrätten skulle David och Henric göra och efterrätten skulle Jenny och Viktoria göra. Ja som ni märker var det ingen som ville ha med mig i sitt matlagningslag - men jag tog på mig uppgiften att städa upp efter deras matlagningar så jag hade att göra ändå kan man väl säga!

 
Ett foto från vår andra julklappsutdelning när Frida var med - hundarna ville såklart delta de också.

 
Medan de startade med sin matlagning gjorde Freja och jag det vi kan bäst, såg fina ut på kort   

 
Jenny och Elis vilade upp sig före maten 

 
Jacob och Frida i full koncentration

 
Deras förrätt var supergod, öppen lasagne hette den

 
Jag älskar verkligen vårt nya hus med det stora öppna utrymme som finns där vi alla kan umgås   

 
David och Henric samsas bra i köket

Det blev oxfilé som de gjort i Sous-viden som David fick i julklapp av mig. Jag som inte gillar nötkött speciellt mycket tyckte det blev supergott, så den julklappen kommer nog användas en hel del känns det som! Fotot är på Davids tallrik, på min var det Lohmanders Bea-sås (jag gillar inte sån hemmagjord) och inte hade jag nån sparris på min tallrik heller   . Henric som inte äter kött eller fisk åt en stek gjord på svamp och valnöt, såg god ut den också även om den var lite lös i konsistensen.

 
Henric och Freja   

 
Spelet Catan har gått varmt här hemma sedan julafton, jag spelade en gång - men nja, var lite för långsamt med all byteshandel för min smak. Men de andra verkar tycka det är väldigt roligt! Jag föredrog att fortsätta med mitt pussel istället.

 
Så fina ihop Jacob och Frida   

 
Supergod efterrätt med kladdkaka i botten och som nån chokladmousse ovanpå, maräng och hallon   

   
Elis fick förstås en egen efterrätt i form av en bil, Jenny vet vad han vill ha    

Vid tolvslaget ville Henric, Viktoria, Jacob och Frida gå ut - jag tycker det är alldeles för kallt (hade ju klänning på mig så då kan man ju inte gå ut), så David och jag satte oss inne för att titta på TV vid tolvslaget och skåla in nya året där! Så himla typiskt att vi missade vad som hände utanför vårt fönster, ute på altanen gick Henric ner på knä och friade till Viktoria        Så nu har vi verkligen något att se fram emot, ett bröllop   !