Kennel Barecho

Alla inlägg under november 2015

Av barecho - 26 november 2015 08:51

... ska tumören vara bortopererad om allt går enligt planerna. Jag ska skrivas in på sjukhuset tisdagen den 15 december och ska sedan opereras dagen efter, på onsdagen. 


Det känns lite både och nu när jag har ett faktiskt datum när det ska ske. Såklart kommer det att bli skönt när det är över, men visst finns oro också över själva operationen och hur jag kommer att må och vara efter den. Men det är väldigt få och korta stunder jag tillåter några negativa tankar kring detta. Vill absolut inte att de ska slå rot och att jag ska känna ångest och må dåligt över detta. Såklart är det inte roligt att ha en hjärntumör och att få genomgå en operation i hjärnan. Men, ingen vet vad morgondagen erbjuder och vad som helst kan ju faktiskt hända - även för de som inte ska opereras. Så jag känner mig i det stora hela inte så orolig, jag har läst ALLT på internet snart om den typ av hjärntumör jag har (meningiom) och tja, jag är väl snart färdig läkare nästan   ! Ju mer kunskap ju lugnare är jag, så fungerar det förstås inte för alla - men för mig är det så. 


Fortfarande känner jag mig pigg och frisk (förutom att jag är hemma just nu pga feber och förkylning, men det kan nog inte tumören lastas för) och jag lever livet precis som jag alltid har gjort. Två veckor före operation får jag dock inte använda viss form av smärtstillande, t.ex Treo så hur det ska gå får vi ju se.... De som känner mig vet att jag är rätt så flitig användare av det..


Jag försöker förbereda så mycket som möjligt här hemma för att underlätta under tiden jag ligger på sjukhuset. De vuxna hundarna är det inga problem med, men om någon känner för att låna hem en valp under tiden från mitten av december och någon/några veckor framåt får ni gärna säga till! Om allt går som det ska kommer jag hem bra precis till julafton, men om det blir några dagar efter jul så går det också bra. Barnen är ju stora nu och vilken dag vi firar jul bestämmer vi ju själva, viktigast att vi får vara tillsammans och får äta lite gott och så julklappar förstås!


Förresten är inte december och jultiden något jag ser så väldigt mycket fram emot, december är nog den månad som är den tyngsta för mig personligen. Så mycket negativt har hänt i december genom åren... Samtliga mina missfall har jag fått i december, Malin dog några dagar före julafton, jag och min förra man bestämde oss för att skiljas kring jul, det hemska och svekfulla beskedet från SKK kom någon vecka före jul, företaget där David jobbar gick i konkurs några veckor före jul och nu ska jag operera bort en hjärntumör en vecka före jul... ja, det finns säkert något mer också som jag inte kommer på just nu. Så att jag längtar till januari förstår nog de flesta! Såå skönt det ska bli när allt detta är över. 


Jag förstår att det inte är så lätt för folk att veta hur de ska reagera när någon drabbats av en hjärntumör. Men att säga saker som att jag ska sluta äta socker, eller börja äta bättre det tycker jag faktiskt inte är speciellt taktiskt eller ens snällt. Nu är jag inte den som bryter ihop i första taget, men det känns lite märkligt att få påståenden som att jag får nästan skylla mig själv för att jag fått en tumör i hjärnan. Jag är helt övertygad om att INGEN rår för själv när de drabbats av något dylikt som en hjärntumör, utan shit happens helt enkelt! Det som är viktigt i livet tror jag däremot är att må bra och trivas, skratta mycket, umgås med de som ger en energi och som tycker om en för den man är, äta det man tycker om, göra det som man tycker är roligt - leva under tiden man lever helt enkelt, för som det sägs - "en dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva".     


Stora Stockholm blir alltså min sista utställning på ett tag, när nästa blir beror förstås på hur snabbt jag återhämtar mig vilket är omöjligt att veta något om än. Om jag får be om något så är det att det inte ska bli något prat alls om min operation och tumör under den utställningen, jag orkar inte med en massa som att vi aldrig skulle ses igen osv. För det första hatar jag avsked i alla former, gillar knappt att säga hejdå överhuvudtaget. Så snälla - inget annorlunda alls, inga kramar med lycka till osv... Jag förstår att det görs med vänlighet, men jag orkar inte med sentimentala saker samt medlidande. I skrift går bra (personliga meddelanden eller på FB) och det uppskattar jag verkligen, men inte något medlidande eller sorgligheter när vi träffas - hoppas ni förstår att det inte är illa ment, bara ett sätt för mig att klara detta på bästa sätt och att det inte är något att vara rädd för   ! Jag känner mig lugn själv, men om alla andra beter sig som att jag nästan ska dö - ja, då vet jag inte hur länge till jag är lugn...


Så tänk gärna på mig när jag opereras, men tänk positiva tankar, tänk att allt kommer gå bra så är jag säker på att det blir så     . 

Av barecho - 6 november 2015 15:27

I måndags fick jag så kallelsen till Akademiska i Uppsala, ni som läste mitt förra inlägg ang min hjärntumör kanske minns läkaren med gröna håret? Hon sa att hon trodde det skulle ta en månad ungefär innan jag blev kallad då min hjärntumör förmodligen inte klassades som akut. Knappt fyra veckor tog det så det var ungefär den tidsrymd hon nämnde, bra att något verkar fungera som de sagt även på Gävle Sjukhus   .


Jag blev kallad till ett mottagningsbesök som det stod i brevet, det sa inte mig speciellt mycket men efter lite googlande såg jag att det var vad de kallade första besöket hos dem. Alltså det besök när vi får träffa en läkare som berättar mer kring min tumör och vad som bör göras åt den. Skönt att äntligen få lite klarhet i det!


David följde med mig dit, jag är ju mycket för att jag ska göra saker själv - men självklart kändes det tryggt att ha honom med, och säkert för honom också. Det är ju så lätt att man glömmer säga något som sagts, eller att man glömmer ställa någon fråga. 


Läkaren hämtade oss i väntrummet tre minuter innan tiden jag fått, lite imponerad blev jag allt då! Oftast får man ju vänta och vänta och vänta i väntrummen... Vi fick träffa en läkare med ett isländskt namn, han verkade okej - men lite oengagerad kan jag tycka. Han är säkert väldigt kunnig och jag förstår att sånt här är vardagsmat för honom, men det är ju det inte för oss (lyckligtvis). Han pratade otroligt långsamt och jag vet att man inte ska irritera sig på sånt, men jag vill alltid att allting ska ske snabbt så jag vill nästan säga till alla som är sådär sävlig att de kan skynda på lite! Nu bet jag mig i tungan och sa inget förstås, något har jag iaf lärt mig under alla år jag levt så jag satt tyst och log jakande åt det han sa. 


Så värst mycket information vet jag inte om vi fick, eller om det var så att jag uppfattade det på det sättet eftersom jag har läst i princip allt som går att läsa på internet om just den typen av hjärntumör som jag har, meningiom.

Men, i stora drag så visade han lite på bilderna från min röntgen var tumören satt - han ritade också på ett papper och försökte förklara hur tumören satt i förhållande till större blodkärl osv. Synnerverna från båda ögonen går ihop i en gemensam del som han kallade för synbana. Min tumör sitter alldeles nedanför denna synbana och trycker på ena synnerven idag vilket gör att jag ser sämre på ett öga. Enligt denna läkare skulle det bara vara en tidsfråga innan det hände samma sak på andra ögat och jag skulle till slut bli helt blind om inget gjordes.


Så något annat alternativ än operation finns inte. Tumören måste bort och som han uttryckte det var det en komplicerad operation (jag tolkade det som att alla hjärnoperationer var komplicerade, förstod det inte som att min skulle vara svårare än någon annan). Det fanns förstås risker med operationen även om det som han uttryckte sig var väldigt liten risk. Den största risken är att jag blir helt blind på det öga jag ser sämre på idag, eller att jag blir totalt blind på bägge ögonen. Sedan kan det förstås uppstå andra saker också, det förstår ju alla att det är riskfyllt med en operation i hjärnan. 


Orsaken till dylika tumörer vet de inte så mycket om, det är mest kvinnor som får dem och då oftast i åldern 50-60. Nu är jag ju inte 50 än, men jag har ju alltid haft lite bråttom... Det är inte ärftligt, så det känns ju skönt. Jag frågade om om tumören klassades som liten, mellan eller stor. Mellan sa läkaren. 


Jag frågade en massa mer förstås, jag vill veta så mycket som möjligt för då känner jag mig lugn - då har jag någon sorts kontroll känns det som. Läkaren var inte så speciellt villig att svara på mina frågor. T.ex på frågan om hur lång tid en sån här operation brukar ta svarade han -Till den är färdig. Som om det var en korkad fråga från mig... Men jag gav mig förstås inte och till slut sa han 5-6 timmar ungefär. 


Vi frågade om hur lång tid efter en sån här operation det tar att återhämta sig. Förstås var det väldigt individuellt. Han trodde på 1-2 månaders sjukskrivning. Det lät som att det mest var det psykiska som brukar vara jobbigt, det fysiska verkar läka rätt så snabbt om inga komplikationer tillstöter. Han sa att många stålsätter sig inför operationen och när den sedan är över brukar lufta gå ur och man blir trött, väldigt trött. Jag frågade ang begreppet hjärntrötthet som jag läst om att man kan drabbas av efter en hjärnoperation. Men något sådant fanns inte sa han  - det var ett slaskbegrepp (vad nu det är...). Men iaf så verkar det vara så att man är trött ett tag efter operationen och det kan man väl tänka sig att det blir så. En vecka brukar man ligga kvar i Uppsala och sedan ett par dagar på sjukhus i närområdet (det blir Gävle alltså och där ligger man då inte mer än nödvändigt...). Vi får väl se hur länge de står ut med att ha mig där, jag med mina frågor om allt möjligt. Ingenting kommer det att få göra med mig utan att jag ska ha reda på vad de ska göra och varför   .


Han trodde jag skulle bli kallad till operation i slutet av november/början av december. Jag frågade om det gick bra att skjuta upp det till i mitten av december. Han såg förvånad ut, verkade inte vara så många som hade önskemål om tidpunkt när de skulle opereras   . Men förmodligen blir operationen vecka 51, den kunde också skjutas upp ännu längre om några mer akuta operationer dök upp och det har jag full förståelse för. 


Det blir isåfall så att jag kommer hem från sjukhuset (om allt går bra) några dagar före jul, och det kanske kan tyckas vara en olämplig tid. Men jag tycker det känns bra - då är Jacob ledig från skolan och Thomas kommer hem och hälsar på ett tag. Henric och David är också ledig från jobbet en hel del i och med helgerna   . Viktigaste med julen är ju ändå att får vara med sina nära och kära, det andra ordnar sig nog. Man kan ju fira jul även med lite smuts i hörnen också, eller hur   . Jag vill passa på och tacka för allt stöd och för erbjudanden om hjälp - det betyder oerhört mycket för mig att veta att så många bryr sig och att vi kan få hjälp framförallt tiden som jag ligger på sjukhuset. Vi ska försöka placera ut några av hundarna under kanske 1-2 veckor just när själva operationen sker. Men sedan måste de komma hem igen, jag kommer ju att sakna dem massor när jag är på sjukhuset. En hel vecka utan en hund, hur ska det gå?



Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards