Imorgon bär det av hemåt - mot Sverige och Sandviken. Och även om vi haft en helt underbar semester här i Spanien är det alltid skönt att komma hem igen. Till hundarna framförallt, men också till huset, min egen säng, svensk mjölk och limpa   . Kommer dock sakna det väder vi haft här - 28-30 grader varje dag, det är nåt som passar mig helt perfekt   . Vill passa på att tacka er alla som gjort det möjligt att åka på denna resa - framförallt Jenny som tagit hand om alla hundar samt även Henric och Viktorias djur, trots hönsskräck och allt. Sen även min mor där Tyra fått varit och blivit bortskämd medan vi var borta. Stort tack också till Kerstin och Åke som lånat ut sin lägenhet till oss och även sett efter vårt hus (och vattnat Davids blommor) under tiden vi varit borta. Sen sist men inte minst mina barn med familjer - jag njuter aldrig så mycket av livet som när vi alla är tillsammans   . Tack för att ni tog er tid för denna resa och hjälpte oss fira vår 20-åriga bröllopsdag - ovärderligt för oss   .

Här kommer några kort från vår resa - mest tagna vid poolen, men det är där mycket tid har spenderats för oss. Vi har även varit på stranden men det har varit rätt så höga vågor och sånt är ju inget för en fegis som mig.

 
Här har Elis och Freja med mamma o pappa just anlänt - Elis var så uppspelt när han kom, inte lätt komma till ro då på kvällen trots den långa resan. Han var ju här i augusti förra året med mig och David, kändes som han mindes det och kände igen sig. 

 
Vi hade önskat oss uppassning av barnen hela dagen när vi hade bröllopsdagen, så på morgonen fick vi vår favorit - "engelsk frukost". Lika gott som vanligt.

   
Freja i farfar Davids knä - där trivs hon bra. Hon ser lite skeptisk ut till nya klockan som han fick i present av mig.

Ja här låg jag och slappade, skönt när man bara kunde "knäppa med fingrarna" så blev men uppassad - tror vi ska ha så här lite fler dagar. 

 
Ni ser väl hur nöjd jag är   

   
Till kvällsmat var det planerat trerätters, men Henke var sliten efter resan dagen före och eftersom han var huvudkock blev det räkor med vitlöksbröd och aioli till kvällsmat - och det kändes som det räckte mer än väl. Räkorna här är verkligen himmelskt goda!

 
Freja är riktigt matglad hon - här ser hon dock skeptisk ut till baguetten - eller pain richen som vi "gamla" säger till de ungas förtret. 

 
Elis sov på en madrass i det sovrum där David och jag sov - där trivdes han kanon. Han stängde in sig där ibland och hävdade då att han ville vara i fred om någon gick in där. Jag sa till honom att det nog var så att det var vårt sovrum så jag borde få vara där - en lång blick fick jag sen var han tyst, tydligen blev jag godkänd till slut för det var typ bara jag sen som tilläts komma in dit. 

Utsikten från takterrassen är verkligen fantastisk   

Pool måste man ha i denna värme - otroligt skönt att få svalka av sig där. Elis har varit lite försiktig att bada tidigare men nu har det verkligen släppt, han ville bada hela tiden - tur han hade bästa badfarfar David med sig   .

     
Så värst mogen är inte nån av oss som tur är, här är det Thomas som jag försökte ta några normala kort på - men det gick väl "sådär".

                   
Stranden vid La Mata är en stor favorit för oss, lite trist för mig bara att det gick så höga vågor nästan varje dag - på de dagar vi varit här har det bara varit grön flagg för bad en dag, men då passade vi på.

   
Självklart hade Elis med sig sina bilar så de inte glömde bort hur viktigt det är att stå i rad, ordning och reda ska det vara   

   
En av de mysigaste stunderna var när vi åt frukost på balkongen, löste lite korsord samtidigt. Vi komplettererar varandra rätt bra där eftersom vi är kunniga inom så olika områden.

 
Mycket spel blev det på kvällarna - inte alltid vi tycker lika om hur det ska spelas, men roligt har vi iaf - herregud när vi spelade detta och skulle säga Walla efter varje mening vi sa annars blev det minus. Jag skrattade så jag knappt kunde andas   

Thomas åkte hem i söndags eftersom han var tvungen att arbeta denna vecka - sista kvällen innan han skulle åka hem gick vi och åt på restaurang, annars har vi bara ätit hemma eller köpt hem mat. Och vad väljer vi då - jo en svensk restaurang förstås, Robbans hette den. Jättetrevlig personal och god mat där   

   
Tacos blev det också en kväll, inte min favoritmat - men var lite godare här än hemma tyckte jag nog.

 
Jacob och jag vid poolen - ser ut att ha väldigt djupa diskussioner, han saknade nog sin Frida - därav den allvarliga minen.

 
I tisdags kväll åkte Jacob, Henric, Viktoria, Elis och Freja hem - blev så otroligt tyst när de åkt. Helt annorlunda från all liv och rörelse som var före. När David kom hem från att ha skjutsat till flygplatsen gjorde vi en varsin räkmacka (eller vi vet jag inte, David gjorde den och jag åt). 

             
Dagen efter de hade åkt satt vi mest och tittade på varann - vad skulle vi göra nu liksom? Kollade efter sevärdheter och fanns ett torn inte långt ifrån där vi bodde - Torre del Moro. Ett gammalt torn som det sägs varit ett utsiktstorn för att hålla koll på pirater och dylikt. Torre betyder torn om jag har förstått det hela rätt - Torrevieja ska vara ungefär gammalt torn på Spanska. Tyvärr fick man inte gå upp i tornet utan bara några trappsteg sen var det en låst grind. Nåja, vi kände oss lite kulturella där en stund iaf   .

Nu har vi städat det mesta i lägenheten och ska strax gå till restaurangen Vela Beach för att äta kvällsmat där   

Idag är det 20 år sedan jag blev fru Björkman då jag gifte med mig David i Årsunda kyrka   .  Porslinsbröllop heter det när man firar 20 år, undrar om det heter så för man måste vara extra försiktig om äktenskapet nu   . 

Här kommer en mängd foton från vår bröllopsdag, den 22 juli 2000.

   
Carro och en kompis till henne hjälpte till att göra mig iordning, kändes som minst tusen hårnålar i håret och gick nog åt flera sprayburkar för att få håret att vara still hela dagen. 

 
Färdiga för kyrkan.

 
Man kan väl säga att David har rätt mycket handsvett här, jag hade ju gjort detta tidigare så var inte riktigt lika nervös.

Ute på trappan kom tårarna förstås, jag är nog en av de mest "blödiga" som finns.

På väg från kyrkan till Hembygdsgården där vi hade själva bröllopsfesten åkte vi häst och vagn, tror knappt jag varit så rädd i hela mitt liv (eller jo, när David körde bil i England där ratten var på fel sida, men det är en helt annan historia).

En helt fantastisk kväll blev det på Hembygdsgården, verkligen ett minne för livet   .

Igår var det dags för vår efterlängtade resa till Spanien, resan bokades redan i höstas och nu efter allt som har hänt har vi förstås inte varit säkra på om vi skulle kunna åka eller inte. När så UD lättade på restriktionerna till Spanien väcktes hoppet igen   . Vi förlitar oss på att de inte skulle tillåta resor hit om det var någon större risk, för såklart risker finns det ju överallt. Och framförallt för oss som bor i Sandviken, där ser statistiken inte jättebra ut tyvärr. Här i Torrevieja däremot skrivs det om att ingen Covid-19patient har varit inlagd på sjukhuset sedan 5:e maj.

Nog om det, nu är vi här och vi är verkligen glada och tacksamma att vi får den här möjligheten att vara tillsammans allihopa igen - drygt två år sedan vi semesterade här ihop sist   .

 
Ansiktsmasker hade vi förstås köpt in, plus varsin flaska handsprit och plasthandskar. Vi fick också göra en sorts hälsodeklaration på internet innan vi åkte, fick då en QR-kod som vi visade upp när vi stigit av planet i Spanien.

Vi i Sverige har ju inte masker, jag är absolut ingen expert på området om det är bra eller inte - utan förlitar mig på expertisen. På Arlanda rekommenderade de mask, men jag skulle säga att det nog var 25 % bara som hade mask på sig där. När vi gick igenom säkerhetskontrollen hade vi alla det, för där var trångt precis som vanligt. När vi skulle kliva på planet hade de sagt till att vi alla måste ha mask på oss, från när vi gick på planet och hela resan. En äldre farbror hade inte mask på sig så honom sa de till vänligt men bestämt att han måste sätta på sig sin mask. Han gick iväg från kön och ordnade det. Såklart fanns det någon viktigpetter där som måste gnälla och säga hur oansvarlig han var. Trött jag blir på såna, han kanske bara hade glömt? Tänk så himla jobbigt att gå runt och vara perfekt hela tiden och anmärka på alla andra.

På vårt säte låg en flaska med vatten, det var allt vi fick. Ingen servering ombord och personalen ville inte gå omkring mer än nödvändigt. Alla runtomkring hade sina masker på hela tiden, såg ingen som tog av sig den mer än för att dricka eller äta något de tagit med sig. Barn under 6 år behövde ingen mask och det är väl tur - man kan ju bara tänka sig hur mycket som skulle spridas runt om barn skulle skrika och grina för att de inte vill ha någon mask på sig. 

Personalen på planet sa flera gånger att de var glada att det fanns en möjlighet att flyga igen men att det var på vårt ansvar att allt sköttes på ett bra sätt. Helt rätt metod tror jag - istället för att springa runt som en polis, tror vi alla som var på planet förstod allvaret i att sköta detta på allra bästa sätt, enligt de regler som finns.

Lite varmt var det med masken, det måste jag erkänna - men bara att stå ut, var ändå inte mer än 4 timmars flyg och jag lyckades ändå sova halva tiden. 

 
Klart väder när vi lyfte från Stockholm, jag försöker alltid sitta vid fönstret - fast jag är så höjdrädd gillar jag att titta ner på marken   

 
Här är det dags för landning i Alicante. 

 
Vi skulle egentligen ha åkt med ett flyg tidigt på morgonen, men vi blev flyttade till ett plan 14.25 istället - och av nån märklig anledning fick Jacob åka på ett annat plan en dryg halvtimme senare. Så vi fick vänta en stund där på honom, lite nervös var jag allt att han skulle irra bort sig   . Thomas hade en lite mer avancerad mask som ni ser, lite får man känslan av Darth Vader här kan jag tycka   

Ja alltså när vi klivit av planet ville de se denna hälsodeklaration som vi gjort, den registrerades i en dator. Där stod det också några som verkade slumpvis kolla tempen på vissa genom att lysa med nåt i pannan på dem. Det stod också ett par där som verkade vara läkare eller sjuksköterskor, de granskade alla och tog undan någon som de gick iväg med för att kolla mer. Tror inte den såg sjuk ut, men de gör säkert slumpvis kontroller. 

 
Här väntade vi på den beställda taxin, det var typ nån match som de måste kolla på då. Men jag ska inte säga nåt - hade det varit en utställning hade jag säkert gjort lika jag. I taxin var vi också tvungna att ha maskerna på oss, om man är alla i en bil från samma familj behövs ingen mask - men annars måste man ha även där. 

 
Vi bor i Davids föräldrars underbara lägenhet i Torrevieja, vi trivs så himla bra där David och jag - ja även barnen som alla är med på denna resa. Här är vi verkligen isolerade också - ingen annan som vi känner här utan vi umgås bara med varandra under den tid vi är här, helt perfekt   .

Idag var David och jag till Carrefour och handlade. Otroligt välorganiserat, det stod två stycken som stoppade oss innan vi fick gå in i själva affären. De spritade handtaget på vår kundvagn samt våra händer. Inte en enda person gick utan mask och faktum är att vi har vant oss nu, både att ha mask och att se alla andra med mask. Hemma i Sverige reagerar man ju när man ser nån med mask, men här är det vad som är naturligt att ha. Lite surrealistiskt, men det är så det är nu bara.

Vi fick inte stå i kö nånstans, det fanns personal överallt som såg till att alla höll avstånd. Kändes himla tryggt.

På eftermiddagen gick vi ner till stranden för att ta ett bad, även där var det väldigt bra organiserat. De hade en nedgång till stranden och ett ställe där man skulle gå upp. Det satt två kontrollanter där som såg till att allt gick rätt till. 

Man behöver ingen mask på stranden, men det är viktigt att hålla avstånd. 

 
Det var rutor gjorde i sanden och man fick hålla sig i den så man inte var för nära andra sällskap. Ni ser de tre i blå tröjor på fotot, de var såna som gick runt och kollade så alla följde reglerna. De i gula västarna var badvakter som just denna dag sa till alla som badade att gå upp ur vattnet då det var röd flagg, så förbjudet att bada just idag. 

   
Rejäla vågor, inte väder för mig att bada i alls kan man väl säga. 
 

 
Henric, Viktoria, Elis och Freja är på väg hit nu - de ska landa runt 19.30 ikväll, gissa om vi längtar   

 
Jag tror att en viss Elis kommer bli väldigt nöjd över denna nyinköpta toasits   

Att välja avelshane till sin tik är inte alltid så lätt. Det är så mycket att ta hänsyn till; hälsa, exteriör, stamtavlan och allra viktigast - temperamentet förstås. Och allt det ska förstås rymmas inom det vi kallar för det rastypiska, det som är speciellt för just den rasen. En del tycker förstås avstånd till hanen är viktigt att ta hänsyn till också, och kanske till och med någon tycker det är viktigt vem som äger hanen - eller kanske rättare sagt, viktigt att inte "fel" person äger den.

För mig är det inget som är så fascinerande som just detta - att välja vilken hanhund som jag tror passar min tik bäst. Det är lite som ett pussel. Varje bit ska passa in för att det ska kännas som en riktigt bra och spännande kombination! Och så ska man såklart känna inför varje kull man väntar   

Jag utgår alltid ifrån min tik, vad har hon för brister och förtjänster? Vad bär hon med sig i sin stamtavla? Ingen hund är genetiskt 100% frisk från allt (ingen levande individ är nog det). Det finns alltid något man bör tänka på i negativ mening om man tittar bakåt i stamtavlan, viktigt då att man har så mycket kunskap som möjligt om hanhunden så man inte dubblar på samma sak. Då tänker jag i första hand temperament och hälsa.

Jag fick en gång lära mig att hundar som ligger längre bak än tredje led i stamtavlan genererar en sån liten risk att risken är lika stor som slumpen. Det finns säkert olika teorier om det. Men rent krasst är varje kull en risk - vi vet inget om vad det kommer att bli, men att ha så mycket kunskap som möjligt om både den tilltänkte fadern som modern borgar förstås för att det blir så säkert som möjligt att det blir bra.

Det viktiga är att vi uppfödare och hanhundsägare är ärliga gentemot varandra, att vi berättar vilka brister som kan tänkas finnas bakåt i leden - detta så att den som är intresserad av att para med ens hane kan göra en egen riskanalys för kullen. Låter kanske trist med sånt tänk, men någon form av analys om hur man tror kullen ska bli gör nog alla seriösa uppfödare innan kullen är ett faktum. 

Sen vad det gäller exteriören så får man inte allt, vi uppfödare har olika "hangups" - vissa saker som vi absolut inte vill ha hos en hund i vår ras medan annat kan vi tycka är mindre viktigt. Och det här är superviktigt för rasens mångfald, att vi inte tycker lika allihopa!

Jag brukar ta vår egen tik Gizza som exempel. Hennes brister är att hon hade lite ljusa ögon som ung och hon kan ha ett bredare, mer kraftfullt bakställ. För mig är bakställen viktigare än ögonen då det har mer med funktion att göra - alltså har jag verkligen tittat på att para henne med hanhundar med bra bakställ och då inte brytt mig så mycket om ögonfärgen hos de hanhundarna. Om jag nu tittar på  hennes barn och barnbarn så kan jag se att flera har lite ljusa ögon, men väldigt få har bakställ som är lite veka som hennes eget. Gizza har förstås en hel del förtjänster och dom är såklart också viktiga att bevara.

Men om alla prioriterade precis samma saker som mig skulle det ju inte fungera heller, då skulle vi till slut ha jätteljusa ögon på alla springrar med superbra bakställ. Vi vill ju ha en så bra hund som möjligt i så många delar det bara går. Därför är det ju toppen att det finns andra som kanske prioriterar just mörka ögon så jag kan para in det på dessa linjer. I hopp om att då till slut få en hund med både bra bakställ och mörka ögon   .

Vissa uppfödare tittar mer på stamtavlan vid val av hanhund, även jag tycker den är intressant såklart. Men för mig är det mer individerna jag tittar på, att de passar ihop. Sen kollar jag stamtavlan för att se om det ser bra ut, är det några linjer som t.ex vi vet sedan tidigare inte passar ihop osv. 

En annan sak är ju lite vilken typ av hund man som uppfödare vill ha av just den rasen, det är rätt så häftigt tycker jag när man kan se i många, många generationer samma typ av hundar hos en och samma uppfödare   .

Det är lätt hänt att man parar mycket med sina egna hanhundar, och inget fel eller konstigt med det. De är ju ofta av den typ man föredrar, man känner den utan och innan - man vet vad man får helt enkelt. Huvudsaken man ändå har förmågan att se att andra uppfödare har bra hundar också - och att man får möjlighet att "ta" lite av de andras bästa hundar för att på det sättet förbättra sina egna. För självklart har andra uppfödare bra hundar också, kanske av en lite annan typ - men ändå med en egenskap som du kanske behöver själv på dina tikar.

Hundgenerationer går väldigt snabbt, jag märker nu att jag inte bara saknar utställningar för den sociala delen - utan jag saknar att se alla andras hundar. Se vilka "nya" hundar andra uppfödare har, se avkommor efter andra hanhundar och jämföra sina egna gentemot andras i samma ålder. Att vara uppfödare är ett ständigt tankearbete för att få till den "perfekta valpkullen".

Undrar om man kommer att kunna se sen att 2020 blev ett år där vi i högre utsträckning än vanligt använde egna hanhundar? Själv har vi fått byta olanerad hanhund flera gånger då det inte varit möjligt med utlandsresor t.ex. 

Vore jätteintressant att höra lite om hur ni andra uppfödare gör när ni väljer avelshane till er tik? För självklart finns det fler sätt att göra det på än detta sätt    

Att döma andra är otroligt lätt, ja nästintill varje människa har väldigt lätt att döma andra - att däremot se sina egna tillkortakommanden, jaaa det är svårare. 

Jag är en av dom som uppskattar sociala medier, jag tycker det är mycket positivt med dom. Man kan hålla kontakt med många på ett enkelt sätt vilket passar mig utmärkt. Jag personligen är inget "fan" av att prata i telefon i timmar. Nej, jag gillar mer att skriva - då har jag tid att göra det när det passar och tycker det är enklare att uttrycka mig i skrift än tal många gånger. Jag förstår såklart att det för andra är precis tvärtom. David t.ex han ringer alltid istället för att skriva - om man nån gång skulle ha tur att få ett svar på ett sms man skickat till honom så har han tre svar att välja mellan; ja, nej eller ok.

Ja tur vi är olika, eller hur? För hur trist skulle det inte vara om alla vore precis som en själv? Hua, jag skulle då inte vilja det måste jag säga... Men varför måste vi reta upp oss så förbenat på de som är och tänker annorlunda än oss själva? Det kan man undra. Nu är det inte så att jag är lugn som en filbunke, självklart retar jag upp mig också på andra - även om jag försöker träna mer och mer på att inte göra det. Det går väl "sådär" kan jag tycka.

Något som är ännu värre än att reta upp sig tycker jag är att döma andra. Man säger att han eller hon är en idiot som tänker och gör så, men vad vet vi egentligen om den andra människan? Och hur skulle vi göra själv om vi var i samma situation som denne? Det är alltid lätt att kasta skit på nån som lever ett liv vi aldrig varit i närheten av.

Tillbaka till sociala medier, vad är de till för? Varför använder just du sociala medier? Är det för att framställa dig själv som mycket bättre än alla andra? Är det för att tala om hur hemska alla andra är? Eller är det för att sprida glädje kring dig, eller missnöje? För oss som är hunduppfödare är det självklart ett sätt att sprida reklam för våra hundar och vår kennel, något som jag ser som helt naturligt och ett sätt att följa med den utveckling som sker i världen.

Så länge man använder facebook och dylikt för att sprida saklig information och händelser som handlar om en själv istället för nåt "dumt" någon annan har gjort så tycker jag det är ett fantastiskt redskap. Men när det inte används så, ja då är det verkligen ett djävulskt påhitt.

Blir så ledsen över elaka kommentarer som skrivs om uppfödarkollegor, styrelsemedlemmar, medmänniskor - ja om alla möjliga kan man hitta negativa och nedsättande kommentarer. Med kommentarerna vill man förstås inte bara trycka ner andra, utan framhäva sig själv som lite bättre än de som man skriver om.

Kasta första stenen den som är felfri säger jag bara... Jag vet inte hur många gånger jag under årens lopp hört typ att alla andra borde följa alla regler, men för just mig själv finns det förstås ett litet undantag. Varför inte bara sluta lägga sig i vad andra gör? Jag lovar att ni kommer få mycket mer tid att njuta av livet om ni slutar bry er om vad andra gör. T.ex för många år sedan ondgjorde sig flera över att en uppfödare tog en kull efter en hund med C på höfterna (obs det var inte mig den gången), det var ju så hemskt och hela rasen skulle bli förstörd. För det första, en ras kan inte förstöras av en enda kull. Varje kull är varje uppfödares ansvar, och om någon uppfödare tar helt avstånd från att bry sig om rasens hälsa i alla sina kullar så är det förstås en fara - inte bara för rasen, utan framförallt för de enskilda hundar som blir sjuka. Men det är inget som ska "stötas och blötas" på sociala medier, ta kontakt med den uppfödaren isåfall och be den förklara varför den avlar som den gör.

Ett annat exempel just nu är all skit som kastas på andra för att de inte tar pandemin på allvar - men herregud, var och en gör väl så gott de kan? Så länge man följer de rekommendationer som getts så finns väl ingen anledning att skriva att alla som gör si och alla som gör så är idioter och inte har nån hjärna osv. 

Att vi alla är frustrerade nu, det är helt förståeligt - men jag vill tro att alla gör så gott de kan, om de gör något jag inte förstår helt så kanske det faktiskt finns en god anledning till det? Och jag själv då, är jag så himla perfekt? Nej inte alls - alla gör vi något som kan ifrågasättas av andra, för vi är alla olika och har olika tankar och värderingar.

Ingen är perfekt, som tur är - för att vara perfekt måste vara den värsta bördan att bära för en människa.

Om ni har lite tid över kan jag rekommendera er att lyssna på nån av Kay Pollak's föreläsningar (jag vet, de är rätt flummiga - men han har flera poänger). Han pratar mycket om att vi alla tänker att allt skulle vara så mycket enklare om alla andra bara skärpte till sig. Och så är det ju, om alla andra bara slutade vara så knäppa skulle ju allt ordna sig, eller hur