Jenka gick tom förra gången, men det tog hon igen med råge denna gång kan man väl säga! Hon har varit bredare än lång på slutet så att det skulle bli ganska många var inte helt otippat. Men det är ändå jättesvårt att gissa hur många det är, för såklart beror det också mycket på hur stora de är och också om tiken har mycket fostervatten eller inte. Vissa tikar ser man knappt något vatten alls när de valpar och för vissa andra är det som om de valpade i en bassäng nästan.

Jenka har varit lite dålig i magen på slutet, det är lite problematiskt när magen är i olag och de är dräktiga eller digivande. Man kan ju inte dra ner på maten hur mycket som helst, för de behöver ju mycket mer näring då än normalt. Vet inte om det kan bero på att det måste varit extremt trångt för den lilla magsäcken i hennes kropp. Nu sista dagarna har hon i alla fall varit mer stabil i magen så vi hoppas att det ska fortsätta så. 

Tempen låg på 37,1 tisdag morgon, hon åt sin mat med god aptit - men började bli lite orolig och bäddade på soffan i köket. Kring lunch låg den under 37 grader så då kände vi oss säkra på att det blir valpning som idag, onsdag. Jag har turen att jobba på världens bästa arbetsplats och med de bästa kollegorna   , så det var inga problem för mig att ta ledigt idag för att spendera dagen i valplådan istället för på förskolan. Det är verkligen guld värt att arbeta på ett sådant ställe när man har med djur att göra, för det mesta med djur går inte att planera   .

 
Klockan 01.30 i natt (29/9 - frihetsdagen när restriktionerna släpptes, de borde heta Freedom eller nåt alla dessa valpar!) föddes första valpen. En liten hanhund som endast vägde 214 gram och han är i och med det minst i kullen, inte så konstigt egentligen han vägde så lite eftersom Jenka har tid för valpning på måndag nästa vecka. Hon valpade alltså nästan 6 dagar för tidigt. Valpen fick namnet Badger.

 
Andra valpen föddes kl 01.53, en tik som fick namnet Babben. Hon vägde lite mer, 248 gram.

 
Tredje valpen, också en tik, föddes bara några minuter efter, klockan 01.56 Hon är den största i kullen med sina 295 gram, hennes namn blev Bellatrix.

 
Valp nummer fyra, också en tik. Hon föddes kl 02.35 och vägde 250 gram, hennes namn blev Bambi. 

 
Tikarna fortsatte att ploppa ut, den femte valpen föddes kl 03.16 - en tik det också alltså. Hon vägde 249 gram och heter Beverly. 

 
Sjätte valpen föddes också bara några minuter efter förra valpen, kl 03.22 En tik som vägde 250 gram och hon heter numera Bibi.

 
Sedan var det drygt två timmars paus, Jenka passade på att vila lite. Ofta tycker jag det är en längre paus när hälften av valparna är födda så jag förstod att det nog kunde vara så att det var bra många kvar. Det är svårt att känna på magen när de börjat valpa tycker jag och gissa hur många som är kvar. 

 
Lilla pojken Badger bestämde sig för att försöka äta ikapp sina systrar så han tog tag i tutten snabbt, gäller att passa på när syrrorna sover   

 
Klockan 05.10 var det dags för nästa valp att göra entré, också en tik. Hon vägde 234 gram och fick namnet Busan.

 
Sex minuter efter, kl 05.16 föddes tikvalpen Brooke. Hon vägde 257 gram.

 
Nionde valpen föddes kl 06.12, en tik "såklart". Hon vägde 246 gram och fick namnet Buffy. 

 
Valp nummer tio föddes snabbt därefter, kl 06.16 En tik som också var rätt liten, endast 219 gram. Hon fick namnet Blossom.

Jenka hade efter dessa tio valpar som var födda tre moderkakor kvar i livmodern, när hon sedan strax före 07.00 började krysta igen var vi inte helt säker på om det var för en valp eller om det var moderkakorna som ville ut. Tyvärr var det både och, det var en valp men den hade en moderkaka tätt virad kring sig så min teori är att den kvävts på nåt sätt av den när den skulle födas fram. För tyvärr levde inte den 11:e valpen, även den en tik - och även om vi förstås är väldigt glada åt de 10 som är pigga och friska, så känns det ändå sorgligt att förlora en valp. Speciellt på det sättet, för den måste bra precis ha dött kändes det som. Vi försökte och försökte, men tyvärr gick det inte att göra något åt det   

 
Jenka har varit en jätteduktig mamma såhär långt, hon tar sin uppgift på stort allvar och tvättar dom små noga. Hon blir också orolig så fort någon piper, men det lugnar nog ner sig när hon vänjer sig mer med att vara mamma    Kan inte vara lätt med 10 små att ta hand om, själv hade jag fullt upp med en måste jag säga...

   
Bästa som finns är att titta på valpar och deras mamma, kan inte tänka mig något mer rogivande   

 
Och som om det inte räckte med detta stora gäng med valpar, så väntas Curry nedkomma inom några dagar också. Hon är också riktigt tjock, detta ska bli hennes sista kull är det tänkt   

Idag för två veckor sedan bar det av mot Holland för att Cava skulle paras med den holländske hanen Finn. Vi trodde Cava skulle börja löpa i somras så hade vissa förhoppningar om att vi skulle kunna åka under semestern. Men icke, inget löp under sommaren utan först i slutet av augusti behagade hon börja löpa. Det är inte alltid helt lätt att ta ledigt för en sån resa mitt i veckan när vi jobbar alla tre, men när vi såg att rätt dygn nog skulle vara helgen 11-12/9 bestämde vi att David och jag (Helene) skulle åka. Det blev bara en dag som David behövde ta semester då. Sen är man ju alltid lite orolig om det verkligen ska bli en parning när man planerat så bra som människa, just den här dagen ska det bli parning! Det är ju inte alltid hundarna känner likadant...

Men vi startade iaf hemifrån ca 04.30 på fredag morgonen, det tar ju längre tid såklart att köra på dagen än på natten - så vi var nere i Malmö ca 12-13.30 Bilen blev tankad och David o jag fick i oss mat, jag gillar ju ChopChop så tog min favoriträtt där medan David åt på Burger King. 

 
Cava fick smaka lite hon också, eller ja - hon luktade mest på det. Lite kräsen är hon allt, är man welsh kan man inte äta vad som helst inte...

 
Sen bar det av ut från Sverige, så härlig känsla - har ju inte bilat söderut något på vääääldigt länge nu! Vi trodde vi skulle få visa pass och Covid-bevis när vi åkte in i Danmark, men inget sånt behövdes. Hotell var bokat i min tyska favorit-ort Papenburg. Vi har bott där två gånger tidigare och det är verkligen så fint där, supermysigt med en kanal alldeles utanför hotellet. Vår tanke var att vi skulle komma dit ca 20 på kvällen, men vi märkte varför vi annars försöker åka genom Tyskland på nätterna....

... för köer, köer och köer.....

 
Ni ser det röda på vägarna, det är alltså att det typ är såna köer att det är helt stopp. Det här är kring Hamburg, ni ser beräknad tid.... En timme senare redan då än vad vi trott om när vi skulle vara framme.

 
Vi har ingen "lös" GPS längre i bilen utan använder oss av Waze, och fram till denna resa tycker jag nog att den appen varit riktigt bra. Den fick nu en snilleblixt att vi skulle ta en annan väg, bort från Autobahn och genom Hamburg på nåt sätt. Och jodå, till en början gick det bra att köra - men sen när vi skulle ut på Autobahn igen var det totalt stopp. Vi satt i köer kring Hamburg i närmare två timmar, David borde verkligen få guldmedalj för att han stod ut med mig under dom timmarna. Jag hade haft full förståelse för om han släppt av mig nånstans och åkt vidare själv, fast å andra sidan kunde han ju inte köra nånstans så det kanske var därför jag fick sitta kvar ändå...

Att folk kan bo och ha det på det här sättet, det är helt obegripligt - jag skulle lätt få en hjärtinfarkt om jag skulle sitta fast i köer på detta sätt varenda dag. Nä, resan mellan mitt jobb i Årsunda och hemmet i Sandviken tar 11 minuter om ingen EPA-traktor stoppar upp trafiken, då får man lägga på nån minut   Det är lagom lång tid det!

Inte förrän vid 22.00 kom vi fram till hotellet i Papenburg, det fanns ingen mat att köpa på hotellet - men vi hittade en pizzeria som även hade pastarätter som stängde 23.00 Den var inte långt därifrån så vi tänkte köpa med oss mat till hotellet därifrån. När vi kom dit ca 22.20 får vi inte beställa, ingen förklaring varför - nä nån mat tänkte de då inte sälja till oss. David sa typ det enda ord han kan på tyska till dom som jobbade där, och jag tror jag hoppar över att skriva det här...

Ingen mat hade vi ätit sedan vi åt i Sverige så rejält hungriga var vi förstås, vad göra? Jo vi och hela Papenburgs motorburna ungdomar köade till Mc Donalds, en till hamburgare för David och jag åt några torra Chicken nuggets. Nåt i magen iaf... 

Vi hade bestämt att åka från hotellet 8.00 dagen efter, mot Holland och Cavas fästman Finn    Frukosten på hotellet var supergod, och vi var nog rätt hungriga då efter gårdagen. Munskydd behövde man ha på sig hela tiden på hotellet, utom när man satt vid bordet och åt. Jag glömde det nån gång när jag skulle gå och hämta mer mat, men såg att det hände fler så hade nog börjat bli lite mer avslappnat där också kändes det som.

Tre timmars färd blev det till vi var framme hos Finn i Lekkerkerk, Holland. Vi åkte genom landsbygden en hel del i Holland och så fint det är där, jag skulle absolut kunna tänka mig bo där nånstans. Förut har jag mest åkt genom Holland på motorvägarna, men det var skoj att se det fanns så mycket natur och små mysiga byar. Utanför ett hus hade de ställt ut ett litet stånd där de sålde pumpor, såg så himla gulligt ut. Nån hade stannat och inhandlade en pumpa när vi åkte förbi. I Sverige skulle väl det knappast gå, då måste man ha polistillstånd och hälsovårdsmyndigheten måste komma och inspektera osv... Nä, så skulle jag vilja bo - lite mer spontant och inte så mycket regler!

 
Vädret var väl inte det bästa, men det var åtminstone inte ösregn hela tiden. Det åskade när vi var mellan Hamburg och Papenburg och då regnade det på rejält, lite otäckt tycker jag - för de kör ju typ i 200 km i timmen ändå vissa när det är på Autobahn.

 
När vi kom fram till Finn så kan man väl säga de var väldigt sugna båda två! Vi hann knappt in genom dörren till bakgården innan han satt där han skulle. Så härligt med hundar som är lättparade! Cava hoppade ur bilen och var glad som vanligt, men när hon såg att det fanns en hanhund där - jaaaa, då visste hon varför hon åkt så långt kan man säga!

 
Jag var förstås tvungen rapportera till Jenny direkt, för det är ju värst att vara hemma - då är man ju så nervös...

 
Finn var verkligen en härlig hane, glad och framåt - men ändå lugn och utan stress. Han gillade mig och det kan man ju förstå, de som kommer med löptikar brukar ligga bra till hos hanhundarna.

       
Vi passade på och fotade honom lite snabbt.

 
Sen ett snabbt hejdå innan vi vände åter för att köra norrut igen. Vi hade tänkt sova i Danmark på hotell, men det var fullt på alla hotell efter den vägen vi skulle köra. Det kan förstås bero på det vi läste på en skylt när vi åkte över Stora Bält-bron dagen före. Det stod något om att det skulle kunna vara problem i trafiken pga Bröllop - men va sa jag till David, är det någon kunglig som ska gifta sig eller vadå? Hur kan det blir köer pga ett bröllop liksom, låter ju märkligt. Jag surfade runt, men ingenstans stod det något om något speciellt bröllop i Danmark den dagen. Och det var förstås inget bröllop, det stod Bro-löp..... Nåt motionslopp kring den bron tydligen, så var nog pga det inga hotell fanns. Min danska är inte den bästa kan man väl säga...

Så då var vår plan istället att köra på och sova i Malmö, först skulle det såklart stannas till vid gränshandeln och handlas alkoholhaltiga drycker, ett måste som svensk när man varit i Tyskland. Vi fick vifta lite med våra pass och Covid-pass när vi åkte in i Danmark från Tyskland, men det var allt. 

 
Lite köer även på vägen hem, men inte i närheten av det som var när vi passerade Hamburg på fredagen. Så resan gick ändå bra, vi kom till hotellet även denna kväll kring 22.00 Hungriga igen för det enda vi ätit sedan frukosten var en varsin smörgås på en mack i Tyskland. På Scandic Segevång där vi bodde fanns det en liten typ barmeny man kunde beställa ifrån så det var ju bra! Vi tog en varsin toast skagen, jag tog nån soppa (som var som gröt och oätlig) och David tog nån bricka med lite skinka och dylikt, den var rätt torr och inte så god heller. Så under denna dag fick vi en toast skagen och en smörgås, man inte säga att denna resa varit någon kulinarisk upplevelse direkt!

 
Efter en god frukost och Cava fått spana in lite kaniner så åkte vi hemåt, ungefär i samma tid som dagen före - kring 8.00 lämnade vi hotellet.

Den här dagen var det utställning i Gimo och tanken när vi anmälde var förstås att vi skulle åka allihopa, men nu blev det inte så pga denna parning. Jenny fick med sig Viktoria som sällskap, stort tack för det   . Tiril var anmäld men hade tyvärr vattensvans så henne gick de inte in i ringen med. Viktoria var så snäll och livesände så vi kunde följa bedömningen. Welsh gick först och där gick vår juniortik Bubbel och blev BIR, så roligt    Sedan blev Biggles bästa hanhund, Riley var trea bästa hanhund med Cert - stort tack till Alexis som hjälpte till att visa honom i bästa hanhundsklassen. När så Biggles också blev BIR och Jenny hade två BIR-hundar att gå in med i gruppen bestämde vi oss att strunta i lunchen och köra på till Gimo för att försöka hinna dit till grupp 8 skulle bli! Så en korv på en mack fick bli den dagens lunch! Vi hann dit bra precis lagom före, jag visade Bubbel och Jenny visade Biggles. Bubbel blev inte placerad, men Biggles slutade som tvåa i grupp 8 - efter en flat som dagen efter blev BIS-2.

Uppsala läns kennelklubb ska verkligen ha all heder för hur de arrangerade sin utställning, de hade delat upp utställningen i tre zoner. Alla gick alltså i samma pass, inte två olika pass som på de andra. Och bäst av allt, de hade alla finaler utom bästa valp (de hade inte valpklass alls)! När de såg att det inte var så många kvar på området meddelade de att det var fritt gå mellan zonerna, bra gjort! Västmanlands läns kennelklubb som var den som först vågade arrangera en utställning och så Uppsala nu, ni har verkligen visat att det går att göra utställningar för utställarna även ett år som detta, uppskattas mycket av mig och flera andra   

När vi så äntligen kom hem på söndag kväll blev det äntligen att vi fick äta oss rejält mätta, köpmat till de andra och stuvade makaroner till mig och barnen, alla glada och nöjda   

Där kunde man tro resan var slut, men i förrgår fick vi en påminnelse om resan genom ett litet brev med en fortkörningsbot - texten stod på svenska så kändes som de skickat till fler svenskar än oss... Det var inget vi märke av - att de fotat oss, men vi hade tydligen kört 17 km för fort på 80-väg. Inte så dyrt ändå, ca 1400 SEK skulle det bli så kändes inte så farligt. Nu är det en lång väntan till vi får se om resan ger oss det vi vill och vi i november får Welsh-valpar igen   

I torsdags fick vi ta farväl av vår älskade Gizza    Den snällaste av de snälla, hon var hunden man kunde ha ihop med alla varelser - hon hade alltid ett vänligt sinne och en viftande svans.  Visserligen gillade hon att jaga katter, men det var nog jakten hon tyckte var rolig - kan inte tänka mig hon skulle ha kunnat skada någon.

En annan egenhet hon hade var att hon drog upp läpparna till ett stor flin för det mesta, samtidigt som hon lät som hon "snarkade". Hundovana människor kunde bli rädd för henne och tro att hon visade tänderna och morrade, men det var förstås precis tvärtom - hon ville bara visa sig underlägsen för Gizza var verkligen inte en hund som var hög i rang. Det var inte heller något hon eftersträvade, hon var glad och nöjd för det mesta - och allra gladast var hon när det blev mat eller de fick någon ben att gnaga på. 

Gizza blev bara 10,5 år - alldeles för ung för att gå bort, men tyvärr hade cancer spridit sig snabbt hos henne och när hon sista veckan inte ville äta riktigt förstod vi att det var dags. Alltid lika fruktansvärt, men också en lite bra känsla när man vet de inte lider mer - bara för oss det gör ont nu i saknaden av henne   

Pärlan, Tyra och Gizza låg alltid tillsammans när alla tre fanns hos oss - de var verkligen förtjusta i varandra så det känns också som en tröst att veta de är med varandra igen   

Gizza har vunnit otroligt mycket i utställningsringarna, och oftast då för rasspecialister och domare från rasens ursprungsland, England. Hon var inte extrem på något sätt, väldigt balanserad och "lagom". När hon var yngre tyckte jag hon var lite liten, men hon växte långsamt och blev alldeles lagom stor, kraftig men ändå ultrafeminin. Hon hade ett elegant huvud, med lite ljusa ögon - dock med det vänligaste uttrycket. En väldigt välbyggd front med bra skuldra som övergick i en stark rygg. Tror inte hennes rygg har varit i närheten av något rullande en enda gång. Välformad bröstkorg, bra benstomme och tassar. Hon kunde haft ett kraftfullare bakställ, med bredare lår. Hon rörde sig lätt och fritt och hennes päls var "to die for" - slät, rak och i bra mängd - hon hade inte en tova i hela sitt liv vad jag kan minnas. 

Men det var ändå som avelstik hon var allra mest framgångsrik, hon är mor till så många vinstrika avkommor och som även ärvt hennes vänliga sinne med massor av "will to please".

 
En av hennes allra största vinster var när hon blev bästa tik och Världsvinnare i Helsingfors 2014, domare var Mrs Sally Leslie, UK.

 
Gizza BIS SSRK Kumla

 
Gizza BIR på Nordisk Vinnare Lilleström för domare Mrs Caroline Bowles-Robinson, UK

 
Gizza BIR/BIS på SK open show Högbo, domare Sarah Corbett, UK

 
Gizza BIR, BIG-2 SKK Vänersborg

 
Gizza BIR och Finsk Vinnare 2013

 
BIS-1 avelsgrupp SKK Västerås

 
Gizza hade också BIS-vinnande avelsgrupp på Sveriges största utställning, Stockholm hundmässa 2019 - en fantastiskt fin grupp med Biggles, Justin, Yalla och Blingen   

 
Den mest framgångsrika av hennes avkommor är förstås "Biggles" C.I.E NORDUCH NORDICCH PLJCH JEUW-18 DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 NOV-19 HeV-19 FIV-19 NORDV-19 Barecho Bring The Gold

 
Hans syster Blingen har också varit framgångsrik; NORDUCH DKJCH DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 HeJV-18 NOrDV-19 Barecho Bling Bling No Way

 
Ännu en framgångsrik syster är Saga, som bor i Norge. NOUCH NORDJV-18 NOV-20 Barecho Beyond Compare

 
Här kommer ännu en framgångsrik syster till Biggles, nämligen Annika som exporterats till Australien. Där har hon blivit AUCH Barecho B Witched. 

 
Ur hennes första kull är det Justin som varit den som haft mest framgångar i utställningsringen. C.I.E NORDUCH LVCH Barecho Spitting Image

 
Justins syster Fay har inte ställts ut så mycket eftersom hon tycker utställningar inte är det roligaste som finns. Men hon är den tik efter Gizza som vi haft att föra Gizzas fina gener vidare. 

 
Yalla har också haft stora framgångar i ringarna, bland annat BIR och Världsvinnare 2017. C.I.E NORDUCH WW-17 SEV-19 Barecho You Rock My World

 
Det här är kortet från Gizzas allra sista utställning, det var förra hösten när hon blev BIR/BIS på SK Västras open show, domare var Martin Adner. Hon strålade verkligen i ringen och var vackrare än någonsin    (BIM på fotot är CH Astrospring's Orion).

 
Gizza älskade verkligen valpar, när hon inte hade valpar själv tog hon gärna hand om de andra tikarnas valpar.

  
Det är såhär jag minns Gizza, alltid i närheten och med svansen svagt viftandes hela tiden, pälsen svagt vajandes i vinden. Vi saknar dig här hemma Gizza    

Salty har verkligen varit tjock, sett ut som en lite tunna och den sista veckan innan valparna föddes var det synd om henne. När man är så glupsk som hon är och sen inte får plats med maten i magen, det måste vara jobbigt   . Hon fick målen med mat uppdelade på flera gånger, men man såg ändå att det var rejält trångt. Salty är ju så kort i kroppen också och då ser de ju ännu tjockare ut.

Tisdag morgon gick hennes temp ner och sen var hon rätt så lugn under dagen på tisdagen, sedan när det började närma sig kväll blev hennes bäddande och hässjande mer intensivt.

Så precis när den nya dagen börjat, onsdag den 8/9 föddes hennes första valp, lika lätt att valpa denna gång som vid förra kullen   

 
Förstfödd var tiken Alina och hon föddes precis på tolvslaget, 00.00 Vikten var 275 gram, lite litet tyckte vi och tänkte det kommer säkert större valpar sen - men sen skulle det visa sig Alina var en av de största i kullen.

 
Valp nummer två var en hanhund, han föddes klockan 00.25 och var den största valpen med sin vikt på 290 gram. Hans namn blev Abbe.

 
Tredje valpen var en tik, Adele. Hon föddes 01.00 och vägde 215 gram. 

 
Klockan 01.15 föddes en hanhund som fick heta Alvin, han har en väldigt annorlunda teckning   . Han vägde 267 gram. 

 
Valp nummer fem föddes efter att Salty haft en paus på 2,5 timme. Det sägs ju att de tar en paus när de tömt ena livmoderhornet och eftersom hon fick 8 valpar i sin kull låter det troligt att det var 4 på varje sida. Det var en hanhund och han fick namnet Anders, han föddes klockan 03.35 och vägde 215 gram.

 
Bara några minuter senare, 03.40, föddes nästa hanhund - Algot. Han vägde också 215 gram. 

 
Sjunde valpen föddes 04.00, en tik som endast vägde 202 gram och med det var den minsta i kullen. Hon fick namnet Astridl. Även om hon var liten så var hon otroligt pigg, letade sig till "tutten" direkt och ville ha mat   

 
Sista valpen föddes klockan 05.20, en tik som fick namnet Anna. Hon vägde 226 gram och jag fick lite känslan av att hon är lik sin mormor Curry   

Så allt som allt blev det 8 valpar, 4 hanhundar och 4 tikar. Alla var små när de föddes, men superpigga och fördelen är ju att de alla var små. Om det är några stora och några små är det lätt att de små knuffas bort från maten, men här har alla fått plats och de har ökat otroligt bra i vikt.

Salty fick även små valpar i förra kullen, men också då var de alla pigga och matglada. Varför vissa tikar får små valpar och varför vissa får väldigt stora vet jag inte? Förra året förlorade vi nästan en hel kull då 5 valpar av 8 dog, otroligt sorgligt och något som ingen av oss någonsin kommer att glömma   . De valparna var rejält stora när de föddes så man vet såklart aldrig, oavsett hur mycket de väger när de föds.

 
Här är de fyra tikarna när de var nyfödda...

... och här är hanhundarna.

 
Salty är en otroligt duktig mamma som tar väl hand om sina små, hon är väldigt noga när hon lägger sig hos dem. Hon lägger sig i ett hörn så får de krypa till henne - antar att hon gör det för att hon är rädd att lägga sig på dem annars.

 
Finns det något ljuvligare än detta    Anna myser med sin mamma