På senaste tiden (eller ja - egentligen har det väl varit så i alla tider när jag tänker efter) har det varit diskussion om det bör vara en begränsning för en hund hur många cert de får ta innan två års ålder, då de kan ta det sista för championatet. Skillnaden nu mot förr är förstås att det nu är mycket lättare att diskutera saker när det kan göras på Facebook t.ex Det kan man väl säga är både på gott och ont... Rejäla övertramp och påhopp på enskilda personer är oftast vad dessa diskussioner utmynnar i och det är såklart inte trevligt för nån, och definitivt inte gynnande för hundsporten som man ofta använder som argument för att det ska vara en begränsning. 

Så vad sägs då vara positivt om vi skulle ha en begränsning som de har i Norge (där får en hund endast ta två cert som ung, sedan är den stoppad fram till två års ålder då den kan ta sitt sista cert och därmed bli utställningschampion). Jo de argument som förespråkarna för detta använder sig av är att fler hundar skulle ställas ut och fler hundar skulle få chansen att få cert och bli champion. Många blir stoppade av de hundar som tar 15-20 cert eller ännu mer i de yngre klasserna. Många verkar anse att det inte är någon idé att ställa ut för att man inte kan få något cert. Jag kan förstå känslan, absolut - men jag kan inte förstå hur man kan anse att en begränsning av antal cert skulle kunna gynna rasen eller hundsporten alls? Visst vill vi väl ha de bästa hundarna som champions - som någon skrev i en kommentar jag läste i en dylik diskussion. Champion betyder mästare - alltså ska det vara något speciellt, inte något som "var och varannan" hund kan få. Det är i alla fall min uppfattning. Och är att få cert enda anledningen till att ställa ut? Alla kan inte vara vinnare, så är det i alla tävlingar - men sällan ser man att det klagas så mycket på att andra vinner som just i hundsporten, eller har jag fel?

I vår ras har vi mellan 65-70 officiella utställningar på ett år, dvs utställningar man kan ta svenska cert på. Om man tänker att en hund är i form för att ställas ut från 1 års ålder - 7 års ålder så har den alltså 6 år att ställa ut och konkurrera om cert. Det gör att den har 390-490 tillfällen den kan få sina 3 cert på. Och visst, ingen hund ställs ju ut så mycket - men samtidigt kan man fråga sig att om en hund inte kan få 3 cert när det finns så många chanser kanske den helt enkelt inte är värd att ha titeln champion?

Jag vet inte riktigt vad norrmännen tycker om den begränsning som de har, om det har genererat i fler anmälningar på utställningar eller inte? Däremot vet jag att flera domare som dömt där tycker det känts lite märkligt, på gränsen till genant, när den enda i en ras som kan ta cert är den som var fjärde placerad i unghundsklassen. Visst det ska ha getts ett CK och då ska hunden vara av championkvalitet - men då känns det ju nästan som man kunde göra lika som de gör i några raser, där alla som får ett CK får ett Cert?

Får man fler utställare av att begränsa antal cert? Jag tror inte det - däremot tror jag det finns massor som vi behöver tänka på för att få fler utställare att komma på utställningarna. För det första måste de få något för det. Förr fick man ett band, en lapp där det stod HP eller CK - det är ju inget vi som vana utställare bryr sig om, men som nybörjare tror jag det är viktigt. Nu är det ett snabbt viftande med en lapp av den valör man fått och sen en kritiklapp som ofta knappt ens går att läsa och förstå. Ofta känner nybörjare att de inte blir sedda av domarna för att det helt enkelt syns att de är nya och oerfarna. Det är verkligen sorgligt. Att vi vill få fler att komma på utställningar är vi nog alla överens om, jag tror dock att det är annat som lockar en nybörjare än möjligheten att få cert. Men där kan man förstås ha olika uppfattningar om det.

Jag minns dock själv när jag var ny i rasen. Visst hade jag varit på utställningar tidigare iom att vi födde upp hundar i familjen. Men att börja med en helt ny ras som jag gjorde när jag började med Engelsk springer spaniel var en helt annan sak. Det fanns hundar också då inom rasen som vann mycket, plockade cert på cert. Jag anklagade dock inte de som vann mycket för varken det ena eller det andra. Jag förstod att de hade bra hundar samt var duktiga uppfödare och utställare. När jag så efter många års letande hittade den uppfödare som hade den typ av springer jag ville ha samt hade lyckats inom rasen valde jag att köpa min första hund där. Jag sög sedan åt mig av all den kunskap de så generöst delade med sig av, lärde mig trimma och visa hund av dem och hade viljan och suget att lära mig mer och mer för att kunna bli en så bra och framgångsrik uppfödare som möjligt. Alla vill inte bli det, men jag hade den viljan och det drivet. Jag la inte ned tid och energi på att klaga över att den och den vinner så mycket så det är ingen idé för mig att ställa ut, nej jag la ned allt jag hade på att bli bättre och bättre - inom alla områden som uppfödare. Och trots att jag nu fött upp i 30 år och nått en hel del framgångar så lär jag mig mer och mer hela tiden. Så många duktiga hundmänniskor det finns inom olika områden som man kan få kunskap av   .

Sen vad gör det med kvaliteten på en ras om det till slut bara är hundar i championklass på utställningar då alla i princip kommer bli det med en sån begränsning. Hundar kommer att ställas ut två gånger i junior- och unghundsklass för om det nu är bara cert som är anledningen till att man ställer ut finns ju inte heller någon anledning att ställa ut dessa unga hundar efter de fått sina två cert. Ska vi då införa ett nytt championat för de som vunnit ex antal BIR eller nåt sånt? I Australien har de t.ex titeln Grand Champion. Eller tycker vi att en hund som kanske har 50 BIR är likvärdig med en hund som har exakt samma titel, SEU(u)CH, men som aldrig vunnit en klass på utställning? Jag tror det är förödande för en ras när vi faktiskt har hundar med utställningschampionat som faktiskt inte har kvalitet nog till den titeln. Och visst kan det svårt att se sin egna hunds brister, men det kanske helt enkelt är så att den hunden som vinner cert när din får reserv-cert helt enkelt är bättre just nu, just den dagen som utställningen hålls? Och borde inte det vara så att din hund inte får cert då - för den helt enkelt är slagen av en bättre hund? Eller är det en rättighet man ska ha som utställare, att få cert varje gång man ställer ut?

Däremot tycker jag att vi i Sverige borde införa ett junior-championat. Detta tror jag skulle uppmuntra många nya att ställa ut. Samtidigt skulle då hundar som tävlar i juniorklass endast tävla om junior-cert, alltså inte det "vanliga" certet så på sätt och viss skulle det bli en form av begränsning. Fler skulle komma in i sporten då tror jag, likaså tycker jag det är jättebra att de har juniorfinaler på utställningar. 

Vi blir lite då och då ifrågasatta för att vi fortsätter att ställa ut hundar som har 15-20 Cert - men varför skulle vi inte göra det? Vi tycker det är roligt att ställa ut och vi tycker själva de är hundar som är av hög kvalitet. "Vad är det för mening att plocka så många cert", "det säger inget om hundens kvalitet utan bara att det är en "känd" uppfödare som visar den" - ja typen av den argument hörs rätt så ofta. Men som sagt, vill man nå framgångar får man jobba sig dit. Man får inget gratis. Tänk om de i typ VM i skidor eller nåt skulle säga att nej, han har vunnit så många mästerskap så nu är det väl dags för nån annan. De som vunnit får inte tävla igen utan de som kom på 20:e plats vill väl också vinna? I vilken annan sport tror man att man kan komma direkt och vinna allt? Som i alla sporter och tävlingar är det träning, träning, träning och en envis vilja att lära sig som gör att man når toppen. Alla som är framgångsrika idag har varit nybörjare en gång i tiden men jobbat sig upp mot toppen. Några genvägar finns tyvärr inte - och även om vägen dit är krokig och man faller ner många gånger så går det, om viljan finns   .

Här kommer enskilda foton på Fays valpar, samt lite info om födelsevikt osv. Dom är kraftiga och fina allihopa såhär långt, alla äter bra vilket är så skönt såklart   

 
Först föddes Jinx, närmare bestämt klockan 02.05 den 10 oktober. En hanhund alltså, och hans vikt var 404 gram.

 
Nästa valp var en tik. Hon heter Jiva och föddes 02.35 Hennes vikt var då 372 gram.

 
Tredje valpen föddes 03.18, en hanhund som numera heter Jock. Han vägde 396 gram och har en lite annorlunda teckning i huvudet - hans ena öra är vitt och en stor del av hela huvudet är vitt   

 
Varannan tik och hanhund, så nummer fyra var en tik som heter Jenka. Hon föddes 03.25 och vägde 364 gram.

 
Femte valpen var även det en tik. Hon föddes 03.35 och heter Jovana. Vikten var 386 gram.

 
Dags för en hanhund igen. Josh föddes 04.00 och vägde 410 gram.

 
Så sista valpen som var en tik. Hon föddes 04.20 och heter Jonna. Vikten var 364 gram.

Även denna valpning gick snabbt och väldigt lätt - alltid en lättnad när allt är över och mor och valpar mår bra   .

Jag är lite osäker på färgerna här i kullen. Samtliga ser ut att vara lite svagt tan-färgade, men så svårt att se när de är så små och inte har väldigt stora & tydliga tan-tecken. 

När vi ändå håller på tog vi lite huvudkort på Elsas fina valpar - de har helt ljuvliga huvuden allihopa tycker jag   .

Kunde förstås inte låta bli att "stå-träna" dem lite på bordet också, en av dem fastnade på bild också...

 
... Ido. Han stod så självsäker och balanserad på bordet att vi var tvungen ta ett foto även om det är lite tidigt egentligen   .

Just ja, Elsas valpar har fått sina officiella namn nu också:
Barecho In The Swing "Ido"
Barecho I Give You All "Irvin"
Barecho I'm Ready "Ichiro"
Barecho Invisible Touch "Imogen"
Barecho I'm All That "Iria"
Barecho I Got Rhythm "Ibbie"

Då är årets Europa-vinnare utställning över för vår del. Vi sitter just nu i bilen på väg mot färjan i Rostock. Mycket nöjda med tre nya titlar med oss i bilen   .

Vi startade hemifrån efter lunch i tisdags, var med blandade känslor som vi åkte eftersom Fay inte hade valpat ännu. Hon hade tid att valpa just i tisdags, men då hon valpade nästan en hel vecka för tidigt förra gången tänkte jag att det nog skulle bli i helgen som var. Men ni vet ju hur det är när man tror och planerar något, det blir ytterst sällan som man tänkt sig... Helgen gick, måndagen gick och inget hände. Tisdag morgon åt hon bara halva sin portion samt att tempen hade börjat sjunka neråt, så då var det äntligen dags. Som tur var ställde min mor upp och skulle ta hand om valpningen och det kändes ju tryggt. Vi körde sedan hela natten vilket gjorde att jag kunde följa allt som hände. Första valpen föddes strax efter 02.00 och sista ca 04.30 Då hade sju valpar fötts, tre hanhundar och fyra tikar. Allt hade gått hur bra som helst och alla valparna såg friska och rejäla ut   

 
Fina Fay med sina valpar     

Resan gick bra, vi kom fram till färjan i Gedser flera timmar innan den färja vi bokat biljett på skulle åka varför vi fick oss en välbehövlig vila då i bilen. När så färjan gick blev det lite frukost (eller nattmat kanske??) på den, var faktiskt riktigt gott med lite i magen då. 

  
Det var regn och rusk hemma när vi åkte, men vi möttes av riktigt härligt väder i Tyskland på fredagsmorgonen   

     
Lunch för oss på Mc Donalds och lite rastning för våra fyrbenta 

     
Hotellet vi hade bokat låg en dryg timme från utställningsplatsen. Ett jättehärligt ställe med massa grönområden där vi kunde gå med hundarna. Det var nog mest inriktat för konferenser tror jag, men passade oss bra. Stora rum och väldigt trevlig personal. Dock var det väl lite si och så med engelskan hos flera av de som jobbade där. Vi är så bortskämda i Sverige med att de flesta kan engelska, men i Polen var det många som inte förstod någon engelska alls. De hade en restaurang på hotellet men först skulle vi inte kunna äta där, men om vi förbeställde maten skulle det gå bra. Fick nån form av ostfriterad kyckling med pommes till, var väl helt okej - rätt smaklöst och utan sås blir det ju torrt. Men en jättegod sallad till så mätta blev vi   .

Tidig avfärd mot utställningen blev det för oss då vi ville vara där i god tid. De skulle öppna parkeringen 06.00 och utställningshallarna 07.00 så vi siktade på att vara där strax efter 06.00 När vi så kommer dit ca 06.20 är det jättelånga köer in till alla infarter till parkeringen. Långt ut på den större väg som gick där utanför. Köer är ju inget konstigt, men när vi suttit där i kanske en kvart och ingen bil rört sig i någon av köerna in gick jag ur för att kolla vad som var fel. När jag kommer fram är bommen nerfälld, det står ett par personer där och ser helt nollställda ut. Jag frågade om de pratade engelska men det gjorde de INTE. Frågade efter någon ansvarig för organisationen och det förstod de iaf så de pekade på en man som stod och pratade i telefon. Jag sa till honom att nu får ni öppna bommarna så vi kommer in! Anledningen till att de inte öppnade var att de väntade på någon som skulle ta betalt av oss för parkeringen men den personen hade inte dykt upp. Jag frågade om EN person skulle ta betalt av alla utställarna men det svarade han inte på. Vid denna tidpunkt var det total kaos på vägen utanför, linjebussarna stod fast i trafiken. Folk tutade och ja ni kan tänka er. Men bommen skulle de inte öppna trots att jag sa att nu måste ni öppna!!! Då började han skrika på polska åt mig och vifta med armarna, jag skrek tillbaka på svenska och viftade med armarna jag också. Gick iväg och skulle försöka få tag på någon annan, klockan var ju närmare sju nu och folk var helt galna. Jag hittade på en som bara sa ja till mig och gick iväg - när jag då gick tillbaka till bommen öppnades den äntligen.... Många vinnarutställningar har jag varit på men detta var verkligen den sämsta organisationen ever. För sen var parkeringen på ena änden av hallarna och vi skulle bara få gå in med hundarna från andra änden av hallen. Det fanns en hur bra ingång som helst direkt från parkeringen, men icke. Dessutom fick vi inte ens gå in med burar där för den personen som skulle scanna våra nummerlappar hade inte heller kommit dit än...

Folk var vid det laget så uppretade att de bara gick förbi ändå. När vi då skulle gå in med hundarna tänkte vi då gå den väg man skulle, var ändå bara att gå utanför hallen till andra änden trodde vi. Men icke, båda sidor var det stopp med grindar och vakter. Vi skulle alltså gå runt samtliga hallar för att komma till andra sidan, det var fem hallar.... Men alltså, hur tänkte man här?? Men samma sak här, folk var så irriterade att de bara gick in och då gav de upp vid insläppet.

Hallarna vi var i var helt underbara, tror jag inte varit i så fina hallar nånsin. Stora, rymliga och med jättebra ljus och matta i ringarna. Det fanns verkligen förutsättningar för en superbra utställning här, så synd när man inte tänker på hur det är när man kommer som utställare och vad som är viktigt då.

Något annat positivt var finalringen som var stor och fin, samt att det fanns ett stort utbud med riktigt god mat där för - nåt som helt klart saknas på många andra ställen.

Vi hade dansk domare i ringen, Einar Poulsen. Inga kritiker skrevs i ringen så det gick ganska så snabbt. Bedömningen började 10.00, hade inte gjort nåt om de börjat 9.00 så det inte blivit sån stress till finalringen. 

 
För oss startade det med våra två fina junior-pojkar, Biggles och Cosby. Tyvärr fick vi inte ställa hundarna åt det håll vi ville, jag tycker både Biggles och Cosby ser bättre ut åt andra hållet, menmen domaren bestämmer. Personligen har jag aldrig förstått varför man som utställare inte får bestämma själv vilket håll man vill ställa hunden åt. 

 
Biggles och Jenny på väg mot Biggles första vinnartitel   

 
JEUW-18 Barecho Bring The Gold "Biggles"

 
Jag fick äran att visa vackra Yalla i championklassen, han fick Excellent men ingen placering denna gång.

 
Vi hade turen att få låna med oss fina Diezel på den här resan. Här visar Jenny honom i veteranklassen och även denna gång fick Jenny en titel med sig ut från ringen   

 
SEU(u)CH VEUW-18 Barecho Deal Or No Deal "Diezel"

 
Blingen var lika vacker som vanligt, så härligt att visa en hund med såna rörelser som hon har   . Hon blev tvåa i juniorklassen.

 
Curry blev fyra i tikarnas championklass.

 
Här är själva BIR-tävlan, tre i varje kön. Juniorvinnaren, CACIB-vinnaren och veteranvinnaren från båda könen tävlar här om BIR. Biggles blev BIM-junior och Diezel blev BIR-veteran.

 
Sen skulle vi tävla om bästa uppfödargrupp. Eller ja, det var väldigt oklart om när det skulle ske. Vi frågade ringsekreterarna och de sa efter all bedömning är färdig i ringen (all ESS-bedömning var färdig när vi frågade). Verkade ytterst märkligt, men vi satt in hundarna i burarna igen och tänkte att ja då är det väl så. Sen gick helt plötsligt det in tävlan om bästa par i ringen. Lite fundersamma blev vi då, så vi gick in igen och frågade när grupperna skulle in. Direkt efter bästa par fick vi till svar då.... alltså vad ska man säga...

Var bara att ta ut hundarna igen (de såg väldigt frågande ut vad vi höll på med). Fyra grupper deltog i vår ras och vi blev utsedda till bästa grupp.

 
Welsh bedömdes av samma domare, så direkt efter ESS var färdiga var det dags för dem. Väldigt roligt var att Jennys hane GT blev BIR och därmed även Europa-vinnare, stort grattis till det!

Snabbt i med mat sen för att skynda oss bort till den hall där finalerna skulle gå. När vi kom dit var redan alla andra grupperna inne för förhandsgranskning så blev väldigt stressat.
 
Den fina finalringen. Finalerna var livesända, sånt uppskattas. Jag vågade inte lämna hundarna och gå upp på läktaren och titta varför jag såg dem i telefonen istället. 

     
Diezel var otroligt fin i finalen. Han blev utplockad i veteranfinalen, sex hundar plockades ut men bara fyra placerades. Så precis utanför prispallen. Vi var iaf såå stolta att se honom glänsa i ringen   

Rejält slitna var vi alla tre efter en hel dag på utställning. Vi firade titlarna på McDonalds på vägen till hotellet och stupade i säng direkt efter mat och rastning av hundarna.

Innan vi åkte hemåt idag passade vi på och fota hundarna i det superhärliga höstvädret   

 
Biggles

 
Cosby
 
Cosby
 
Cosby

 
Diezel

 
Blingen
 
Blingen

 
Yalla

Som vanligt, borta bra men hemma bäst så nu längtar vi hem - lite extra denna gång såklart när vi har nyfödda valpar hemma