.. on how we can help new, interested and eager breeders and dog owners in our breed? The idea was awakened by a post I saw on FB associated with my blog about how the exhibitions have become.

I think the idea is good - a lot of old knowledge held by those who have had the breed for a long time is lost if there is no younger person that takes over their breeding. I that happens it's natural to share their knowledge with that person. But all the others? All people who have  so much knowledge and experience that has never taken advantage of? It is sometimes said that the young, new breeders are not interested in the old knowledge. Well, I think it has been said so about the young people at all times. The young ones don't understand anything    So I do not know if I agree with that. Certainly there are some who do not have the right interest in dog breeding, but it usually prove quite so fast. I think most people who begin to breed actually want to learn about breeding and the breed, or I hope so at least. We have all gone through different stages as a breeder, I myself was much more sure of things in the beginning as a breeder - but I have become wiser with the years.

I was lucky to buy my first dog from a breeder who was willing to teach me about the breed. When it comes to breeding in general I have learned from birth... So instead of us "old" scoffing at the new breeders with words like they're still not interested, maybe we should put some effort in helping them?

I do not know quite how to handle this with mentors, but my thought is that the breed club would be responsible for presenting various mentors. I think there should be some criteria in order to get to be a mentor and that it should be in certain areas where they have proven to have knowledge and experience. As an example, you could have a group of mentors where it's all about the breed's history and a requirement then perhaps should be that they have bred and owned the breed for at least 30 years? Another group of mentors might be breeding, and then the requirement would be that the mentor must have bred at least 15 litters.You understand the principle. Then there are lots of topics you could be a mentor in such as exhibition, hunting, obedience - anything where the mentor has its special interest and where the new breeders then could more easily get in touch with a mentor who signed up to be one who wants to help others.

I think the best would be if the breed club sets up the criteria for mentors and then put up an advert about this in which the ones who are willing to be mentors sign up. After that it can be on the club's website a list where new breeders (or old ones too, we also need help sometimes ...) can get in touch in a natural manner to someone who they know are willing to help. You can have multiple mentors, I think, but then it may not be called a mentor .... But the point is that the knowledge held by those who have been active in a specific area and done well there will be able to help those who are ambitious and want to learn more.

Perhaps this is nothing that would work, if you have any other suggestions on how to do to maintain the knowledge from those who have had the breed for many years, I'm all ears!

... på hur vi kan hjälpa nya, intresserade och vetgiriga uppfödare och hundägare inom våra ras? Tanken väcktes av ett inlägg jag såg på FB i samband med min blogg om hur utställningarna har blivit. 

Idén är bra tycker jag - mycket av gamla kunskaper som finns hos de som hållt på med en ras länge försvinner om det inte finns någon yngre förmåga som tar över ens uppfödning. Då sker det ju naturligt att man delar med sig av sina kunskaper till den personen. Men alla andra? Alla som har så mycket kunskap och erfarenhet som aldrig tas tillvara?

Det sägs ibland att de unga, nya uppfödarna inte är intresserade av den gamla kunskapen. Nåja, jag tror att det har sagts så om allting i alla tider. Ja de där ungdomarna - de begriper då inget de   . Så jag vet inte om jag håller med om det till hundra. Visst finns det säkert några som inte har det rätta intresset för hundavel, men det brukar visa sig ganska så fort. Jag tror de allra flesta som börjar föda upp faktiskt vill lära sig om uppfödning och rasen, eller jag hoppas det åtminstone. Vi har väl alla gått igenom olika stadier som uppfödare, jag själv var betydligt mer säker på saker och ting i början av min uppfödarkarriär - men har blivit klokare med åren. jag hade dock turen att köpa mina första hundar från en uppfödare som var villig att lära ut om rasen, vad det gällde uppfödningen fick jag ju med mig det från födseln i princip.

Så istället för att vi "gamla" fnyser åt de nya uppfödarna med orden de är ändå inte intresserade, kanske vi borde lägga manken till och hjälpa dem i större utsträckning?

Jag vet inte helt hur man skulle kunna hantera det här med mentorer, men jag tänker mig att rasklubben skulle ha ansvaret för att presentera olika mentorer. Jag anser att det ska vara vissa kriterier för att man ska få bli mentor och att det ska vara inom vissa områden där man visat att man har kunskap och erfarenhet. T.ex skulle man kunna ha en grupp med mentorer där det handlar om rasens historia och ett krav då kanske skulle vara att man fött upp och ägt rasen i minst 30 år? En annan grupp med mentorer kanske skulle vara avel/uppfödning och då skulle kravet kunna vara att man ska ha fött upp minst 15 kullar. Ja ni förstår principen kanske. Sedan finns det ju massor av ämnen man skulle kunna vara mentor i som t.ex utställning, jakt, lydnad - ja där man har sitt specialintresse och där de nya uppfödarna då lättare skulle kunna ta kontakt med en mentor som anmält sig att vara en som vill hjälpa andra.

Jag tänker mig att rasklubben sätter upp dessa kriterier för mentorer och sedan går ut med ett upprop där de som kan tänka sig vara mentorer anmäler sig. Sedan kan det på klubbens hemsida finnas en lista där nya uppfödare (eller gamla också, vi behöver också hjälp ibland...) kan höra av sig på ett naturligt sätt till någon de vet är villig att hjälpa till. Man kan ha flera mentorer tycker jag, fast då kanske det inte ska kallas mentor.... Men vitsen är att den kunskap som finns hos de som varit aktiva inom ett område och gjort bra ifrån sig där ska kunna hjälpa de som är ambitiösa och vill lära sig mer.

Kanske är det här inget som skulle fungera i praktiken, har ni något annat förslag på hur man skulle kunna göra för att bevara kunskapen som finns hos de som haft rasen länge så är jag idel öra!

... ändå får hundutställningarna känns det som   . Jag säger inte att det är någon lätt sak att förändra, men när det är så många som känner att utställningarna idag inte är det vi i grunden vill att det ska vara så måste vi tillsammans kunna göra något åt det. 

Men hur kan vi förändra det? Att någon annan ska visa ens hund tror jag dessvärre inte på, inte heller att domarna inte får ha vänner på FB osv. Visst vill va ha domare som är "riktiga" hundmänniskor? Då kan de inte heller leva helt isolerat från omvärlden. Jag personligen ställer allra helst ut för de som är aktiva själva som uppfödare och utställare (eller har varit tidigare), just för att jag har mer respekt för dem och jag tror också att de många gånger har mer respekt för mig som utställare. Att man sedan inte ställer ut för dem man umgås med privat titt som tätt, det tycker jag är en självklarhet... Men, hundsporten är inte större (inte här i Sverige iaf) än att man som domare känner många uppfödare och utställare. Jag som t.ex är en så aktiv utställare och uppfödare själv inom min ras (Eng. Springer) skulle aldrig kunna döma min egen ras om ingen som känner mig skulle kunna ställa ut. En del tycker det är svårt att döma sin egen ras just för att man känner alla. Jag håller inte alls med, jag älskar att döma Eng. Springer och känner inte alls att det är jobbigt att jag känner till de flesta som är i ringen. 

Inte heller tycker jag det är ett problem att handlers "klär upp sig" eller visar hunden på ett visst sätt. Utställaren har betalt för att ställa ut och har då rätt att både klä sig och visa hunden som den vill. Det är hur domaren ev påverkas av detta som måste ändras. Visst har vi alla hört att när det kommer domare t.ex från USA så måste man ha dräkt annars har man ingen chans... Tja, då kanske det helt enkelt är så att vi inte ska bjuda in domare som tycker att klädseln på handlern är viktig? Det kanske är där vi ska börja? Men vi kan också se nordiska domare som när det kommer in en uppenbar nybörjare i ringen med vanliga kläder och där hunden inte visas på det "proffsiga" sätt som de andra, väldigt ofta får VG på sin hund, den hunden kanske inte är den som ska vinna och bli BIR - men som helt klart är av en kvalitet som borde ge ett CK. Dessa utställare är ibland dömda på förhand - händer mycket oftare med utländska domare enligt min uppfattning, men även vi svenska domare borde kanske titta lite extra på dessa hundar. 

Vi som ställer ut ofta borde också bli bättre på att ta hand om nybörjare, hur ska sporten kunna överleva annars? Man kan tänka sig hur det ser ut för en som första gången kommer till en utställning. Alla verkar så proffsiga och de sitter i sina läger utan att knappt ens säga hej till de som är på sin första utställning. Man förstår verkligen att de ställer ut en gång och aldrig mer... Det här är något jag verkligen tar till mig och ska bli bättre på!

Mer då? Ja som sagt ingen enkel lösning finns på detta. Tror det generellt måste till en förändring av själva mentaliteten kring detta. Domarna måste bli mer självsäkra och göra det som de känner är rätt för dem, just den dagen de dömer. Inte tänka på vad andra domare ska tänka och tycka, inte tänka på vem som dömer gruppen och att hunden ska passa där, inte tänka på vad hunden vunnit förut, inte tänka på om utställaren blir sur eller inte - bara känna sig säker i att såhär tycker jag just nu och så blir det! En domare som gör ett "dåligt" jobb kan bli bättre, för ingen är heller "världsmästare" första gången den dömer en ras - men en domare som är osäker och försöker vara andra till lags blir aldrig bra... Är det sedan samma hund man satt upp 10 gånger tidigare som man tycker bäst om, tja då ska den vinna. Att falla i fällan - oj nu måste jag göra något nytt är inte heller rätt. Bästa hunden just den dagen ska vinna!!

Det är ju också så att de flesta hundar som är väldigt framgångsrika ÄR bra. Många klagar på att det bara är de "kända" uppfödarna som vinner, och visst vinner de ibland med hundar som inte är värda det. Men oftast har de bra hundar och visar dem på ett bra sätt, hundarna är i bra form och trimmade till perfektion. Erfarenhet och till viss del talang gör ju sitt till i hundsporten som i andra sporter. En domare har bara några minuter på sig att bilda sig en uppfattning om en hund och visas den på ett bra sätt har den förstås större chans. Om man tycker att en hund i ens ras vinner oförtjänt mycket kan man fråga ägaren om man får känna på den, kanske förstår man då varför den vunnit så mycket? Kända uppfödare förlorar också ibland för att de är ett känt ansikte, om det är en domare som bestämt sig att den inte tycker om den uppfödaren eller dens hundar så spelar det många gånger ingen roll vilken hund de har i snöret, de kan aldrig vinna för den domaren ändå.... Så tillbaka till det jag skrev tidigare, vi måste ha domare som är självsäkra och som vet vad de vill - men ändå är vetgiriga och önskar lära sig mer och mer om de raser de dömer. Man blir uppriktigt ledsen när man hör en valpköpare säga att den domaren den ställt för säger att den inte alls tycker om rasen den dömer.... Varför ens döma den då??

Så en viktig del som måste ändras tror jag är att vi måste börja med att bli noggrannare vilka domare som bjuds in, idag är det ofta domare själva som bjuder in andra domare och det blir mycket tjänster och gentjänster. Det behövs fler domare med stor integritet och som har förmågan att se hunden och inget annat. Det har pratats mycket om att det ska bli fler nordiska domare som dömer, men jag tror vi måste ha utländska domare också för att blanda upp det hela. 

Det här är som sagt ingen lätt sak alls att göra något åt, men om man tänker på att det är ca 10.000 som läst mitt förra blogginlägg så verkar viljan finnas hos många att förändra det hela och det känns ändå hoppfullt tycker jag  . .

How did the dog shows become as they are today? Or is it just a sign that I am old and worn out, when I don’t recognize myself anymore in what was originally an assessment of the particular dog and nothing else? Today, dog showing resembles more and more a strategy game – and if I wanted to play like that, I could play “Risk” or something similar instead ...

Today it seems to be so much more about all the things around. One needs to know the right people, to "suck up" to the right people, dogs will be pushed and marketed. Dogs are promoted and spoken well about, and dogs are talked down, by the judges, which in others’ eyes do seem to be knowledgeable. It’s more common to listen to what another judge said about a dog, than to really have an own opinion of the dog when judging. Maybe I'm cynical, but I find it’s more and more about the people in the sport than that the dogs count in themselves...and then everything is anyway going in the wrong direction, or?

If I could wish for something, it would be that the judge was able to "clear and clean up" the brain before judging, that no one would recognize a single dog or person, but simply just judging the dog standing in front. Of course, impossible - but so much more exciting it would be, and so many more good dogs that would come up, I think.

I've heard myself a judge saying, that a dog which became the “Dog of the Year” one year, should not be shown anymore, since once it had won “Dog of the Year” its’ career, or the dog, was “finished” anyway. How can that be? During a year it becomes “in” or “right” to put up a certain dog, but the following year something new must be put up – also if the dog that was winning the year before is equally, or even more, amazing the next year? And what about that a judge must "allocate" and “divide” the awards between the exhibitors - because you cannot give everything to one exhibitor… But, if it is precisely that breed-type you like as a judge, you should put up the same handler/exhibitor, even if it means that you would get fewer entered dogs next time. You do not become a judge because everyone must "love" you, but your job is to put up the best dog, the one you think is corresponding nearest possible to the standard - not so difficult really, or? And believe me, the exhibitors do see through this - always, both those who win and those who lose ...

Sometimes people say that exhibitors do not have the same respect for the judges anymore as they had once upon a time, but maybe that's because there are not many with authority anymore as they were before? I may be wrong, but it feels like before the successful breeders, who had done incredibly much for their breeds, that became judges. Perhaps it was also harder before to become a judge, today training courses and seminars for aspiring judges are held quite often, perhaps too often? I do not know - but today it seems that people don’t have the same respect for the judge's opinion as before. It could also be that we simply know too little about the judges who are in the ring, it's just a name. Rarely do we know what breed they have themselves and what they have accomplished before they became judges. Some judges don’t even have a dog and I can understand that it is difficult to be away to judge often and to have a dog too, if you live by your own. But if I had to choose between being a dog owner or being a judge, I certainly know what I would choose ... to be without a dog would be the same as "the death" for me.

I don’t have any answers on how we could return to the point where the dog and nothing else is judged - or is it just me who thinks like this - everyone else might think it's just fine as it is now?

Hur blev hundutställningar som de är idag? Eller är det bara ett tecken på att jag är gammal och sliten när jag inte känner igen mig längre i det som från början var en bedömning av just hunden och ingenting annat? Idag liknar utställandet mer och mer ett strategi-spel - och ville jag spela sånt kunde jag spela Risk eller nåt liknande istället...

Idag verkar det handla så mycket mer om saker runtomkring. Man ska känna rätt personer, "fjäska" för rätt personer, hundar ska matchas och marknadsföras. Hundar pratas upp och hundar pratas ned av domare som andra tycker verkar kunniga. Man lyssnar mer på vad en annan domare sagt om en hund än vad man egentligen tycker om den själv som domare. Kanske är jag cynisk, men jag tycker det mer och mer handlar om människorna i sporten än hundarna... och då är det väl iaf på väg åt fel håll, eller?

För mig handlar det om att försöka föda upp en så bra hund som möjligt. Alla vet vilket jobb det är att få fram en riktigt bra och rastypisk individ. Många besvikelser och motgångar har alla gått igenom innan de fått fram en hund de känner sig stolta och nöjda med. Är man då "rätt" person kan den hunden vinna massor, är man då "fel" person kanske den inte vinner något alls - trots att det är en fantastisk hund. Jag menar, hur kul och rätt är det egentligen? Unga hundar som knappt har blivit vuxna "halshuggs" av domare eller "hyllas" och sedan följer så många andra domare med i det utan att kanske ens ha tagit i hunden själv?

Nej om jag fick önska något vore det att man som domare kunde "rensa" hjärnan innan man dömer, man skulle inte känna igen en enda hund eller människa utan bara döma hunden som står framför en. Förstås omöjligt - men så mycket mer spännande det skulle bli och så många fler bra hundar som skulle komma fram tror jag.

Jag har hört själv en domare säga att en hund som blev årets hund ett år inte borde ställas ut mer för efter att den vunnit årets hund är den slut. Hur kan det vara så? Under ett år är det "inne" att sätta upp en hund, men året efter ska det sättas upp något nytt - fastän den hunden som sattes upp året före är lika fantastisk det året? Och det här med att en domare måste "fördela" priserna - man kan inte ge allt till en utställare osv.. Men om det är just den typen av rasen man tycker om som domare så måste man sätta upp samma handler, även om det innebär att man får färre anmälda hundar nästa gång. Man blir inte domare för att alla ska "älska" en utan ens jobb är bara att sätta upp den bästa hunden, den man tycker stämmer mot rasstandarden så bra som möjligt - inte så svårt egentligen eller? Och tro mig, utställarna genomskådar detta  - alltid, både de som vinner och de som förlorar...

Det talas ibland om att utställarna inte har samma respekt för domarna längre som de hade förut, men kanske det beror på att det inte finns så många auktoriteter längre som det fanns förr? Jag kan ha fel, men det känns som förr var det framgångsrika uppfödare som gjort otroligt mycket för sina raser som blev domare. Kanske var det också svårare förr att bli domare, idag hålls kurser för blivande exteriördomare rätt så ofta, kanske för ofta? Jag vet inte - men idag har man inte respekt på samma sätt för domarens åsikt. Det kan ju också bero på att vi helt enkelt vet för lite om domarna som står i ringarna, det är bara ett namn. Sällan vet vi vad de har för ras själv och vad de åstadkommit innan de blev domare. En del domare har inte hund alls och jag kan förstå att det blir svårt att döma ofta och ha hund om man bor själv, men om jag var tvungen att välja mellan att vara hundägare och domare så vet jag vad jag skulle välja... Att vara utan hund skulle vara "döden" för mig   .

Jag har inga svar på hur man skulle kunna göra så att vi kom tillbaka mer till att det är hunden och inget annat som bedöms, eller så är det bara jag som tycker såhär - alla andra kanske tycker det är hur bra som helst som det är nu?

För ett år sedan fick jag besked om att jag hade en hjärntumör, så den 6:e oktober är ett sånt datum som jag aldrig kommer att glömma. Tänk att det nu gått ett helt år sedan fick vi veta orsaken till den försämrade synen på mitt vänstra öga.

Hela historien hur allt gick till då för ett år sedan finns att läsa i det blogginlägg jag skrev dagen efter jag fått beskedet: http://barecho.bloggplatsen.se/2015/10/07/11193673-sant-hander-val-inte-mig-bara-andra-eller/ 

Ett år går fort, ändå känns det som jag upplevt otroligt mycket under detta år - mestadels jobbigt och negativt, men det är nog så också att det fört med sig lite positivt med. För vad vore vi utan allt vi gått igenom? Och jag har lärt mig en hel del om mig själv och folk kring mig under detta år. En del som jag trodde var närmare vänner och som jag trott skulle ställa upp mer har inte gjort det, medan andra som jag kanske tänkt som vänner jag inte trodde skulle bry sig istället har ställt upp massor. I nöden prövas vännen och det är så sant, så sant   .

Jag har klarat mig förhållandevis bra förstås, jag äter fortfarande en del mediciner men jag har just precis nu fått besked om att de sista proverna såg bra ut vilket gör att jag ska få sluta äta kortison, och det är väldigt efterlängtat såklart. Fysiskt har jag återhämtat mig bra, jag orkar springa mer och mer även om jag nu på slutet haft problem med leder och andra smärtor. Jag dricker mer än jag gjorde förut, men det verkar fungera bra med den medicinering jag har nu som ska hålla ordning på min Diabetes Insipidus. Jag äter också Levaxin för mina sköldkörtelproblem, det är något som jag förmodligen får göra hela livet. Men om man bara hittar den rätta doseringen där så ska det inte vara några problem.

Jag gjorde en ytterligare magnetröntgen-undersökning i somras och den visade att tumören var borta. De hittade dock något liten "knöl" i hypofysen, vad det var kunde de inte säga exakt men det var inget farligt iaf enligt läkarna. Som läkaren uttryckte det, även "normala" människor kan ha såna knölar, vad hon klassar mig som kan man ju bara undra   . De ska följa upp med en ny magnetröntgen om ca 1 år för att se om någon förändring skett. En fördel när man drabbats av något så allvarligt som en hjärntumör är att man kollas upp noga under en längre tid efter det.

Synen har kommit tillbaka mycket mer än vad de hoppades på, jag kommer aldrig att få tillbaka synen helt, men jag ser helt okej på det ögat nu iaf - inte som före operationen när jag bara såg skillnad på ljus och mörker med det ögat...

Jag minns vad läkarna på sjukhuset i Uppsala där jag opererades sa, att ofta tar det längre tid att komma tillbaka psykiskt än fysiskt efter att ha opererat bort en hjärntumör. Även där tycker jag att jag har klarat mig bra, tror det har hjälpt mig mycket att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag där har kollegor som jag trivs väldigt bra ihop med, de har inte daltat med mig utan behandlat mig precis lika som före operationen  - sånt gillas av mig   .

Hundarna och alla vänner jag har från hundsporten har också hjälpt till för att få mig att må bra, i den mån jag orkat har jag försökt att ställa ut hundarna under året. All positiv respons och hjälp jag fått är helt otrolig, även om det pratas mycket negativt kring skitsnack och allt möjligt annat inom vår ras så ser jag väldigt lite av det. Nej, jag håller fast vid att vi som har Engelsk Springer Spaniel är de bästa, hjälpsammaste och trevligaste uppfödarna av alla   .

Viktigast av allt har förstås min familj varit - utan dem hade jag stått mig slätt, förstår att jag varit/är jobbig ibland men aldrig en suck från någon av dem, de står ut med alla mina nycker och idéer     . 

Men, jag ska inte sticka under stol med att jag har jobbiga stunder jag också. Rätt som det är kommer det över mig vad jag faktiskt gått igenom, att de har sågat upp mitt huvud och grävt inne i hjärnan. Tänker då också på den oerhörda smärta jag hade efter själva operationen, när inget hjälpte - inte ens morfin. Hur oerhört jobbigt det var då direkt efter operationen, samtidigt som jag var glad förstås att allt gått bra. Minns att jag tänkte när det var som värst att det här kommer bara att vara ett jobbigt minne sedan. Så har jag hanterat det mesta som varit jobbigt i livet, tänkt att det måste bara uthärdas så blir det bara något jag minns sedan...

Men, man måste få tycka synd om sig själv ibland också... Vissa nätter sover jag fortfarande inte för att tankarna maler, dessa nätter blir mer och mer sällan som tur är. Men jag minns en speciell natt för ett par månader sedan, jag kunde inte sova för jag tänkte bara på allt kring denna hjärntumör. Till slut tog jag fram ipaden och läste mina inlägg på blogg och FB från när jag skrev om detta, och det var inte det jag skrivit som hjälpte mig - utan det var alla fantastiska, snälla kommentarer jag fått från så många. Det kanske låter patetiskt - men det tröstade mig och det kändes så mycket bättre efteråt. Jag vet att det finns åsikter om att man inte ska vara så öppen med saker man drabbas av som jag är - men för mig är det så skönt att få skriva av sig och även om det låter löjligt så känns det mycket bättre efter att man fått lite värme och omtanke från andra   .

I år var Europavinnarutställningen lagd i Belgien, närmare bestämt i Bryssel. Förra året var den ju i Norge, och det kändes inte alls som något speciellt alls, för det första att åka till Norge är ju inte något som känns speciellt på något sätt för en svensk. Sedan var den nog den sämsta arrangerade Europavinnar- eller Världsvinnarutställning jag har varit på. Men nog om det, förväntningarna var stora på årets upplaga av EDS som den förkortas för det mesta. Självaste FCI som är huvudorganisationen för alla Internationella utställningar samt EDS och WDS ligger ju i Belgien, så detta år borde det väl bli riktigt bra, eller?

 
Bara fyra hundar hade vi med oss, så vi hade gott om plats i vår bil. Dåmåste det ju med en massa extra bäddar förstås, man vet ju aldrig om de vill ha några extra...

Vi samkörde med två andra bilar och trots några "missöden" på vägen ner kom vi fram i bra tid till hotellet.

Hotellet vi bokat låg i Antwerpen, några mil från Bryssel. Detta pga att jag hade jättesvårt att hitta något bra hotell i Bryssel. De låg alltför centralt (dålig rastning för hundarna) eller så tog de svinmycket betalt för att man skulle ha hund på rummet... Detta hotell var väl inte något superlyxigt, men för oss med hundar tycker jag det var väldigt bra. Förutom då att det inte fanns AC på rummet, med 33-38 grader i skuggan ute så blev det väl varmt på rummet för både hundarna och oss... Jag hade blöta handdukar på mig under natten för att jag skulle kunna sova.

 
Som tur var hade vi ett jättestort rum, hade det varit litet då hade vi nog fått sova i bilen för att klara nätterna...

 
På gångavstånd från hotellet fanns en kinarestaurang dit vi gick kvällen före utställningen.

 
Maten var väl "sådär" - men bästa sällskapet hade vi så en superkväll blev det ändå. Dock var det ett himla krångel när vi skulle gå därifrån, de skulle dela upp notan då och man kan gott och väl undra om de aldrig haft så många matgäster nån gång tidigare för på dem lät det som om vi föreslagit att de skulle bygga en bro upp till Mars eller nåt när vi bad dem "splitta" notan. När vi som sist sa att bara säg hur mycket vi ska betala så gör vi det, sken de upp och allt löste sig till slut.

Tidig morgon blev det, för vi ställde ut på fredagen och man kan ju tänka sig morgonrusningstrafiken som vi inte alls ville hamna i. Visst var det lite trafik, men det gick ändå smidigt att ta sig till utställningsplatsen. Vår lilla GPS skötte sig för en gångs skull...

Superbra parkering fick vi, men sen fick vi vänta och vänta och vänta och vänta och vänta... innan de behagade öppna. Först kollade de igenom alla papper på varje hund och de skulle dessutom scanna av varje nummerlapp. När det gått typ 20 minuter och fyra stycken kommit in ungefär insåg de att det inte fungerade och sen tittade de bara lite snabbt att man hade nummerlappar. Man kan ju undra om de inte förstod hur det skulle bli? Är det amatörer som arrangerar dylika utställningar - nog kunde man väl tro att det skulle vara proffsigare än så? Nåja, efter att med vassa armbågar tagit sig fram i kön in var det sedan smidigt att ta sig in till den hall där vi skulle ha vår ring. Vi hade förbetalt katalogen, men där de sålde kataloger i vår hall kunde man inte lösa in vår kupong och få den, nej till en annan hall långt bort skulle man för att få den... Smidigt? Nja, inte direkt...

Sura funktionärer fanns det även här, om stolen stod utanför markeringen för burar och dylikt med ett ben blev det ett himla liv - uj, uj - hur skulle det se ut om alla gjorde så?? Ja det kan man undra... och undrar gör man också för vilka dessa utställningar arrangeras, suck...

En hel del olika nationaliteter var det på ägarna till de ESS som var anmälda; några till svenskar förutom oss var där, Finland, Norge, Spanien, Portugal, Frankrike, Slovenien, Polen, Litauen, Ungern, Holland, Tyskland och Ryssland var de länder som var representerade. Alltså inte en enda från Belgien, lite märkligt måste jag säga - eller finns det inga ESS i Belgien? 

 
Fina Tulip (Barecho Happens All The Time at Peasblossom) var där med matte Jacky. Så roligt att få träffa henne och Jacky, tyvärr hade det blivit domarbyte på just cockerjuniorer och det var just den domaren som var utsatt som jag ville att hon skulle ställas ut för. Men, men så är det - hon fick Excellent men blev inte placerad i klassen. 

Domare på ESS denna dag var Inga Siil, från Estland. Själv föder hon upp Stor pudel tror jag. Drygt 50 var anmälda, fler tikar än hanhundar "som vanligt" tänkte jag säga. 

 
I hanhundarnas juniorklass hade vi två stycken med från vår uppfödning. Som nummer två på detta foto står Multi JCH Barecho Tick All The Boxes "Thatch" med sin ägare. Han fick VG denna dag, men jag tyckte han såg fin ut - framförallt rörde han sig väldigt bra   . Efter honom står jag och Marron (Barecho Viking Power). Han var verkligen pigg denna dag, jag hann knappt med honom när vi skulle springa runt.
 
Här har jag blivit tvungen att vända på Marron, blir alltid lika irriterad när man inte får ställa dem åt de håll man vill...
 
Så blev placeringen, grattis till kennel Adamant's som vann klassen med Adamant's Real Trouper. Tvåa blev franskfödda Power Point De La Tete De Fellering. Marron blev som ni ser trea i klassen   .

Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) blev tvåa i championklassen och sedan fick han Res-CACIB, så tvåa om titeln EUW-16 alltså. Känns lite bekant från tiden med Fritz, han fick Res-CACIB tre gånger på världsutställningar men lyckades aldrig få WW-titeln...

Så var det dags för tikarna och Curry (Barecho U Must Be The One) - jaaa, hur stolt jag är över henne det vet ni nog redan alla tror jag   . Så förhoppningarna fanns där, men många tikar var det i hennes klass förstås...

Fotot visar tikarnas juniorklass, åtta stycken var anmälda i klassen. Först står Adamant's Rags To Riches som kom tvåa i klassen, efter henne står Curry som var på ett strålande humör i ringen, sprang med världens resning trots att det var varmt som "satan" där inne. Sån härlig känsla när hon fick ta emot titeln JEUW-16   !
 
Curry     

Curry efter att hon vunnit titeln, inte sattes det fram något skylt som är brukligt - och ingen rosett eller nåt annat fick hon av ringsekreterarna....

Vi hade också "gammeltanten" Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) med oss. Hon showade som vanligt och vann klassen vilket innebar att hon också fick en ny titel, VEUW-16 (veteraneuropavinnare-16)!! Jätteroligt, och ännu roligare hade det varit om vi haft ett datasystem i Sverige som gjort att titeln blev registrerad här. Pärlan har "för många" titlar så vårt datasystem klarar inte av att registrera alla. Man tror knappt det är sant, men SKK:s datasystem måste vara från 1800-talet eller nåt...

 
Fina Pärlan, henne kan man alltid lita på - sköter sig alltid till 100 %.

Curry blev sedan BIR-junior...
 
.. och Pärlan BIR-veteran  ! BIM-veteran blev Dom Quixote De Sao Barao från Portugal. 

Så skulle vi sedan försöka leta reda på var vi skulle ta vägen till finalerna, inte lätt ska jag säga... Och det var rena rama "världskriget" där man skulle gå in till uppsamlingsringarna. Om man inte hade med sig lappen man fått från ringsekreterna så fick man inte komma in. Folk var vansinniga - det här hade man ju kunnat räkna ut med lilltån att det skulle bli problem med... Ingen mer fick följa med in, så David fick inte komma in - dock såg vi att från andra hållet fanns ingen koll alls, så där var det inga problem alls att ta sig in...

Varmt var det något förskräckligt i uppsamlingsringarna, och länge skulle vi vara där också... I veteranfinalen var det hur många hundar som helst som deltog (förstås) och han som dömde den finalen var väldigt nonchalant, inte en enda hund från grupp 8 kom med till en ytterligare gallring.

Bästa junior i grupp 8 dömdes av vår rasdomare och där blev Curry utplockad med inte placerad. Hon var väldigt trött då och sedan var det lite väl hög musik i stora ringen för henne tror jag. Alla hade samma förutsättningar så det var förstås rättvist, men ibland blir det lite väl mycket spektakel i finalerna - det är ju ändå hundar vi har med att göra och just unga hundar som inte sett så mycket av världen förstår man faktiskt att de blir lite tveksamma till var de har hamnat ibland...   

Nöjda och trötta gick vi ut till bilen där vi äntligen fick lite sval luft från AC:en, den har nog aldrig varit så efterlängtad som efter denna dag. På kvällen skulle vi gå ut och äta igen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Trots att det var fredag kväll stängde de flesta restauranger kl. 20.00 Efter att vi gått 40 minuter ungefär hittade vi en öppen restaurang, maten var väl okej - inte mer men vid den tidpunkten hade man nog kunnat äta vad som helst kändes det som. Vad värre var, var att de inte tog kort. Och inte sa de något om det heller förrän det var dags att betala, vi hade som tur var Euro så att det räckte att betala - men för en del andra blev det ett himla krångel...

Hemresan gick bra, förutom att fläktarna la av nästan helt. Inte roligt med tanke på att det var supervarmt ute, och bilen är ju nästan helt ny dessutom. Vi stannade och satte upp fläktar på burarna till hundarna och erbjöd dom vatten att dricka, men efter ett tag kom fläktarna igång igen som tur var.

 
Shopping blev det såklart vid Bordershop också...

Vi passade på att ta lite fina "idolfoton" på Curry där också 
   

Nu gick ju inte resan hem egentligen. Vi hade anmält till utställningen i Backamo på söndagen så vi skulle sova i Göteborg natten till söndag. Klockan var rätt så mycket när vi kom dit så det var gonatt direkt för oss och hundarna...

Lite slitna var jag allt när vi kom till Backamo, men det var bara att bita i. Snälla Andrea visade Marron, tusen tack för det. Marron vann klassen med CK och blev sedan trea bästa hanhund med ännu ett CERT   !

  Här är en liten film på Marron på enskilda bedömningen.

Paco vann championklassen och blev sedan bästa hanhund och BIR   . Curry blev trea bästa tik med Res-CERT och Pärlan blev BIM-veteran. Bästa uppfödar- och avelsgrupp hade vi, men ingen av de grupperna gick vi in med i finalerna. Kändes som det räckte att gå in i grupp 8...

BIR CH Barecho Play Now Pay Later & BIM Art-Wave's Popcorn   

 
Regnet fullkomligt öste ner i gruppfinalen... Paco slutade som BIG-2 efter vackra flatten Terra som slutade dagen som BIS-2, så en riktigt bra avslutning blev det på denna resa   ! Även om det allra bästa förstås var att komma hem och få krypa ner i den egna sängen, alltid lika härligt och att få se hundarnas nöjda miner när de gosar ner sig i sängen - inte mycket slår det kan jag lova   .

Tusen tack till er alla som var med på denna resa - delad glädje är dubbel glädje