Förra veckan åkte vi till England för att ställa ut några av våra hundar på Gundog Society Of Wales utställning i Malvern, lite märkligt tycker väl vi svenskar att det är utställning mitt i veckan - på en onsdag. Men i Storbritannien är det lite då och då utställningar på vardagar, måste ju försvåra för många som arbetar - men det var ändå många anmälda tycker jag. För anmälningssiffrorna har ju gått ned även där precis som här. På denna utställning var det 66 ESS anmälda och 52 Welsh, båda raserna för Meghen Riese Bassel från USA, kennel Statesmans. Spännande med ett helt nytt namn som domare kände vi, det sägs ju ofta att det är så oerhört politisk bedömning i England - men jag vet inte, det är nog tyvärr lika i de flesta länder. Här kändes det iaf som det var ett nytt domarnamn för de flesta vilket vi tyckte kändes positivt    Sedan har domaren fött upp Welsh sedan 70-talet något som gjorde att det kändes lite extra spännande! 

Det är synd det är så dyrt att resa nuförtiden, för engelska utställningar känns lite mer speciella ändå - inte så att det inte är roligt med utställningarna i Norden, nä men skoj med något lite annorlunda och att få tävla mot hundar som vi normalt aldrig tävlar mot (ja på Crufts kanske, men det är en gång om året det..) Vi skulle gärna åka till England och ställa ut oftare, men som sagt - lite dyrt är det att åka. Anmälningsavgiften däremot är ju betydligt billigare än på de nordiska utställningarna. 

Men vi kan iaf starkt rekommendera andra hundägare att åka och ställa ut där, vi har också alltid blivit hjälpta och väl bemötta av samtliga nuförtiden - så härligt med fin stämning runt ringen   

För att kunna ställa ut i England behöver hundarna ha ett ATC-nummer, det måste man ansöka hos The Kennel Club om i god tid. Förut kunde de ta upp till ett halvår att få det numret, men nu sist gick det på bara några veckor. Vi brukar ansöka om det på alla våra hundar, för vem vet - rätt som det är kanske man får lust åka dit och då är det bra att ha det ordnat redan!

Sedan är såvitt jag vet alla utställningar i Storbritannien så att man anmäler via Fossedata eller Highampress. När man väl har fått sitt ATC-nummer är det väldigt enkelt att anmäla där. Sedan är det lite trickigt vilken klass man ska anmäla till, alla hundar kan anmälas till Open - men det är också den klassen dit alla champions måste anmälas så det är ju helt klart den "svåraste" klassen. Minor Puppy, Puppy, Junior, Yearling och Veteran är enkelt - det är åldersklasser precis som våra klasser och dit kan man alltid anmäla dom om de har åldern inne, oavsett vad de vunnit tidigare. Sedan är det de klasser som heter Graduate, Post Graduate och Limit och de anmäler man till beroende på vad de vunnit tidigare, svårare att tyda för oss som kommer från utlandet då vinsterna i förklaringen mer står från vad man vunnit i engelska klasser. Sedan finns det också något som heter Special beginners - det har jag aldrig riktigt förstått vad det innebär...

Vi ville få några till kvalificerade till Crufts så det var också en anledning till resan, blir de placerade 1-3 i någon klass så har de en kvalificering klar. Om jag förstått det hela rätt så är de som placeras 1-3 i Open och 1 i Limit livstidskvalificerade till Crufts iom att de då får ett Studbook-number, något som anses som väldigt fint!

Sedan resan dit kan man ju åka på fler sätt såklart, vi föredrar tunneln eller färjan över som går snabbt. Många åker färjan från Hook van Holland till Harwich, men det verkar som man bara får ha en hund i hytten där - resten i bilen och det har inte varit direkt lockande för oss. Men skönt är det förstås att få sova en stund så vi får se om vi testar det i mars när vi ska till Crufts. Hundarna måste vara rabiesvaccinerade och det ska ha gått 21 dagar, som till de flesta länder idag. Till Storbritannien måste de också vara avmaskade för dvärgbandmask, lika som till Finland och Norge - det ska ha gått en dag men inte fem. Efter det är de klara att åka - dock är de superpetiga att alla stämplar och underskrifter är på rätt ställe, helt omöjligt få åka över om något saknas. Så viktigt kolla allt sånt innan man åker hemifrån! Vid tunneln har de en speciell Pet-reception dit man får gå med sin hund före man boardar så att säga, där kontrollerar de att allt stämmer och sedan är det bara att köra på tåget i tunneln   

 
Vi hade bokat ett hotell lite ute på landet, tycker ofta de är mysigare än de som ligger i städerna. Och att åka genom den engelska landsbygden är så mysigt, det känns som att åka tillbaka 50 år i tiden ungefär    Här fick vi oss ett gott skratt, tydligen måste man berätta här vad man ska göra när det är rött ljus - vi hade lite problem dock när det slog om till grönt, stod ju inget om hur man skulle göra då   

 
Hotellet hette the Rodney. Supermysigt ställe och där det stod specifikt att de gillade hundar, och det märktes också. De hade tunnor stod ute på fler ställen för bajspåsarna och vi kände oss välkomna överallt med vårt gäng av hundar.

 
David fick sig en öl där också - han köpte också nån mycket märklig typ av smörgås, inte direkt så Jenny och jag vågade smaka.

 
Jenny hade med sig näringsdryck från Sverige för säkerhets skull, inte lätt när man är allergisk mot chili som hon är. Framförallt inte utomlands.

 
Utsikten från vår stuga var fin.

 
Vi hade som en del av denna stuga som vårt boende, perfekt att komma direkt ut när man har hundar med sig. 

 
Bilen har fått kämpa på bra i år, men tur vi har den som är så bekväm att åka i för både oss och hundarna   

 
Han som hade hotellet var också kvällens kock, så kändes himla gemytligt där. Vi trodde typ vi skulle vara ensamma i restaurangen en tisdag kväll, men det var fullt - och det kan inte bara ha varit hotellgäster utan måste ha varit lokalbor också.

 
Inne i restaurangen fick hundarna följa med, vi hade våra i stugan vi - var nog lugnast för alla. Men denna hund var med och tänk - ingen dog av allergichock eller för att dom var rädd för hundar. Himla härligt att sånt fungerar utomlands   

I Sverige är vi ju vana med att få nummerlapparna hemskickade, eller ja nuförtiden skriver vi ju ut dom själva. Samt att vi får ett tydligt PM med också. Här får man gissa sig till lite vad som ska ske - man får ladda ner ett pass per hund som ska visas upp när man går in på utställningen (det behövde vi aldrig göra men de hade nog lite överseende med oss som kom från utlandet). Sen PM står det i någon liten text när bedömingen börjar och hur många det är i varje ras, ringnumret står också - men inte alls så uppdelat och tydligt som vi är vana med. 

 
Sedan är utställningarna bänkade (som de var i Sverige på tjaaaa.... kanske 70-80-talet?, vet inte när vi slutade med det). Varje hund har ett eget bås och där finns två nummerlappar, en nummerlapp man ska ha på sig i ringen och en som ska vara kvar där så publiken vet vilken hund som sitter där. Nu ska man väl säga att det var mest väskor i dessa bås, nästan alla hundar sitter i medtagna burar som vi har det. Så lite märkligt kan jag tycka det är att de inte tar bort dessa "bås" eller bänkar som de kallar det. Måste ju vara sånt himla jobb att sätta upp och ta ner, och sedan skulle det ju bli mer plats för ringarna också om de inte fanns där. Nåja, nu är det så det är och lite charmigt ändå känns det ju. 

 
Vi åkte i god tid till utställningen, och det var ju tur - för vägarna från hotellet till utställningen var såhär smala. Där skulle man alltså mötas, de som kom från andra hållet kom i full fart så man kan väl säga att jag var rätt så rädd där jag satt på sidan ut mot den mötande trafiken.

Parkeringen var som en leråker, men döm om min förvåning när vi bad vakterna om att få ställa oss där det var mindre lera och de sa att det fick vi absolut göra. Inte ofta man möts av ett sånt svar av svenska parkeringsvakter. 

 
Det fanns ringar utomhus och inomhus, det är domaren som bestämmer var bedömningen ska ske. Och alldeles strax före start av bedömningen fick vi reda på att det skulle ske inomhus, det väntades regn och det var då absolut INGEN där som kunde tänka sig ställa ut i regn. Nä det är ju inte så kul, men vi är ju rätt vana i Sverige så vi var förberedda med regnkläder ifall att. 

 
Vi fick låna en sån här "trolley" av en hjälpsam uppfödare, och den var otroligt lätt att köra. Jag kunde med enkelhet köra den med två hundar själv, nu var det visserligen asfalt men ändå - så skönt att ha handtag och kunna gå rakt i ryggen. Ska försöka få tag på nåt liknande här hemma tänkte jag, men de jag kollade på var jättedyra - runt 8000:- så ska se om det går att hitta billigare nånstans.

Först ut av våra hundar var Liam och Oboy i Open dog, Rileys uppfödare Lewis var snäll och hjälpte oss visa Oboy eftersom jag inte kan springa något. Jenny visade Liam som verkligen var på toppenhumör - han såg ut att ha lite lite päls kanske jämfört med många engelska hundar. Men jag tycker han har absolut tillräckligt med päls, lite trist tycker jag det är att många ESS fått så mycket päls nu så de formklipps och måste klippas ner för att vanliga familjer inte kan sköta pälsarna. Förr i tiden var det inte alls så på samma sätt, och inte står det i standarden heller att de ska ha rikligt med päls utan det står måttligt och det är precis vad Liam har tycker jag (lite partisk är jag förstås eftersom han är min ögonsten   )

 
Klassen open dog, många fina hundar med där   

 
Och så himla glad vi blev när Liam  (CH Barecho Can't Beat A Curry) stod som etta i klassen!!

 
När han sedan fick CC och blev bästa hanhund kom det en liten tår i ögat, så speciellt - första egenägda hanhunden vi haft som fått CC i England - underbart att få uppleva det   

 
Direkt efter det var det dags för Saffran (Barecho Lil' Bit Of Me) vann klassen Minor puppy bitch och blev därmed kvalificerad till Crufts nästa år, skoj   

 
Joy ska börja löpa närsomhelst så hon var lite tunn i pälsen på ryggen, så med tanke på det var vi väldigt stolta över hennes fjärde placering i Open bitch - en klass med riktigt fina tikar, flera som jag gärna tagit med mig hem   

 
Yalla blev utsedd till Bästa veteran i rasen, så trist bara att finalerna drog ut på tiden så att vi inte hann deltaga med honom där. Men då hade vi inte hunnit med tåget hem så då kändes det inte som vi hade något val.

 
I tävlan om Bäst i rasen gick Liam segrande ur striden, tävlade mot en superfin tik - halvsyster till vår River som vi köpt från England. Namnet på henne är CH Calvdale Flutter.

 
Sedan är det obligatorisk fotografering av; Bästa hanhund, bästa tik, bästa valp, bästa veteran och bästa Special beginners.

 
Welsharna skulle gå i en annan ring, i en annan hall så det blev snabbt byte där mellan raserna. Först ut av våra welshar var Dibbe (CH Don's Red Red Wine), han kom tvåa i open dog något vi var väldigt nöjda med - han blev slagen av en jättefin hane som hette Slapestones Diamond Mine.

 
Det slutade med att Dibbe fick Res-CC, jätteskoj - våran fina Dibbe som seglade runt i ringen   

 
Solveig tävlade i valpklassen, där blev hon trea vilket innebar att även hon nu är kvalificerad till Crufts nästa år!

 
BIS-finalen tog hela 1,5 timme att genomföra.... Och Liam fick ingen placering där, men jag var sjukt stolt över att se honom där i ringen med så många fina representanter från dom andra raserna   

Efter att han var färdig där blev det snabbt ihopplockat av oss och ut i bilen, vi hann till tunneln med lite marginal - men man vet ju aldrig hur mycket köer det är på de engelska vägarna så lite extra tid vill man ha till det.

Vi sov på hotell i Calais, både vi och hundarna slocknade direkt - trötta och väldigt nöjda med resultaten från dagen   

Planen var att David skulle jobba på fredagen, vi beräknades komma hem ca 4-5 på fredag morgon - men det började med kö på en halvtimme i Frankrike. 

 
Sedan satt vi i en jättekö på autobahn i närheten av Bremen, på fyra timmar kom vi en mil. Totalt satt vi i köer fem timmar på vägen hem... Roligare kan man ha, men det är ju inte mycket man kan göra åt saken heller. Vi hade ändå tur att vi passerade en rastplats på den milen, så vi och hundarna kunde rastas.

Mycket nöjda och trötta var vi när vi rullade in på gården kring lunchtid på fredagen, och såklart hann vi inte mer än komma hem så började planer för nästa resa....