Ja då har det då blivit dags att summera lite vad som hänt under 2023, ett år som alla andra år varit fyllt både med stor glädje och stora besvikelse. Det är ju livet, men vid varje årsskifte önskar jag mig ett bättre år nästa år - men kanske det är så att jag borde önska mig att det inte blir sämre än det var 2023? För visst har det varit en hel del prövningar under året, men vi har alla varandra i familjen fortfarande och det är ändå det som är det allra viktigaste   

Mina älskade barnbarn som förgyller vår tillvaro så mycket, så många skratt och så mycket glädje de sprider omkring sig. Men ibland är de rätt jobbiga också, precis som barn ska vara   

 
Elis fyllde 6 år i början av mars och det innebar att han i augusti började i Förskoleklass på Årsunda skola. En utmaning förstås, precis som det är för vuxna att byta "arbetsplats".

 
Freja fyllde 4 år i april, hon går kvar på Trollgårdens förskola - tryggt att ha farmor på jobbet.

Resa till Crufts blev det i mars, det är ju lite av tradition att åka dit och möta våren. Så mycket vår var det inte på denna resa, det var t.o.m snö i Birmingham. Det är något speciellt där, det är ju ingen utställning man åker till med förväntan att få några stora resultat. Nej, för mig är det stämningen och få se de engelska hundarna samt träffa de engelska uppfödarna som är behållningen.
 

Den det gick allra bäst för på Crufts var "Dibbe" (CH Don's Red Red Wine). Han blev tvåa i Open dog som var en stor klass, det är också där alla champions går i England. (Vad ringsekreteraren gör på denna bild kan man fråga sig, frågan är om han tänkte äta upp Jenny?   )

Huset har vi fortsatt fixa med, har man hus så blir man ju aldrig riktigt färdig. 

   
Altan har vi fortsatt med sedan förra sommaren, helt färdig är vi inte ännu - men i det stora hela så är det mesta klart. Köket har både grill, kylskåp och pizzaugn. Pizzorna från den ugnen är såååå goda    Fotona här är från i midsommar där vi hade Davids bror Gustav med hans barn Selma och Melker på besök. 
Vi har också installerat solceller och bytt golv i kök samt Tv-rum. När vi började byta golvet insåg vi att vi måste måla om och byta tapet också i det rummet.

Utställningarna har det varit blandade resultat ifrån, precis som det brukar vara. Dock har vi väl inte ställt ut lika mycket detta år som andra år, och det har väl haft fler anledningar. Framförallt att det blivit så sjukt dyrt att både anmäla och resa, men sedan också för att många domarlistor varit rätt så fantasilösa. Den största orsaken har dock varit såklart att jag hela sensommaren och hösten varit sjuk, och Jenny (med hjälp av Emelie) fått dragit ett tungt lass själv på de flesta utställningar   

 
En av de första utställningarna för året var SKK Malmö i april, där vann vi Uppfödargruppsfinalen vilket såklart var väldigt roligt, mindre roligt var att vi fick inbrott i vår bil på denna resa och det som de tog var vårt Bro-bizz som de sedan åkte på för flera tusen som vi fick betala. Nåja, bilen gick ju att laga så det fick bli en lärdom om att kanske inte bo varsomhelst i Malmö.

 
En av årets höjdpunkter i ringen var när Liam (CH Barecho Can't Beat A Curry) blev BIR, BIG-1 & BIS-2 på SKK:s utställning i Sundsvall.

 
Detta foto är från samma utställning, där alltså Liam blev BIR och Joy (CH Barecho Jackpot Joy) BIM.

 
Vår fina "London" (CH Barecho Victoria's Secret) har haft ett händelserikt år, hon fick bland annat sitt sista CACIB för det internationella championatet och födde också sin första kull. En riktig superkull om jag får säga det själv!

 
I Sandefjord i juli hade vi några trevliga dagar, Dibbe var den som var mest framgångsrik igen - tre BIR lyckades han med samt även en placering i grupp 8. Här på fotot är också Oboy (CH Barecho On Stage Again) som blev BIM och även fick nya titlar, precis som Dibbe fick.

En annan höjdarresa var resan till Geneve, till WDS (Världsutställningen 2024). Här var jag redan riktigt dålig, men men - inte kunde jag stanna hemma från detta.

 
Liam blev WW-23 samt slutligen BIR!

 
Blingen blev även hon WW-23!

 
Dibbe ville inte vara sämre han, utan han blev också WW-23 och slutade dagen som BIM!

 
På FKK:s utställning Åland blev Liam BIR och vann återigen grupp 8!

Den utställning som ändå jag måste säga är den jag nog varit gladast och stoltast över är den vi åkte till i oktober, till England och Gundog of Society of Wales utställning. Att få se Liam vinna BIR tävlandes mot så många fina hundar som jag beundrat länge, det var en alldeles speciall känsla   

 
Liam CC & BIR

 
Fina Adele (CH Barecho Ain't I'm Hot) blev champion och BIR på SSRK:s utställning i Malmö. Vi har planer för henne nästa år, vi har ju sperma sparad efter vår älskade Biggles och eventuellt kommer vi använda en del av den på Adele   

 
Joy åkte med Emelie och Agnetha till SSRK:s utställning i Rättvik och där slog hon till med att bli Best In Show   

 
Fina Solveig (Barecho Dress Me Up In Red) fick titeln Dansk Juniorvinnare-23 i november. Vi ser verkligen fram emot att få ställa henne under 2024.

 
Året avslutades som alltid med Stockholm hundmässa - vi blev otroligt glada och stolta då vi vann finalen med uppfödargrupperna för andra året i rad på denna utställning, och på utställningen året före det var vi BIS-2. Denna vinst gjorde att vi slutade som 3:a årets uppfödargrupp 2023, så otroligt roligt och stort tack till alla våra härliga valpköpare som hjälpt oss med detta   

 
Nytt tillskott till kenneln fick vi också under hösten då Calvdale Native River flyttade till oss. Vi är så nöjda med River och ser mycket fram emot att få visa honom under 2024. Tusen tack till hans uppfödare Nicola Calvert för att vi fick förtroendet att köpa honom   

Dömt några gånger har jag också gjort under året. Bland annat i Spanien vilket var otroligt roligt   

 
Jag hade äran att få döma BIS på den utställning och här är BIS-lineupen 1-4.

 
Jag dömde också i Danmark och här är mina fina vinnare av Engelsk Springer Spaniel   

 
Vår son Jacob tog examen i början av juni och han har pluggat till civilekonom. Han bor fortfarande kvar i Umeå med sin fina sambo Frida, hon pluggar fortfarande och Jacob har numera jobb på Swedbank.

     
I slutet av juni hade vi en examensfest hos oss för att fira Jacob, vi var ett 30-tal personer så lite trångt blev det - tur vi har stor altan nu    Thomas höll ett uppskattat quiz om Jacob, och man skulle kunna tro Jacob skulle haft flest rätt - men så var det inte...

Jag har arbetat som förskollärare i ca 20 år, men från i augusti är jag numera rektor för Trollgårdens förskola. Det har varit mycket att sätta sig in i, men nu börjar jag komma in i det mer och trivs bra i min nya roll   

I somras var vi på semester i Spanien igen, tyvärr kunde inte Thomas följa med   

Det tråkiga med semestern var att det var när jag var där som jag började få riktigt med problem av förmaksflimmer och skulle det visa sig sen, även hjärtsvikt. Under hela hösten har jag kämpat med det för att hålla huvudet ovanför ytan - det har känts tröstlöst många gånger men i slutet av november fick jag äntligen komma till Karolinska sjukhuset för en ablation av hjärtat. Och vet inte om jag törs säga det - men än så länge mår jag bra och håller som bäst på nu med att bygga upp konditionen igen. På fyra månader har jag knappt kunna röra på mig alls och kondition är ju en färskvara som vi alla vet. 

För en vecka sedan firade vi jul här hemma, vi var 13 stycken så det var riktigt mysigt    Tyvärr var inte Thomas med, men vi fick ha lilla julafton senare med honom och hans fru Ellinor istället.

 
En del av det som serverades på julbordet

Jacob, Davids mamma Kerstin, Jenny och Freja
  

Tomten hade lite immiga glasögon till en början.
   

Freja var lite mer tveksam till tomten än förra året men till slut ville hon sitta i knäet på honom

Inte lätt att öppna paketen ihop när man får det tillsammans...

Här njuter Curry kan jag lova, i Davids brors son Melkers knä

Selma med sin pappa Gustav, som är Davids bror

Jenny, Freja, Tojo (Viktoria) och Elis

Henric

Jacob med sin farfar Åke

Så nu återstår bara att önska er alla, vänner och ovänner, ett riktigt gott slut och gott nytt år     

För några veckor sedan var det dags för årets sista utställning för oss i Sverige, Stockholm hundmässa heter den numera – förut hette den HUND(och årtalet). Men för oss ”gamlingar” kommer den alltid att vara Stora Stockholm    Det här är en utställning som varit så speciell för mig under alla år, och säkert för många andra också. Men den har tyvärr bara blivit sorgligare och sorgligare – när jag jämför med de andra nordiska länderna (förutom Island för där har jag aldrig varit) känns det som de har mycket mer intresse för att göra sin ”huvudutställning” till årets händelse. Det är så ledsamt att det blivit så, och i Sverige får man ju nästan inte säga något negativt om någon utställning – utan vi ska alla vara tacksamma att det är någon alls låter det som. Och när det är mindre klubbar där de flesta arbetar ideellt kan jag hålla med om det till viss del – men den här utställningen arrangeras av SKK/CS – vilket innebär att de som jobbar med utställningen har lön för det, så har jag förstått det hela iaf.

Kanske börjar mitt minne bli dåligt och normalt sett gillar jag inte att säga ”allt var bättre förr” – men visst var det en gemytligare och festligare stämning på denna utställning förr om åren?

Den dag vi skulle ställa ut började efter ankomst med att vi tog oss upp från parkeringshuset och när vi kom in på själva mässan stod vi och väntade med hundarna för vi trodde David inte kommit upp ur hissen ännu och han hade alla vaccinationspapper. Den första person vi har kontakt med denna dag blir då en man som såg sur och irriterad ut och gormade åt oss att vi skulle gå ut och gå runt för att komma in med hundarna. Ja, jo – vi såg det på skylten, men vi väntar på någon svarade vi. Och sa också att det hade varit trevligt med ett välkommen istället för detta bemötande. Fick ett grymtande till svar.

Sen får vi alltså krångla oss ut genom dörrarna, gå på den hala trottoaren en bra bit för att sedan ta oss in på ett annat ställe. En lång ”korridor” där alla hundar ska gå, det kan inte vara bra för smittorna heller. Först kollades nummerlapparna och vid nästa ställe vaccinationerna. Så kommer vi då till själva veterinärbesiktningen. För det första tror jag definitivt det är här de flesta hundar blir smittade, när en och samma veterinär tar i så pass många hundar. Men det är ju som det är – inget SKK har bestämt. Dock brukar de alltid kolla endast en hund i sällskapet om de bor ihop, som våra hundar gör. Annars skulle köerna bli sjukt långa. Vi har alltså 8 hundar med oss, ber om att den unga veterinär som står där inte ska titta på vår nyblivna junior som är rätt så försiktig av sig. Men då var det just henne hon skulle titta på! Just för att vi sa så – erkände hon dessutom!! Alltså på riktigt, om vi hade något att dölja skulle vi väl bara puttat fram någon annan hund och inte sagt något? Nejdå, hon i princip jagar runt tiken och tittar på henne till slut. Lyckligtvis gick det bra – och såklart hittade hon inget konstigt på henne (vad det nu är dom tror sig ska hitta?). Men så otroligt oproffsigt och respektlöst, både mot oss och framförallt mot vår juniortik.

När vi anmälde så skrev vi att vi skulle uppskatta mycket om welsh-ringen kunde placeras nära ringarna med Engelsk Springer Spaniel eftersom det pga min sjukdom var extra svårt för Jenny att visa hundar själv i tre ringar. Tror ni att någon hänsyn togs till det? Ringen var flera ringar bort och det var smockfullt med hundar, burar och människor däremellan så gick knappt ta sig fram. Och självklart blev det så då att vi inte kunde visa en av welsharna själv. 570:- i anmälningsavgift bortkastade, och såhär är det nästan varje år. Man kan inte anmäla så man visar i fler ringar. Självklart förstår jag att de inte kan tillgodose alla önskemål, men jag undrar om de ens tittat på möjligheten att underlätta för oss? Vi hade ändå anmält 8 hundar á 570:-, men nu har vi lärt oss att det inte går att anmäla så många i fortsättningen. Nu krockade inte bedömningarna i ESS-ringarna för första gången på länge, men det berodde nog mest på att det var så få hundar anmälda, 28 tikar och 22 hanhundar. Tidigare år har det krockat för att de lagt hanhundar och tikar samtidigt, utan hänsyn till att många ska visa hundar av båda könen. De flesta ringsekreterare har inte heller kunnat vänta in, utan så många gånger som jag och andra inte kunnat visa någon hund pga detta. Jag tror det här är en stor anledning till att det inte var fler ESS anmälda detta år.

Ringarna är inte täckta med mattor som i Finland, utan mattor just där man springer bara. Det ser för trist ut med grått betonggolv, inte några festliga ringskyltar heller – utan det kändes som vilken annan SKK-utställning som helst.

Ingen speciell rastplats var iordninggjord som det är både på Crufts, i Helsingfors och på My Dog, utan man fick gå ut där man kom in - från vår ring tog det ca 10 minuter att ta sig ut, iaf när det var mitt på dagen och fyllt med folk och hundar överallt. Så resultatet blev såklart att många hundar gjorde sina behov inomhus, inte kul för nån. Varför inte ha en hage i varje hall, med lite spån där hundarna kan rastas snabbt. För det är inte så att man alltid hinner ut och rasta en halvtimme om man har fler hundar att visa.

Det var rekordfå anmälda till årets utställning som jag förstår det och en anledning är förstås priset, 570:- per hund och ingen flerhundsrabatt. På alla andra utställningar (i världen?) finns denna rabatt om du anmäler fler hundar, men i Sverige är det omöjligt tydligen. Iaf om man ska anmäla via internetanmälan. En del länsklubbar har denna rabatt, vilket vi är många som är tacksamma för   men då måste man anmäla manuellt.

Det var också rekordfå försäljare där, inte ens en bur gick det att köpa som jag tänkt titta på. Jag minns när det var verklig fest på denna utställning, man gick runt och tittade vad som såldes - det var halva nöjet med att åka dit. Men nu var det bara några få hundrelaterade försäljare där, annars var det mest krimskrams som inte hade med hund att göra. Jag förstår att SKK inte styr över detta, utan det är Mässans priser. Men det gör ändå att det tappar tjusningen lite. 

Bedömningen i vår ring började inte förrän 11.00, det kan ju vara skönt med sovmorgon och det gjorde att det inte krockade med tikarna som gick i ringen bredvid. Men det innebar också att vi inte var färdiga i vår ring förrän när klockan var nästan 14.00 vilket gjorde att det blev bråttom att förflytta allt till hall A där finalerna gick. För i hall C skulle det börja städas, där fick vi inte ha några grejer kvar.

Många klagade på att det var dåliga priser för vinnartitlarna, tänk så trevligt det skulle vara om det delades ut nåt - ett diplom eller nåt i ringarna när titeln vanns. Och att det uppmärksammades lite extra av ringpersonalen!

Så var det då dags för finalerna, det var många åsikter kring det då det här skulle bli första året finalerna skulle arrangeras utan det spektakel som varit tidigare år. Jag vet att många har uppskattat de olika teman som varit, men inte jag. Jag kan tänka mig det måste kosta multum med allt det som ska köpas in nytt varje år, pengar som skulle kunna läggas på annat - som har betydligt mer värde för oss utställare. 

Nu var ringen kanske lite tråkig, men jag tyckte den var betydligt bättre än tidigare år. Hundarna var mer i fokus och inte allt annat som spred ett löjets skimmer omkring sig tidigare år. Speakern gjorde ett helt okej jobb, men skulle kunna vara mer festligt - om de var två speakers tror jag det skulle bli mer stämning. 

När vi fick vårt pris för 3:a årets uppfödargrupp (alla raser) i Sverige så är ju det något väldigt stort, och trots det så tog SKK/CS ordförande endast en av oss i hand, nog kan man väl tycka att alla vi som är uppfödare kunde få det? En petitess, men att bli sedd är nog viktigt för alla tror jag. 

Nu har vi inte sett reportaget från denna utställning i Hundsport ännu, men om det är lika trist som det varit dom senaste åren så är det också en stor anledning till att intresset för denna utställning har falnat. Förr var det säkert ett tiotal sidor med text och bilder från finalerna, massa intressant skrivet om olika hundar och uppfödare. Något jag som ungdom iaf läste vartenda ord av och drömde mig bort att tänk om jag får stå i den ringen en dag    Nu är rapporteringen som en stor gäspning, inte skriven för oss hundfolk iaf - och inte på många sidor heller. Förr om åren var det också foto på alla BIR-hundar i tidningen, något som jag saknar mycket!

Så var det något som var bra då?

Ja som sagt, finalringen var bättre än på många år. Domarna och ringpersonalen var alla trevliga och lättsamma, sådant bidrar mycket till en god stämning under dagen. Men det allra bästa var ändå att man kan följa resultaten online, något som inte alls är lika enkelt att göra från den finska utställningen t.ex Det var mycket lättare på SKK:s hemsida och FB att hitta länk till livestreamingen av finalerna, något som jag letade och letade efter till utställningen i Helsingfors. Jag gav upp till slut. Sedan skulle live-streamingen bli ännu bättre om vi hade två kommentatorer som de har på Crufts, kanske för dyrt - men borde finnas pengar över nu när vi har en betydligt enklare finalring. Så just det digitala tycker jag Sverige lyckades bra med   

Jag vet att jag inte är ensam om många av dessa åsikter och jag hoppas att det nästa år blir en återgång till det som förr var årets höjdpunkt - Stora Stockholm   

Ni som inte vill läsa om sjukdomar och elände kan sluta redan här. Jag skriver det här för att det är så skrämmande hur vi alldeles för ofta inte blir lyssnade på inom sjukvården och inte heller får den hjälp vi behöver. Det sägs ju att man måste vara frisk för att orka vara sjuk - och det stämmer verkligen, eller att man har anhöriga som orkar bråka för en. 

Jag har sedan några år tillbaka haft kortare stunder av hjärtklappning, ja egentligen är det nog ända sedan efter min operation av hjärntumören dec 2015. Men det har varit sånt som varit över på någon minut till en början, det har tilltagit och några gånger har jag haft i flera timmar. Sökte då hjälp för nästan två år sedan på HC för det, men allt såg normalt ut då på EKG och läkaren sa typ ungefär såhär - ja så kan det kännas ibland, fastän jag nämnde att jag har en mor och två bröder som har förmaksflimmer. Nä, han trodde inte det var det - utan det var nog inget att bry sig om sa han. Skönt tyckte förstås jag som avskyr läkare och sjukhus efter min felbehandling i samband med hjärntumören.

Så jag har fortsatt som vanligt och bara accepterat att det då och då har blivit så jag fått hjärtklappning, inget att bry sig om sa dom ju. Så åkte vi till Spanien i juli i år, och där blev det helt plötsligt betydligt värre. Mycket kraftigare hjärtklappning och det gick inte heller över. Min Apple-watch varnade flera gånger för förmaksflimmer, men eftersom vi var utomlands och inte kan spanska speciellt bra så sa jag att jag avvaktar till vi kommer hem att söka hjälp. Var nog dumt såhär i efterhand, förmodligen hade jag fått mer hjälp där än vad jag fick här...

Så jag kämpade mig igenom de 10 dagar vi var i Spanien, orkade knappt ta mig upp för trappan - men om jag satt stilla kändes det ändå okej tyckte jag. Vi kom hem till Sverige den 3/8 och dagen efter fick jag en läkartid på HC för att jag misstänkte att jag hade förmaksflimmer. Och jo, det visade ju EKG tydligt då - så den läkaren (inte den jag normalt träffar där) satte in blodförtunnande direkt och beställde remiss till hjärtmottagningen i Sandviken/Gävle. Blodförtunnande var jag tvungen att äta för att det är ganska stor risk för stroke och blodproppar när man just har förmaksflimmer. Den 29 augusti fick jag äntligen tid på hjärtmottagningen i Sandviken, där togs jag emot av en som jag trodde hjärtläkare - men som jag sedan tycker mig hört varit en under utbildning. Hon var en ung tjej, förmodligen av utländsk härkomst, hon var väldigt trevlig och kändes intresserad av det jag hade att berättade. Hon frågade mycket kring min sömn och sa att det lät som jag kunde lida av sömnapné vilket kan vara en orsak till att flimmer uppstår. Hon skickade en remiss till lungmottagningen för att utreda det samt en remiss för en elkonvertering för mig, något som förmodligen skulle kunna hjälpa mig. Jag berättade för henne hur jobbigt det var, att jag var andfådd för minsta lilla och knappt kunde sätta på mig skorna själv. Hon skulle försöka skynda på det. Hon beställde också provtagning för mig den 1 september. '

Prover togs den 1 september men jag hörde inget från hjärtmottagningen om några provsvar. Den 20 september hade jag ett rutinbesök hos min vanliga läkaren (den trötta gubben som inte brytt sig om att jag haft hjärtklappning till och från i flera år). Rutinbesöket är en gång om året för att jag lidit av högt blodtryck sedan jag var 35 år gammal. 

När jag var hos han så var han väldigt ointresserad och gjorde klart för mig att det var hjärtmottagningen som hade ansvar för mig nu, de skulle inte kalla mig något mer till HC. Proverna såg bra ut enligt honom.

Den 26 september fickl jag låna hem en apparat för att mäta hur många andningsuppehåll jag har per natt för att se om jag behövde få hjälp med det. Tre dagar senare, den 29 fick jag då tid för elkonvertering. Jag hade såna förväntningar på det, trodde verkligen jag skulle bli bra efter det. Och när jag vaknade upp efter narkosen kändes det helt underbart att slippa trycket över bröstet som jag haft då i över två månader. Läkaren jag träffade där sa inte mycket - han ändrade lite i medicineringen och sa att jag skulle på återbesök om 3 månader.
 

Sov som jag inte gjort på länge natten efter konverteringen, dagen efter kändes också bra   Men på natten därefter, alltså 1,5 dygn efter konverteringen så var det tillbaka. Jag bröt ihop totalt, alltså orkade inte ha det på det här sättet längre. Vi ringer 1177 dagen efter och de säger vi ska åka till akuten. Vi gör det och där blir vi ifrågasatta när de tog pulsen, den var hög men inte så jättehög tyckte hon. Iaf så får vi komma in till slut. Där inne träffar vi en läkare som var väldigt trevlig, hon tog kontakt med hjärtmottagningen och det bestämdes att konverteringen skulle göras om. Den gjordes alltså igen den 1 oktober, träffar då hjärtläkare nummer tre. Han var trevlig, förutom när han stängde dörren och ville ställa en känslig fråga. Han frågade om det hade varit en blöt kväll kvällen före? Om jag typ varit stupfull då alltså? För alkohol kan sätta igång flimmer, det vet jag ju. Som om jag dagen efter jag gjort en konvertering skulle supa mig full?? Han ändrade också lite i medicineringen. 

Den här gången var jag lite mer förberedd när det kom tillbaka, efter lite kortare tid än gången före. Vi tog kontakt med hjärtmottagningen igen, vad gör vi nu liksom? Jag vill ha en ablation gjord - eftersom det är mycket större chans att det lyckas hade jag läst mig till. Plus hört från flera håll att de inte blivit hjälpta förrän de fått en ablation.

Hjärtläkare nummer fyra ringer upp mig efter att min mor pratat med honom, han lät aningen mer engagerad men det var inget han levde upp till sen. Han såg till att jag fick en tid den 5 oktober hos hjärtläkare nummer 2, han som gjorde elkonverteringen. Han beställde också en ny konvertering, dagen efter - alltså den 6 oktober. Han satte också in en medicin, Cordarone som är en medicin just för att få hjärtat slå i rätt rytm. Jag läste journalen efter det besöket, och det han skrev mest om var att jag var överviktig. Blev förbannad som fan - alltså på riktigt, jag kan absolut gå ner några kilon, men att kalla mig överviktig som om det vore orsaken till det hela! Stod ingenstans att jag hade en mor och två syskon med åkomman, eller att jag hade flimret 24/7. För det verkar ingen av läkarna ha förstått, varje gång jag sagt de har de sett ut som frågetecken. Som om jag överdrivit.... kan ge mig sjutton på att de inte hade behandlat en man på samma sätt.

Nåja, dagen efter får jag då min tredje elkonvertering och träffar då på hjärtläkare nummer fem, sjukt otrevlig var han - och sa bara att jag skulle sluta med medicinen jag började med dagen före och börja med en annan hjärtmedicin istället, Multaq. Jag skulle dock sluta med den om flimret kom tillbaka. 

Och det gjorde det såklart, efter ett dygn ungefär så var det tillbaka - lika starkt igen och varje sekund, hela tiden så rusade mitt hjärta med en puls på ända upp mot 170 slag i minuten. Här nånstans så började jag ge upp - önskade bara att jag kunde få dö i sömnen för det här var inget liv. Till varje läkare så berättade jag att jag mådde så dåligt, kunde inte gå uppför en trappa, böja mig ner, torka mig efter jag duschat osv. Det enda jag kunde göra var att sitta still. 56 år gammal och livet var slut typ   

Min mor ringer upp verksamhetschefen på hjärtavdelningen och säger att nu måste ni göra nåt, det slutar med att han slänger på luren i örat på henne! Hon ger sig inte i första taget så hon såg till att jag fick en tid på Gävle sjukhus den 18 oktober. Jag ville verkligen inte gå dit, jag var så dålig då - och sa till David att du måste följa med, för jag vill verkligen inte prata mer med dom. Men jag var tvungen om de skulle skicka nån remiss till Karolinska för en ablation, för det var det vi tjatat om hela tiden. Så då får vi alltså träffa hjärtläkare nummer sex, eller är det sju nu, jag minns inte - de är så många och alla säger olika saker. Den här var iaf en äldre man, han började med att fråga samma saker som de andra. Hur jag mår typ - men vafan sa jag, har du inte läst journalen. Joooo, det hade han sa han - men då vet du jag mår skit. Sa än en gång att jag har det här 24/7 och orkar inte längre nu. Jag måste få en ablation gjord! Då börjar han på samma sätt som alla dom andra, blablablablabla - och säger då att jag EVENTUELLT kan vara aktull för en ablation. Känner bara ilskan öka inom mig... vafan, ska jag ligga ner och dö först innan nån reagerar? Nån förtur till ablation kunde jag inte få enligt honom, för det här var inte alls farligt. - Så du kan säga att jag kommer inte att dö av det här flimret, jaaaa det kunde han minsann säga med ett lite "lilla-gumman-du-förstår-ingenting"-uttryck i ansiktet. Ilskan och desperationen stiger i mig - men fattar du inte att jag går och lägger mig varje kväll och hoppas jag ska dö under natten för jag orkar inte mer - säger jag! Och då svarar idioten, nej det är ingen fara - du behöver inte oroa dig för att dö av detta. Och då går huvudsäkringen hos mig - ställer mig upp och skrik/grinar och säger - men fattar du inte jag är inte RÄDD FÖR ATT DÖ, JAG VILL DÖ! Nä nu orkar jag inte höra ett ord till sa jag, nu går jag! Och det gjorde jag, med en rejäl smäll i dörren som gjorde att en sköterska kom in och frågade om allt stod rätt till? David satt lugnt kvar och sa till läkaren att det där gjorde du ju bra?! Jamen sa läkaren, jag tänkte skicka en remiss för ablation. David sa till honom, men det var inte alls det du sa.... David ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig komma tillbaka till dom - de ord jag sa då passar sig inte i skrift kan man väl säga. Nä, jag har satt min sista fot på det stället!

Jag fick en telefontid med denna läkare efter, jag skrev till 1177 att de kunde ringa David istället - för jag orkar inte prata mer med dom. Tror ni dom gjorde så? Nädå, de ringde till mig ändå - men jag svarade inte, och fick då en räkning för uteblivet samtal. De hade öppnat mitt meddelande men inte bemödat sig att svara på det. 

Men efter detta blev iaf remissen skickad till Karolinska för en ablation. Min mor ringde sedan Karolinska och berättade hur dåligt jag mådde och att det bara blev sämre och sämre. De fattade inte att jag inte fått hjälp snabbare, och skrev upp mig på en återbudslista. Beräknad väntetid är annars ca 3-6 månader. 

Jag får en tid till hjärtläkare nummer 7 den 14 november, för ev sjukskrivning då jag nu inte kunde gå mer än två steg utan att behöva stanna och ta igen mig. Fick träffa en ung läkare som var som en helt opersonlig robot, visade noll och inga känslor. Och det är nog det som varit det värsta med alla dom här läkarna, ingen - INGEN, har lyssnat på mig, visat någon form av respekt eller empati, utan de har behandlat mig som jag varit en fjantig, fet och gnällig kärring bara. Den här läkaren fortsätter på samma sätt som de andra typ, han förstår inte vad de hade kunnat göra annorlunda? De har gjort allt enligt anvisningarna säger han - sedan att jag mår skit spelar ingen roll, för enligt dom så mår man inte såhär dåligt av flimmer. Någon av läkarna har också sagt att det är fladder och inte flimmer, men jag orkade knappt lyssna till slut. Han ändrar iaf medicineringen igen, jag ska då börja äta Cordarone igen - den medicin som jag tidigare bara åt ett dygn av. Det är kraftiga biverkningar av den och jag mår så illa i början att jag inte kan äta, men om det hjälper får jag ut stå ut tänker jag. Läser på nätet om biverkningarna - och ser då att man inte får dricka alkohol ihop med denna medicin, man kan dö av det. Kanske hade varit bra att nämna det, eller? Jag blir sjukskriven en vecka och två dagar, fram till när jag skulle få ytterligare en konvertering. Den är bokad torsdag den 23 november men skulle avbokas då eftersom jag gjorde en ablation den 21:a, när vi då ska avboka den så finns det ingen tid bokad?! Nääääeeee, men är man förvånad?? Not so much - och sedan som genom ett under så hör de av sig och har hittat tiden. Jaaaa, eller hur - i fablernas värld typ. 

14 november får jag också min darth-vader maskin som jag nu ska sova med för att jag inte ska snarka och ha andningsuppehåll när jag sover. 

 
Det går ändå okej sova med den, men visst är det skönare sova utan - konstigt vore det ju annars. Hoppas att det ska ge resultat i att jag kanske blir piggare i framtiden. Huvudvärken har iaf blivit bättre sen jag började med den. Vet att jag ser rolig ut, men det bjuder jag på    Jag tog bara bort slangen och hade masken kvar när jag gick upp och kissade en av de första nätterna. När jag kom tillbaka in i sovrummet fick Pasta syn på mig, hon såg helt skräckslagen ut - men hon vågade inte morra eller röra sig, utan bara tittade bort till slut. Lilla gumman   

Så ringer de fredagen den 17 november och berättar att jag fått en återbudstid för ablation tisdag den 21 november, och redan måndag morgon skulle jag infinna mig på sjukhuset i Huddingen. Såklart tackade jag ja till den tiden, för nu var jag verkligen dålig. 

 
Mitt i alltihopa har vi bytt golv i kök/vardagsrum och David har målat i vardagsrummet. Samt att David och hans pappa Åke har tapetserat en vägg. Blir så fint, men kände mig så onyttig som inte kunde hjälpa till med något.

När vi kommer till Karolinska den 20 november så orkar jag knappt gå hela långa vägen till hissen som gick upp till dit vi skulle. Tog väldigt lång tid för mig att gå så David tänkte leta efter en rullstol åt mig. Först fick jag komma till en jättetrevlig narkosläkare som skulle bedöma om jag kunde sövas med narkos, efter lite tester så fick jag klartecken för det. Sedan var det ytterligare prover och genomgång av superproffsig sköterska som kunde svara på alla mina frågor kring ingreppet och tiden efter. Kände mig så lugn och trygg efter det. En läkare fick jag träffa också, han var kanske inte lika trevlig  - men var ändå okej. 

Sedan skulle jag på en ultraljudsundersökning av hjärtat där de skulle föra ner en kamera genom matstrupen - och det var precis så äckligt och vidrigt som det låter. Inte alls kul - men den läkaren som gjorde det var skämtsam och kändes så avslappnad och kunnig så det var ändå uthärdligt på nåt sätt. 

Efter det fick vi åka till hotellet för att vara tillbaka 08.30 dagen efter för själva ingreppet. Jag fick inte äta eller dricka något efter midnatt. 

Så 08.30 är vi tillbaka för inskrivning. Jag får en säng där jag får kläder att byta om till. Vidriga strumpor och nån sån där urtvättade helt oformlig städrock typ. Inga trosor så jag tänker att jag får väl ha mina kvar på då. 
 
Tittar på bordet som står vid min säng, det ligger två använda snus där! Så vidrigt äckligt, och på ett sjukhus liksom   

 
Utsikten från sjuksängen, inte så upplyftande direkt.

Det kommer in en barsk sköterska med en elev med sig, hon frågar om eleven får vara med och det får han väl. Vad ska man säga liksom? Hon ska då sätta in kateter på mig. Nickar åt David som sitter i stolen en bit ifrån min säng och säger - ska han vara här? Alltså man kan ju säga saker på olika sätt... Om hon nu tycker det är olämpligt att min egen man är kvar när hon gör det där så kan man ju fråga sig hur lämpligt det är att en elev är med? Så David åker hem, för vi har då också fått reda på att jag kommer inte att opereras förrän efter lunch. Börjar kännas då att jag inte ätit druckit på länge... Men får dropp iaf så jag ska överleva. Får en irriterad ton och blick från sköterskan för att jag har trosorna på mig, det borde jag ju fattat att jag inte skulle ha tydligen! Jag sa till sköterskan att det gjorde jätteont sist de satt in kateter på mig. Men fick bara en fnysning till svar - det gjorde inte alls ont sa hon. Men det gjorde det, även denna gång - så inihelvete ont så att tårarna kom av smärtan. Och då försökte hon bry sig helt plötsligt. 

Sen låg jag där och väntade, till slut kom de och hämtade mig. Och väl inne i operationssalen kändes allt bra, där var hela teamet på sju personer så proffsiga och supertrevliga. Somnade lugnt och tryggt av narkosen....

 
vaknade upp sen på uppvaket. Fick inte reda på så mycket då, men det ska ha gått bra själva ingreppet. Dock är min syresättning i blodet för lågt så jag får stanna kvar där längre. Fick någon form av pipa att blåsa i var femte minut för att fylla lungorna med luft. Min mobil är kvar på avdelningen så har inte kunnat ringa någon heller.

Till slut kommer jag upp dit kring 21.00 och kan ringa David och berätta hur allt gått, får då mat också till slut.

 
Maten var ändå helt okej, men berodde kanske på att jag var utsvulten då. 

Jag fick kliva upp efter det, det största risken var att såret i ljumsken skulle gå upp eftersom de gått upp i en ven där till hjärtat där de har bränt flera ställen i hjärtat för att det inte ska kunna ge såna impulser till att rusa hela tiden. 

Jag ska dock upp och gå för att de ska se att det inte börjar blöda, och så otroligt skönt att kunna gå - även om det gjorde ont i ljumsken så blev jag inte andfådd som förut, sån underbar känsla   

 
Jag läste papperen från min operation och där stod det att jag hade hjärtsvikt, blev lite fundersam - för ingen hade nånsin nämnt det för mig. Jag har förstås läst om det själv och tyckt att mina symtom stämt in bra på det, men eftersom ingen av de sju hjärtläkare jag träffat i Gävle/Sandviken sagt något så tänkte jag att det kan ju inte vara så då. Och jag vet dessutom att en av medicinerna de satte in är rent farlig att äta om man har hjärtsvikt, och dum som man är så tror man ju läkarna har koll. Skrev ut på FB att jag nog haft hjärtsvikt. Emelie (vår valpköpare) skrev då och frågade om de inte tagit ett sånt blodprov? Hon jobbar på sjukhus och sa att det finns ett speciellt man kan ta för att se det. 

Jag har väl aldrig kunnat sova på ett sjukhus så började googla på det där under natten, fick reda på vad provet hette och gick till min journal för att se om det tagits nåt sånt prov. Och jodå, 1 september togs ett sånt prov.

 
Man ska alltså ha värde under 222, och jag hade 2083 - men ingen har reagerat. Jag tror ingen ens har bemödat sig att läsa proverna. Så sjukt förbannad och besviken jag kände mig, för om man läser om hjärtsvikt ska det behandlas på annat sätt än den jag har fått. Plus att det är betydligt farligare än bara flimmer!
 

Hur kan man ha sån otur att man blir så gravt felbehandlad två gånger på samma sjukhus, och inte för att man har ont i tån eller nåt. Det handlar om hjärnan och hjärtat - det är skrämmande att det får gå till på det här sättet!

Men vi kommer gå vidare med det här på nåt sätt, så inte fler drabbas av dessa inkompetenta läkare.

Så hur mår jag nu då? Man vill ju inte jinxa, så jag törs knappt säga jag mår betydligt bättre. Visst känner jag lite oro i hjärtat till och från, men det var helt normalt första tiden efter ingreppet. Först efter tre månader kan de säga om ingreppet är lyckat eller inte. Det är inplanerat ett kontroll då, och den ska ske enligt läkarna på Karolinska, hos den läkare som skickade remissen. Alltså han som jag gick ut ur rummet ifrån, men det kommer jag inte göra. Jag kan åka hur långt som helst till nåt annat sjukhus bara jag slipper Gävle sjukhus igen.