Vi har haft funderingar på att åka till Bornholm, Danmark, i många år, men eftersom utställningen där legat samma helg som Norrköping/Eskilstuna och det är betydligt närmare har det inte blivit av förrän nu, när båda de utställningarna tyvärr blivit inställda. Jag har verkligen längtat efter denna helg, för det har känts som att Danmark är det land där utställningarna varit så "normala" som möjligt nu i corona-tider. 

I slutet av juli fick jag ont i ryggen, varför vet jag inte - det var inte något speciellt som hände. Kanske berodde det på att jag målade huset eller så har jag gjort något annat som min kropp av nån anledning inte tyckte var okej. I början kunde jag knappt röra mig alls, och eftersom jag har skolios (krokig ryggrad) så har jag dålig rygg och ont i ryggen lite då och då. Trodde denna ryggvärk skulle gå över efter några dagar, men det blev ett rejält ryggskott och jag var fortfarande inte återställd när vi åkte mot Borgholm i fredags. Och som om inte det räckte så var Jenny ännu sämre i ryggen, hon hade ju problem i våras med rejält ryggskott (eller vad man nu kallar det, ryggskott är väl nåt samlingsnamn kanske för rejält ont i ryggen....). Hon har nog aldrig blivit helt återställd efter det och varför hon fick tillbaka det igen, värre än nånsin, är en lika stor gåta som varför jag fick det. Men hur sannolikt är det att vi båda skulle vara dåliga samtidigt! Alla onda ting är ju tre sägs det, så i tisdags spelade David padel och kom hem med en bristning i vaden så han knappt kunde gå... Så om vi skulle kunna åka eller inte var ytterst oklart ända till i torsdags då vi bestämde oss för att vi skulle åka, trots våra krämpor.

Sju hundar hade vi anmält och alla dom skulle såklart klippas före, och på nåt märkligt sett blev de klippta (tur det finns smärtstillande...). Badade blev de också, även om det tog mycket längre tid än normalt. 

Så i fredags morse bar det av mot Ystad och färjan mot Bornholm, fredag den 13:e kändes ju "sådär" - men resan gick bra och det blåste knappt nånting på vägen till Bornholm.

 
Vi åkte direkt till utställningsplatsen som bara låg några minuter från hamnen. Jättefint idrottsområde med gott om plats kring ringarna. En speciell tältzon fanns det där alla tält stod, vi hade två tältrader framför oss - men det kändes ändå okej då vår ring var ganska så nära. 

 
 Boendet var verkligen speciellt..., man kan väl säga som så att vi kommer inte att boka där igen. Det var otroligt svårt att hitta något boende på Bornholm denna helg och detta vandrarhem var typ det enda som fanns kvar att boka som inte kostade närmare 5000:- för två nätter. Det stod ju ändå att det var wc och dusch på rummet. Och jodå, det var det väl iofs. Men toaletten var kanske ca 1 kvm, ena sidan stod toastolen och på den andra sidan av rummet var handfatet. Det låter ju rätt normalt ändå, men var fanns duschen? Jo, den var på väggen ovanför handfatet. Man skulle alltså duscha genom att blöta ner hela rummet och sedan vrida sig över handfatet på nåt sätt. Nja, nån dusch blev det inte för vår del denna helg - lite jobbigt för mig som duschar typ varje dag annars. Men, men - här fick det bli tvätt på annat sätt - för det var inte heller så att det fanns någon annan dusch att tillgå. Sängarna var två väldigt små våningssängar, Jenny och jag var tvungen att sova nere så David hade tänkt sova ovanför mig men när han skulle lägga sig kändes det som hela sängen skulle braka ihop. Till slut tog han ned sin madrass och sov på golvet istället, något som hundarna iaf uppskattade mycket    Det var så fuktigt på rummet så en handduk som vi torkade upp lite vatten med på fredag kväll var fortfarande lika blöt på söndag morgon.... Värst av allt var ändå att det i handfatet var en klump med hår och "gudvetvad" där vattnet rinner ned. David hade oturen att titta ned där och kunde knappt borsta tänderna efteråt, han fick kväljningar bara han var i närheten av handfatet. Jag ser ju inte så bra så jag tittade aldrig ned där (bra ibland med lite dålig syn). Men, det var bra för hundarna där - fina rastningsmöjligheter så på det sättet var det bra. Det låg också helt underbart fint ute på landet med gigantiska åkrar omkring och härlig utsikt mot havet. 

 
Hur det gick för alla hundar kan ni läsa på hemsidan under utställningsresultat, men härlig känsla var det för mig att få ta emot en röd/gul rosett - det brukar oftast vara Jenny som får ta emot såna   

 
Vår underbara engelska import Riley (Daenerys Last Of The Starks) fick sitt andra Cert, första CACIB och första BIR för domare Martin Johansson - otroligt roligt tyckte vi såklart och ännu roligare att få dela glädjen med hans trevliga och intresserade uppfödare Lucy-May och Lewis    BIM blev tiken CH Punakha's Dolly Parton

 
Jenny lyckades visa tre hundar och jag fyra, visst hade vi ont och vi såg förmdligen rätt "roliga" ut med den märkliga stil vi hade i ringen. För mig gick det ändå okej i rasringen, men i gruppfinalen när det blev stora ytor att springa på och det blev lite snabbare tempo, där blev det värre. 

 
Glädjen var såklart jättestor när Riley vann gruppen, helt fantastiskt    Men hur skulle jag orka i BIS-finalen också? Men med mycket envishet och en hel del "ihopbitna käkar" gick det ändå bra, Riley var en ängel i kopplet - han kände nog på sig att det var inte utrymme för nåt tjafs. Han flöt fram bredvid mig i ringen, en sån fröjd att visa   

Utställningen var otroligt väl arrangerad, och det var en så härlig känsla att få vara på en utställning som kändes "normal". Alla finaler var precis som vanligt, man kunde gå omkring och se på andra raser - ja kändes som innan corona-helvetet kom. Det serverades mat och såldes hundtillbehör, det enda man kunde märka var att folk höll lite avstånd när man möttes eller stod i kö - och att det fanns handsprit. 

 
Apropå mat, det var superbra som de hade på denna utställning. Det fanns en salladsbuffé med pasta bland annat och mycket annat att välja på. Man kunde välja mellan kyckling, frikadeller eller något annat som jag inte minns vad det var och sedan valde man ur salladsbuffén själv vad man ville ha. Det kostade 50 danska kronor, superfräscht och helt perfekt på en sån här tillställning. Något som vi borde ta efter i Sverige tycker jag!

Några kataloger kunde man inte köpa, och tyvärr tror jag det kommer bli så mer och mer på de flesta utställningar. Jag tycker det är tråkigt, saknar att inte kunna skriva resultat och ha koll på föräldrar till hundar i ringen. Att slå hit och dit på telefon är för krångligt för mig. Svårt också att hålla reda på när man ska in i ringen. Nä, om nu de tryckta katalogerna ska tas bort då borde vi sluta fjanta oss med att det ska vara så hemligt vilka som anmält. Två dagar för utställningen borde man få en länk till katalogen så man kan skriva ut de raser man är intresserad av så kan man ta med det själv. Hoppas verkligen det kan bli så, för det här känns bara trist. 

 
Vi fick inte visa några Covid-pass när vi gick in på utställningen, inte heller när vi kom in i Danmark. Däremot när vi gick på restaurang ville de se dem. Jag beställde in plankstek, det här är inte vad jag trodde skulle komma in. Men men, jag brukar ofta ha otur och få märlig mat så vi tar oftast in vitlöksbröd till så jag får nån mat i mig. Så blev det också denna gång, brödet var magiskt gott - planksteken, njaaaaa - mos med massa konstiga saker i har aldrig varit min grej riktigt. 

 
Jenny beställde in en stor Cola - och nog sjutton var den stor allt, men hon fick i sig den till slut.

Vi bodde utanför en mysig liten by som hette Allinge, den kändes ändå inte så "turistig" även om det var otroligt pittoreskt och fint där. 

Det var inte roligt söndag morgon, trodde inte jag skulle ta mig upp ur sängen så stel var jag och förutom ryggen hade jag dessutom ont i knäet. Alltså det är verkligen dags att börja med styrketräning nu så min kropp klarar av detta på ett bättre sätt, så här går det ju inte att ha det. Som tur var kände sig Jenny lite bättre så hon och David rastade och matade hundarna så jag kunde kravla mig upp.  

 
Dag två var det Biggles (CH Barecho Bring The Gold) tur att bli BIR, för domare Roxana Opris. Tyvärr hann vi inte stanna till finalen då vår färja gick hem 16.30 BIM blev tiken Diamond Ring Love Is In The Air. 

Vi åkte på lite sightseeing innan färjan gick, tyvärr gick det inte att åka ända fram till havet nånstans med bil - ja inte vad vi hittade på iaf. Färjan var försenad en halvtimme nästan så det blev lite vila där i väntan på att få köra på. Om färjeturen var lugn på väg till Bornholm kan man väl säga att den var allt annat än lugn hem, det gungade på rejält och jag som blir åksjuk lätt kände att jag behövde stirra rakt fram hela tiden för att klara resan. Tack Jens och Alexis för att jag fick tränga mig ner där ni satt så jag kunde se i färdriktningen   

När vi kom i land matade vi och rastade hundarna, sedan hade vi spanat in Rosegarden (asiatisk restaurang) där vi tänkte äta. Jag tog buffé där, men eftersom Jenny är allergisk mot chili kunde hon inte äta buffén. Hon skulle då istället få sushi från Take-away menyn. De förklarade då för oss att hon inte fick sitta inne i restaurangen när hon beställt från den menyn. Vi trodde vi missförstod först, men nej - vi fick sitta ute om vi skulle äta tillsammans. Vi blev ju rätt irriterade och upprörda så till slut lät de oss få sitta inne, men det var tydligt att vi borde vara väldigt tacksamma för det - för det var ett rejält undantag de gjorde! Nä, nåt mer Rosegarden blir det inte för oss....

Efter det startade resan norrut, ca 75-80 mil hemåt - allt rullade på bra, när vi så skulle stanna och tanka i Ljungby kring 22.30 tiden så körde det in två stora husbilar samt en till multivan samtidigt på macken. Ur dessa tre fordon klev det sedan ut säkert ett 30-tal personer, i långa färgglada särkar. De var sedan överallt kändes det som, ingen aning om det var nån "sekt" som var ute och luftade sig eller vad det kan ha varit för nåt. Lite surrealistiskt var det när det från fyra toaletter på damernas kliver ut fyra olika tanter/flickor med typ nattlinnen i skrikiga färger. Ångrade mig sen att jag inte frågade vad de var ute på för nåt. En av husbilarna hade reg skyltar från Schweiz och det lät som de flesta pratade engelska. Jaaaaa, man får se mycket märkligt på dessa hundresor     

När vi köpte vårt hus för ca 1,5 år sedan sa vi (eller kanske mest jag   ) att vi skulle måla om det. Röda tegelhus är inte min favorit egentligen, men vi älskade ju huset i övrigt så att inte köpa det pga färgen var aldrig aktuellt. Vi trodde nog att det skulle bli målat första sommaren, men det tog lite tid att få bygglov och sedan hanns det inte med helt enkelt. Skönt också att tänka på det ett tag till innan första penseldraget togs. För ojojoj så många olyckskorpar som kraxat; ni kommer att ångra er eftersom det är underhållsfritt nu, huset kommer sjunka i värde, målade tegelhus är fula blablabla. Men vi har verkligen känt att vi velat byta färg på huset och för mig betyder det så mycket att känna "det här är verkligen vårt hem" och att jag blir glad av att se det varje gång jag kommer hem   . Sjävklart är det många som också uppmuntrat och tyckt vi gjort helt rätt, framförallt rätt eftersom vi ville ha en annan färg än rött på vårt tegelhus. Viktigast är såklart vad vi tycker, men lite tröttsamt kan jag ändå tycka det varit/är att höra de som är så uppenbart negativa till detta. Varför ens säga något om man inte tänker säga något positivt? Nåja, nog om det.

När vi sökte bygglov skrev vi ljusgrått, vad som är ljust är förstås en definitionsfråga så vi har velat lite hit och dit under våren. Skulle vi ha det riktigt ljust grått, eller mer åt den mörkare hållet? För nånstans där mittemellan kom vi rätt snart fram till att vi inte ville ha, jag som bott i ett hus med eternitplattor (eller fattigmanstegel som det också kallades) tyckte den mellangrå färgen påminde lite om det så det gick bort direkt. Sedan blev det till slut en väldigt ljust grå färg, detta mycket eftersom vi vill ha svarta detaljer på allt annat som grund och de träpartier som vi har på huset. Huset ser vitt ut på korten, men när inte solen ligger på kan man se att det inte är helt kritvitt. 

 
Först skulle fönster och struprör mm täckas med plast. Här var ett av de första fönstren vi satte skyddsplast på, men kan väl säga det inte blev speciellt bra - även om det nog täckte som det skulle så gick en hel tejprulle åt ungefär så kändes som det inte gjordes på helt rätt sätt.

 
Här har vi tränat upp oss lite mer, första fönstret tog lika lång tid som fyra andra fönster ungefär när vi fått till "snitsen" på hur man skulle göra. 

Efter det skulle huset tvättas, det gjorde vi med högtryckstvätten och sedan har David sprutat med nån primer före. Den tog ca 1 dygn innan det torkade och det gick att måla på det. 

 
Första penseldragen gjorda, såååå himla spännande det skulle bli!

 
Och jodå, jag har målat jag också även om det inte finns något bildbevis. Nu är jag ju väldigt höjdrädd så jag höll mig till de partier där jag kunde stå eller sitta på marken/altan. 

 
Vi hade tänkt använda roller och sedan bara fylla i med pensel för att bättra på, men ganska snart insåg vi att det ändå gick snabbare att ta allt med pensel. Det gick också åt sjukt mycket mer färg än vi trott, vi började med 6 hinkar färg och trodde det skulle räcka. Bara efter någon dag fick vi beställa fler, den gången tog vi 5 hinkar och ändå skulle det visa sig inte räcka. Det är en speciell färg just för tegelhus, den heter silikatfärg och är tydligen inte så vanlig så att butikerna har det hemma. Färgen vi har använt heter Sigma Siloxan och vår Carro (som hade Diva, Zola och Miranda) jobbar på en färgbutik i Falun så hon har varit så snäll och hjälpt oss med att hitta rätt färgsort   

 
Här började vi se vilken skillnad det skulle bli, som ett helt nytt hus!

 
Nu har vi haft sån tur att min mor äger en Skylift, annars kostar det ju rätt mycket att hyra en sån. Nu kan vi måla i lugn och ro utan att behöva stressa för att den ska lämnas tillbaka. 

 
Anledningen till att det har gått åt mer färg än vi kunde drömma om är att teglet är räfflat, man får ta mycket färg för att komma åt överallt och det tar också betydligt längre tid än vi trodde det skulle göra. Vi var tyvärr utan färg i nästan en vecka, men nu har vi fått mer färg och denna gång 6 hinkar färg. Så totalt har vi köpt 17 hinkar istället för 6 som vi trodde från början...

 
Jag målade bara första dagen, sedan sa min "klena" kropp ifrån. Som tur var har David haft hjälp av flera andra, som här på bilden är det Jacobs flickvän Frida som målar   

 
Jacob har också fått hjälpa till nu när han är hemma under sommaren   

 
Även Davids pappa Åke har hjälpt oss att måla   

 
Och Davids kusin Daniel har också varit snäll och hälpt till en del   

 
Även Henkes sambo Tojo har fått rycka in och måla lite   

Så häftigt när man ser den nya färgen växa fram på väggen

 
Frida är inte höjdrädd som tur är

 
Framsidan var vi mest spända på, känns som det är där man kommer se mest skillnad

 
Den här sidan tog det lång tid att måla, inte ett enda fönster så gick åt mycket färg här.

Lite jobbigt att ha maskeringen för fönstren mot gatan på, man är ju van att kunna se ut vad som händer och sker där - nu känner man sig som i en bunker typ. 

Såhär ser det ut nu, sista strykningen ska bara torka så ska vi ta bort all plast. Nu är det baksidan kvar och en sida av det fd garage som numera är hall och hundrum. 

På måndag börjar både David och jag jobba efter flera veckors semester så det gäller att jobba på nu om vi ska hinna!

2018 fick vi inom rasen Engelsk Springer Spaniel in ett verktyg för avelsarbetet som kallas HD-index. En smart grej egentligen som ska räkna ut hundens skattade nedärvningsförmåga avseende HD. För att citera SKK:s hemsida: "Index innebär att man, förutom individens eget röntgenresultat för HD, även tar hänsyn till släktingars resultat för att skatta hundens avelsvärde avseende HD." Det låter ju jättebra, eller hur    Det tyckte jag också först när jag hörde talas om det och tänkte det kommer bli ett utmärkt verktyg för oss uppfödare. Såhär tre år senare kan man väl säga att jag ändrat åsikt. När jag tittar på den siffra som många hundar har inom rasen (engelsk springer spaniel) så skulle jag nog säga att 3/4 av dem misstämmer. Man kan förstås ifrågasätta hur jag kan säga det, men jag har fött upp rasen i många år och varit väldigt engagerad och tycker mig ha rätt bra koll själv på hur stora risker det kan vara med vissa "linjer" och vissa individer. Så i princip kan man säga att erfarna uppfödare har redan använt sig av ett HD-index, fast utan någon direkt siffra. Det är sånt man vet bara, säger ofta de som varit uppfödare i många år.

Dock tycker jag generellt att all information man kan få om avelsdjuren är bra, OM informationen stämmer till 100 % och du som uppfödare kan hantera den. Ingen uppfödare vill föda upp osunda hundar, men vägen till så friska hundar som möjligt är inte alltid att bara titta på testresultat och dylikt. 

För skojs skull har jag kollat hanhundar som under åren 2016-2020 haft 20 avkommor eller fler, och för mig går inte dessa siffror ihop alls. Första kolumnen visar hanhundens antal avkommor med HD i procent, andra kolumnen visar HD-index på denna hanhund och sista visar hundens egna HD-status.

Så hur räknas detta index ut då? Ja det är förstås någon avancerad maskin som gör det, men vad tar den hänsyn till? Räknas hundens samtliga syskon och släktingar in? Nej, inte de som har utländska resultat då systemen inte samkörs. Det är nog den allra största orsaken till att dessa siffror inte stämmer. Om vi ska använda oss av detta borde åtminstone de nordiska länderna ha samma system (om jag förstått det hela rätt så använder Norge t.ex ett annat system för att räkna ut sin siffra på HD-index). Nuförtiden är kontaktnätet mellan uppfödare i hela världen stor, det gör också att vi ofta vet mer än HD-index om var riskerna kan finnas - speciellt då eftersom endast de hundar som ligger i svenska registreringsbasen räknas in. 

Vad mer tas det hänsyn till? Om avelsdjuret själv har A eller B verkar ha rätt stor betydelse för vilket HD-index det blir. Förr i tiden klassades de som idag får resultat A och B som utan anmärkning/normala, så varför blir det då så stor skillnad i index? Kan man se under tid att hundar med B har gett sämre höfter till sina avkommor än en förälder som har A. Jag kan inte se det, däremot kan jag se att ofta får avelsdjur med B som resultat flertalet avkommor som har B. På vår ras kan jag se en stor ökning på resultat B av de som röntgats, t.ex år 2013 var det 20,5 % av de röntgade inom rasen som fick B, under 2020 var det hela 37%. Varför kan man undra? Antal hundar med HD har inte ökat på rasen, snarare minskat.

Och mer, finns det något annat det tas hänsyn till när denna siffra ska tas fram. Ja, konstigt nog -  var hunden röntgats. Om den röntgas på ett ställe där hundar av den rasen ofta får ett bra resultat så får man ett lägre HD-index. Man tror knappt det är sant, men tyvärr är det så - jag har själv hört det på en föreläsning och fått det i ett svar från anställd hos SKK när jag ifrågasatte detta. Vi hade själva två kullsyskon som röntgades med några dagars mellanrum, med samma resultat men på två olika kliniker. Det skiljer en siffra mellan deras HD-index, något vi såklart reagerade på. Säg att två uppfödare av rasen bor bredvid en klinik och de har väldigt bra höftleder på sina hundar vilket gör att nästan alla av den rasen som röntgas där får A – det gör då att alla springers som röntgas på den kliniken får ett sämre index pga det. Det känns verkligen inte seriöst. 

Något som vi som HD-röntgat hundar i många år haft starka misstankar om är att det har betydelse vilken som läser av plåtarna hos SKK. Såklart sägs det att det inte ska ha någon betydelse, men den känslan har inte jag - och kanske inte det är så konstigt, de är människor och dessa resultat är trots allt en tolkning även om man använder sig av samma mätmetoder. Så då skulle man kunna tänka sig att index påverkades av vilken avläsare det är, men det gör det INTE. För mig känns inte detta helt logiskt, kliniken är med i bedömningen men inte avläsaren. 

Det vore intressant att höra vad ni andra uppfödare har för erfarenhet av HD-index, känner ni att det är något som ni har hjälp med i ert avelsarbete? Och tror vi att detta på sikt kommer ge oss bättre höftleder hos våra hundar?