Ni som inte vill läsa om sjukdomar och elände kan sluta redan här. Jag skriver det här för att det är så skrämmande hur vi alldeles för ofta inte blir lyssnade på inom sjukvården och inte heller får den hjälp vi behöver. Det sägs ju att man måste vara frisk för att orka vara sjuk - och det stämmer verkligen, eller att man har anhöriga som orkar bråka för en. 

Jag har sedan några år tillbaka haft kortare stunder av hjärtklappning, ja egentligen är det nog ända sedan efter min operation av hjärntumören dec 2015. Men det har varit sånt som varit över på någon minut till en början, det har tilltagit och några gånger har jag haft i flera timmar. Sökte då hjälp för nästan två år sedan på HC för det, men allt såg normalt ut då på EKG och läkaren sa typ ungefär såhär - ja så kan det kännas ibland, fastän jag nämnde att jag har en mor och två bröder som har förmaksflimmer. Nä, han trodde inte det var det - utan det var nog inget att bry sig om sa han. Skönt tyckte förstås jag som avskyr läkare och sjukhus efter min felbehandling i samband med hjärntumören.

Så jag har fortsatt som vanligt och bara accepterat att det då och då har blivit så jag fått hjärtklappning, inget att bry sig om sa dom ju. Så åkte vi till Spanien i juli i år, och där blev det helt plötsligt betydligt värre. Mycket kraftigare hjärtklappning och det gick inte heller över. Min Apple-watch varnade flera gånger för förmaksflimmer, men eftersom vi var utomlands och inte kan spanska speciellt bra så sa jag att jag avvaktar till vi kommer hem att söka hjälp. Var nog dumt såhär i efterhand, förmodligen hade jag fått mer hjälp där än vad jag fick här...

Så jag kämpade mig igenom de 10 dagar vi var i Spanien, orkade knappt ta mig upp för trappan - men om jag satt stilla kändes det ändå okej tyckte jag. Vi kom hem till Sverige den 3/8 och dagen efter fick jag en läkartid på HC för att jag misstänkte att jag hade förmaksflimmer. Och jo, det visade ju EKG tydligt då - så den läkaren (inte den jag normalt träffar där) satte in blodförtunnande direkt och beställde remiss till hjärtmottagningen i Sandviken/Gävle. Blodförtunnande var jag tvungen att äta för att det är ganska stor risk för stroke och blodproppar när man just har förmaksflimmer. Den 29 augusti fick jag äntligen tid på hjärtmottagningen i Sandviken, där togs jag emot av en som jag trodde hjärtläkare - men som jag sedan tycker mig hört varit en under utbildning. Hon var en ung tjej, förmodligen av utländsk härkomst, hon var väldigt trevlig och kändes intresserad av det jag hade att berättade. Hon frågade mycket kring min sömn och sa att det lät som jag kunde lida av sömnapné vilket kan vara en orsak till att flimmer uppstår. Hon skickade en remiss till lungmottagningen för att utreda det samt en remiss för en elkonvertering för mig, något som förmodligen skulle kunna hjälpa mig. Jag berättade för henne hur jobbigt det var, att jag var andfådd för minsta lilla och knappt kunde sätta på mig skorna själv. Hon skulle försöka skynda på det. Hon beställde också provtagning för mig den 1 september. '

Prover togs den 1 september men jag hörde inget från hjärtmottagningen om några provsvar. Den 20 september hade jag ett rutinbesök hos min vanliga läkaren (den trötta gubben som inte brytt sig om att jag haft hjärtklappning till och från i flera år). Rutinbesöket är en gång om året för att jag lidit av högt blodtryck sedan jag var 35 år gammal. 

När jag var hos han så var han väldigt ointresserad och gjorde klart för mig att det var hjärtmottagningen som hade ansvar för mig nu, de skulle inte kalla mig något mer till HC. Proverna såg bra ut enligt honom.

Den 26 september fickl jag låna hem en apparat för att mäta hur många andningsuppehåll jag har per natt för att se om jag behövde få hjälp med det. Tre dagar senare, den 29 fick jag då tid för elkonvertering. Jag hade såna förväntningar på det, trodde verkligen jag skulle bli bra efter det. Och när jag vaknade upp efter narkosen kändes det helt underbart att slippa trycket över bröstet som jag haft då i över två månader. Läkaren jag träffade där sa inte mycket - han ändrade lite i medicineringen och sa att jag skulle på återbesök om 3 månader.
 

Sov som jag inte gjort på länge natten efter konverteringen, dagen efter kändes också bra   Men på natten därefter, alltså 1,5 dygn efter konverteringen så var det tillbaka. Jag bröt ihop totalt, alltså orkade inte ha det på det här sättet längre. Vi ringer 1177 dagen efter och de säger vi ska åka till akuten. Vi gör det och där blir vi ifrågasatta när de tog pulsen, den var hög men inte så jättehög tyckte hon. Iaf så får vi komma in till slut. Där inne träffar vi en läkare som var väldigt trevlig, hon tog kontakt med hjärtmottagningen och det bestämdes att konverteringen skulle göras om. Den gjordes alltså igen den 1 oktober, träffar då hjärtläkare nummer tre. Han var trevlig, förutom när han stängde dörren och ville ställa en känslig fråga. Han frågade om det hade varit en blöt kväll kvällen före? Om jag typ varit stupfull då alltså? För alkohol kan sätta igång flimmer, det vet jag ju. Som om jag dagen efter jag gjort en konvertering skulle supa mig full?? Han ändrade också lite i medicineringen. 

Den här gången var jag lite mer förberedd när det kom tillbaka, efter lite kortare tid än gången före. Vi tog kontakt med hjärtmottagningen igen, vad gör vi nu liksom? Jag vill ha en ablation gjord - eftersom det är mycket större chans att det lyckas hade jag läst mig till. Plus hört från flera håll att de inte blivit hjälpta förrän de fått en ablation.

Hjärtläkare nummer fyra ringer upp mig efter att min mor pratat med honom, han lät aningen mer engagerad men det var inget han levde upp till sen. Han såg till att jag fick en tid den 5 oktober hos hjärtläkare nummer 2, han som gjorde elkonverteringen. Han beställde också en ny konvertering, dagen efter - alltså den 6 oktober. Han satte också in en medicin, Cordarone som är en medicin just för att få hjärtat slå i rätt rytm. Jag läste journalen efter det besöket, och det han skrev mest om var att jag var överviktig. Blev förbannad som fan - alltså på riktigt, jag kan absolut gå ner några kilon, men att kalla mig överviktig som om det vore orsaken till det hela! Stod ingenstans att jag hade en mor och två syskon med åkomman, eller att jag hade flimret 24/7. För det verkar ingen av läkarna ha förstått, varje gång jag sagt de har de sett ut som frågetecken. Som om jag överdrivit.... kan ge mig sjutton på att de inte hade behandlat en man på samma sätt.

Nåja, dagen efter får jag då min tredje elkonvertering och träffar då på hjärtläkare nummer fem, sjukt otrevlig var han - och sa bara att jag skulle sluta med medicinen jag började med dagen före och börja med en annan hjärtmedicin istället, Multaq. Jag skulle dock sluta med den om flimret kom tillbaka. 

Och det gjorde det såklart, efter ett dygn ungefär så var det tillbaka - lika starkt igen och varje sekund, hela tiden så rusade mitt hjärta med en puls på ända upp mot 170 slag i minuten. Här nånstans så började jag ge upp - önskade bara att jag kunde få dö i sömnen för det här var inget liv. Till varje läkare så berättade jag att jag mådde så dåligt, kunde inte gå uppför en trappa, böja mig ner, torka mig efter jag duschat osv. Det enda jag kunde göra var att sitta still. 56 år gammal och livet var slut typ   

Min mor ringer upp verksamhetschefen på hjärtavdelningen och säger att nu måste ni göra nåt, det slutar med att han slänger på luren i örat på henne! Hon ger sig inte i första taget så hon såg till att jag fick en tid på Gävle sjukhus den 18 oktober. Jag ville verkligen inte gå dit, jag var så dålig då - och sa till David att du måste följa med, för jag vill verkligen inte prata mer med dom. Men jag var tvungen om de skulle skicka nån remiss till Karolinska för en ablation, för det var det vi tjatat om hela tiden. Så då får vi alltså träffa hjärtläkare nummer sex, eller är det sju nu, jag minns inte - de är så många och alla säger olika saker. Den här var iaf en äldre man, han började med att fråga samma saker som de andra. Hur jag mår typ - men vafan sa jag, har du inte läst journalen. Joooo, det hade han sa han - men då vet du jag mår skit. Sa än en gång att jag har det här 24/7 och orkar inte längre nu. Jag måste få en ablation gjord! Då börjar han på samma sätt som alla dom andra, blablablablabla - och säger då att jag EVENTUELLT kan vara aktull för en ablation. Känner bara ilskan öka inom mig... vafan, ska jag ligga ner och dö först innan nån reagerar? Nån förtur till ablation kunde jag inte få enligt honom, för det här var inte alls farligt. - Så du kan säga att jag kommer inte att dö av det här flimret, jaaaa det kunde han minsann säga med ett lite "lilla-gumman-du-förstår-ingenting"-uttryck i ansiktet. Ilskan och desperationen stiger i mig - men fattar du inte att jag går och lägger mig varje kväll och hoppas jag ska dö under natten för jag orkar inte mer - säger jag! Och då svarar idioten, nej det är ingen fara - du behöver inte oroa dig för att dö av detta. Och då går huvudsäkringen hos mig - ställer mig upp och skrik/grinar och säger - men fattar du inte jag är inte RÄDD FÖR ATT DÖ, JAG VILL DÖ! Nä nu orkar jag inte höra ett ord till sa jag, nu går jag! Och det gjorde jag, med en rejäl smäll i dörren som gjorde att en sköterska kom in och frågade om allt stod rätt till? David satt lugnt kvar och sa till läkaren att det där gjorde du ju bra?! Jamen sa läkaren, jag tänkte skicka en remiss för ablation. David sa till honom, men det var inte alls det du sa.... David ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig komma tillbaka till dom - de ord jag sa då passar sig inte i skrift kan man väl säga. Nä, jag har satt min sista fot på det stället!

Jag fick en telefontid med denna läkare efter, jag skrev till 1177 att de kunde ringa David istället - för jag orkar inte prata mer med dom. Tror ni dom gjorde så? Nädå, de ringde till mig ändå - men jag svarade inte, och fick då en räkning för uteblivet samtal. De hade öppnat mitt meddelande men inte bemödat sig att svara på det. 

Men efter detta blev iaf remissen skickad till Karolinska för en ablation. Min mor ringde sedan Karolinska och berättade hur dåligt jag mådde och att det bara blev sämre och sämre. De fattade inte att jag inte fått hjälp snabbare, och skrev upp mig på en återbudslista. Beräknad väntetid är annars ca 3-6 månader. 

Jag får en tid till hjärtläkare nummer 7 den 14 november, för ev sjukskrivning då jag nu inte kunde gå mer än två steg utan att behöva stanna och ta igen mig. Fick träffa en ung läkare som var som en helt opersonlig robot, visade noll och inga känslor. Och det är nog det som varit det värsta med alla dom här läkarna, ingen - INGEN, har lyssnat på mig, visat någon form av respekt eller empati, utan de har behandlat mig som jag varit en fjantig, fet och gnällig kärring bara. Den här läkaren fortsätter på samma sätt som de andra typ, han förstår inte vad de hade kunnat göra annorlunda? De har gjort allt enligt anvisningarna säger han - sedan att jag mår skit spelar ingen roll, för enligt dom så mår man inte såhär dåligt av flimmer. Någon av läkarna har också sagt att det är fladder och inte flimmer, men jag orkade knappt lyssna till slut. Han ändrar iaf medicineringen igen, jag ska då börja äta Cordarone igen - den medicin som jag tidigare bara åt ett dygn av. Det är kraftiga biverkningar av den och jag mår så illa i början att jag inte kan äta, men om det hjälper får jag ut stå ut tänker jag. Läser på nätet om biverkningarna - och ser då att man inte får dricka alkohol ihop med denna medicin, man kan dö av det. Kanske hade varit bra att nämna det, eller? Jag blir sjukskriven en vecka och två dagar, fram till när jag skulle få ytterligare en konvertering. Den är bokad torsdag den 23 november men skulle avbokas då eftersom jag gjorde en ablation den 21:a, när vi då ska avboka den så finns det ingen tid bokad?! Nääääeeee, men är man förvånad?? Not so much - och sedan som genom ett under så hör de av sig och har hittat tiden. Jaaaa, eller hur - i fablernas värld typ. 

14 november får jag också min darth-vader maskin som jag nu ska sova med för att jag inte ska snarka och ha andningsuppehåll när jag sover. 

 
Det går ändå okej sova med den, men visst är det skönare sova utan - konstigt vore det ju annars. Hoppas att det ska ge resultat i att jag kanske blir piggare i framtiden. Huvudvärken har iaf blivit bättre sen jag började med den. Vet att jag ser rolig ut, men det bjuder jag på    Jag tog bara bort slangen och hade masken kvar när jag gick upp och kissade en av de första nätterna. När jag kom tillbaka in i sovrummet fick Pasta syn på mig, hon såg helt skräckslagen ut - men hon vågade inte morra eller röra sig, utan bara tittade bort till slut. Lilla gumman   

Så ringer de fredagen den 17 november och berättar att jag fått en återbudstid för ablation tisdag den 21 november, och redan måndag morgon skulle jag infinna mig på sjukhuset i Huddingen. Såklart tackade jag ja till den tiden, för nu var jag verkligen dålig. 

 
Mitt i alltihopa har vi bytt golv i kök/vardagsrum och David har målat i vardagsrummet. Samt att David och hans pappa Åke har tapetserat en vägg. Blir så fint, men kände mig så onyttig som inte kunde hjälpa till med något.

När vi kommer till Karolinska den 20 november så orkar jag knappt gå hela långa vägen till hissen som gick upp till dit vi skulle. Tog väldigt lång tid för mig att gå så David tänkte leta efter en rullstol åt mig. Först fick jag komma till en jättetrevlig narkosläkare som skulle bedöma om jag kunde sövas med narkos, efter lite tester så fick jag klartecken för det. Sedan var det ytterligare prover och genomgång av superproffsig sköterska som kunde svara på alla mina frågor kring ingreppet och tiden efter. Kände mig så lugn och trygg efter det. En läkare fick jag träffa också, han var kanske inte lika trevlig  - men var ändå okej. 

Sedan skulle jag på en ultraljudsundersökning av hjärtat där de skulle föra ner en kamera genom matstrupen - och det var precis så äckligt och vidrigt som det låter. Inte alls kul - men den läkaren som gjorde det var skämtsam och kändes så avslappnad och kunnig så det var ändå uthärdligt på nåt sätt. 

Efter det fick vi åka till hotellet för att vara tillbaka 08.30 dagen efter för själva ingreppet. Jag fick inte äta eller dricka något efter midnatt. 

Så 08.30 är vi tillbaka för inskrivning. Jag får en säng där jag får kläder att byta om till. Vidriga strumpor och nån sån där urtvättade helt oformlig städrock typ. Inga trosor så jag tänker att jag får väl ha mina kvar på då. 
 
Tittar på bordet som står vid min säng, det ligger två använda snus där! Så vidrigt äckligt, och på ett sjukhus liksom   

 
Utsikten från sjuksängen, inte så upplyftande direkt.

Det kommer in en barsk sköterska med en elev med sig, hon frågar om eleven får vara med och det får han väl. Vad ska man säga liksom? Hon ska då sätta in kateter på mig. Nickar åt David som sitter i stolen en bit ifrån min säng och säger - ska han vara här? Alltså man kan ju säga saker på olika sätt... Om hon nu tycker det är olämpligt att min egen man är kvar när hon gör det där så kan man ju fråga sig hur lämpligt det är att en elev är med? Så David åker hem, för vi har då också fått reda på att jag kommer inte att opereras förrän efter lunch. Börjar kännas då att jag inte ätit druckit på länge... Men får dropp iaf så jag ska överleva. Får en irriterad ton och blick från sköterskan för att jag har trosorna på mig, det borde jag ju fattat att jag inte skulle ha tydligen! Jag sa till sköterskan att det gjorde jätteont sist de satt in kateter på mig. Men fick bara en fnysning till svar - det gjorde inte alls ont sa hon. Men det gjorde det, även denna gång - så inihelvete ont så att tårarna kom av smärtan. Och då försökte hon bry sig helt plötsligt. 

Sen låg jag där och väntade, till slut kom de och hämtade mig. Och väl inne i operationssalen kändes allt bra, där var hela teamet på sju personer så proffsiga och supertrevliga. Somnade lugnt och tryggt av narkosen....

 
vaknade upp sen på uppvaket. Fick inte reda på så mycket då, men det ska ha gått bra själva ingreppet. Dock är min syresättning i blodet för lågt så jag får stanna kvar där längre. Fick någon form av pipa att blåsa i var femte minut för att fylla lungorna med luft. Min mobil är kvar på avdelningen så har inte kunnat ringa någon heller.

Till slut kommer jag upp dit kring 21.00 och kan ringa David och berätta hur allt gått, får då mat också till slut.

 
Maten var ändå helt okej, men berodde kanske på att jag var utsvulten då. 

Jag fick kliva upp efter det, det största risken var att såret i ljumsken skulle gå upp eftersom de gått upp i en ven där till hjärtat där de har bränt flera ställen i hjärtat för att det inte ska kunna ge såna impulser till att rusa hela tiden. 

Jag ska dock upp och gå för att de ska se att det inte börjar blöda, och så otroligt skönt att kunna gå - även om det gjorde ont i ljumsken så blev jag inte andfådd som förut, sån underbar känsla   

 
Jag läste papperen från min operation och där stod det att jag hade hjärtsvikt, blev lite fundersam - för ingen hade nånsin nämnt det för mig. Jag har förstås läst om det själv och tyckt att mina symtom stämt in bra på det, men eftersom ingen av de sju hjärtläkare jag träffat i Gävle/Sandviken sagt något så tänkte jag att det kan ju inte vara så då. Och jag vet dessutom att en av medicinerna de satte in är rent farlig att äta om man har hjärtsvikt, och dum som man är så tror man ju läkarna har koll. Skrev ut på FB att jag nog haft hjärtsvikt. Emelie (vår valpköpare) skrev då och frågade om de inte tagit ett sånt blodprov? Hon jobbar på sjukhus och sa att det finns ett speciellt man kan ta för att se det. 

Jag har väl aldrig kunnat sova på ett sjukhus så började googla på det där under natten, fick reda på vad provet hette och gick till min journal för att se om det tagits nåt sånt prov. Och jodå, 1 september togs ett sånt prov.

 
Man ska alltså ha värde under 222, och jag hade 2083 - men ingen har reagerat. Jag tror ingen ens har bemödat sig att läsa proverna. Så sjukt förbannad och besviken jag kände mig, för om man läser om hjärtsvikt ska det behandlas på annat sätt än den jag har fått. Plus att det är betydligt farligare än bara flimmer!
 

Hur kan man ha sån otur att man blir så gravt felbehandlad två gånger på samma sjukhus, och inte för att man har ont i tån eller nåt. Det handlar om hjärnan och hjärtat - det är skrämmande att det får gå till på det här sättet!

Men vi kommer gå vidare med det här på nåt sätt, så inte fler drabbas av dessa inkompetenta läkare.

Så hur mår jag nu då? Man vill ju inte jinxa, så jag törs knappt säga jag mår betydligt bättre. Visst känner jag lite oro i hjärtat till och från, men det var helt normalt första tiden efter ingreppet. Först efter tre månader kan de säga om ingreppet är lyckat eller inte. Det är inplanerat ett kontroll då, och den ska ske enligt läkarna på Karolinska, hos den läkare som skickade remissen. Alltså han som jag gick ut ur rummet ifrån, men det kommer jag inte göra. Jag kan åka hur långt som helst till nåt annat sjukhus bara jag slipper Gävle sjukhus igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ubbe, hanhund      Uzo, hanhund     Undis, tik     Uzzi, tik     Unette, tik     Ultra, tik     ...

  Taco     Toby     Tristan     Trevor     Tippo     Tango     Tally     Trisha     Tabitha     Tora   Mer information om valparna finns här: Kennel Barecho ...

  Ubbe     Uzo     Undis     Uzzi     Unette     Ultra   Mer information om valparna finns här: Kennel Barecho ...

I måndags, när det var sex dagar kvar till beräknad valpning så låg tempen på 37,6. Det var ju inte jättelågt och Kryddan åt upp sin mat. Hon var lika lugn som vanligt. Så jag tänkte det var falskt alarm. Tempen sjönk sedan sakta nedåt, men inga andr...

I denna blogg kommer det mestadels vara inlägg som har med kennel Barecho att göra. Om våra valpar, hundar, från utställningar mm. Jag (Helene) har skaffat en ny blogg där jag mer kommer att skriva mina tankar och åsikter inom olika ämnen, välkommen ...