Barecho

Alla inlägg under juni 2015

Av Helene - 21 juni 2015 18:12

... eller närmare bestämt åtta månader till.


Det är nu lite drygt två månader sedan Kylie somnade in för alltid och aldrig har jag haft så svårt att skriva en blogg som denna. Men jag ska göra ett försök nu - alla hunder är älskade och saknade, men vissa tar en stor bit av ens själ och hjärta med sig och så var det med Kylie för mig   .


Det började egentligen förra sommaren. Kylie var lite skendräktig och hade lite flytningar samt var lite hängig. Efter besök hos veterinären misstänktes livmodersinflammation - eftersom hon hade flytningar så att allt rann ut och inte hade någon feber beslutade veterinären för att medicinera i första hand för att slippa operera mitt i sommaren med rötmånad och allt. Kylie återhämtade sig snabbt och det blev sedan så att hon skulle operera bort livmodern i slutet av augusti istället. Livmodern opererades bort då och inga komplikationer tillstötte vad det gällde just det. 


MEN de såg då att hon hade en hel del knölar (tumörer) i tarmarna och jag har förstått nu att den ena veterinären tyckte hon skulle få somna in. Men det var aldrig ett alternativ för mig - hon visade inga andra symtom än på att ha problem med livmodern. Veterinären sa också att det var omöjligt att säga hur länge hon skulle vara pigg till, allt från någon månad till 5 år sa hon. Vi bestämde oss att hon skulle få fortsätta att ha ett bra liv så länge det bara gick.


Hon var lite svårväckt efter operationen - jag pussade på henne och försökte få henne att titta upp men det gick inte. Till slut frågade jag om de hade någon form av hundgodis där och då tog de fram en Dentastix och 2 sekunder efter att jag hade den i närheten av hennes nos så reste hon sig och ville ta den! Så typiskt Kylie - jag har alltid sagt att hon skulle byta bort sin matte mot en förpackning köttbullar   .


Som sagt - vi bestämde oss för att hon skulle få leva så länge det bara gick - vi skulle se när det var dags för henne och det inte gick att göra mer.... Vi hoppades få många fler år tillsammans med henne, men det blev inte mer än åtta månader till tyvärr. Men jag är så innerligt glad att vi gav henne den tiden - vi har verkligen njutit av att få ha henne hos oss och jag tror hon kände detsamma. 


Hon var hur pigg och glad som helst till några dagar innan hon gick bort. Då matvägrade hon helt plötsligt, men åt sedan på kvällen varför vi såklart hoppades det var något övergående. Så krånglade hon lite mer med maten - men var annars glad och pigg, som vanligt tyckte jag. Tisdagen den 14 april ville hon inte äta alls, inte ens skinka eller köttbullar som hon annars var jätteförtjust i. Låg mest och sov. Hon drack mycket vatten på morgonen som hon kräktes upp en del av efteråt. Hon var röd och fin i slemhinnorna så jag hoppades det "bara" var något övergående. Men självklart var jag otroligt orolig, gick med gråten i halsen hela tiden och var i kontakt med veterinär som sa att jag skulle ge henne de smärtstillande som hon fick efter operationen. Men det hjälpte inte så jag förstod mer och mer hur det hela skulle sluta...

 

David hade varit i Norge på jobb och kom hem på tisdagskvällen och strax efter han kom hem bajsade Kylie rent blod... och såg ut att ha väldigt ont. Vi ringde direkt förstås och hade sån tur att vi fick komma till veterinären direkt där hon sedan fick somna in i mitt knä       .... Det var förstås helt hjärtskärande när hon drog sitt sista andetag, men det värsta just då var när jag såg henne ha så ont. Stackars, älskade, superstarka Kylie som alltid var den vi kunde lita på i alla sammanhang - att se henne må så dåligt som hon gjorde sista timmen i sitt liv, det var hemskt.... Så när hon äntligen fick slappna av och slippa smärtan var det ändå skönt på något sätt. Nu var det bara för oss, och framförallt mig det gjorde ont - Kylie slapp lidandet och såg så fridfull ut när jag kysste henne farväl för alltid...

 

Den betydelse hon har haft för oss i familjen, vår uppfödning, i vår flock och för mig personligen går knappt att förklara med ord. Hon har varit tryggheten i flocken - supersmart och supersnäll. Alla hundar har alltid vetat var de haft henne och att hon har varit chefen bland hundarna har aldrig ifrågasatts. Hon har fostrat de andra hundarna milt men ändå tydligt och i vissa fall "väl strängt" kanske jag har tyckt. Hon har t.ex alltid varit rätt så hård mot sin dotter Pärlan, medan hon har varit väldigt generös och tillåtande mot Clådan som är ungefär lika gammal som Pärlan. Det var precis som om hon valde ut sin efterträdare. Pärlan kan vara lite osäker ibland och de andra hundarna har inte den respekten för henne så jag kan förstå Kylie om hon inte tyckte hon passade som ledare bland hundarna. Clådan är lite lik Kylie - men mer självupptagen så vi får väl se hur det kommer att gå för dem nu utan deras självklara ledare. Än så länge har inget hänt - men visst kan jag se en viss spänning mellan Pärlan och Clådan ibland...

 

Värst ändå var att se Lleyton i början efter att Kylie gått bort... De har ju levt ett helt liv tillsammans, reste hit till Sverige som 3-månaders valpar och är födda i samma valplåda och levt i samma hem i nästan 12 år. Det är inte konstigt då om han sörjer... Han var väldigt låg och sov mest så ett tag trodde jag vi skulle förlora honom också. Nu har han piggnat på sig lite de senaste veckorna så jag hoppas det fortsätter så   .

 

Det finns hur många kort som helst på Kylie förstås - och jag har fortfarande lite svårt att se dem... speciellt de där jag ser hennes kloka blick och fantastiska uttryck.... men här kommer några iaf...

 

 
Kylies första BIS-placering på SKK. SKK Lövudden 2005 tror jag det var. 

 

 
Fotot taget på SK:s Club Show utanför Halmstad där hon blev BIS-1.

 

 
BIS-veteran på en senare års Club Show. Carro visade henne då som så många gånger tidigare...

 

 
En av hennes sista utställningar - lika full fart på henne som det alltid varit i ringarna. 

 

 
Det här gör nästan mest ont att se.... den här platsen låg hon alltid på. Närmast spisen... och det är så tomt, så tomt där nu utan henne.... Trots att jag svor över att hon låg där då - nära att kliva på henne när jag skulle laga mat...

 
Ihop med sin älskade bror Lleyton   .

 

 
Den blicken... Klokare än de flesta jag mött....

 

 
BIS-3 blev hon på SKK:s utställning i Ransäter. Här ser man verkligen hennes fina, balanserade anatomi. Inga överdrifter där - hon var verkligen en av de allra, allra bästa i mina ögon. 

 

 
Hon såg alltid efter andra tikars valpar också. Ingen brydde sig nånsin när hon hoppade in i valphagar och kollade av att valparna var rena (och att det inte fanns några matrester nånstans...). 

 

Kylie har lämnat många spår efter sig i springeraveln, förstås allra mest hos oss här - men också i flera andra länder och hos många andra uppfödare. Och det är den tröst jag har idag - att tänka på alla fina barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv hon har efter sig. Fyra kullar fick hon hos oss - vi har aldrig någonsin tagit mer på någon tik och visst fick vi många förfrågningar om ifall vi inte skulle ta en till kull på Kylie med tanke på att hon lämnat så bra valpar. Men för oss var hon förstås så mycket mer än "bara" en avelstik - för oss var hon också en självklar familjemedlem, en stor personlighet, en som vi trängdes med i soffan och som vi smågrälade på för alla hennes små hyss som hon hade för sig genom hela livet. Så aveln är en sak - men det andra betyder minst lika mycket, att de får ha ett bra och innehållsrikt liv även utanför valplådan. Och det, det känner jag verkligen att hon hade - hon älskade alla oss i familjen och vi älskade henne lika mycket tillbaka   .

 

Men visst är det imponerande med såna avkommor som:
NORDUCH GBSHCH SEV-09 Barecho Hold Your Horses at Peasblossom
SEU(u)CH Barecho He´s Got It All
SEU(u)CH Barecho High Hopes
C.I.E CHCH SLCH Barecho Promised You A Miracle
C.I.E NORDUCH NORDV-10 Barecho Poetry In Motion

C.I.E SEU(u)CH EECH NORDJV-10 WW-11 EEW-13 Barecho Zuper Playmaker
NORDUCH Barecho Zimply Made For Me
C.I.E Barecho Don't Overdo It
C.I.E SEU(u)CH NOUCH EECH SEV-11 EEW-13 Barecho Devil Wears Prada
SEU(u)CH Barecho Deal Or No Deal


Och nu när det gått en tid utan henne så är saknaden inte mindre alls - den är lika stark, trösten är att jag tycker mig se små tecken från henne lite då och då. Ni får tycka att jag är hur töntig som helst - men jag känner att hon är här hos oss med sina småhyss fortfarande. Saker ramlar ned lite här och där utan förklaring - Tyra morrar ut i tomma intet, speciellt i sovrummet där vi låg tillsammans Kylie och jag den sista dagen vi hade tillsammans. Och sedan ser jag saker förstås hos de andra hundarna också som påminner om henne. T.ex var jag alltid uppretad på Kylie efter att hundarna ätit sin mat. De andra hundarna åt sin mat och gick direkt till dörren för att gå ut efteråt, precis som vi vill att de ska göra. Men så gjorde ALDRIG Kylie - nej, hon skulle alltid gå och slicka ur allas skålar, gå runt i alla rum och hon bevärdigade inte mig med en blick ens där jag stod och ropade och gestikulerade åt henne vid dörren. När hon var färdig med alla sina rutiner gick hon mot dörren i lugn och ro - när jag skällde på henne då tittade hon bara upp på mig ungefär som - Jaha, står du där - ville du att jag skulle gå ut, men varför sa du inget då?? Man kunde bli galen på henne.... Och trot eller ej, men nu gör Pasta exakt lika. Man kan inte annat än småle åt dem...  

 

Hittade denna på nätet och tycker den stämmer så bra in på Kylie som tog så väl hand om oss alla i familjen...

 

Jag stog vid din säng i natt

"Jag stod vid din säng i natt, jag kom för att titta till dig.
Jag såg att du grät och hade svårt för att sova.
Jag viskade försiktigt för att trösta dig när du torkade bort en tår: 

"Det är jag, jag har inte lämnat dig, jag har det bra och jag mår bra.
Jag är här hos dig". 


Jag satt bredvid dig när du åt frukost, jag såg när du spillde ut lite te.
Du tänkte på alla de gånger du sträckt ut din hand för att smeka mig.


Jag var med dig i affären idag, din armar började värka. Jag önskade att jag
kunde ta några paket åt dig, jag önskar att det var mer jag kunde göra för dig. 


Jag var med dig när du besökte min grav idag, du sköter den med sådan omsorg.
Jag vill försäkra dig om att jag inte finns där. 


Jag gick med dig hem och såg när du fumlade med nyckeln. 
Försiktigt lade jag min tass mot ditt ben, log och sa; "Det är jag". 


Du såg så fruktansvärt trött ut när du sjönk ner i fåtöljen.
Jag försökte så hårt att få dig att förstå att jag stod vid din sida, att det 
är möjligt för mig att vara hos dig varje dag. 

Jag säger uppriktigt till dig; "Jag lämnade dig aldrig". 

Du satt mycket tyst, sedan log du, jag tror att du då... i kvällens stillhet
förstod att jag var hos dig. 


Dagen är över... Jag ler när jag ser dig och gäspa och säga; 

"Gud välsigne dig, vi syns i morgon". 


När tiden är inne för dig att gå över till andra sidan kommer jag att 
springa dig till mötes och välkomna dig, och då kommer vi återigen att gå 
sida vid sida. 

Det är så många saker jag vill visa dig, här finns så mycket att se. 

Men du måste ha tålamod, lev ditt liv med glädje...
kom sedan hem för att stanna hos mig."


Tack Kylie för den tid vi fick dela med dig här - jag vet att du tar väl hand om våra andra hundar på andra sidan och att speciellt Fritz har väntat på dig. Vi ses igen älskade vän....   

 

 

 

 

 

 



ANNONS
Av Helene - 12 juni 2015 10:17

Ända sedan jag för flera år sedan såg att Världsutställningen (WDS) skulle gå i Italien har jag sett fram emot just det. Jag hade aldrig varit i Italien och det var ju ett gyllene tillfälle för att det verkligen skulle bli av att jag åkte dit!


Det blev "bara" David och jag som åkte - lite trist när vi många gånger brukar vara fler som åker tillsammans. Men, men - fanns ju trevliga människor på plats att umgås med iaf   .


 

Med nytvättad bil och massor med förväntan i bagaget lämnade vi Årsunda i tisdags morse...  


 
Ja såhär sa vår GPS "Ingrid" när vi slog in adressen till hotellet i Milano - lite otacksam kan jag tycka hon är, tänk så mycket hon har fått uppleva jämfört med många andra GPS:er...


 
Kändes ju skönt att få åka ifrån Sverige när det var sånt här väder...


 
Uppladdad för ett dygns resa - massor med godis, kakor, bullar, ostkrokar och så red bull förstås - inga problem att orka med 220 mil då :-)


 
Det räckte med att komma en bit på väg så var vädret genast bättre...


 
Hade vi kommit fram till Rödby 30 sek senare hade vi fått vänta på nästa färja - nån gång ska man ju ha tur med det också.


 

Samma sorts macka som jag åt sist på båten.... Det är inte direkt så att de ändrar menyn speciellt ofta på denna färja. Eller så åker vi den för ofta - David kände igen kvinnan som tog betalt för maten, kanske dags vi får nån form av rabatt här snart? Vem David tittar efter kan man undra...


 
Fin utsikt från båten - helt lugnt var det också, skönt för mig som har anlag för åksjuka.


 
Det känns som om det här är vad vi ser av Tyskland varje gång. Vi försöker att åka där nattetid för att det ska gå snabbare med tanke på all trafik där. Men lite trist att man inte ser mer än Autobahn och mörker...


 
Mellan Schweiz och Italien åkte vi över Alperna, som mest var vi ca 1600 m över havet. Inte min melodi alls - jag som är så himla höjdrädd :-(. Jo säkert fint - men jag kände mig spyfärdig av allt åkande där - upp och ner, slingrigt så man mötte sig själv i kurvorna. Försökte undvika att titta ned eftersom jag vet att jag mår illa av det - men tror ni jag kunde låta bli?? Nejdå, det är som något som ropar - titta hit Helene, och dum som jag är kan jag inte låta bli...
   
Tunnlar, tunnlar och tunnlar - den längsta var över 6 km. Även om inte tunnlar är så roliga kändes de ändå betydligt tryggare än att åka serpentinvägar.

 
Trevligt att åka inne i molnen.... NOT....

 
Lite sightseeing hann vi ju med också - här något slott. Clådan har genast beställt ett sånt hem till Årsunda.

   
Lite småbyar var det här och där i bergsdalarna - lite gulligt...


  
Vädret var dock inte så kul där kring Alperna - regn och som kallast 12 grader varmt. Så fort vi kom ifrån det området steg temperaturen till 27 grader.


Vi hade kört i ett sträck ända fram till det var ca 7 mil kvar och det var efter vi kört genom Alperna. Vi var helt slut då så vi satte oss i bilen utanför en mack och sov en timme innan vi körde vidare. Denna lite annorlunda sak hittade vi där :
 

Det är inte en gigantisk hästsko - nej en toalett. Själva sitsen åkte ned och det gällde att hålla i sig så man inte ramlade ned i avgrundshålet...


 
Det är alltid svårt att boka hotell på ställen man aldrig varit på. Jag kollar dock alltid var utställningsplatsen ligger så vi kan boka ett hotell på rätt sida om den stad utställningen hålls i. Här hittade vi ett hotell ca 3 mil norr om Milano - utställningsplatsen låg ju också åt det hållet. Hotellet var helt okej - alla var trevliga där UTOM en man i receptionen. Och det sjuka är att det är det man kommer ihåg sen - inget är starkare än sin svagaste länk och har man en sån surgubbe jobbandes på ett hotell bör man nog placera honom i källaren istället för att ha honom där han blir hotellets ansikte utåt. 


Vi kom till hotellet vid 10.00 på fm - och det tog ett tag till vi fick rummet (även om det gick snabbare än vi trott vilket förstås var jättebra). Men, vi skulle också lämna en hund vi haft med oss - vi satte oss därför med hundarna på gräsmattorna utanför hotellet där det var skugga. Vår bil stod bredvid med dörrarna öppna. När vi suttit där ett tag kommer denna man från receptionen ut och säger till att vi måste flytta på oss - vi får inte vara där på parkeringen. Varför får vi inte reda på - men vi ska flytta både oss och bilen till baksidan. Enda anledningen vi kan tänka oss är att de tyckte vi inte passade in där - det skulle se fint ut. På parkeringen stod vår bil och typ tre till - så det var inte direkt ont om plats. 


Hotellet var ett helt normalt hotell - inte speciellt fint eller märkvärdigt annars så varför vi inte kunde få sitta där är för oss en gåta... 


 
Lite lunch fick det bli - skönt att få sitta ute på uteserveringen. Det fick vi göra om vi åt från deras "Bar-meny" - men på kvällen när vi ville äta från restaurangen eller från room-service menyn fick vi absolut inte sitta ute med det. Snacka om att vara osmidiga.... Jag menar, hur svårt kan det va? Man kan åka raket till månen men det är omöjligt att få ta ut en tallrik till uteserveringen?!


  
Skönt med en riktigt dubbelsäng - förstår inte varför det är så svårt att få det på hotell i Sverige? Däremot var sängen jättehård - som att sova på golvet med en tunn madrass.. 



Clådan kan konsten att slappna av hon   .

 
   
Dessa två slappnar inte av på samma sätt - de är alltid på gång i hopp om att nåt ska hända   .


Efter en god middag i trevligt sällskap blev det en tidig kväll - tror vi både somnade innan vi la ner huvudet på kudden nästan...


Vi skulle åka ca 06.00 från hotellet för att vara ute i god tid till utställningen dagen efter. Vi hade hört att det var svårt att hitta - kan man väl säga var årets understatement....


 
Överallt fanns det såna här skyltar och vi trodde att det var Expo var där utställningen skulle hållas så vi åkte efter dom. Vi visste att det hette Fieramilano också - men även såna skyltar stod det överallt. Fieramilano och Fieramilanocity... Inte så lätt för oss att veta som aldrig varit där förut. Vägbeskrivningen som vi fick med PM:et var ett skämt. Om man skriver en sån så måste man tänka att man skriver för någon som inte har en blekaste aning om hur det ser ut där... Bättre med för mycket information än för lite. Vi snurrade runt i 1,5 timme - ända till vi fick rätt adress av en annan utställare som jag fick tag på via telefon. Varför i hela fridens namn gick man inte ut med den adressen på en gång??? När vi hade den hittade vi rätt direkt...


När vi så kommer till parkeringen ser det ut att var jätteont om parkeringar. Inga parkeringsvakter och det verkar som om många är så otroligt korkade så de inte förstår hur man ska parkera för att så många som möjligt ska få plats. Så ser vi en ledig plats - men näd då står det två idioter där och håller platsen åt någon annan. Men för faen - jag försökte förklara för dem att de skulle flytta på sig, men icke - de pladdrade på på italienska. De hade stått där i en timme sa de - till slut såg vi att det fanns hur gott om platser som helst lite längre bort så vi åkte dit istället. Men vilka rikspuckon.... och sen, de var i 30-års åldern kanske och kunde typ 5 ord på engelska. Jag förstår bara inte sånt - vill man inte lära sig ett annat språk så man kan resa och göra sig förstådd i världen? Jag menar, vilka andra än italienare kan italienska?? Tänk om vi svenskar skulle inbilla oss att vi skulle klara oss genom att prata svenska bara... Nej, jag är stolt över att vi i Sverige är så pass duktiga på engelska så att vi kan se mycket runt om i världen. Lika vid gränserna kunde de inte engelska - inte heller i uppsamlingsringen på utställningen. De försökte säga något till mig - tror det var något de ville jag skulle göra annorlunda, men när jag sa att de måste prata engelska så gick de bara - tydligen fick jag göra som jag ville då istället   . Jag tycker bara att det är märkligt...


Själva insläppet gick smidigt och snabbt - jättefina, svala utställningshallar med rätt så gott om utrymme. Utställningen kändes som helhet väldigt välorganiserad. Men som sagt - vägbeskrivningen var totalt värdelös och sedan var det väldigt dåligt med priser också. Annars tycker jag italienska kennelklubben lyckades väldigt bra med sitt arrangemang!


 
Burarna skulle stå på anvisad plats - men det var inga gestapo där som i Finland. Om något stack ut lite var det inga problem. Det fanns också gott om plats i dessa områden så det kändes inte så hemskt som det kanske ser ut...


75 ESS var anmälda till World Dog Show (dagen före var det en Club Show och där var 17 st. anmälda). Domare var Mrs Zena Thorn-Andrews, UK. Jag tycker det är betydligt roligare när det är en domare från rasens ursprungsland än när det kommer domare från länder där ESS knappt ens finns, eller om de finns så är kvaliteten ofta inte så hög. På förra årets WDS i Finland hade vi också turen att få en engelsk domare på tikar. Hanar och BIR dömdes av en domare från Australien då - men så mycket mer erfarenhet än vad hon har av ESS är ju svårt att få, så självklart är det inte bara landet domaren kommer ifrån som "räknas". Jag har aldrig ställt ut för denna domare som dömde här i Milano - men hon satte upp Seamus (CH Barecho Hold Your Horses at Peasblossom) som Best In Show på en större All-breed show i England för några år sedan (Southern counties hette utställningen).


Lite trist kändes det att vi inte hade någon junior eller veteran med som kunde få någon sådan titel, nu var det betydligt svårare att få en titel med sig hem kändes det som...


Vi hade kameran med oss på resan förstås, men eftersom jag hört så mycket om att det stals så mycket på förra WDS i Milano år 2000 kändes det onödigt att ta med den. - Vi får säkert inget att fota ändå sa optimisten Helene... 


Paco (Barecho Play Now Pay Later) var anmäld i Open class på denna utställning, mycket för att jag tycker han är så "färdig" att han gör sig bra i en "vuxen-klass" istället för i unghundsklass. Sju stycken var anmälda i klassen.

 

 

Det kändes bra när domaren kände igenom honom och han skötte sig perfekt :-) Eller nja, perfekt för att vara Paco. Sprang utan att hoppa något och stod still iaf ganska så lång tid innan han började flytta på sig...

Väldigt glad blev jag förstås när han till slut stod som etta i klassen Open dog! Här är de fyra första placerade i klassen: 1 Paco, 2 CH Sieger's Match Point, 3 Delfim Do Vento Norte och 4 Charmarq's Quarterback Sneak (en son till CH Barecho Quite A Flyer). 


Efter denna klass skulle certet delas ut - CAC heter det i många andra länder, så även här i Italien. Det skulle delas ut till någon av vinnarna i klasserna Unghundsklass och Öppen klass. Domaren pekade ganska så snabbt på Paco som vinnare av CAC :-) Sedan skulle Res-CAC delas ut och det stod då mellan vinnaren i unghundsklass och tvåan i öppen klass. Här var det tvåan i öppen klass som fick Res-CAC.

    
CAC Barecho Play Now Pay Later & Res-CAC CH Sieger's Match Point


I working-klassen delas ett CAC ut direkt till vinnaren och de som deltog i championklassen fick inte tävla om CAC här. Lite konstigt att det inte är samma regler inom FCI vad gäller utdelande av Cert/CAC? I de flesta andra länder kan ju även de hundar som går i championklass tävla om CAC.


Efter att championklassen varit var det dags att dela ut CACIB och utse den hanhund som skulle få titeln - World Winner 2015, eller som en del säger - World Champion.

Det var alltså vinnaren av CAC, dvs. Paco och vinnaren av Working-klassen samt vinnaren av championklassen det stod mellan. Lite pirrigt kändes det allt - det är ju nästan aldrig som jag är nervös, men på såna här utställningar kan även jag ha lite fjärilar i magen...


  
Såå otroligt lycklig jag blev när domaren pekade på mig och Paco som vinnaren, den som fick CACIB och den mycket åtråvärda titeln WW-15 - en liten tår kom det i ögonvrån   . Res-CACIB gick till vinnaren av championklassen; CH Napoleon De Syringa (en son till ovan nämnda Seamus).


Någon bästa hanhund togs inte ut - det skulle tävlas om BIR senare fick vi reda på när vi frågade ringsekreterarna. De två ringsekreterare vi hade gjorde då inte mycket jobb för sina pengar. De satt mest på stolarna, domaren fick själv bära fram skyltar osv. Och ingen information till oss som vann om vad som skulle hända sen...


 
Pasta (Barecho Party In My Head) var anmäld i unghundsklass, och där var sju stycken anmälda. Hon placerades som trea med Excellent. Ja ni ser här att kvaliteten på korten inte är så bra - var bara min mobil som sagt var som vi hade som kamera. Jag har fått några kort från andra som var snälla och fotade - hoppas att få några till sedan också.


 
Clådan (CH Barecho Quest For Success) gick i championklassen, där var sex stycken anmälda. Hon placerades som fyra i sin klass - med Excellent. Som ni ser så fegade jag ur vad det gällde kjolen.. jag hade tänkt att jag skulle ha den men när det sedan var dags så vågade jag inte, tänkte att det var dumt att skämma ut sig på just denna utställning. Hade också tänkt att sätta upp håret - men det hanns liksom inte med, kändes viktigare att föna om hundarna på morgonen   .


Så när tikarna var färdiga var det då dags för tävlan om BIR - bäst i rasen. Här deltog fem hundar; vinnaren av juniorklass hanhundar, juniorklass tikar, CACIB-vinnande hanhund - alltså Paco, CACIB-vinnande tik och veteranvinnande hanhund. Det fanns ingen veterantik  - hade det funnits hade det alltså varit sex hundar som gjorde upp om BIR.


 
Jag var redan så nöjd med att han fått titeln - men självklart blev jag superglad när domaren räckte BIR-rosetten till Paco. Finaste Paco-pojken våran   ! Extra roligt känns det förstås att han blev WW i år när han blev JWW förra året (Junior-världsvinnare). BIM blev CACIB-vinnande tik - CH Lucetta Van Het Veense Springertje. 


Luften gick helt ur mig direkt efter bedömingen - vi hade en uppfödargrupp anmäld men jag orkade inte gå in, hade inte  frågat någon om hjälp att visa heller. Såg sedan i resultatsidan att vi var vinnande uppfödargrupp - konstigt när vi inte ens gick in... 


Lite väntan blev det innan finalen - skönt för både Paco och mig med lite vila. Vi gick och kollade om vi skulle få något pris för titeln och BIR-et. Men icke, inte något alls fick vi. I ringen fick han denna rosett som var sponsrad av Royal Canin - lite dåligt att Italienska Kennelklubben inte kostat på några priser alls...

 


Finalen skule dömas av en italiensk domare - Paolo Dondina. Paco skötte sig perfekt - domaren visade väl inget större intresse för Paco i uppsamlingsringen, men där tittade han inte på rörelserna heller mer än lite fram och tillbaka. När Paco så sprang in i ringen såg jag att han tittade på honom länge - så det kändes förstås roligt. 

 

Paco blev utplockad i gruppen - men blev inte placerad. Jag var dock hur nöjd som helst ändå - bara att få springa in i gruppen på världsutställningen är en upplevelse tycker jag :-) Här går domaren igenom Paco efter att han blivit utplockad. Rakt framför där jag ställde upp Paco var det en gigantisk TV-skärm på väggen där hunden domaren tittade på före syntes. Den såg ut som en jättehund som sprang förstås och jag kände hur Paco stelnade till och stirrade på TV:en - men det som är så härligt med honom är att om han reagerar på något så räcker det att jag pratar med honom så är han glad igen och svansen går som vanligt   .


 
På vägen hem passade vi på att åka in till Como för lite sightseeing - vi hade också tänkt oss hitta på någon restaurang att fira på under kvällen. 


 
Men vi var inte på hotellet förrän klockan var runt 20.00 - så det fick bli hotellets restaurang igen. Här lagar de till Davids dessert - nån flamberad ananas. Själv åt jag nån vidrig soppa till förrätt, en supergod risotto till huvudrätt och Creme Caramel till dessert.


Dagen efter hade vi lite sovmorgon - vi åt en rejäl hotellfrukost och åkte sedan tillbaka in till utställningen för att hämta upp en hund vi skulle ha med oss hem.

 
Fram och tillbaka i dessa vägtullar - otroligt onödigt tycker jag. Men inte lika idiotiskt som i Schweiz där man ska betala för typ hela året för att få åka på deras motorvägar - känns ju mycket märkligt när man kör där några timmar. Egentligen borde inga från Schweiz få åka på motorvägar i andra länder när de är så snåla själva...


 
Vi åkte en annan väg hem - lite längre avståndsmässigt men tog nog lika lång tid. Vägen vi åkte dit var det så otroligt många vägarbeten efter och asfalten var också jättedålig. Nu åkte vi över Zurich och Basel, till Frankfurt och sedan Hannover. 


 
Border Shop öppnade vid 04.00 och vi svängde in där 04.09 så det var bra planering! Lite snabbt handlande, samt rastande av hundar blev det innan vi tog färjan över till Danmark. 


 
Nu är vi i Katrineholm - har ca 2,5 timme kvar innan vi är hemma hos Jacob och hundarna. Jacob gick ut 9:an i onsdags - tur han är så förstående, inga sura miner hos honom att vi inte var hemma. Han hade ju sin storebror hemma som tog hand om honom - vilken tur vi har dom som hjälper oss     . och likaså mamma som var hos hundarna en dag när Jacob var och firade sin avslutning och Henric var på jobbet - tusen tack till er alla tre!  Och vilken otrolig tur jag har som är gift med min bästa vän och som dessutom tycker dessa resor är minst lika roliga som jag tycker. Visst är det kanske jag som tänker ut kombinationerna vi ska göra med uppfödningen och jag som visar hundarna, men utan David skulle jag stå mig slätt  .


Men titta på bilden här ovan så ser ni den som är allra nöjdast efter denna resa - Paco kanske inte är den "skarpaste kniven i lådan", men han är inte dummare än att han förstår att denna gång gjorde han något alldeles extra bra   . 



ANNONS
Av Helene - 7 juni 2015 11:50

... nationaldagen på något bättre sätt än genom att få valpar? Nej, det tycker jag inte - och ett bra födelsedatum blir det ju också - lätt för mig att komma ihåg   .


Twiggy hade inte tid att valpa förrän på onsdag - och hon är parad endast en gång, vilket gör det enklare att beräkna. Sist fick hon valparna en dag tidigare än beräknat - men då var hon också parad lite tidigare i löpet. Vi åker ju mot Italien på tisdag så jag hoppades, hoppades verkligen att hon skulle valpa innan. Och för en gångs skull hade vi tur! Nu hade vi förstås en "backup-plan" om hon skulle valpa efter vi åkt. Men nu hann jag vara med på valpningen vilket jag allra helst ville såklart. 


I går morse ville inte Twiggy äta sin mat - hennes temp gick ner litt 37,4 som längst ner vad jag såg. Men kan förstås ha varit lägre under natten till lördagen. Hon var orolig och skakade hela dagen - ville vara nära mig mestadels, förutom när hon ville gå ut och gräva sig under stugorna på baksidan...


Efter att vi ätit kvällsmat blev hon allt oroligare - så jag sa att vi skulle kolla på TV så kunde jag sova en stund med henne på soffan. Meeen, något sova blev det inte - hon började krysta ca 22.30 så då var det bara att ta henne med upp till valprummet och valplådan - samt koka saxar, peang och tråd till navelsträngarna. Någon nattsömn såg det alltså inte ut att bli... Tikarna valpar helst på natten - undrar om det är detsamma med människor? Att vi oftare föder på nätterna också?


Jag läste också igenom lite snabbt mina anteckningar från hennes förra valpning. Jag skriver alltid hur valpningarna har gått till - både förarbetet och själva valpningen. Jag har blivit så gammal nu att jag insett mina begränsningar vad det gäller minnet... Jag tror jag ska komma ihåg, men det gör jag inte - eller så blandar jag ihop det med någon annan tik... Detta är ju Twiggys andra kull - om det är en tiks första kull brukar jag läsa hur mammans valpningar har gått till, ofta är de ganska så lika i generationer tycker jag. 


 
Så en dryg halvtimme efter att hon krystade första gången föddes första valpen. Jag läste att hon var skeptisk till första valpen i sin första kull - men nu tog hon hand om den direkt. 


 
Första valpen var en hanhund - jag döpte honom till Thatch (roade mig med att titta på gamla avsnitt av Grey's Anatomy och då hette Ellis Greys man Thatch.... fantasin börjar tryta på hundnamn så det gäller att ta allt man kan hitta). Han vägde 320 gram och är leverfärgad/vit - som samtliga valpar är i denna kull, alltså ingen med tantecken såvitt jag kan se. 


 
Nästa valp var en tik, hon heter Tamara och vägde 364 gram. Hon föddes 23.50



Sedan var det dags för en tik till, klockan 00.25 föddes hon så egentligen har hon ju "fel" födelsedatum. Men en kull har alltid samma datum och då blir det efter första valpen förstås. Tiara fick hon som namn och hon vägde 372 gram.


 
När vi ändå håller på så tar vi väl en tik till eller hur? Trix som hon heter föddes 00.45 och vägde 348 gram. 


 
En till tik, Tammy, föddes 01.50 och vägde 340 gram.


 
Sista tiken blev Tequila, hon är störst i kullen med sina 394 gram. Hon föddes 02.25


 
Som tur var kom det en till hanhund allra sist. Han heter Twister och föddes 04.05 Vikten var 350 gram.


Sedan förstod jag att det var slut på valpar... Det är ganska så svårt att känna på magen om det är tomt eller inte - men efter att sjunde valpen fötts la sig Twiggy ner och kopplade av. Hon drog en djup suck och slutade skaka som hon gjort under större delen av valpningen. Det är så skönt när man ser dem koppla av på det sättet - valparna börjar snutta och äta och det ljudet man hör från dem då är nog bland det härligaste ljud som finns   .


 
Fast de fortfarande är blöta så letar de sig själva fram till tuttarna och tar ett rejält tag på en gång - lika imponerande varje gång jag ser det. 


 
En liten "hutt" får tikarna alltid här efter att sista valpen är född. Detta för att livmodern ska dra ihop sig och för att de ska få lite näring. Två msk standardmjölk, två msk whisky eller cognac och två äggulor blandas. De flesta tikar tycker det är gott och mumsar i sig det utan några problem.


 
Under tiden David sköljde av Twiggy gjorde jag rent åt valparna och gick igenom dom igen så att de alla såg okej ut. De känner direkt när mamma inte är där - och fastän de är så små har de rejäla röstresurser kan jag lova   .


 
Sådär, nu är mamma tillbaka och lugnet sänker sig återigen över valplådan   .


Några foton på våra "tre små grisar" måste det väl bli här också. Jag tycker förstås de är jättestora nu när jag har att jämföra dem med dessa små nyfödda.


 
Men de har mat för många valpar till så de är rejält runda kan jag lova. Och MYCKET nöjda med livet verkar de vara också...


 
De börjar förflytta sig mer och mer nu - 10 dagar blev de ju igår.


 
Här är Sangria, enda tiken i den kullen. Pigmentet börjar komma mer och mer nu på nos och läppar   .

Av Helene - 2 juni 2015 20:21

.. som det var när vi var i England i april, ja då skulle vi inte tveka att flytta dit istället för till Spanien   . Både David och jag trivs så bra där - det här mysiga lite gammaldags ihop med modernt. Jag tror faktiskt vi skulle trivas riktigt bra där - om det nu inte var för att det regnar för det mesta där... Men som sagt, när vi var där senast bjöd landet verkligen på solsken och härligt väder   .


När vi körde ur tåget som tog oss genom tunneln Calais-Folkestone körde vi som vanligt direkt till Jacky och Dave, det tar ju bara ca 10 minuter till dem därifrån. Denna gång fick vår GPS för sig att vi skulle åka en helt annan vän - men det märks nu att vi börjar bli vana att köra denna väg, för vi visste ju hur vi skulle köra så GPS:en fick skrika på bäst hon ville om att vi skulle vända och göra U-svängar och allt möjligt...


 
När vi kommer till Blind Lane då vet vi att vi snart är framme :-) Varför den heter Blind Lane förstår man ju - ingen ser ju nånting på den här vägen som är så trång...


Vi hade som vanligt jättetrevligt där - och god mat fick vi också som precis som det brukar vara. Sängen kändes som vanligt - förutom att Paco "kryddade" den med lite kiss strax innan vi skulle lägga oss... Det värsta är inte att han gör så - utan det värsta är att han ser helt förvånad ut när jag blir arg på honom!! David skulle gå ner och försöka förklara för Jacky vad som hade hänt - men nja, även om vi nästan alltid förstår varandra så brast språkkunskaperna där, för vad heter täcke typ??


Vi känner oss lite som hemma där, och jag tror Clådan kände igen sig också  - hon har ju varit där ett antal gånger nu. Om Seamus, Holly, Bessie och Rafferty kände igen oss eller inte är oklart - de var som vanligt helt överlyckliga och halvgalna, men så är de nog åt de flesta som kommer får jag en känsla av. Men såklart, så härligt att träffa dom igen - och extra känslosamt att få krama om Seamus - bara några dagar efter att vi fått ta farväl av hans mamma   .


Vi anlände till Jacky och Dave på fredagsförmiddagen - och åkte sedan på lördagmorgon upp till Coventry där jag skulle döma på utställningen United Spaniel. Det var en utställning dagen efter i Wales och när vi såg den bestämde vi oss för att köra över och ta med Clådan och Paco för att ställa ut dem. Vi fick lite tips om var vi kunde bo sedan natten mellan då jag dömde och dagen vi skulle ställa ut.


Det var första gången för både mig och David att åka till Wales så det kändes extra roligt. Vi fick tag i ett boende mellan de båda orterna - i utkanten av ett samhälle som hette Ross on Wye. 


 
David var väl lite inne på att vi skulle bo på ett vanligt hotell nånstans. Men jag var mer sugen på att bo på landet - på ett äkta engelskt bed and breakfast, och förstås blev det som jag ville   . Thatch Close Farm B&B hette detta ställe - supermysigt var det och precis så som jag ville ha det :-) Ett äldre par som ägde det och så jobbade kvinnans syster där - de var alla så otroligt gulliga och måna om att allt skulle vara bra. 

 

 
Direkt när vi kom dit blev vi visade till trädgården där det bjöds på kaffe till David och te till mig - med en liten kaka till. Deras två hundar följde med oss - och tja, vad ska man säga - den här gamla kloka hunden (blandning av Border Collie och ESS) visste precis vilken han skulle tigga hos....

 

 
Otrolig utsikt var det kring det stället - man kunde bara stå och titta och njuta av det...

 

 
... men man får tydligen inte titta alltför noga, den här kossan såg inte alltför imponerad ut över att vi fotade och tittade in i deras kohage. 

 

 
De serverade tyvärr ingen kvällsmat så vi fick åka in till Llangrove som den lilla byn hette som låg närmast. Vi hittade en äkta klassisk engelsk pub där - och David kunde knappt dölja sin förtjusning. Han ville så gärna att någon skulle komma och prata med honom - men det gjorde ingen. Mysigt ändå med såna här pubar - det satt något yngre par där med en bebis (och den såg inte ut att må det minsta illa av det...). Lite olika åldrar och någon man kunde tänka sig var lite byfåne. Det här med pubar gillar vi båda starkt - så nu har vi beställt en pubrunda ihop med Jacky och Dave till vi kommer nästa gång!

 

 
Som det hundvänliga land England är fanns förstås en vattenskål till hunden utanför dörren in till puben. Vi förklarade för Paco att han tyvärr inte var välkommen in dit, bäst att han stannade utanför tror jag..

 

 
Engelsk frukost förstås på morgonen innan vi åkte mot utställningen. Gott var det - men inte lika gott som den vi brukar få hos Jacky och Dave... Korvarna äter jag förstås inte - de ser ytterst suspekta ut i England tycker jag... Tänker inte skriva vad de liknar heller, usch....

 

Vägen till utställningen var helt magisk - jag förstår inte varför vi inte stannade och tog foton. Wales är otroligt vackert - men skyltarna var på något helt ologiskt språk, vi vrickade tungan i försök att uttala det som stod på dem... Men vi kände båda att till Wales skulle vi verkligen vilja åka igen. 

 

Utställningen arrangerades av Engelska Springer Spaniel-klubben i Wales så detta var en utställning endast för ESS. Om jag minns rätt var det ca 90 anmälda och utställningen hölls i någon form av sporthall. Den var helt okej - men trot eller ej, lite för stor nästan. Alla satt så långt ifrån varandra så det blev inte så gemytligt som det kan bli annars.

 

 
Domaren för dagen hette Mrs Marion Morgan.

 

 
Paco (Barecho Play Now Pay Later) vann klassen Yearling (som är som vår unghundsklass) ungefär. Han fick denna kritik av domaren: "Super l/w dog with  a very pleasing head and gentle expression, good neck into shoulders, straight in front, well ribbed,  good bend of hock, Well presented, moved steadily. "

 

 
Rafferty (CH Peasblossom Jester) som var hos oss för några år sedan. Rafferty vann Open dog och blev också bästa hanhund med ännu ett CC! För tillfället är han vinstrikaste ESS i England - otroligt roligt tycker förstås vi och hoppas det håller i sig året ut!

 

 
Hanhundsvinnarna: Bästa hanhund CC CH Peasblossom Jester, tvåa bästa hanhund Res-CC Melverly Buona Notte och bästa hanvalpen Calvdale Costa.

 

 
Bessie (Barecho Odd Molly at Peasblossom) vann samma klass som Paco, men för tikarna då förstås. Hennes kritik kommer här: "Lovely bitch looking a picture stood. Pleasing head, good reach of neck complimented by nice lay back of shoulder and return of upper arm. Nicely bodied with good spring of rib, good width of thigh and well angled in rear. Moved soundly behind."

 

 
Clådan (CH Barecho Quest For Success) var anmäld i Open eftersom det är där alla champions måste gå. Sju stycken var det i klassen och hon fick VHC - dvs. hon placerades på femte plats. 

 

 
Foto på vinnarna. Bästa veteran CH Peasblossom Chance, BIR CH Peasblossom Jester, BIM Beaters Bedazzled och BIR-valp Calvdale Costa. 

 

Något som var extra roligt för oss var förstås att det gick så bra för flera av Seamus (CH Barecho Hold Your Horses at Peasblossom JW) barn. Både bästa veteran och BIR-vinnaren är efter Seamus - men även vinnaren av den stora klassen Limit var en son till Seamus. 

 

Efter utställningen åkte vi tillbaka till Jacky och Dave för att sova där en natt till - jag tycker alltid det är så trevligt att få umgås lite även efter en utställning, eftersnacket är så trevligt på nåt sätt. 

 

Tidigt måndagmorgon åkte vi hemåt, alltid lite sorgligt när vi åker därifrån men nu var det ingen hund vi behövde lämna iaf så lite lättare än vanligt gick det nog   . Tusen tack Jacky och Dave för er gästvänlighet som vanligt - och glöm nu inte att boka upp pubrundan till nästa gång   !

 

 
Det är inte lätt att hitta bra matställen efter tyska Auto-bahn - jag fick offra mig på Burger King till slut, tur jag hade svenska kakor och godis med mig i bilen! Tur också att Red Bull säljs i alla länder   !

 

 
Hundburar kan användas till mycket dom....

 

Skönt såklart att komma hem men just nu håller vi på och laddar inför nästa långresa - den till Italien om en vecka :-) Längtar.....

Av Helene - 1 juni 2015 19:23

I mitten av april åkte David och jag till England. Jag hade något år tidigare blivit inbjuden att döma på en Open Show som arrangerades av an förening som heter The United Spaniel Association. Det är en förening som är över hela landet om jag förstod det rätt, och den är öppen för samtliga spanielraser. Förutom denna utställning har de föreläsningar och andra aktiviteter lite då och då. Denna utställning var ju "bara" en open show - men de hade nog en önskan om att få den med cert-rättigheter någon gång i framtiden. Alla raser har ett visst antal cert-utställningar i England per år och om någon mer utställning får rätt att ge cert är det alltså någon annan som förlorar rätten till det.... Lite märkligt system, men iofs ganska så vettigt så att det inte blir inflation i cert på de olika raserna. 


Denna utställning är då öppen för samtliga spaniels och där tas en BIR-vinnare fram som vanligt och raserna bedöms lika som på andra utställningar fastän då utan Cert. Sedan skulle då jag döma något som hette Any Variety samt finalerna, BIS och BIS-valp. Det lät ju jättetrevligt så jag tackade ja utan tvekan! Trots att jag inte fick något betalt alls och inte heller någon del av resan betald.. Jag vet, jag vet - många säger att man inte ska tacka ja under såna förutsättningar. Men för mig kändes det här som ett gyllene tillfälle att få se och känna på flera spaniel-raser i deras ursprungsland   . När det så närmade sig april och vi skulle åka dit började jag fundera på vad detta Any Variety betydde? Det är ju väldigt bra om man vet vad det är man ska döma liksom.... Som tur är hjälpte Jacky mig och förklarade noggrant och med stort tålamod vad det innebar. Det var ca 180 hundar anmälda till den vanliga rasbedömingen som dömdes av totalt sju andra domare (det skulle ha varit åtta egentligen). Sedan skulle jag då döma ca 60 hundar i Any Variety. Hundarna som var med där trodde jag var tvungen att vara med i rasbedömingen också men så var det inte visade det sig. Som tur var hade jag väldigt bra ringsekreterare som förklarade vad som gällde i varje klass jag skulle döma. 


För det blev också på det viset att jag fick döma Field Spaniel-rasbedömingen då den svenska domaren som skulle dömt dem inte kunde åka till England pga sjukdom. Trist för utställarna förstås och det var också en del dragningar vilket är förståeligt... Vad menas då med Any Variety? Jo, det är ungefär samma typ av klasser som finns i rasbedömningen - men i klasserna kan alla spanielvarianter delta. Lite annorlunda men väldigt roligt att döma faktiskt! I de flesta klasser var det också båda könen, även i rasbedömningen var det så i någon klass. 


Jag började alltså dagen med att döma Field Spaniel. 16 st var anmälda men endast 14 till rasbedömningen. 

 
Endast en valp var anmäld - men han var riktigt fin tyckte jag så det kändes trevligt att få göra honom till BIR-valp.


 
Nästa klass var Post Graduate. En klass som man anmäler till om man har en hund som är mellan 18 mån - 5 år och där den vunnit ett visst antal klasser, dock aldrig något Cert för då måste den gå i Limit eller i Open. Klass-systemet i England är inte så lätt att förstå alla gånger... de har ju också väldigt många klasser känns det som! Betydligt fler än vad vi har i Sverige. Klassen vanns av en hanhund och tvåa i klassen blev en tik. 


 
Dett var den största klassen, Open dog. Den är öppen för alla hundar över 18 mån - så detta är alltså den klass samtliga champions går i. Den här klassen var inte helt homogen i typ, de var väldigt olika på många sätt. 


 
Detta blev iaf min vinnare av den klassen och sedemera även Bäst i rasen. En svenskfödd såg jag sedan i katalogen... Välbyggd och väldigt mycket field för mig :-)


 
Denna hund placerades som tvåa i klassen.


 
I open bitch var det endast två anmälda - detta blev vinnaren i klassen och hon blev även Reserve bäst i rasen. De tar alltså inte ut någon BIM här, utan Res-BIR istället. Vi hade ju så också i Sverige för typ 100 år sedan - en BIR-klass istället för Bästa hanhund och Bästa tik. Som med allt annat finns det väl både bra och dåligt med det..


 
Denna tik var tvåa i Open bitch.


 
Ett litet foto ville jag ha på BIR, Res-BIR och BIR-valp. De skrattade mest åt mig och sa jaha - du vill ha det på det svenska sättet. Och det ville jag förstås så ett foto blev det. 



Så skulle jag då döma Any Variety. Det började med veteran, 11 var anmälda men 4 stycken var strukna. 

 
Bästa veteran blev denna cockertik, tvåa bästa veteran var också det en cocker och trea blev en welsh.


 
Nästa klass var Minor puppy - den yngsta valpklassen. 6 anmälda och jag tror samtliga deltog. Vann gjorde denna cocker och tvåa blev den fieldvalp som jag dömt tidigare under dagen. Trea var ännu en cocker och fyra blev en clumber. 


  
Denna cocker vann den äldre valpklassen för tikar. Både i denna klass och i klassen för äldre hanvalpar var det ett par hundar som inte deltog. Det visade sig sedan att de gått vidare till BIS-valp från rasbedömningen och för att delta i BIS-valp eller BIS måste de vara oslagna. Som t.ex i denna klass skulle BIS-2 valpen ha deltagit, om den valpen skulle ha blivit slagen av denna tikvalp hade den inte fått deltagit i BIS-valp. OM jag nu har förstått allt rätt vill säga...


 
Bästa junior blev denna Welsh-tik - en välbyggd och sund tik med ett ljuvligt huvud och uttryck. Hon kunde haft mer vinklar bak - men hon hade så mycket annat som vägde upp. Hon var en klar favorit hos mig   . Tvåa och trea i klassen var cockrar och fyra blev en engelsk springer. 


 
Endast två var med i klassen yearling - som är lite som vår unghundsklass. Etta blev denna welsh och tvåa blev en cocker. 


 
I denn klass, Post graduate, kom min nästa "favorit". Vinnaren här tyckte jag mycket om - sund, med fint huvud och bra rörelser. En fin halsansättning hade han också vilket för mig gör väldigt mycket. Vinnaren var alltså en cockerhane vid namn Sheigra Mr Snuggles At Edasiy. Tvåa blev en Sussex som hette Norriss Nothern Wizard. Trea blev en welshtik - Bowdonia Time To Dream och fyra blev en cocker Evaremoc Dark Diamond. 


Några klasser till dömde jag men har tyvärr inga foton från dem. Vad det gäller kritiker så skrev jag inga kritiker direkt där - utan jag skrev lite anteckningar på vinnaren i varje klass, samt även tvåa ibland. Dessa ska jag sammanställa och skicka in sedan för publicering. 


Så var det då dags för BIS som dömdes före BIS-valp, kändes ju lite märkligt för en som är både lite kontrollmänniska och så svensk till på köpet. Men det var förstås bara att ta seden dit man kommer så BIS fick det bli. De hundar som kom in här var alltså bara oslagna hundar så i praktiken var det BIR-vinnarna från varje rasbedömning samt veteranen som jag dömt fram. 


 
BIS-lineupen. 


 
Lite svensk fotografering fick det bli igen :-) BIS-1 blev en jättesöt cockertik och BIS-2 en mycket sund och välbyggd engelsk springer. 


 
BIS-valp lineupen. 


 
BIS-valp blev en väldigt fin Sussex - och av alla de hundar jag dömde under denna dag är det nog just den här som finns kvar på min näthinna. Att få avsluta dagen på det sättet kändes väldigt bra :-) BIS-2 valp blev en riktigt fin engelsk springer-valp, härliga proportioner och med sunda rörelser. Superbra pälskvalitet dessutom - kan tyckas vara en petitess, men jag tycker vi domare många gånger ägnar pälsarna för lite uppmärksamhet. Det är ganska så stor skillnad för en hund att leva ett helt liv med en bra pälskvalitet eller med en dålig...


Det var för mig en väldigt nyttig erfarenhet att få gå igenom så många spaniels - kvaliteten var lite växlande. Självklart kanske man inte kan räkna med "topphundar" på en sån här Open show - men de fyra placerade i BIS-finalerna var jag mycket nöjda med - samt ett par till som tyvärr inte kom till finalerna. Det jag tyckte var lite trist var att rörelserna hos många inte var bra. Och då menar jag inte steglängden - utan sundheten. Det var en hel del väldigt trånga bakställen och fladdriga framben. Omusklade var också en hel del hundar - och jag förstår att det är svårare att motionera hundar i England än vad det är här, men ändå - det här är ju arbetande hundar och de ska vara sunt byggda eller hur? Jag klarar inte heller av osunda ögon och dylikt... Tänkte på det efteråt att jag är glad att jag är utbildad i Sverige där vi fokuserat på sundhet hos alla raser. Visst gör väl domare det också från andra länder - men jag känner verkligen att jag fått det inpräntat att en hund ska vara sund. Den ska kunna leva ett bra och långt liv utan smärtor och lidande. Visst är rastyp viktigt - absolut, men sundheten måste vara med den också.


Stort tack till klubben för inbjudan och ett minst lika stort tack till alla utställare som ställde ut sina hundar för mig   .



Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se