Barecho

Alla inlägg under mars 2015

Av Helene - 21 mars 2015 08:46

Ja, det blir en liten snabbtitt ner i valplådorna såhär på lördagsmorgonen :-) Cocker-valparna fyller ju tre veckor idag och det händer mycket med dem nu - de har börjat äta lite själva och de blir mer och mer rörliga för varje dag som går. Finns inte mycket charmigare än när de börjar gå lite ostadigt och samtidigt så viftar de på svansen - det är verkligen en medfödd instinkt hos spaniel-raserna det   .

         


Affen-valparna blir tre veckor på måndag. De är inte speciellt intresserade alls av att äta något annat än dia sin mamma... Mycket skeptiska är de till det som jag försöker ge dom   . Fortfarande är de jättetjocka - men som David sa, det var Tyras förra kull när de var såhär små också. Minns att vi undrade om de skulle kunna gå så tjocka som de var.... Det var förstås inga problem när de väl ville gå - en affenpinscher gör ju inget förrän den har lust med det...

         


Sist, men inte minst har vi springer-valparna. De blir 3 veckor på tisdag och har nu öppnat ögonen allihopa - fortfarande ser de nog inte mycket, men de har börjat höra lite i alla fall. De börjar gnälla när de hör min röst och vet att det är köttfärs på gång - som en sann springer äter de förstås allt redan nu. När jag skulle fota de valparna var jag tvungen att passa på när Enya var ute. Varje gång jag närmar mig valparna med kameran klämmer hon sig emellan - hon är helt klart den som är mest rädd om sina små   .

         


Såg nu också att jag missat att skriva om utställningen i Strängnäs som vi var på i förra helgen. Det var första gången vi var på den utställningen eftersom den tidigare år har legat samma helg som Crufts. En jättefin hall var det - det sades att den ev. skulle rivas för att bygga bostäder där istället. Det låter bara som världens värsta slöseri tycker jag.... En ny, fin hall som ska rivas bara sådär? När ungdomar har svårt att hitta träningstider till aktiviteter bland annat... Konstiga prioriteringar tycker jag det låter som. Som sagt, en jättefin hall - ljus och varm. Lite halt på golvet förstås, men så är det ju inomhus. Mattor låg delvis på golvet här iaf vilket hjälpte lite.

 
Paco vann unghundsklassen med CK.

 
Han blev sedan trea bästa hanhund med sitt sjunde CERT. På platsen före honom i bästa hanhundsklassen stod Vegas (CH Barecho Yackpot Every Time) - han såg verkligen fin ut denna dag, sprang med så härlig resning och som alltid så välvisad av sin matte Jill   .


 
Här på fotot är Nellie och Pasta. Nellie fick VG denna dag och Pasta vann unghundsklassen med CK. 


Clådan blev bästa tik och BIM, Miranda blev tvåa i championklassen och sedan fyra bästa tik. Roligt var att vi hade både BIR-veteran och BIM-veteran denna dag. BIR-veteran samt bästa tik-3 blev Hope (CH Barecho High Hopes) och BIM-veteran blev evigt unge Winston (CH Barecho Most Wanted).


Idag ska dagen ägnas åt att göra iordning hundar inför utställningen på hemmaplan (Högbo) imorgon samt att vi ska försöka oss på att tapetsera mer i Jacobs nya rum.... Känns som ett evighetsprojekt - men men, till slut ska vi väl vara färdiga hoppas jag   .



ANNONS
Av Helene - 19 mars 2015 15:57

... ja det verkar vara det som driver de flesta djursjukhus och veterinärer nuförtiden   . De allra flesta djursjukhus idag ägs av riskkapitalbolag och det behöver man ju inte vara Einstein för att förstå att det inte är bra... Evidensia, Anicura och Djursjukhusgruppen har väl köpt upp i princip alla djursjukhus idag och deras enda syfte att driva dessa är pengar. Visst måste man tjäna pengar på sina företag, det förstår jag också - eller ja, de ska åtminstone inte gå med förlust. Men när driva in pengar blir viktigare än djurens välbefinnande går det väl ändå för långt? Och hur kan så många av de veterinärer som jobbar på dessa ställen nästan "sälja ut sin själ" för att överbehandla djur i syfte att få in mer pengar till sin arbetsgivare? Får de provision tro? 


Priserna har stigit på veterinärvård till helt orimliga summor - ett kejsarsnitt för runt 40.000 t.ex Ja, det är inget ovanligt om det sker under kvällstid. Många djursjukhus tar nu extra jouravgift om man vill komma samma dag - dvs. hunden är sjuk just nu. Trots att du får komma på vanlig kontorstid. Ja, allt för att suga ut så mycket pengar som möjligt från djurägaren. 


Mycket sällan görs det märkliga, helt onödiga utredningar och dylikt när erfarna hundägare kommer dit. Nej, man utnyttjar oftast de som kanske inte verkar ha så mycket kunskaper och som förstås älskar sin hund och värnar om den till hundra procent. Trots det har även jag drabbats av detta... vet att jag skrivit om det här förut, men det gällde alltså en tik som då var i 6-års åldern. Hon var inlämnad för att ta bort tandsten. De ringer sedan från djursjukhuset några timmar efter att jag lämnat henne och säger att hon har så mycket tandsten så de tror det ligger någon annan sjukdom bakom. De vill alltså starta en jätteutredning på henne.... Jag lämnade en fullt frisk hund på morgonen, hon skulle ta bort tandsten och kanske någon tand om det var nödvändigt. 


Jag förklarar att hon kommer från linjer där de har lätt att få tandsten och att jag får göra detta regelbundet på henne. Hon visar inga som helst sjukdomssymtom utan är frisk och glad, lite smårund var hon nog vid det tillfället har jag för mig...   . Jag ifrågasätter om detta kommer att gå på försäkringen med tanke på att hon inte visar ett enda sjukdomssymtom annat än tandsten? De kunde ju inte svara på det förstås.... Jag säger ifrån, säger att det blir inga undersökningar på henne och bemöts då av en attityd som om att jag minsann inte brydde mig om mina hundar. Och det är ju det här som är så hemskt... de spelar på våra känslor för hundarna. Vilka vågar säga emot veterinären om den säger att det måste göras både det ena och det andra? Risken finns ju då att det verkar som om man vore helt känslokall... Och tiken jag skrev om här var förstås inte sjuk alls - hon levde i många år till efter detta. 


Anledningen till att jag skriver om det här just idag är att jag för några timmar sedan blev uppringd av en valpköpare som varit till ett djursjukhus som ingår i Anicura. De är där för att hunden som är 10 år gammal har en inflammerad talgkörtel. Veterinären (som för dem är en helt ny bekantskap) lyser hunden i ögonen och säger att hans ena pupill är lite förstorad. Jaha säger ägarna - vad innebär det? Jaa, säger veterinären - det kan vara en hjärntumör som ligger bakom och trycker. Det behövs göras en fullständig undersökning - en ny tid bokas in om 14 dagar och då ska magnetröntgen göras vilket de informeras om är dyrt. De blir förstås oroliga när veterinären säger på det sättet - och tiden bokas in om två veckor. Lyckligtvis ringer de till mig och berättar detta. Hunden är 10 år och kommer till mig varannan-var tredje månad och klipper sig. Han bor hos oss när ägarna är utomlands så jag har sån tur att ha mycket kontakt med både hunden och valpköparna i detta fall. 


Denna hund är helt frisk, glad och pigg - ser dessutom hur bra som helst, på mycket långt håll så inga problem alls med något mer än den talgkörtel de sökte vård för. När hundarna blir så här pass gamla kan ögonen se annorlunda ut - utan att det för den skull är något allvarligt fel, eller att synen skulle ha försämrats. Och OM det nu skulle vara en hjärntumör - vad har de tänkt att göra då på en 10-årig hund? Det har skett en stor utveckling inom veterinärvården och man kan göra betydligt mer idag än för många år sedan - men är det alltid för djurets bästa? Jag undrar det.... Många gånger är det nog mer djursjukhusets längtan att tjäna pengar och ägarens rädsla att förlora djuret som är anledningen till att vissa behandlingar görs. Vi har ju tagit på oss det ansvaret när vi skaffade vår hund att vi ska göra det bästa för hunden - och då utifrån hundens eget behov, inte vårt. 


Jag råder mina valpköpare att avboka denna tid så ska jag titta på hunden i nästa vecka. Jag är ingen veterinär - men jag känner "mina" hundar och är nog rätt så bra på att se om något är fel på dem...


Flera exempel finns på valpköpare vi haft som råkat illa ut under årens lopp. En ung tik opererades det bort en hel juverrad på då det påstods att det var juvertumörer. Jag sa att det var inflammerade mjölkkörtlar - men ägarna blev så rädda att operationen genomfördes ändå. Vad tror ni det var? Jo inflammerade mjölkkörtlar..... Inte fick de tillbaka några pengar för det, eller ens en ursäkt...


Följden av detta blir förstås att försäkringspremierna skjuter i höjden och det är ju inte bra alls. Ofta frågar de om hunden är försäkrad och då får jag känslan av att de lägger på lite extra utgifter på räkningen. Bäst är att säga hunden är oförsäkrad och sedan göra upp med försäkringsbolaget själv - utan någon direktreglering. Det är i alla fall min erfarenhet. 


Så mitt råd till alla mina valpköpare och andra hundägare - ring uppfödaren först innan ni låter er hund genomgå en massa märkliga ingrepp, undersökningar och behandlingar. Och gå till en mindre, oberoende veterinär. Det finns några kvar och jag tycker de ska gynnas. De veterinärer som alltid sätter hundens bästa främst och där man betalar för det man får - och inte för en massa onödigt tjafs och dyra "direktörs-löner".


ANNONS
Av Helene - 18 mars 2015 15:21

Att foton på våra hundar är viktiga är inget nytt. Vi har alltid fotat hundar och haft dessa foton i annonser och dylikt för att visa upp våra "stjärnor" samt för att locka köpare till våra valpar genom att visa hur fina hundar vi har. Inget fel i det alls förstås. Viktigt är det ju också att ha foton kvar på hundar från förr så att vi kommer ihåg hur de såg ut. Vi människor har ju en förmåga att tro vi kommer att minnas såna saker för alltid... meeeen, det gör vi ju inte - inte många av oss i alla fall.


Så att foton på hundar är viktigt, det tror jag vi alla hundintresserade och då framförallt hunduppfödare tycker. Det är mycket diskussion kring att uppfödare lägger ut foton på sina hundar på FB i reklamsyfte och att domare kan påverkas av det. Jag personligen vet inte vad det är för skillnad riktigt på att se foton på FB jämfört med att se dom i hundtidningar som vi gjorde förut? Men alla är vi olika.... Inget fel att visa upp sin hund som man är stolt över!


Men, och här kommer det egentliga som jag oroas en del över.... Finns det en risk att de foton vi ser på hundarna påverkar vårt avelsarbete för mycket? Att uppvisningen av hundar har blivit mer och mer extrem är inget nytt - hundarnas bakben vrids i mycket märkliga ställningar, allt för att de ska ha så mycket bakbensvinklar som möjligt. Man trycker på ryggarna för att få dem att sjunka ned i vinklarna eller för att räta ut ryggarna. Man drar i halsarna för att halsen ska se så lång ut som möjligt.... Ja, det finns många sätt att fixa och trixa för att hunden ska se ut så som man vill att de ska se ut. 


Personligen tycker jag det ser riktigt illa ut när hundar är uppställda på detta sätt - det är något väldigt onaturligt och helt obalanserat över sådana hundar. Men många domare verkar uppskatta detta och att man då gör det i ringen kan jag förstå - alla vill vi vinna som åker på utställning... Att man också gör det när man fotar hunden är kanske helt naturligt, man vill ha en så fin hund som möjligt på fotot. Timmar och åter timmar kan ägnas åt att få till det "perfekta" fotot. Fotot där hunden ser mycket vinklad ut, har extrem hals och vad det nu kan vara... 


Det är i sig inget problem att man har ett kort där hunden visar upp sig på ett sätt som den faktiskt inte ser ut egentligen - inget problem heller egentligen om den visas så i ringen. Dock blir det ju ett problem i aveln om vi inbillar oss att hunden ser ut så i verkligheten, alltså att den ser ut så som vi har modellerat den och inte så som den faktiskt ser ut när den står helt naturligt. Det är ju som den ser ut när den står helt naturligt som den nedärver och inte vår förmåga att skulpetera den till något som vi gärna skulle vilja att den såg ut som. 


Vi kanske parar med en hund vi bara sett på kort och där ser den ut på ett speciellt sätt - när vi så ser den i verkliga livet finns det inte många likheter. Jag blir lite rädd ibland när jag hör uppfödare se på ett foto på en hund där man faktiskt ser att den inte står naturligt och balanserat och ändå uttalar de sig som att den ser ut så som det visar sig på bilden. Är detta ett nytt "fenomen" eller har det alltid varit såhär kanske? Är inte dagens uppfödare lika kunniga på anatomi och rasstandard som uppfödarna var förr i tiden? Eller är det bara jag som är helt gammaldags och mossig som tycker att hur hunden ser ut på riktigt är viktigare än att få till det "perfekta" fotot?

Av Helene - 14 mars 2015 18:22

Ja, nu är det väl dags med lite foton på valparna   ! Kvaliteten är väl inte superbra - jag har ju inte direkt tålamod att fota en massor i hopp om det perfekta fotot - nä, ett par stycken får räcka tycker jag. Att fota är för mig mer "ett nödvändigt ont" än något jag tycker är jätteroligt, så ni får hålla tillgodo med dessa kort så länge. Min kamera är inte heller speciellt samarbetsvillig - man kan få hålla ner knappen 10 sekunder innan något händer - och tja, fotar man något som rör sig så kan ni ju räkna ut hur svårt det blir.... Nog med ursäkter nu - här kommer lite kort på våra 15 småbebisar här hemma   !


Vi börjar väl med de äldsta - dvs. Veras valpar som blir två veckor idag. Jag har börjat att ge dom lite köttfärs med äggula och det var väl som vanligt, några åt med god aptit och några trodde att det var gift så de bara totalvägrade att ta det i sin mun... Nåja, det brukar ordna upp sig efter några dagar. De har alla börjat öppna ögonen - mer eller mindre kan man säga. Någon av dem har ett öga öppet och bara en springa i det andra ögat. Det är så speciellt tycker jag när de öppnar ögonen - de ser ju inte mycket i början, men känns som man får lite kontakt med dom ändå   . De har också börjat höra så smått, för ibland när jag pratar med dem så morrar de lite svagt.... hur gulligt som helst!

 
Såhär ligger de när de sover - tätt, tätt ihop och den som ligger underst har "guldplatsen".


 
De har också börjat på att försöka gå - väldigt ostadigt ännu, men de tar sig fram iaf. 


 
Bäst är förstås när mamma ligger hos dem - något hon har börjat tröttna lite på. Helst vill hon vara med oss hela tiden - dock när jag gav dem köttfärs var det tydligen väldigt intressant att vara i valplådan...


Några enskilda kort på dem kommer här nedan:



Hudson



Homer



Hardy (med Havanna bakom sig)



Henny



Heather



Havanna



Hally (och någon som leker krokodil i bakgrunden....)


 
Många nyfikna finns det som undrar vad som låter och luktar därinne... Tror inte Vera skulle uppskatta det helt om de kom in till henne och valparna, åtminstone inte Paco...


Så över till Tyras valpar, de blir 2 veckor på måndag. Bosse har öppnat ögonen mest - men även Britta och Bertil har börjat öppna sina ögon. De är så otroligt runda dessa tre valpar - hur mycket mat som helst verkar Tyra ha.

 
För att kunna skilja hanvalparna åt är Bosse märkt med lite nagellack i nacken - ni ser att han ligger längst till vänster här. 


 
Tyra har fått en bädd även utanför valplådan så hon kan ligga där och ha uppsikt över både sina valpar och mot grinden - där de andra hundarna finns...


 
Närbild på de tre tjockisarna som äter för det mesta...


 
Bosse tar sig en privat mysstund med mamma Tyra   .



Britta



Bosse



Bertil


Enyas valpar blir två veckor på tisdag, så de är yngst. Såklart är de senast i utvecklingen pga det - men springervalpar tycker jag är lite senare generellt att öppna ögonen och att börja gå om jag jämför med cockervalpar och affenpinschervalpar. Dock har det börjat komma någon lite springa på ett par av valparna - men det dröjer nog några dagar till innan de fått upp ett öga helt. En av tikvalparna dog ju när hon bara var tre dygn gammal.... Jättetråkigt, men hon var mindre än de andra redan när de föddes. De fem som är kvar nu är riktigt mulliga och goa   .


 
Jag tänkte försöka fota valparna enskilt i valplådan lika som jag gjorde med cockervalparna - men nä, det ville inte mamma Enya... Hennes nos kom framför varje gång jag provade   .


 
Ni ser att hon ger mig lite sträng blick eller hur.... Hon är sååå rädd om sina små   .



Rolex



Ramigo



Rafael



Ramona



Rakel


Fler valpfoton kommer framöver  - när de blir lite "roligare" också att titta på. Filmer på valparna brukar jag lägga ut på FB istället. Vet inte varför jag inte lyckas få ut filmer här på samma enkla sätt?


 
Dagen idag startade med engelsk frukost - sååå himla gott och mättande. Någon lunch behövs inte efter detta...


 
Lite tapetserande har det blivit idag - även om det fått vänta nu när det varit fullt upp med valpfödslar ett tag! Vi har också badat och fönat de fyra hundar vi ska ha med oss på utställning i morgon - på fotot ser ni vår gulliga Clådan   . Visst ser hon ut att njuta av att bli fönad...   ....

Av Helene - 7 mars 2015 08:46

Ja, då har jag fått äran att åka och döma igen :) Det var ett tag sedan sist och denna gång var det alltså till Österrike jag skulle åka. Såvitt jag kan minnas (jaaa, minnet sviktar ju ibland...) hade jag inte varit i Österrike förut, och definitivt inte i Graz där utställningen hölls. Utställningen var en kennelklubbs-utställning - men om jag förstod det rätt så var kennelklubben "bara" den som arrangerade själva utställningen. Det var rasklubbarna som bjöd in domarna och som hade ansvaret för dem. Detta var lite förvirrande för mig då jag blev inbjuden av Retrieverklubben - men det var till en CACIB-utställning. 

Under tiden jag är i ringen och dömer tycker jag det är otroligt roligt, men att resa och bo själv är desto tristare... När jag tackade ja till detta uppdrag var det meningen att David skulle följa med, men nu med tre nyfödda valpkullar hemma var det inte aktuellt längre. 


Tyvärr har vi också förlorat en av Enyas tikvalpar... Den lilla brun/vita tiken har varit dålig att äta hela tiden och i fredags morse var hon inte alls pigg. Kort därefter somnade hon in.... Otroligt ledsamt och trist, men ändå bättre att det händer nu än längre fram om det är något fel på en valp.


Resan till Österrike började med att jag åkte tåg från Gävle - en väldigt trevlig "konduktör" var det på tåget - nämligen vår goa valpköpare Agnetha   ! När jag klev på tåget satt det en kvinna på "min" plats. Och fastän jag står där och tittar på platsen och på biljetten som ett fån säger hon först inget - till slut kläcker hon ur sig, är det din plats? Ja - jo, säger jag nästan skamset (varför kan man undra när det är min plats??). Kanske du kan sitta där istället säger hon och pekar på en plats i närheten - för tydligen var det hennes man hon satt bredvid. Vad sjutton säger man då? Jag hade ju bokat fönster för att jag lätt blir illamående och jag ville ju sitta där. Det är så konstigt när dylika situationer uppstår - som att det är mitt fel och jag som nästan får be om ursäkt för att jag vill sitta på den plats jag har beställt... Nåja, till slut flyttade hon på sig och jag fick sitta där jag skulle...

Flygresan ned till Graz gick bra - mellanlandning i Frankfurt och vilken enormt stor flygplats det var! Vi fick åka i en trång, jättevarm buss ca 10 minuter från gaten till flygplanet. Desto mindre var flygplatsen i Graz.... Planet bromsade typ in och stannade nästan direkt och så fick vi gå ur mitt på en stor asfaltsplan. Tydligen skulle man veta vart man skulle gå.... Hade jag varit själv på planet hade jag förmodligen irrat runt där än och inte vetat var jag skulle ta vägen. Lyckligtvis kunde jag ta rygg denna gång på alla affärsmän med rockar och portföljer för de visste vart man skulle gå...


Jag blev helt chockad när man bjöds på både sandwich och dryck helt gratis på planet. De frågade t.o.m om påfyllning av vin och öl till de som valt det. Jag drack te och vatten jag... Så Lufthansa är mitt favoritflygbolag nu   !


Ingen hämtade mig på flygplatsen utan jag skulle ta en taxi till hotellet. Jag fick fråga ett par taxin innan jag hittade en som jag kunde betala med kort i - för några Euro hade jag ju inte med mig.


 
Till hotellet kommer jag och får då detta ihop med nyckeln när jag checkat in. Jag tittade inte på den förrän jag var i hissen och insåg då att jag faktiskt inte var säker på vilket nummer det var på rummet.... Provade först rum 308, men det fungerade inte där - inte heller 303. Såååå då fick jag vackert åka ner till receptionen igen och fråga vad det stod för nummer på rummet. De såg i det närmaste chockade ut över att jag inte såg att det stod 309.. nåja, lite otydligt kan man väl tycka att det var skrivet iaf.

 
Utsikten från mitt hotellrum. 


Jag hade turen att det var en till svensk domare där så vi bestämde att äta tillsammans på fredagskvällen - skönt att ha någon där som man kände lite iaf och som man kunde prata svenska med. Vi fick sällskap vid bordet sedan av några av arrangörerna samt av en engelsk dam som skulle döma där hon också. Verkligen trevligt var det - det var länge sedan jag kände mig så välkommen när jag varit och dömt på en större utställning som här. I Sverige borde det ju alltid vara så kan man tycka - men många gånger sitter domarna som dömer ofta ihop och visst kan man sätta sig där - men jag känner mig ofta lite utanför på nåt sätt och sitter oftast helt själv istället... Fånigt säkert, men det är så det känns många gånger.


Så var det alltså inte här - under lördagen var det också flera andra domare som jag fick bra kontakt med och som var hur trevliga som helst. Som David sa när jag kom hem - såhär positiv brukar du inte vara annars när du varit och dömt   . Men det behövs egentligen så lite för att man ska känna sig uppskattad och välkommen. Visst hjälper det när det är trevliga domarkollegor där - men också från arrangörshåll är det så mycket roligare när det är en positiv stämning.

 
Någon form av öppnings-ceremoni var det på morgonen innan vi började döma i våra ringar. Det var i finalringen och alla vi domare presenterades med namn och vilken ring vi skulle döma i. Fina fanfarer möttes vi av också - ingen tvekan om att vi var i Österrike   . 


Jag hade drygt 50 Flatcoated Retrievers att döma och kvaliteten var högre än jag hade väntat mig. Kanske inte så många "superstjärnor" - men en jämn kvalitet och bra rastyp på de allra flesta, verkligen roligt att se!

 
BIR-vinnande tiken tyckte jag väldigt mycket om - hon blev sedan BIG-2 för domaren Stefan Sinko. Tiken hette Caci´s Love Letter to Vienna.


 
Denna hanhund blev BIM - inte det bästa kortet kanske, men han var väldigt förälskad i tiken i BIR/BIM så hans fokus låg inte direkt på att vara snyggt uppställd.... Hans namn var Gillian´s Choice Charles Parker.

 

Jag hade bestämt att åka hem direkt efter jag dömt färdigt på lördagen - det kändes så speciellt nu eftersom vi har så många små valpar hemma. Visserligen klarar väl David av att ta hand om dem lika bra som mig... men, men - helst vill jag ju ha koll på dem själv. 

 

Så 22.50 landade jag på Arlanda på kvällen - så skönt att David hämtade mig så jag fick vila i bilen på vägen hem...

 

 
Under söndagen hämtade vi hem Clådan som varit på en liten tur till Crufts med Carina & Micke. Någon placering blev det inte för Clådan där - näe, hon vill nog helst va med sin husse och matte hon, här ser hon väl rätt så nöjd ut att vara hemma....  . Något ytterst märkligt har hänt med hennes chip som hon är märkt med. När hon var liten valp och chipmärktes så fungerade inte det chippet varför hon fick ett nytt. Hon har alltså två chip - det gamla har aldrig fungerat, jag har ju provat många, många gånger - men nu, helt plötsligt när hon är nästan 7,5 år gammal så börjar det fungera!! Så just nu har hon två chip-nummer... Mycket märkligt, förstår inte hur det kan börja fungera efter så många år... Nu kommer hon att få iskrivet i sitt pass att hon har två olika chip-nummer för säkerhets skull.

 

   
Inga valpfoton blev det i denna blogg - däremot några från vår gård där våren verkligen har fått fäste. Tänk att all den där hemska snön redan snart är helt borta   !

 

 
Tog ett kort på våra gamlingar idag - jag åkte in till Sandviken på ett snabbt ärende och de hade nog inte räknat med att jag skulle komma hem så snabbt.... Ingen av dem märkte överhuvudtaget att jag kom hem och stod och fotade dem..  .

 

Och jodå, det kommer valpkort snart - jag lovar... Springer mest mellan valplådorna nu - men ska börja fota och filma lite mer nu när de snart blir lite "roligare". Veras valpar blir ju två veckor på lördag och hos vissa av dem kan man se en liten springa i ögonvrån där ögonen håller på och öppnar sig. Tyras blev en vecka igår - de är som tre fyrkantiga tjockisar bara. Enyas valpar är en vecka idag - och de fem som nu är kvar har gott om mat, så de ser snart lika ut som Tyras valpar. Prickarna kommer mer och mer på dem nu också. Springervalpar brukar vara klart senast med att öppna ögonen. Både cockervalpar och affenpinschervalpar brukar både höra och se tidigare. Men som sagt - foton och mer rapport om valparna kommer längre fram.



Av Helene - 4 mars 2015 14:16

... på rejält här hemma nu   . Vera fick ju sju cockervalpar i lördags - de verkar må bra allihopa och även den minsta äter och försöker komma ikapp de andra. Jag är dock osäker nu på om hon blir vit/svart - det är nog kanske så att hon blir Blue roan även hon. Jag tycker trampdynorna blir svartare och svartare på henne nu för var dag. Känns nästan lite som om hon är yngre än de andra - hon var också lite gles i pälsen när hon föddes. Spermierna kan ju leva i flera dagar så helt omöjligt är det ju inte att hon "blev till" ett par dagar efter de andra.


Så var det ju också dags för Tyra att valpa - vår andra Affenpinscher-kull. Jag känner mig alltid mer orolig och osäker när det gäller Affenpinscher än Cocker eller Springer. Det tar ett tag att vänja sig med en mindre ras när man mest varit van med stora raser tidigare. 


Tyra låg bredvid mig på sängen hela dagen i måndags - hon ville inte vara själv och de där stora vackra ögonen tittade bedjande på mig nästan hela tiden   . Usch, får alltid lite dåligt samvete när tikarna ska valpa och man ser att de har ont.... Nu var det ju inte direkt så att Tyra var ovillig till att para sig - så en liten del i det hela har hon själv   .

 
Lite bäddande blev det förstås - men hon ville inte bädda om inte jag hjälpte till lite... och vad gör man inte för sina små älsklingar? Klart jag rev runt lite med trasiga tidningar och fällar - och jodå, då tyckte hon minsann att det var så man skulle göra. 


Så till slut börjar hon krysta... och ca 1 dryg timme efter det kom första valpen. 

 
En hanhund var det och han döptes till Bosse. Vikten var 180 gram och när han föddes 21.40 var han inte så pigg då han låg lite klämd samt kom med bakdelen först. Men han är ändock en Affenpinscher så han piggnade på sig rätt snabbt turligt nog.


 
Klockan 22.15 föddes en tik, Britta, och hon är störst av dem alla - hon vägde 182 gram vid födseln.


 
Sista valpen var en hanhund - han heter Bertil och väger 176 gram. Han föddes 22.30 och oftast lägger sig tikarna och slappnar av när sista valpen kommit. Så var inte fallet här - Tyra fortsatte att krysta om inte de kraftigaste värkarna så var det ändå rätt så ofta de kom. Jag var därför övertygad om att hon hade en valp kvar - men hon bara lurades, för ingen mer valp kom. 


Jag kunde dock inte släppa det dagen efter - jag var så orolig att hon hade en valp kvar i magen och hur det än är så är jag inte alls lika van att känna på en sån liten mage som en affen har jämfört med våra andra hundar. Så ett besök till veterinär fick det bli - det togs till slut en röntgenplåt på henne där det konstaterades att ingen valp fanns kvar. Sköööönt.... 


 
Tyra har sina valpar i sovrummet - och kan säga att det är ingen som kommer in i det rummet obemärkt nu... Hon håller stenkoll mot dörren.


 
Gott om mjök verkar hon ha - så de är allt tre små tjocka apor just nu   !


Ingen sömn blev det den natten med tanke på att jag trodde hon skulle få en till valp - och natten före hade jag inte heller sovit mycket eftersom Tyra var orolig redan då. Sååå en god natts sömn hade varit skönt - meeen, som man bäddar får man ligga och har man parat tre tikar samtidigt, tja - då får man väl ta att man inte får sova kanske...


Min mor var här under dagen igår eftersom jag bland annat var till veterinären med Tyra. Enya hon flåsade och bäddade, flåsade och bäddade hela dagen - men inget mer hände. Inte förrän ca 10 minuter efter att mamma åkte hem.... Då tyckte Enya det var dags att börja krysta! Jag hann få i mig lite kvällsmat iaf - och som tur var hade jag hämtat hem Henric så han och Jacob fick ta hand om Tyra och Vera med valpar samt de andra hundarna. Tur jag har så snälla, hjälpsamma barn   . För husse i huset är förstås inte hemma - han är i Norge igen, men ska komma hem sent i kväll.


En knapp timme efter att hon börjat krysta var det dags för första valpen att födas. Helst ville Enya valpa i mitt knä - hon kröp upp där och försökte lägga sig där när hon skulle krysta fram valparna. Lite trångt blev det ju med tanke på att hon var så rejält tjock...


 
En svart/vit tik föddes 19.55, hon döptes till Ramona och vägde 356 gram. 


Valp nummer två var en svart/vit hanhund som tyvärr dog strax efter födseln. Varför vet jag inte - men han var rejält medtagen då han föddes så förmodligen var det något som hade med det att göra. Trist är det iaf varje gång nåt sånt händer  .



Nästa valp var också det en svart/vit hanhund - vi döpte honom till Rolex och han vägde hela 458 gram, en rejäl kille med andra ord! Han föddes 22.15


 
Första brun/vita föddes 00.25 - också det en hanhund och han fick namnet Rafael. Han var lite mindre - men rejält stor även han då han vägde 426 gram.


 
Andra tiken föddes klockan 04.25 Hon är brun/vit och heter Rakel. Hon vägde 424 gram så inte så långt efter de stora grabbarna här ovan.


 
En lite mindre tik föddes 05.15 - hon vägde 288 gram vilket inte är litet alls annars, men när hon ligger bredvid de andra "heffa-klumparna" ser hon liten ut tycker jag. Hon fick namnet Rubi.


Sedan föddes något som är väldigt ovanligt - en valp som var missbildad. Som sagt, det händer väldigt sällan - men någon gång då och då blir det förstås "fel i tillverkningen". Varför vet man ju inte  - något har hänt när skelettet bildades då den hade ett nästan dubbelt så tjockt framben och tassen var delad i två små-tassar istället för en stor. Otroligt sorgligt och det här vänjer jag mig aldrig med - en livskraftig valp som måste få somna in, näe otroligt trist och jobbigt tycker jag...   .


 
En till valp föddes efter det och detta blev den sista valpen - den föddes i morse klockan 08.30 En brun/vit hanhund som nu heter Ramigo. Han vägde 384 gram.


 
Lugnet har lagt sig nu över Enya och de små... Hon har inte fått ut alla moderkakor än så hon har rätt så mycket flytningar. Hela bakbenet hennes var mörkgrönt innan jag tvättade av henne - syns fortfarande lite grönt kvar på detta foto.

Såååå nu ska det väl vara över med valpningar för ett tag och även om jag längtat sjukt mycket efter det så är det lite jobbigt både fysiskt (sitta ihopkrupen framför en valplåda en hel dag sliter på kroppen...) och framförallt psykiskt. Men jag är så glad nu åt de 16 valpar vi har här hemma och jag ser fram emot att de ska bli större så jag ser mer av vad det ska bli av dem   .

Av Helene - 2 mars 2015 11:38

Sedan några år tillbaka arrangerar STOKK (Stockholms kennelklubb) tävlan om Puppy of the year - istället för det de hade tidigare, champion of champions och veteran of veterans. Roligt med något sånt här som är lite annat än vanliga utställningar, stämningen här är också helt annorlunda än vad vi mött på dylika arrangemang här i trakten. Här applåderas och visslas det friskt åt alla hundar - jag hörde då absolut ingen bua eller bete sig på något annat märkligt sätt.... Jo, förresten - en sak såg jag som jag tycker var rent oförskämd. Denna tävling hålls på Grand Hotell - och bara känslan av att vara där gör ju detta till någon mycket speciellt. Att vi får vara där ska vi förstås vara väldigt tacksamma över och vara rädda om. Då blir jag faktiskt väldigt upprörd när jag ser en hundägare vars hund lyfter på benet mot en stol och där ägaren inte rycker bort hunden för att den ska sluta - utan det får typ kissa färdigt. Säkert inte så många droppar - men ändå?! Hur tänker man då!! Att hanhundar kan lyfta på benet mot lite allt möjligt det vet vi ju - och här handlar det om rätt så unga hundar. MEN det vet man ju som ägare - så jag undviker då att gå i närheten av något som kan locka fram en önskan att lyfta på benet. Nä, ibland skäms man verkligen att vara hundägare   .


Arrangemanget annars flöt på bra tycker jag. Först startade vi med att fika lite....

 

Så roligt att träffa en massa hundfolk som man inte sett på länge - höjdpunkten var att få lite tid att umgås med Jill, något vi alldeles för sällan hinner med...
Det ska ju vara Afternoon-tea det här. Förr om åren var det ju kvällstid och då var det riktig middag. Det är väl helt okej med lite "fika" - men nog längtar jag tillbaka till när det var champions of champions istället. Mycket mer folk kändes det som - samt förstås riktig mat (inte för att den dög så ofta åt mig - jag åt oftast bara förrätt och varmrätt, men stämningen blir en annan när det är kväll istället för strax efter lunch som detta var).


 
Nåja, nu var det alltså lite snittar - små bakverk och varma scones som serverades. För oss som visar hundar blir det inte mycket tid att äta - men så har det alltid varit och det finns ju inget annat alternativt om det inte ska dra ut på tiden väldigt länge. 


 
Hanhundarna bedömdes först och de går två och två mot varandra till det bara finns en vinnare kvar. Här är det Paco (Barecho Play Now Pay Later) som gås igenom av domare Liz Cartledge. 


 
Superduktiga var de båda två tycker jag  - de sprang så glatt på scenen med viftande svans   . Med hög musik, strålkastare och all publik blir det förstås en märklig situation. Alla hundar som deltar här har blivit BIS-valp eller BIS-2 valp på SKK-utställning under 2014, så det är ju bara unga hundar med. Jag tycker de allra flesta skötte sig jättebra trots det - roligt att se!


Paco vann första omgången då han tävlade mot en Flatcoated Retriever. Andra omgången tävlade han mot en Beagle som Jill visade - och då fick Paco se sig slagen.


När så hanhundarnas vinnare stod klar - var det en kort paus innan tikarna skulle börja. 29 hanhundar var anmälda och 41 tikar så när alla tikar skulle samlas var det lite rörigt ett tag... Lottningen var också lite oklar så det blev nog att jag stod och väntade med Pasta (Barecho Party In My Head) i över en timme innan hon skulle in och tävla. Trist, hon hade ju kunnat få vila i buren under den tiden istället...


Men till slut var det Pastas tur - och hon vann omgång efter omgång. När det stod mellan henne och en mellanpudel hade domaren väääldigt svårt att välja. Helt knäpptyst var det i salongen då hon funderade och funderade - och så glad jag blev när hon till slut valde Pasta!


I tikarnas final stod det mellan Pasta och en Dalmatiner, och ni kan väl tänka er så glad jag blev när domaren räckte över den gigantiska rosetten till mig och Pasta och det stod klart att hon var bästa tik i tävlan av Puppy of the year 2014 !!

 
Tja, lite småglad ser jag allt ut att vara  !


Det blev ju många rundor för Pasta direkt där så hon var lite trött i finalen - det är väldigt varmt där på scenen och jag tycker hon var jätteduktig ändå   .


 


I finalen blev hon sedan slagen av basenjihanen - vi var förstås superglada över det resultat vi hade fått och när jag ser bilderna på henne blir jag otroligt stolt över henne, om jag får säga det själv så tycker jag hon är sååååå fin   !

 
Puppy of the year. Fr.v.: Barkless Xtreme Dimension & Barecho Party In My Head. 


 
Vi tänkte fota Pasta med hennes gigantiska rosett, pokalen och blommorna. Men det blåste och var inte fint väder alls så det blev väl inte så bra som jag tänkt mig... Men det roade de som gick förbi i alla fall!


 
Men det här kortet blev jag väldigt nöjd med - så mycket sötare än såhär blir man inte   .


Min mor och Maude var hemma hos oss med hundarna och Jacob under tiden vi var i Stockholm - ingen av tikarna behagade börja valpa, men de är båda lite oroliga så jag tycker det borde vara dags snart.... Sååå himla nyfiken också förstås på vad som finns där inne i de runda magarna!


 
Får nöja mig med att titta på dessa så länge - de äter på bra tycker jag och Vera är duktig att ta hand om dem. 


 
Den minsta tiken ligger längst bort - vid sin "favorit-tutte". Ni ser på nacken att hon äter på bra - här på fotot har just Vera släppt mjölken.


 
Ljudet av småvalpar som äter - finns det något ljuvligare   .


 
Här ligger Tyra och väntar...


 

... och Enya ligger här och flåsar istället. Clådan ger henne sitt stöd som ni ser   .



Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se