Hur blev hundutställningar som de är idag? Eller är det bara ett tecken på att jag är gammal och sliten när jag inte känner igen mig längre i det som från början var en bedömning av just hunden och ingenting annat? Idag liknar utställandet mer och mer ett strategi-spel - och ville jag spela sånt kunde jag spela Risk eller nåt liknande istället...

Idag verkar det handla så mycket mer om saker runtomkring. Man ska känna rätt personer, "fjäska" för rätt personer, hundar ska matchas och marknadsföras. Hundar pratas upp och hundar pratas ned av domare som andra tycker verkar kunniga. Man lyssnar mer på vad en annan domare sagt om en hund än vad man egentligen tycker om den själv som domare. Kanske är jag cynisk, men jag tycker det mer och mer handlar om människorna i sporten än hundarna... och då är det väl iaf på väg åt fel håll, eller?

För mig handlar det om att försöka föda upp en så bra hund som möjligt. Alla vet vilket jobb det är att få fram en riktigt bra och rastypisk individ. Många besvikelser och motgångar har alla gått igenom innan de fått fram en hund de känner sig stolta och nöjda med. Är man då "rätt" person kan den hunden vinna massor, är man då "fel" person kanske den inte vinner något alls - trots att det är en fantastisk hund. Jag menar, hur kul och rätt är det egentligen? Unga hundar som knappt har blivit vuxna "halshuggs" av domare eller "hyllas" och sedan följer så många andra domare med i det utan att kanske ens ha tagit i hunden själv?

Nej om jag fick önska något vore det att man som domare kunde "rensa" hjärnan innan man dömer, man skulle inte känna igen en enda hund eller människa utan bara döma hunden som står framför en. Förstås omöjligt - men så mycket mer spännande det skulle bli och så många fler bra hundar som skulle komma fram tror jag.

Jag har hört själv en domare säga att en hund som blev årets hund ett år inte borde ställas ut mer för efter att den vunnit årets hund är den slut. Hur kan det vara så? Under ett år är det "inne" att sätta upp en hund, men året efter ska det sättas upp något nytt - fastän den hunden som sattes upp året före är lika fantastisk det året? Och det här med att en domare måste "fördela" priserna - man kan inte ge allt till en utställare osv.. Men om det är just den typen av rasen man tycker om som domare så måste man sätta upp samma handler, även om det innebär att man får färre anmälda hundar nästa gång. Man blir inte domare för att alla ska "älska" en utan ens jobb är bara att sätta upp den bästa hunden, den man tycker stämmer mot rasstandarden så bra som möjligt - inte så svårt egentligen eller? Och tro mig, utställarna genomskådar detta  - alltid, både de som vinner och de som förlorar...

Det talas ibland om att utställarna inte har samma respekt för domarna längre som de hade förut, men kanske det beror på att det inte finns så många auktoriteter längre som det fanns förr? Jag kan ha fel, men det känns som förr var det framgångsrika uppfödare som gjort otroligt mycket för sina raser som blev domare. Kanske var det också svårare förr att bli domare, idag hålls kurser för blivande exteriördomare rätt så ofta, kanske för ofta? Jag vet inte - men idag har man inte respekt på samma sätt för domarens åsikt. Det kan ju också bero på att vi helt enkelt vet för lite om domarna som står i ringarna, det är bara ett namn. Sällan vet vi vad de har för ras själv och vad de åstadkommit innan de blev domare. En del domare har inte hund alls och jag kan förstå att det blir svårt att döma ofta och ha hund om man bor själv, men om jag var tvungen att välja mellan att vara hundägare och domare så vet jag vad jag skulle välja... Att vara utan hund skulle vara "döden" för mig   .

Jag har inga svar på hur man skulle kunna göra så att vi kom tillbaka mer till att det är hunden och inget annat som bedöms, eller så är det bara jag som tycker såhär - alla andra kanske tycker det är hur bra som helst som det är nu?