Igår var det ett år sedan flytten gick från Årsunda till Sandviken för mig och David   , oftast säger man ju att tiden går så fort - och det har det väl gjort nu också till en viss del, samtidigt så har ju detta år varit det märkligaste och segaste året i mitt liv.

Inte en sekund har jag ångrat att vi flyttade hit, det här är verkligen hem för mig nu    och vi trivs så oerhört bra i huset som känns helt rätt och lagom för oss två och ett gäng hundar. Men samtidigt så känns det som vi alltid kommer förknippa flytten hit med Covid-19, och det är ju allt annat än positivt. Det känns som vi aldrig fått möjlighet leva ett "normalt" liv här - ja, alltså ett liv som är normalt för oss. Utan i princip sedan vi kom hit så har livet känts som det stått på paus, som en lång lång väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Så på ett visst sätt längtar jag tillbaka till den tiden när jag bodde i Årsunda, men jag vet att det endast är för att då var allt som vanligt och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att livet skulle kunna bli på detta sätt som vi haft det nu i snart ett år.

 
Som vi har älskat att bo i det här huset i Årsunda    Men på nåt sätt så var vi ändå färdiga med det, det kändes för stort sedan barnen flyttat hemifrån. Nu måste jag ju erkänna att jag är hos Jenny som bor där nu rätt så ofta, så huset finns ju kvar ändå på nåt sätt. Men varje gång jag är där känner jag verkligen att jag åker "hem" när jag sätter mig i bilen på väg mot Sandviken.

 
Våra katter saknar vi dock väldigt mycket - men vi är så tacksamma att de fick stanna kvar hos Jenny   . För att ta dem med till Sandviken hade inte känts bra. Vi bor för nära vältrafikerade vägar nu och inte är det så roligt heller om de springer runt på grannarnas tomter. Jag är ju ingen kattmänniska, eller rättare sagt - jag VAR ingen kattmänniska. Men sedan jag flyttade till Årsunda 1987 har jag haft katt, så det känns nu som något saknas.

 
Såhär såg huset vi bor i nu ut när det var till salu - väldigt trist tyckte jag först, men när vi väl kom på visningen kändes det rätt på en gång. För insidan var såååå mycket trevligare än utsidan. Röd/orangea tegelhus är inte så fint tycker jag så i sommar hoppas vi på att det ska bli ommålat till ljusgrått istället   .

 
Lite bättre blev det redan när vi fick "frukostaltanen" på framsidan, samt även mer staket så hundarna kan vara lösa ute på tomten. 

En hel del av våra planer med huset har vi fått gjort, men mycket är kvar att göra också. Nu närmast är det ett trimrum samt hundbad som står på tur   .

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har Heavens valpar fyllt tre veckor, alla har öppnat ögonen nu och de är rejält aktiva nu    De har också börjat äta lite smått från eget fat, men helst vill de bli matade i handen. De har också få flytta till en lite större hage nu, lite skepti...

Missförstå mig rätt nu – jag tycker om sociala medier, tycker det är roligt att följa vad andra göra och hålla mig ajour om vad som händer med vänner och bekanta. Framförallt inom hundvärlden, sociala medier gör att vi kan hålla kontakt med s...

Idag har Stellas valpar fyllt tre veckor, alla har öppnat ögonen nu - även om det inte är helt öppet hos allihopa ännu  Dom har börjat prova äta lite själva nu också, det går väl "sådär" än så länge. Men nångång måste man börja lite smått och det bru...

I fredags fick vi välkomna Heavens & Gibsons valpar - alla valpar är otroligt efterlängtade, lite extra spännande var det nu om vi skulle få några svart/vita valpar eller inte! Mamma Heaven är brun/vit och pappa Gibson svart/vit, så rent teoretiskt s...

Stella har verkligen varit rund om magen sista veckan, hon har pustat och stönat vilket har varit helt förståeligt med tanke på magens storlek. Hon hade tid på söndag att valpa, men ingen trodde nog att hon skulle gå tiden ut med tanke på hur tjock h...