.. har nu anlänt :-) En brun/vit tik som jag döpt till Paris. Hon föddes 13.55 och vägde 348 gram.

Nu hoppas vi att det kommer några fler snart så magen blir mindre...

...inte så lätt att hitta någon tutte när mammas mage är gigantisk!    

I natt vid 03.00 var Liza så pass orolig att vi tyckte det var dags att förflytta oss från sängen i sovrummet till valprummet. Då hade hon börjat bädda och hässja... Än har det inte blivit några krystvärkar - men lite svårt att säga när det är dags för första valpen att födas då hennes feber har åkt lite upp och ned, annars tycker jag just febern brukar vara ett rätt så säkert tecken.

Sååå nu har vi belägrat valprummet Liza och jag - hon den stackarn har förstås ont (lika jobbigt varje gång att se dom och veta att man är orsaken till det...) och jag är såå nyfiken på vad som finns inne i den stora magen. Håller just på och spånar lite på namn - både i stamtavlan och de namn som de får när de föds. De sistnämnda namnen är ju sällan de namn de får som vuxna, men jag döper dom bara för att det ska vara lättare för mig att skilja dom åt. Svårt bara nu att veta hur många hanhunds- resp. tiknamn jag ska hitta på. I Martas kull blev det ju bara tikar, hoppas verkligen att det INTE bara är hanhundar i denna kull istället!

Liza inspekterar valplådan...

... men förstås kan inte valpar födas när det är så slätt och fint, nej såhär ska det se ut!

Lite vila mellan bäddandet...  .     

.. blev Martas valpar igår :-) Första kloklippningen blev det då och idag blev det fotografering.

Liza har tid att valp på tisdag nästa vecka, men det ser ut som om det kan vara dags redan imorgon. Hon är inte speciellt orolig - men det syns på hennes blick att något är annorlunda. Hon åt inte heller i morse och det brukar ju vara ett säkert tecken.... Febern däremot har gått lite upp och ned, så svårt att se något utifrån den. Hoppas verkligen för hennes egen skull att det sätter igång snart, för hon är verkligen jättetjock   .

Idag har det faktiskt varit riktigt drägligt ute - ja, i morse var det skitkallt förstås :-( Men, under dagen har det varit behagligt ute - har inte frysit något alls när jag varit ute. Det gäller att passa på så länge man kan vara ute utan att få frysskador   .
Här är en liten film på Tyra, Tekla och Tyke med katten Frasse ute på altanen idag:

Fina "Lilla skräpet" = Tekla   .

... på att vintern är nära är detta :-(

Japp, nu verkar det vara dags att sätta ner pinnarna som plogbilen ska köra efter... så härligt.. NOT...!!!

För att drömma mig bort till värmen solade jag en stund idag - väldigt skönt måste jag säga att det var :-)

Kan vara så att jag behövde värma upp mig lite efter att ha jobbat som vikarie idag på Bergatrollens föräldrakooperativ. Hua, så kallt det var när vi var ute - blåste verkligen isbjörnar :-( Annars var det lika trevligt som vanligt där, lyckos de barn som får gå på ett så lugnt och harmoniskt ställe :-)

Jacob blir bättre och bättre, men visst har han ont fortfarande.... Usch, tycker så synd om honom - men huvudsaken han blir helt bra. Nu såhär i efterhand när vi tänker efter så har han haft en del problem med magen under senaste tiden - undrar om det kan ha något med blindtarmen att göra? 

Om en stund ska David och jag åka till Skavsta för att hämta Henric och Nathalie som kommer hem från Spanien ikväll. Nathalie hade tagit typ 200 kort så nu är vi så spända att få se titta på dom och höra lite mer hur de har haft det :-)

... på om det ska bli något 25-årsjubileumsfirande för oss nästa år? År 2009 firade vi 20 år sedan vår första ESS-kull föddes och tio år före det, alltså 1999 hade vi vårt första jubileumsfirande. Meeeen, det känns lite långt med 10 år mellan gångerna, eller hur? Jag hade då en fantastisk dag och kväll 2009 - frågan är om vi kan få det lika bra igen nästa år? 

Vårt jubileumsfirande har alltså varit för de hundar som vi har fött upp och sist hade vi utställning samt lite andra aktiviteter under dagen såsom snabbaste springer, barn med hund, tipspromenad och lite annat. På kvällen hade vi gemensam fest med karaoke - oerhört roligt tyckte jag det var!

Här är en länk alla foton från 2009 års 20-års jubileum: https://plus.google.com/photos/114500037372297678069/albums/5451100562749037681?banner=pwa .

Så nu är frågan, ska vi göra ett liknande arrangemang nästa år när vi firar 25 år som ESS-uppfödare? Ska det vara lika som det förra eller ska vi utöka det till att även gälla hundar som är efter "våra" hanhundar samt efter hundar vi har fött upp? Hmmmmm.... mycket att tänka på. Viktigast av allt, finns det något intresse för ett sådant firande?

Jag funderar på om vi skulle ha det ihop med när David fyller 40 år i början av maj - men det känns lite tidigt på något sätt, så det lutar nog åt sista helgen i juli kanske istället om det nu blir något. Beror ju också på ifall IP i Årsunda är ledigt - känns inte aktuellt att vara någon annanstans. Kom gärna med kommentarer kring om ni är intresserade av att vi arrangerar något sådant nästa år eller inte så får jag lite hjälp i att bestämma mig   .

Brobygget går framåt - blir så fint så :-)

Stackars Mowaldo är alldeles täckt av höstlöv nu - usch, vill inte ha någon höst och vinter   ...    

.. har jag fått motta här hemma under helgen :-) Igår var det Luca (Barecho Gold Fever At Peasblossom) som var på int. utställning i Bryssel och där slog till med att få både Cert, CACIB och bli BIR :-) Kennelkompisen Rafferty (Peasblossom Jester) fick Res-CACIB. Han var sedan short-listed i gruppen - verkligen roligt och superstort grattis till Jacky & Dave för detta resultat  .

Idag var det SSRK:s utställning i Smedjebacken och jag hade förstås inte anmält dit med tanke på att vi egentligen skulle ha varit i Spanien... Meeeen, det gick bra ändå   . Winston (CH Barecho Most Wanted) blev bästa hanhund och BIM med superduktiga Emelie i snöret, stort grattis Emelie och Agnetha :-)

Fr.v.: BIM CH Barecho Most Wanted & BIR Mountjoy Painted Peggy.

David har fortsatt med den nya trappen, han trodde nog ett tag att han skulle hinna göra den färdig under helgen - men som med allt annat så tar det längre tid än väntat. Jag har själv roat mig med att ta tag i en massa papper som legat och väntat på just något sånt här tillfälle - ni vet sånt där som man ska göra "sen" typ... Skönt att bli av med lite i den högen ;-)

Såklart har jag umgåtts med våra allra nyaste här hemma också - Martas valpar :-) Försökte ta några kort, men på de allra flesta foton ser det ut som en brun/vit massa bara...

Istället för denna utsikt...

.... är detta vad jag tittat på idag...
 

Tja, inget ont som inte har nåt gott med sig   . En rejäl städning har det blivit här hemma idag nu när det för en gång skull gapade helt tomt i almanackan. Mycket välbehövligt kan jag säga att det var nu när hundarna börjar bli "höstblöta" och leriga när dom är ute.

David har tagit sin an vår trapp som varit behov av att bytas ut typ hela sommaren. Meeen, samma sak där - tiden har inte funnits, men nu var det lika så bra att passa på innan något annat kom emellan. Den gamla trappen hade ruttnat i träet så det var nästan med livet som insats man gick där nu på slutet...

Våran "lilla" älskling mår mycket bättre. Han är just nu inne i Sandviken hos en kompis och igår när vi var och tröstshoppade i Valbo var han riktigt pigg :-) Idag var sista dagen som han åt penicillin och vi ska nu försöka dra ner på Alvedon och Ipren som han äter som smärtstillande. Nu retas han och är precis som vanligt igen, sååå skönt   . Vi har ju rätt mycket galghumor i vår familj, så skämten är rätt så råa just nu hehe...  .

Liza är rejält tjock och jag är såå spänd på vad som är där i magen :-) Hon sneglar in åt valprummet där Marta ligger - det syns på henne att hon vet precis vad som väntar...

Henric och Nathalie har det hur bra som helst i Spanien, så oerhört roligt att de kom iväg trots det som hände och att de nu njuter för fullt i värmen :-) Som Henric skrev själv igår när vi messade med varandra: första SMS:et stod det att de satt och solade på terrassen, nästa SMS flera timmar senare skrev han att de nu bara tog det lugnt.... Verkar som de har fullt upp därnere, haha... Från att sitta och sola till att ta det lugnt - men så skönt för dem, nu får de ladda upp rejält innan helvetesvintern kommer.. 

Det förra blogg-inlägget fick 463 besökare - verkligen roligt, även om jag tycker det skulle vara ännu roligare ifall fler kommenterade :-) Har under de år jag haft bloggen fått höra att vissa tycker jag är för öppen om saker och ting och att de aldrig skulle dela med sig så mycket av sitt liv som jag gör. Och tja, smaken är som baken och alla är vi olika. De som känner mig vet att det här är JAG, jag har alltid varit en öppen person som delat med mig av det som hänt i mitt liv. Visst, det finns förstås saker som jag inte säger också - det finns gränser även för mig. Men, det här är så JAG fungerar och tycker man att det är jobbigt att läsa det jag skriver - ja, ni fattar va? - det är ju liksom bara att låta bli isåfall...

För mig är bland det värsta som finns falska, insmickrande människor som aldrig visar sitt rätta jag. De verkar sååå trevliga och gulliga - men så fort man vänder ryggen till så snackar de skit. Ibland kan jag önska att jag vore sån också... helt född utan samvete på nåt sätt. Bara kör på i ullstrumporna - låtsas att man tycker om folk fast man avskyr dom, berätta inte om jobbiga saker som händer utan se till att man håller skenet uppe så att det ser bra ut "utifrån". Sedan hur man mår själv inombords, det är inte lika viktigt.... Nä, hua  .

Nä, sån blir jag aldrig - jag vet att jag kan vara en påfrestande människa många gånger med mitt sätt att vara, men jag kan inte vara någon annan, det här är jag - take it or leave it!

Ja, att livet går upp och ned - så är det för alla. Men när det går ned, ned och ned hela tiden - och man möts av nya besvikelser om och om igen, då är det faktiskt inte så lätt att glädjas ens åt de få glädjeämnen som finns   . Ofta får man frågan hur man mår - och när man svarar att man mår "skit" så blir den som frågat mest besvärad, man ska liksom inte erkänna att man inte tycker livet är underbart. Gråta är tydligen något man ska göra i ensamhet - och fastän man försöker vara ett stöd för andra när de möter svårigheter, så är det inte många som ger en något stöd tillbaka när man som bäst behöver det. Och då menar jag inte stöd som; men så farligt är det ju inte, det hade kunnat vara värre, tänk på allt bra du har, eller andra "hurtiga" tillrop. Såklart förstår jag att syftet är gott och att det kanske för en del är just detta som behövs. Men för mig gör det bara saken värre när jag hör sådant.. Som att jag är helt värdelös som känner på detta sätt? Som att det inte är tillåtet att vara ledsen, besviken och tycka att livet är pest? Det enda jag nog egentligen vill höra är någon form av förståelse för att jag känner på detta sätt och att det faktiskt är begripligt och mänskligt att känna såhär när man drabbats på det sätt som vi/jag har gjorts... 

Varför jag känner på detta sätt har många orsaker förstås, den största orsaken orkar jag inte dela med mig av här just nu - en del vet vad det gäller och det stöd jag fått från många håll i den frågan har trots allt hjälpt mig mycket. Det är bara som att jag hamnat i någon form av "oturshjul" just nu - det har varit så mycket och det läggs bara på hög till det helt enkelt blir för mycket och verkligheten kommer ifatt en. När så vi inte kom iväg på den mycket efterlängtade semestern vi skulle ha åkt på idag var det verkligen droppen som fick bägaren att rinna över...

Ska iaf försöka bena ut lite av de upp och nedgångar vi haft sedan sista bloggen - hoppas ni hänger med i min berg-och-dal-bana   .

Jacob spelade semifinal i DM förra veckan. Dom spelade kanonbra (tycker jag som är en väldigt "kunnig" fotbollsmamma om jag får säga det själv   ).
 
Så stolt över laget och allra mest över Jacob förstås - inte bara för att han spelade bra, utan ännu mer för att visar sån omtanke mot andra   . Finalen spelas nästa vecka och nu håller vi alla tummar och tår att Jacob ska kunna vara med och spela då!

Tre av Mollys fyra valpar har lämnat boet nu och enligt de rapporter jag fått så verkar det gå bra för dem   .

Hamlet har flyttat till Malmö - så han är den som kommit längst bort från oss. Han och två av hans syskon har kommit till "gamla" valpköpare till oss, och det är verkligen glädjande när valpköparna kommer tillbaka och vill ha ytterligare en hund   . Nessie har flyttat till Österfärnebo och Chivas till Sandviken så de bor i närområdet istället :-) Naja har inte flyttat ännu - hon ska flytta till "storasyster" Sheila i början av oktober och då som "halvfodervärdshund".

I fredags åkte David och jag mot Södra Sverige, denna gång till Helsingborg. Ett stopp utanför Jönköping blev det först då David skulle arbeta. Hundarna och jag roade oss utan några som helst problem under tiden. Eller ja, roade och roade ...

När jag lämnat av David skulle jag rasta av dom ordentligt tänkte jag - gå en promenad med dom så att de fick sträcka ut ordentligt. Eftersom vi hade Volvon insåg jag snabbt att det kunde bli ett problem att öppna bakluckan själv... Baros och Floyd är tyvärr inte så himla duktig på att stanna kvar, inte Twiggy heller dessvärre :-)

Bestämde mig snabbt för att stanna någonstans där det inte var några bilar - så att det inte var någon katastrof ifall någon hoppade ur bilen utan koppel. Tur var väl det kan man säga... För innan jag fått på Floyd och Twiggy koppel i deras hopp ur bilen så hade Baros hoppat i och ur bilen typ 5 gånger. Han är så himla rolig, han vill ju göra allt rätt men är så ivrig så han testar typ hela sitt register om och om igen för att se om det blir rätt - och det blir det ju sällan kan man väl säga.... Men, himla söt är han   .

Vi hittade till slut denna fina rastplats där vi kunde slappa till David hade arbetat färdigt :-)

Vi åkte sedan först till Sofiero för att sätta upp tältet - det är ju oerhört trångt och dåligt med tältplatser där. Fick höra att detta var sista året utställningen hölls på Sofiero, nästa år är den i Eslöv istället. Synd förstås på det vackra stället - men jag tycker ändå det är positivt. Det är så otillgängligt och krångligt som utställningsplats så jag kommer inte att sörja...

Efter en trevlig middag på hotellet ihop med Jill & Elisabeth så var det tidigt i säng. Fattar inte varför jag blivit så trött nu på sista tiden - men det är väl för mörkret och hösten är här kanske   .

Vi hade nöjet att få träffa William (Barecho Music To My Ears), första gången sedan han flyttade som liten valp. Han såg ut att må alldeles prima - och vilken ordning matte har fått på honom! Tror jag ska skicka alla mina hundar dit på lite allmänt hyfs-uppfostran   .  

William, så fin både i stående och gående. Valpig förstås ännu, men är man valp så är man ;-) BIR-valp blev hans resultat :-)

William

William

Sedan var det Floyds (Barecho Kissing A Fool) tur att äntra ringen. Han sköter sig jättebra nuförtiden tycker jag - ja, utifrån mina mått mätt då. Jag kräver ju aldrig att någon av våra hundar ska stå som en stenstod och inte ta ett steg fel - är det en spaniel ska det finnas liv i dom tycker jag. Tvåa i juniorklassen med CK blev det för honom - han har ju fortfarande väldigt ont om päls under magen....

Twiggy (Peasblossom Kashmir) fäller också just nu - ett löp är nog på G snart skulle jag tro. Även hon kom tvåa i sin klass, unghundsklassen med CK.

Baros (CH Night Wish Darrem Canis) vann först championklassen med CK, sedan blev han också bästa hanhund med CACIB :-)

Clådan (CH Barecho Quest For Success) ville inte vara sämre, utan hon gjorde samma sak - fast hon vann bästa tik då förstås. Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) placerades som trea bästa tik.  

Clådan

Fr.v.: BIM CH Barecho Quest For Success & BIR CH Night Wish Darrem Canis

Ett par timmars paus blev det innan finalerna så då skulle vi passa på att äta. Lite trist är det att det inte finns så mycket annan varm mat än korv och hamburgare. Dock vet vi att det Café som finns på baksidan av slottet brukar kunna ha lite annat.

David beställde en räksmörgås för drygt 160:- och jag en lite blygsammare sillmacka för en mycket billigare penning. Nu tog jag iofs en barnportion med pannkaka till efterrätt   .

Sedan skulle vi handla upp våra inteckningskort - det är så perfekt på Sydskånska KK:s utställningar när man kan handla hos försäljarna för dessa. Så shampon, nya koppel till våra affenpinschrar, en sax, en ny Fleece-tröja till mig och lite annat smått och gott fick vi med oss hem :-)

William i BIS-valpfinalen. Han blev inte placerad - men skötte sig kanonbra :-)

Jag, min stora klant - satte mig ner på vår tältmatta och eftersom den var väldigt blöt och jag hade ljusa byxor så kan ni kanske räkna ut vad som hände... Ja, inte kunde jag ju gå in i ringen på det sättet. David fick springa upp till bilen och hämta mina jeans - kan säga att det inte är precis vad jag är van att visa hund i. Inget fel med det förstås för de som trivs att visa hund i jeans, men just den kategorien tillhör jag inte. Men, bara att bita ihop - förmodligen tänkte ingen mer än jag på det...

Dessa hundar i grupp 8 var de som blev "short-listed".

Visst står han väl sig ganska så bra vår fina lakritspojke?

I väntan på att resultatet ska läsas upp av speakern....

BIG-3 blev hans resultat :-)

Fiiiiiina Baros   .

Packade ihop och åkte hemöver, blev lite orolig då Jacob ringde och berättade att han fortfarande hade ont i magen. Han ringde nämligen på fredagsmorgonen och berättade att han mådde illa och var magsjuk. Han kräktes sedan flera gånger så vi var övertygade om att han var magsjuk. När smärtan inte avtog frågade jag honom vart värken satt - om den satt på höger sida, men nej - det gjorde den inte enligt honom. Han hade ont under naveln som han beskrev det själv. Han kunde också lyfta upp höger ben mot magen utan att det gjorde speciellt ont - något jag lärt mig att man ska prova ifall man misstänker att man har problem med blindtarmen. Han var vaken när vi kom hem strax efter midnatt - men vi trodde fortfarande att det var magsjuka bara och att han hade ont i magen som man kan ha efter att ha kräkts så pass mycket...

Vid halvfem morgonen efter ringde klockan och klockan sex åkte jag, Gizza och Floyd mot Gimo. Jag hade inte tänkt att anmäla dit med tanke på att vi var i Sofiero dagen före. Men så när det var en kvart kvar av anmälningstiden anmälde jag dessa två - IFALL jag skulle vilja och orka åka. Tänkte inte bestämma mig förrän klockan ringde på söndagsmorgonen - och hur sjukt det än låter så var jag jättepigg då (pensionärsvarning??).

Jag tog med vårt lilla tält med tanke på att jag bara hade två hundar med mig... Hur svårt kan det va tänkte jag? Och jodå, svårt var det.... jag fattade inte nånting om hur man gjorde, tur jag fick hjälp av andra rådiga utställare så jag fick både upp tältet och ned det sedan.... Risken var annars väldigt överhängande att det stått kvar i Gimo än!

Floyd vann juniorklassen med CK och slutade sedan som tvåa bästa hanhund med Res-CERT. Gizza vann först championklassen med CK, blev sedan bästa tik och slutligen BIR   .

Fr.v.: BIM Big Brazzel Back In Business & BIR CH Barecho Glint Of Gold

När jag så kom hem från Gimo skulle vi åka till Davids föräldrar för att äta och få lite "instruktioner" inför resan till deras lägenhet i Torrevieja. Jacob hade fortfarande ont och nu sa han att han nog hade ont på högra sidan... Efter att vi ätit hos dem ringde vi sjukrådgivningen och de bad oss klämma på de ställen som kunde tyda på blindtarmsinflammation. Och, mycket riktigt - nog hade han ont på just där... Jag var helt slut eftersom jag knappt sovit något alls och kände att jag nog inte var en lämplig förälder heller att ha med sig på sjukhuset. Jag minns bara när jag var in med Thomas när han var liten och hade öroninflammation, jag grinade nog mer än vad Thomas gjorde..... David åkte in till akuten med Jacob och efter sedvanlig väntan där konstaterades det till slut att han hade blindtarmsinflammation och att han skulle opereras snarast möjligt. Så inte blev det någon sömn för mig här hemma inte... Han sövdes sedan ca 01.15 och vaknade sedan upp vid 04.00 ungefär - usch så oroligt det var för oss under den tiden :-(

Blindtarmen var så inflammerad att den hade spruckit vilket förmodligen var det som gjorde att den inte kunde opereras med titthål som de provade med först utan han fick ett rätt stort snitt på höger sida där den togs ut. Penicillin och smärstillande fick han och visst började vi oroa oss även för att inte komma iväg på den efterlängtade semestern... Visst en bagatell i sammanhanget, självklart viktigast att Jacob blev frisk - men bittert ändå när det inte är så ofta vi tar oss tid för en helt vanlig semester som inte har någon hundanknytning ens. Och med tanke på det som hänt på slutet hade den varit så välbehövlig för att få tillbaka lite glädje och lust. Läkarna sa dock att vi nog skulle kunna åka - det var Jacobs tillstånd förstås som skulle avgöra det.

Redan på måndagskvällen kom Jacob hem och egentligen förstod vi nog redan då att det skulle vara kört med en resa... Han hade så ont att han knappt kunde röra sig i sängen ens. Jag fattar fortfarande inte varför han inte kunde få någon form av starkare smärtlindrande än Alvedon och Ipren? Ska man verkligen behöva ha så ont... Igår åkte David in med honom till hälsocentralen igen för att vi ville ha hjälp med att han skulle slippa ha såna smärtor. Meeen, inte fick vi någon hjälp där inte. Däremot tog de sänkan på honom och den hade inte sjunkit så mycket som den borde ha gjort - så då bestämde vi oss definitivt att vi skulle vara hemma. Men, så oerhört ledsen och besviken jag blev - kändes verkligen som jag skulle straffas för att jag glatt mig så till denna resa!

Henke och Nathalie som också skulle ha följt med bestämde sig för att åka ändå - skönt så slapp jag ha dåligt samvete för dom. Visst hade väl David och jag kunnat åka också - men Jacob ville inte det så då var det förstås inte ett alternativ.

Mammas stackars sjukling   .  

Om man ska se något gott i det hela så är det isåfall att jag fick möjlighet att valpa Marta själv. Mamma skulle förstås ha ställt upp och gjort det hur bra som helst - men just valpningar är höjdpunkten som uppfödare tycker jag. Att se nya liv födas ÄR fascinerande och något jag aldrig kommer att tröttna på...

Octavia föddes 23.35 och vägde 278 gram.   

Olympia föddes 01.45 och vägde 284 gram.

Omega föddes 03.45 och vägde 300 gram precis.

Opera föddes 04.05 och vägde 290 gram.

Orchid föddes 05.35 och vägde 296 gram.

 
Sist ut var Olga som föddes 06.35 och vägde 230 gram.

Helt otroligt att det blev sex tikar och inte en enda hanhund! Inte ofta man får sådana kullar. Marta har varit superduktig, hon tog hand om första valpen direkt som om hon aldrig gjort annat   .

         
 Avslutar denna blogg med ett kort på de blommor ett blomsterbud just har lämnat till mig och David från en uppfödarkollega - tusen tack för det, det värmer ska du veta   .