Förra gången fick Tiril en hel vecka för tidigt, och nu valpade hon sex dagar före beräknad valpning. Alla valpar var stora, både förra kullen och i denna kull. Och man kan ju fundera om det är naturen som gjort så att hon valpar så pass tidigt för att valparna skulle bli för stora annars, eller om hon är parad för sent?

Hur som helst, så har jag varit riktigt dålig nu på slutet - mer orkeslös än tidigare (trodde man ju knappt var möjligt, samt att jag börjat med en ny medicin som ger kraftiga biverkningar. 

Som tur var kunde Henrics sambo Viktoria, som Tiril bor hos vanligtvis, komma och vara med på valpningen så jag fick vila lite. För såklart skulle hon valpa på natten, man kan ju undra varför så många tikar har en förkärlek för att valpa mitt i nätterna? Det sägs att det är för att det är lugnare då? Har för mig att det är lika med människor, att fler barn föds på natten än på dagen och att det hade nåt med att mamman vilar då. Konstigt ändå, för när jag gick över tiden med mina barn så fick jag alla möjliga råd om vad jag skulle hitta på för att det skulle sätta igång...

Tillbaks till Tiril. Hon var ganska så lugn hela dagen före, knappt något bäddande alls - ville bara vara nära och hässjade lite lätt. 

 
Första valpen föddes kl 23:41, onsdag den 15/11 och det blir därför kullens födelsedatum. Det är rätt så ofta de föds på olika sidor om midnatt, men jag räknar alltid valp nummer 1 som den som får sätta datumet.  En brun/vit hanhund som vägde 450 gram, han fick namnet Rolf. 

 
Nästa valp föddes kl. 01:50 (och då hade jag somnat...), en hanhund det också. Han vägde 465 gram och är med det den största i kullen. Hans namn blev Rodney. Han kommer att bli tan-färgad som det ser ut nu.

 
Tiril nöjd när det äntligen kommit en valp   

 
Tredje valpen var också en hanhund, han föddes klockan 02.24 Vikten var 380 gram och han är den minsta i kullen, fast inte så väldigt litet ändå måste man väl säga. Hans namn blev Robbie, en lustig liten virvel har han mitt på huvudet - så sött   

 
Sedan var det dags för tjejerna att anlända, valp nummer fyra var en tik. Hon föddes klockan 02.49, vikten var 395 gram och hennes namn blev Renata.

 
Nästa tik blev Ritva, hon föddes klockan 03.30 Vikten var 450 gram och hon ser också ut att blir tan-färgad. 

 
Valp nummer sex var också en tik, hon fick namnet Runa och vägde 410 gram. Tiden hon föddes var 04.45. 

 
Sista valpen, alltså nummer sju, var även det en tik. Hon vägde 405 gram och föddes klockan 05.50, hennes namn blev Rania. 

 
Efter det fick vi allihopa en välbehövlig vila, Tiril fick vila en stund innan vi tvättade av henne. Ser verkligen inte fräscht ut i lådan efter en valpning.

 
Nu ser det lite bättre ut!

 
Elis och Freja sov över de också eftersom deras mamma var hos oss hela natten, Elis sken upp som en sol när han vaknade och alla valparna hade fötts   

 
Sen ville han sitta hos henne, han satt där en lång stund med sin ipad och sin vovve & filt utanför lådan. Vet inte vem som såg nöjdast ut, Tiril eller Elis?   

Förra veckan åkte vi till England för att ställa ut några av våra hundar på Gundog Society Of Wales utställning i Malvern, lite märkligt tycker väl vi svenskar att det är utställning mitt i veckan - på en onsdag. Men i Storbritannien är det lite då och då utställningar på vardagar, måste ju försvåra för många som arbetar - men det var ändå många anmälda tycker jag. För anmälningssiffrorna har ju gått ned även där precis som här. På denna utställning var det 66 ESS anmälda och 52 Welsh, båda raserna för Meghen Riese Bassel från USA, kennel Statesmans. Spännande med ett helt nytt namn som domare kände vi, det sägs ju ofta att det är så oerhört politisk bedömning i England - men jag vet inte, det är nog tyvärr lika i de flesta länder. Här kändes det iaf som det var ett nytt domarnamn för de flesta vilket vi tyckte kändes positivt    Sedan har domaren fött upp Welsh sedan 70-talet något som gjorde att det kändes lite extra spännande! 

Det är synd det är så dyrt att resa nuförtiden, för engelska utställningar känns lite mer speciella ändå - inte så att det inte är roligt med utställningarna i Norden, nä men skoj med något lite annorlunda och att få tävla mot hundar som vi normalt aldrig tävlar mot (ja på Crufts kanske, men det är en gång om året det..) Vi skulle gärna åka till England och ställa ut oftare, men som sagt - lite dyrt är det att åka. Anmälningsavgiften däremot är ju betydligt billigare än på de nordiska utställningarna. 

Men vi kan iaf starkt rekommendera andra hundägare att åka och ställa ut där, vi har också alltid blivit hjälpta och väl bemötta av samtliga nuförtiden - så härligt med fin stämning runt ringen   

För att kunna ställa ut i England behöver hundarna ha ett ATC-nummer, det måste man ansöka hos The Kennel Club om i god tid. Förut kunde de ta upp till ett halvår att få det numret, men nu sist gick det på bara några veckor. Vi brukar ansöka om det på alla våra hundar, för vem vet - rätt som det är kanske man får lust åka dit och då är det bra att ha det ordnat redan!

Sedan är såvitt jag vet alla utställningar i Storbritannien så att man anmäler via Fossedata eller Highampress. När man väl har fått sitt ATC-nummer är det väldigt enkelt att anmäla där. Sedan är det lite trickigt vilken klass man ska anmäla till, alla hundar kan anmälas till Open - men det är också den klassen dit alla champions måste anmälas så det är ju helt klart den "svåraste" klassen. Minor Puppy, Puppy, Junior, Yearling och Veteran är enkelt - det är åldersklasser precis som våra klasser och dit kan man alltid anmäla dom om de har åldern inne, oavsett vad de vunnit tidigare. Sedan är det de klasser som heter Graduate, Post Graduate och Limit och de anmäler man till beroende på vad de vunnit tidigare, svårare att tyda för oss som kommer från utlandet då vinsterna i förklaringen mer står från vad man vunnit i engelska klasser. Sedan finns det också något som heter Special beginners - det har jag aldrig riktigt förstått vad det innebär...

Vi ville få några till kvalificerade till Crufts så det var också en anledning till resan, blir de placerade 1-3 i någon klass så har de en kvalificering klar. Om jag förstått det hela rätt så är de som placeras 1-3 i Open och 1 i Limit livstidskvalificerade till Crufts iom att de då får ett Studbook-number, något som anses som väldigt fint!

Sedan resan dit kan man ju åka på fler sätt såklart, vi föredrar tunneln eller färjan över som går snabbt. Många åker färjan från Hook van Holland till Harwich, men det verkar som man bara får ha en hund i hytten där - resten i bilen och det har inte varit direkt lockande för oss. Men skönt är det förstås att få sova en stund så vi får se om vi testar det i mars när vi ska till Crufts. Hundarna måste vara rabiesvaccinerade och det ska ha gått 21 dagar, som till de flesta länder idag. Till Storbritannien måste de också vara avmaskade för dvärgbandmask, lika som till Finland och Norge - det ska ha gått en dag men inte fem. Efter det är de klara att åka - dock är de superpetiga att alla stämplar och underskrifter är på rätt ställe, helt omöjligt få åka över om något saknas. Så viktigt kolla allt sånt innan man åker hemifrån! Vid tunneln har de en speciell Pet-reception dit man får gå med sin hund före man boardar så att säga, där kontrollerar de att allt stämmer och sedan är det bara att köra på tåget i tunneln   

 
Vi hade bokat ett hotell lite ute på landet, tycker ofta de är mysigare än de som ligger i städerna. Och att åka genom den engelska landsbygden är så mysigt, det känns som att åka tillbaka 50 år i tiden ungefär    Här fick vi oss ett gott skratt, tydligen måste man berätta här vad man ska göra när det är rött ljus - vi hade lite problem dock när det slog om till grönt, stod ju inget om hur man skulle göra då   

 
Hotellet hette the Rodney. Supermysigt ställe och där det stod specifikt att de gillade hundar, och det märktes också. De hade tunnor stod ute på fler ställen för bajspåsarna och vi kände oss välkomna överallt med vårt gäng av hundar.

 
David fick sig en öl där också - han köpte också nån mycket märklig typ av smörgås, inte direkt så Jenny och jag vågade smaka.

 
Jenny hade med sig näringsdryck från Sverige för säkerhets skull, inte lätt när man är allergisk mot chili som hon är. Framförallt inte utomlands.

 
Utsikten från vår stuga var fin.

 
Vi hade som en del av denna stuga som vårt boende, perfekt att komma direkt ut när man har hundar med sig. 

 
Bilen har fått kämpa på bra i år, men tur vi har den som är så bekväm att åka i för både oss och hundarna   

 
Han som hade hotellet var också kvällens kock, så kändes himla gemytligt där. Vi trodde typ vi skulle vara ensamma i restaurangen en tisdag kväll, men det var fullt - och det kan inte bara ha varit hotellgäster utan måste ha varit lokalbor också.

 
Inne i restaurangen fick hundarna följa med, vi hade våra i stugan vi - var nog lugnast för alla. Men denna hund var med och tänk - ingen dog av allergichock eller för att dom var rädd för hundar. Himla härligt att sånt fungerar utomlands   

I Sverige är vi ju vana med att få nummerlapparna hemskickade, eller ja nuförtiden skriver vi ju ut dom själva. Samt att vi får ett tydligt PM med också. Här får man gissa sig till lite vad som ska ske - man får ladda ner ett pass per hund som ska visas upp när man går in på utställningen (det behövde vi aldrig göra men de hade nog lite överseende med oss som kom från utlandet). Sen PM står det i någon liten text när bedömingen börjar och hur många det är i varje ras, ringnumret står också - men inte alls så uppdelat och tydligt som vi är vana med. 

 
Sedan är utställningarna bänkade (som de var i Sverige på tjaaaa.... kanske 70-80-talet?, vet inte när vi slutade med det). Varje hund har ett eget bås och där finns två nummerlappar, en nummerlapp man ska ha på sig i ringen och en som ska vara kvar där så publiken vet vilken hund som sitter där. Nu ska man väl säga att det var mest väskor i dessa bås, nästan alla hundar sitter i medtagna burar som vi har det. Så lite märkligt kan jag tycka det är att de inte tar bort dessa "bås" eller bänkar som de kallar det. Måste ju vara sånt himla jobb att sätta upp och ta ner, och sedan skulle det ju bli mer plats för ringarna också om de inte fanns där. Nåja, nu är det så det är och lite charmigt ändå känns det ju. 

 
Vi åkte i god tid till utställningen, och det var ju tur - för vägarna från hotellet till utställningen var såhär smala. Där skulle man alltså mötas, de som kom från andra hållet kom i full fart så man kan väl säga att jag var rätt så rädd där jag satt på sidan ut mot den mötande trafiken.

Parkeringen var som en leråker, men döm om min förvåning när vi bad vakterna om att få ställa oss där det var mindre lera och de sa att det fick vi absolut göra. Inte ofta man möts av ett sånt svar av svenska parkeringsvakter. 

 
Det fanns ringar utomhus och inomhus, det är domaren som bestämmer var bedömningen ska ske. Och alldeles strax före start av bedömningen fick vi reda på att det skulle ske inomhus, det väntades regn och det var då absolut INGEN där som kunde tänka sig ställa ut i regn. Nä det är ju inte så kul, men vi är ju rätt vana i Sverige så vi var förberedda med regnkläder ifall att. 

 
Vi fick låna en sån här "trolley" av en hjälpsam uppfödare, och den var otroligt lätt att köra. Jag kunde med enkelhet köra den med två hundar själv, nu var det visserligen asfalt men ändå - så skönt att ha handtag och kunna gå rakt i ryggen. Ska försöka få tag på nåt liknande här hemma tänkte jag, men de jag kollade på var jättedyra - runt 8000:- så ska se om det går att hitta billigare nånstans.

Först ut av våra hundar var Liam och Oboy i Open dog, Rileys uppfödare Lewis var snäll och hjälpte oss visa Oboy eftersom jag inte kan springa något. Jenny visade Liam som verkligen var på toppenhumör - han såg ut att ha lite lite päls kanske jämfört med många engelska hundar. Men jag tycker han har absolut tillräckligt med päls, lite trist tycker jag det är att många ESS fått så mycket päls nu så de formklipps och måste klippas ner för att vanliga familjer inte kan sköta pälsarna. Förr i tiden var det inte alls så på samma sätt, och inte står det i standarden heller att de ska ha rikligt med päls utan det står måttligt och det är precis vad Liam har tycker jag (lite partisk är jag förstås eftersom han är min ögonsten   )

 
Klassen open dog, många fina hundar med där   

 
Och så himla glad vi blev när Liam  (CH Barecho Can't Beat A Curry) stod som etta i klassen!!

 
När han sedan fick CC och blev bästa hanhund kom det en liten tår i ögat, så speciellt - första egenägda hanhunden vi haft som fått CC i England - underbart att få uppleva det   

 
Direkt efter det var det dags för Saffran (Barecho Lil' Bit Of Me) vann klassen Minor puppy bitch och blev därmed kvalificerad till Crufts nästa år, skoj   

 
Joy ska börja löpa närsomhelst så hon var lite tunn i pälsen på ryggen, så med tanke på det var vi väldigt stolta över hennes fjärde placering i Open bitch - en klass med riktigt fina tikar, flera som jag gärna tagit med mig hem   

 
Yalla blev utsedd till Bästa veteran i rasen, så trist bara att finalerna drog ut på tiden så att vi inte hann deltaga med honom där. Men då hade vi inte hunnit med tåget hem så då kändes det inte som vi hade något val.

 
I tävlan om Bäst i rasen gick Liam segrande ur striden, tävlade mot en superfin tik - halvsyster till vår River som vi köpt från England. Namnet på henne är CH Calvdale Flutter.

 
Sedan är det obligatorisk fotografering av; Bästa hanhund, bästa tik, bästa valp, bästa veteran och bästa Special beginners.

 
Welsharna skulle gå i en annan ring, i en annan hall så det blev snabbt byte där mellan raserna. Först ut av våra welshar var Dibbe (CH Don's Red Red Wine), han kom tvåa i open dog något vi var väldigt nöjda med - han blev slagen av en jättefin hane som hette Slapestones Diamond Mine.

 
Det slutade med att Dibbe fick Res-CC, jätteskoj - våran fina Dibbe som seglade runt i ringen   

 
Solveig tävlade i valpklassen, där blev hon trea vilket innebar att även hon nu är kvalificerad till Crufts nästa år!

 
BIS-finalen tog hela 1,5 timme att genomföra.... Och Liam fick ingen placering där, men jag var sjukt stolt över att se honom där i ringen med så många fina representanter från dom andra raserna   

Efter att han var färdig där blev det snabbt ihopplockat av oss och ut i bilen, vi hann till tunneln med lite marginal - men man vet ju aldrig hur mycket köer det är på de engelska vägarna så lite extra tid vill man ha till det.

Vi sov på hotell i Calais, både vi och hundarna slocknade direkt - trötta och väldigt nöjda med resultaten från dagen   

Planen var att David skulle jobba på fredagen, vi beräknades komma hem ca 4-5 på fredag morgon - men det började med kö på en halvtimme i Frankrike. 

 
Sedan satt vi i en jättekö på autobahn i närheten av Bremen, på fyra timmar kom vi en mil. Totalt satt vi i köer fem timmar på vägen hem... Roligare kan man ha, men det är ju inte mycket man kan göra åt saken heller. Vi hade ändå tur att vi passerade en rastplats på den milen, så vi och hundarna kunde rastas.

Mycket nöjda och trötta var vi när vi rullade in på gården kring lunchtid på fredagen, och såklart hann vi inte mer än komma hem så började planer för nästa resa....

Äntligen har vi cockervalpar igen, snart 2,5 år sedan sist. Mamma till valparna är Lotta som normalt sett bor hos vår son Jacob och hans sambo Frida i Umeå. Nu är hon hemma hos oss under tiden hon har valparna, lite saknar nog sin vanliga husse och matte - men hon är ju van att vara här mycket så det här är nog också som hemma för henne.

Tempen har hoppat lite upp och ner senaste dagarna, så det har varit lite svårt att gissa när valparna skulle komma. Hon hade tid idag, den dag hon valpade, men många gånger valpar de ju någon dag tidigare, speciellt om de är rejält tjocka. Lotta har också varit otroligt lugn, inte förrän sent igår kväll började hon bädda lite och sedan efter midnatt började hon kräkas vitt skum. Jag har haft någon tik som kräkts innan valpning, men Lotta kräktes otroligt mycket och som hon bäddade sen under krystvärkarna.... då var det som att hon skulle ta igen allt från när hon varit lugn innan.

 
Försökte sova några timmar i natt, men inte så lätt när hela sängen skakar av när de flåsar och bäddar   

 
Här har första valpen fötts, Lotta var väldigt skeptisk till en början. Hon tänkte då RAKT INTE slicka på något så äckligt som låg där i lådan. Hon är ju ändå en väldigt fin cocker-flicka. Den fick väl tutta på henne, men så mycket mer än så gick hon inte med på i början.

 
Så första valpen föddes klockan 03.50 tidigt på morgonen söndag den 17/9. En blue/roan hanhund som fick namnet Malcolm (namnet gav Esther som var med en stund på valpningen, Esther är min fd man Pelles dottersom han har med sin nya fru Johanna   ) Det var skönt att ha lite sällskap på natten och det är otroligt sällan man ser någon som har sånt intresse och sån god hand med hunder som Esther har   . Malcolm vägde 350 gram och är därmed en av de största valparna i kullen just nu. 

 
Valp nummer två var en orange roan tik som fick namnet Madicken,  hon föddes klockan 04.27 och vägde 320 gram. 

Tredje valpen föddes kl. 05.30, den var väldigt liten och såg missbildad och vätskefylld ut. Död som tur var, för som den såg ut hade den inte kunnat leva....

 
Fjärde valpen var ännu en blue/roan hanhund, med en väldigt rolig teckning! Han ser ut att ha en liten gubbe tecknad på ryggen   . Han fick namnet Matteo och föddes klockan 06.02, vikten var 310 gram. 

 
Fortfarande var Lotta skeptisk till vad som kommit ut ur hennes mage....

  
Valp nummer fem var en blue/roan tik, hon föddes klockan 07.19 Vikten var 305 gram och med det så delar hon minsta-ligan i kullen just nu, de är dock väldigt jämna i storlek måste jag säga. Hon fick namnet Majken. 

 
Sjätte valpen var ytterligare en blue/roan hanhund, namnet blev Morgan (där fick David bestämma namn helt plötsligt, tror han döpte valpen efter vår supervolvo vi hade förut - Mogge). Morgan föddes klockan 07.43 och vägde även han 305 gram, så en av de minsta just nu. 

 
Nästa valp var en till orange/roan tik, hon föddes klockan 08.10 och fick namnet Maya. Vikten var 315 gram. 

Åttonde och sista valpen föddes klockan 08.42, en orange/roan hanhund. Han fick namnet Markus och vägde 350 gram, alltså en av de största just nu. 

Jag var jättetrött vid det här laget, orken är ju inte alls vad den varit förut nu eftersom jag har problem med förmaksflimmer. Så Jenny kom och löste av mig så jag fick sova flera timmar, det var verkligen välbehövligt måste jag säga. Även Lotta hade sovit en hel del under den tiden och när näst sista valpen fötts var det som att hon inte kunde motstå instinkten att slicka på dom, och som alltid - när de väl börjar slicka på dom så är dom fast i rollen som kärleksfull mamma    Så nu är hon så mån om dem så, däremot att äta deras bajs - nja, där går gränsen verkar det som... Hon är ju trots allt en liten cocker-prinsessa   

Ända sedan Davids föräldrar skaffade en lägenhet vid La Mata, Torrevieja för 10 år sedan så har vi åkt ner nästan varje år. Vi trivs så otroligt bra i det här området och jag som förr i tiden kunde tycka det var spännande med nya ställen tycker bara det är så otroligt tryggt och skönt att komma hit där man vet var allt är och hur det fungerar   . Flera år har vi haft turen att ha med våra barn med familjer, i år var Henric, Viktoria, Elis, Freja och Jacob med. Vi saknade Thomas, Ellinor och Frida - men får hoppas de kanske kan följa med nåt annat år. De fyra första dagarna som vi var här i år var dessutom Davids bror Gustav här med två av sina barn; Melker och Selma. Himla mysigt att kunna vara ett gäng på samma ställe   

 
Vi hade inte alla platser bredvid varandra på planet, så vi frågade Elis och Freja vilka de ville sitta bredvid. Elis sa farmor  och Freja sa mamma och så blev det. Det gick hur bra som helst att flyga med dom, det märks verkligen att de börjar bli "stora" nu. Elis la sig och sov en stund i planet, skönt att kunna ha farmors knä som kudde   

 
Väntan på taxi på Alicante flygplats

 
Henric och Jacob med mamma, tänk sån tur jag har som har fått såna fantastiska barn (ja alla tre förstås   ).

 
Katten som bor hos oss i Sandviken fick följa med, han var lite orolig över flygningen så Freja tog hand om honom på planet och även efteråt ville han ha kramar. 

 

 
David och jag åkte på en liten bergstur efter att vi hämtat min fina domargåva som jag fick när jag dömde här i Alicante i maj. Jag fick inte med mig den hem då på planet så den har funnits kvar här och väntat på mig sedan dess. 

 
En riktig liten paradissjö fanns det där på väg upp i bergen.

 
Vi åt också på en mysig liten restaurang där, jag tog en räkcocktail som var jättegod och David tog Nachos. 

 
Jättefin utsikt var det när vi åkte upp i bergen, men vilka vägar..... Alltså serpentinvägar där man många gånger mötte sig själv i kurvorna. Lite läskigt och magen tyckte väl att det var "sådär".

 
Mötte nån cyklist också på väg uppför.... men på riktigt liksom, varför utsätter man sig för dylikt?!

 
Vi passerade ett par mindre byar, tänk att bo så och åka dessa vägar varje dag - inget för mig direkt som har så lätt att bli åksjuk.

 
Vi såg havet på håll, lite häftigt var det ändå att vara så högt upp på de berg som vi sett på långt avstånd tidigare. 

 
Vi var på en restaurang som heter My Dream en kväll, det var väl ingen hit matmässigt direkt. Och för att inte tala om mjölken som barnen fick.... Elis började gråta när han smakade på den och efter att vi smakat grät vi nästan vi också, antingen var den sur eller så var det mjölk från nån gammal get nånstans.... Vidrigt iaf, så det fick bli vatten istället. David lyckades spilla någon röd smörja på sin vita tröja så det såg ut som han varit i slagsmål   . Himla bra service där iaf, de gnuggade och gnuggade på hans tröja så nästan allt försvann!

 
Freja har mycket bestämda åsikter om det mesta, om man föreslår något till henne så vet man att hon kommer att säga hon vill något annat.... undrar just vem hon brås på   

 
Flera pooler finns det på området och de var välbesökta av barnen framförallt, de här skydden som de har på armarna är helt suveräna - till och med Elis som tycker vatten kan vara lite läskigt har kunnat bada mycket tack vare dom. 

 
Det har varit rejält varmt, mellan 37 och 29 grader alla dagar vi har varit här. Vilken tur för mig att jag har börjat använda klänningar som är betydligt svalare att ha på sig än tröja och shorts som förr. Vet inte varför jag fjantade mig och vägrade ha det förut? Eller jo, är väl för att jag är hjulbent - men som tur är bryr jag mig inte om det längre. 

 
Vid shopping på Zenia Boulevard behövdes en glasspaus.

 
När man är och shoppar måste man såklart leta after lämpliga kläder till utställningarna också, här hittade jag äntligen en vit kjol (som jag letat efter i månader) och då måste jag förstås skicka ett kort till Jenny och kolla så den är godkänd först.

På väg ner mot stranden och havet

 
Lunchen blev förstås stuvade makaroner "några" av dagarna

 
Freja har lite pappamys efter duschen   

 
Kinarestaurangen Sunshine blev det också ett besök på en kväll.

 
Ingen gick hungrig därifrån... så mycket mat så vi rullade hem kändes det som

Lite koll måste man ha på omvärlden också även om man är på semester

   
Spel på kvällarna blev det också, här spelar vi Hitster - ett jätteroligt spel där man spelar upp musik via Spotify och där man ska gissa vilket år låten kom ut. Första omgången vann Henric och andra omgången vann Jacob!

Här kommer lite foton från när vi var på stranden, det är så långgrunt där så det passar mig och barnen alldeles utmärkt. Jag kan ju trots min ålder inte simma.... så om det blir djupt för snabbt är det inget för mig. 

                  
Här var det en manet som låg och flämtade på stranden som Henke fick hjälpa i vattnet igen

 
I måndags åkte Henric med familj samt Jacob hem så då blev vi själva några dagar David och jag, så då har vi roat oss med att spela ett spel som heter Smart10. Jätteroligt, även om jag många gånger känner mig som Korkad10 istället.

 
Azul beach 2 heter själva området där lägenheten ligger

 
Idag åt vi Sushi till lunch, man kan väl säga att det tagit lite tid för mig och David att förstå oss på det - men men nu börjar vi komma ikapp, är väl lagom till det är helt ute att äta det kanske. Vi brukar ju vara lite efter med sånt. Barnen klagar på oss som äter fläskfilé med banan och flygande Jacob - men inte bryr vi oss om det. Föräldrar ska ju vara lite töntiga, och vi vill förstås göra vad vi kan för att vara normala.

   
Som sagt så var barnen i poolen mest hela tiden, de hade fantastiska barnvakter i Melker och Selma som tog så bra hand om dom under tiden de var här. När vi berättade för Freja att de skulle åka hem så grät hon... Tur de kommer träffas igen hemma i Sverige    

 
Gustav, Melker och Selma tog hand om Elis och Freja när vi var och shoppade på Zenia - det såg inte direkt ut att gå någon nöd på dem. 

 
Gustav tog detta kort på mig på restaurangen, ang en liten diskussion vi hade om att han inte tyckte man skulle använda mobilen i den situationen...

 
... jag var inte sen att ge igen förstås.

 
Mys vid poolen 

 
Restaurang Vela Beach

 
Här trivdes Freja kan man väl säga

 
Min favoritklänning, så otroligt skön och en av mina favoritfärger dessutom 

 
Fräscht och fint är det alltid på området häromkring

 
Fläktar på restaurang My Dream, annars hade det inte gått att äta där kändes det som...

 
David är (nästan) alltid glad   


 
Och Jacob också   


 
Semester är att få koppla av i soffan också 

 
Blåbär är gott

 
Korsord hör alltid till på våra semestrar

 
och självklart måste man få sitta en stund med paddan också. 

 
Den här köpte vi åt Freja på El Corte Ingles, den blev poppis hos henne...

 
Mat på takterrassen, det blev sen mat nästan varje kväll - typ vid 21.30-22.00 Då var det sååå mysigt att sitta däruppe och det kom lite ljumma vindar. Underbart - ingen mygg var det heller   
 
Elis provar farmors solglasögon

  
Så fina     

Sista kvällen innan Jacob, Henke, Viktoria, Elis och Freja skulle åka hem så kom Jacob och Henke på den "briljanta" idén att de skulle gå och nattbada. Klockan var  22.30 när de kläckte den idén och jag var inte alls imponerad av den. Såg framför mig att de skulle få kramp eller tappa bort varandra i mörkret, ja många tankar kom upp hos den här "hönsmamman". De brydde sig inte speciellt mycket om vad jag sa så de gick iväg, utan telefon och utan några nycklar hem.... Kändes olustigt så jag bad David gå efter dom och hålla koll (dom är ju ändå bara 31 och 24 år gamla   ). Snäll som han är (och medveten om att jag inte skulle ge mig) så gick David iväg efter dom.

 
När han kom fram var dom redan i havet och badade, han försökte ta kort och skickade till mig så jag skulle bli lugnad. Dom visste inte att David gick efter dom utan dom såg nån märklig typ som såg ut att stå och ta kort på dem, de tyckte det såg ut som Gustav först - men han hade ju åkt hem sedan några dagar innan? När de kom upp sen så såg de att det var David. Lite fjantiga tyckte dom nog att deras mamma var, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken allt gick bra   

I måndags åkte David, jag, Jacob, Henric, Viktoria, Elis & Freja till Spanien. En resa vi beställde i vintras och som vi såklart sett fram emot länge. Men lite jobbigt kändes det ändå att åka ifrån London som var dräktig och som skulle valpa under tiden vi var borta. Jenny tog såklart hand om valpningen och till sin hjälp hade hon Hanna som själv är uppväxt i en hunduppfödningsfamilj, backup fanns såklart också från min mor om det skulle behövas.

London är både en väldigt lugn, trygg och matglad tik. Så att hon inte skulle vara speciellt stressad när värkarna kom igång var inte helt oväntat, och förstås åt hon sin mat också som vanligt. Sen att hon kräktes upp den senare bekymrade inte henne nåt speciellt. Hon sov hela natten före, visade inga tydliga tecken egentligen på att en valpning var nära - mer än att tempen gick ned till 36,9 klockan 11.00 dagen före.

Det tog lite tid att föda fram den första valpen, så misstanken fanns förstås att det kunde vara något som inte var bra med den. Och mycket riktigt så föddes det en död tik allra först, varför vet vi förstås inte - den såg helt okej ut på alla sätt, men det fanns inget att göra för den tyvärr. Den föddes klockan 11.15

Sen gick det undan, redan efter fem minuter föddes nästa valp.

 
Valp nummer två föddes alltså klockan 11.20, en tik som vägde 365 gram och är i och med det den största i kullen. Hon fick namnet Soho. 

 
Tredje valpen föddes klockan 11.43, också det en tik. Hon vägde 295 gram och är den minsta i kullen. Hennes namn blev Chelsea. 

 
Nästa valp blev första hanhunden, han föddes klockan 12.00 och fick namnet Brent. Hans vikt var 335 gram. 

 
Valp nummer fem föddes klockan 12.10, en hanhund vid namn Kingston. Han vägde 358 gram. 

 
Så var det dags för en tik igen, klockan 12.43 föddes tiken Piccadilly. Hon vägde 342 gram. 

 
Sedan blev det en längre paus till nästa valp, en hanhund som föddes klockan 15.30 och var rätt så medtagen när han föddes. Hans namn blev Oxford och han vägde 356 gram. 

 
En längre paus också till sista valpen, också det en hanhund. Han föddes klockan 18.30 och fick namnet Harrods, vikten var 359 gram. 

Även om vi har det underbart här i Spanien i värmen, så visst längtar jag hem till min lilla prinsessa och hennes små nu   

I lördags föddes Almas och Rileys valpar, totalt var det fyra valpar men två var dödfödda. Varför är ju svårt att säga, men Alma har blött lite några dagar före valpningen. Vi åkte till veterinär där hon undersöktes och det även togs ett ultraljud på henne, men där såg allt normalt ut. Vi misstänkt dock att det kunde vara så att en valp var död, och mycket riktigt så var första valpen död. Jättetråkigt förstås, men vi var ändå så glada att den kom ut naturligt.
 
Nästa valp föddes klockan 10.25, en pigg svart/vit tik som heter Sidney. Hon vägde 375 gram och var med det den största i kullen när de föddes. 

 
Bara en halvtimme senare föddes nästa valp, en svart/vit hanhund som fick namnet Texas. Han vägde 297 gram och föddes alltså 10.55

Fjärde och sista valpen föddes sedan en timme senare, en ganska så liten tik. Hon såg helt okej ut i utvecklingen så kändes som det bara var otur att hon dött, sorgligt såklart - men det är sådant som händer, det vet vi ju.

Alma hade väldigt lätt valpning, typ någon krystvärk bara så kom de ut - och hon har varit en fantastisk mamma såhär långt. Väldigt mån om de små och mycket försiktig när hon ska lägga sig ned hos dem   .

 
Tiken Sidney som nyfödd   

 
Texas fyra dagar gammal

 
Sidney fyra dagar gammal

Zonja hade tid för valpning på lördag, men det är väldigt sällan tycker jag som tikarna går tiden ut. De flesta valpar ett par dagar före. Så blev det också för Zonja, jag har som vanligt tempat henne för att se när det börjar bli dags för valpning - och Zonjas temp har legat lite högt hela tiden, alltså hennes normaltemp. Så när den gick ned till 37,4 var jag inte helt säker på att den var helt nere, för bara några timmar senare låg den på 37,8 igen och där stannade den sen. Det var också lite svårt att se nåt på Zonja själv, hon var rätt så lugn - lite flåsig, men vem är inte det nu när det är så varmt. Bäddade ytterst lite och det som brukar vara det säkraste tecknet på att valpning är på gång, att dom matvägrar, det såg vi inget av. Zonja åt både sin frukost och sin kvällsmat med god aptit i onsdags.

Vi hade en avslutning för de barn som ska sluta på förskolan för att börja 6-års till hösten på onsdag kväll, men jag tänkte att det nog inte skulle bli nån valpning förrän torsdag. David var hemma med henne under tiden jag var borta och han tyckte också att hon var rätt så lugn. Jag var hemma igen kring 21.00 och åt lite te & mackor samt pratade i telefon med Jacob när Zonja helt plötsligt började krysta bredvid mig. 

Nu blev det fart på oss kan man säga, David kokade sax, trådar och peanger medan jag kastade mig i duschen - för en dusch var något jag längtat efter hela kvällen eftersom jag varit utklädd till pirat under avslutningen. Så varmt med alla dom kläderna plus att jag var målad i ansiktet för att det skulle se ut som skägg.

 
Jag trodde barnen direkt skulle se att det var jag, men de var allt lite fundersamma om det verkligen var jag....

Tillbaka till valpningen, en snabbdusch blev det och direkt när jag var färdig så var det dags för första valpen att göra entré. Zonja skrek en del när valpen precis föddes så det var bra att vi var två stycken, David fick lugna henne medan jag tog hand om valpen.

 
Jag trodde hon skulle vara för skärrad för att ta till sig valpen direkt, men icke - hon började slicka på valpen på en gång och kärlek uppstod mellan henne och valpen - alltid lika underbart när man ser moderskänslorna kickar in   

 
Första valpen föddes alltså 21.23, i onsdags den 14/6. En tik som fick namnet Nettan, hon vägde 347 gram. 

 
Bara 20 minuter senare, klockan 21.43 föddes nästa valp - också det en tik. Hon vägde 294 gram och är i och med det den minsta i kullen. Hennes namn blev Nadina. Hon har lite svaga tan-tecken just nu, men det brukar ju bli mer när de växer på sig. 

 
Lite längre paus till valp nummer tre föddes, en tik som heter Noelle. Hon vägde 365 gram och är med det den största i kullen. Hon föddes klockan 23.05. 

 
Sist, och nästan minst, var hanhunden Nemo som föddes klockan 02.20 Han vägde 304 gram. Han har också ganska så mycket tan-tecken redan nu. 

Vid det här laget var jag rätt sliten och trött. Jag hade öppnat på morgonen på mitt arbete och då åker jag hemifrån 05.45, sedan jobbat till 13.00 - hem och klippte en hund för att sedan åka tillbaka till arbetet till 15.00 Och så kom jag hem direkt till valpningen och var vaken typ hela natten. Jenny kom klockan 04.00 för att byta av mig så jag fick sova en timme innan det var dags att åka till jobbet igen, 05.45 Livet som hunduppfödare är fullt upp - man kan inte säga nåt annat, men det är frivilligt så ingen idé att klaga på det. Kan dock säga att det var väldigt skönt när jag kom hem igår kring lunch och fick sova en stund bredvid nöjda valpar och en duktig mamma Zonja   

   
Det enda bekymret just nu är att det är olidligt varmt för Zonja och valparna, vi gör vad vi kan för att svalka henne men valparna är ju så känsliga för drag och kyla när de är såhär små - det är sällan jag önskar kallare väder, men just nu vore det välkommet faktiskt. 

I måndags var det dags för årets första pizza gjord i vår egen pizzaugn. De blir sååå goda där - stor skillnad mot när vi gjort dom i vanliga ugnen inne. Det var Jenny som beställt pizza eftersom hon fyllde år i måndags   .

 
Vår egen pizza-bagare är David förstås, det där med att laga mat är han så mycket bättre på än mig så det är inte ofta jag behöver laga mat här hemma.

 
Freja roade sig med såpbubblor, sommaren är en så härlig årstid. Tänk om det kunde vara såhär året om