Barecho

Senaste inläggen

Av Helene - Söndag 17 mars 20:01

Efter förra veckans långa resa måste jag nog erkänna att det kändes lite motigt ändå att sätta sig i bilen igen för en resa på 10-11 timmar till Kristiansand i Norge. Men det var himla lätt att anmäla dit, tänkte nog inte då helt på hur trötta vi skulle vara efter Crufts och Tyskland. Så bara att bita ihop och det var då verkligen värt resan - nu när vi är på väg hem med tre nya championat   .


Resan gick ändå lätt när vi väl kom iväg, jag körde ingenting - utan satt bredvid och jobbade lite med nya hemsidan istället. Svårt att hitta tid till det annars, är ju perfekt när man kan få lite nytta gjort när man sitter i bilen.


Vi hade bokat rum på Scandic hotell som låg alldeles bredvid utställningshallen i Kristiansand, så skönt när man kan packa in allt på rummet och gå direkt därifrån på morgonen. Hotellet var superfräscht och väldigt skön attityd mot hundarna, dit åker vi gärna igen   .


Efter att ha packat in skulle vi äta kvällsmat, det var endast buffé som serverades där tyvärr. Sånt är jag inte så jätteförtjust i, jag som äter så lite får betala väldigt dyrt för det lilla jag får i mig. Frågade därför de som jobbade där om det fanns nåt annat? Nej, det var bara buffé fick jag till svar - och sen frågan om det var okej med buffé? Kändes ju liksom att vi inte hade nåt val då - vi hade förstås kunnat strunta i att äta eller ätit nån annanstans, men då klockan var kring 20.00 då kändes inte det som nåt alternativ.


Buffén kändes fräsch, även om det alltid finns en oro att man ska bli dålig av att äta dylik mat... och tja, den oron har inte blivit mindre efter helgen kan man väl säga...


För kring 05.00 på morgonen vaknade jag av att det kändes minst sagt orolig i magen, fick kasta mig in i badrummet och där stannade jag ett bra tag. Inte skoj alls, och självklart kan jag inte säga det var bufféns fel men nog kan jag misstänka att det var äggsalladen jag åt av som var boven i dramat. Lite orolig blev vi såklart att jag inte skulle kunna vara med under dagen. David och Jenny gick in med all packning samt alla hundar på utställningen så fick jag gå iväg lite senare (undrar om man kan säga man är magsjuk varje gång det är dags att gå in på utställningar??).


Efter några imodium (hur klarar man sig utan det?) så kändes det iaf bättre som tur var. Utställningen hölls i en fin hall, som tyvärr de lagt väldigt hala plattor på. Ungefär samma typ av plattor som de har i Växjö på den utställningen. Som jag förstod var det konstgräs under så det var synd vi inte fick vara på det. 


Insläppet gick smidigt och det var ändå rätt så bra plats kring vår ring tycker jag, i alla fall för oss som kom dit tidigt. En lite märklig sak var att det ingenstans stod något om när utställningen öppnades, rätt så intressant kan jag tycka - men tydligen brukar det inte skrivas ut så ofta i Norge.


Domare för dagen var en irländsk setter-uppfödare från Irland, Diane Stewart-Ritchie. Ca 40 ESS var anmälda och 3 WSS. 


 
Bedömningen gick med snigelfart i ringen, mestadels pga de ringsekreterare vi hade i ringen som förmodligen var väldigt orutinerade. En domarelev fanns i ringen också och det var ganska så yviga diskussioner om hundarna där ett tag.


 
Första utställningen i officiell klass för Cava (Sällebäcks Pont de Millegrand). Endast 9 månader gammal och väldigt väl utvecklad för sin ålder. Hon vann sin klass och fick bra kritik, men dock inget CK.


Sen var det rätt så lång väntan innan det var dags för ESS. Roligt att jag kunde följa cockerbedömningen, det är ju inte alltid det hinns med.


Först ut av våra ESS var Biggles (CH Barecho Bring The Gold), han fick Excellent och vann sin klass men denna dag fick han inget CK. Tja, smaken är som baken kan man väl säga - från succé i Tyskland förra helgen till inget CK idag. 


En till hanhund hade vi med oss, Yalla (CH Barecho You Rock My World) - han behövde ett till CACIB för att bli internationell champion så det var spännande hur det skulle gå. När han så vann championklassen med CK vågade vi hoppas på det sista CACIB:et, men flera andra i bästa hanhundsklassen kunde få det så helt säker var vi förstås inte. Sååå när han blev bästa hanhund och championatet var i hamn, var så vi sååå glada och nöjda   .


Blingen (CH Barecho Bling Bling No Way) var lika vacker som vanligt, en andra placering i klassen med CK blev det för henne. 


I championklass tikar hade vi två anmälda, Curry (CH Barecho U Must Be The One) och Pasta (CH Barecho Party In My Head). Pasta behövde också endast ett till CACIB för att bli internationell champion, dessutom ville hon väldigt gärna får ett norskt cert också så hon kunde bli Nordisk champion! Först vann Pasta championklassen med CK, med Curry som god tvåa - även hon med CK. Så nu blev det spännande igen i bästa tikklassen...

 
Pasta i bästa tikklass.


Pasta hade charmat domaren rejält, hon blev bästa tik och fick då två nya championtitlar! Oj, så roligt!! Curry blev trea bästa tik med Res-CACIB, inte så dåligt det heller. 


 
Yalla fick se sig slagen av vår Pasta-makaron denna dag, han blev BIM och Pasta blev alltså BIR.


Finalerna kom igång snabbt, otroligt effektiva och skickliga var det på att få finalerna att flyta snabbt - bra gjort, sånt uppskattas förstås lite extra mycket när man har lång väg hem. Pasta blev utplockade i finalen, men fick ingen placering. 


När vi så kom ut för att packa in i bilen var det lite uppståndelse där, två polisbilar hade kommit dit med blåljus på och stod nu utanför entrén. Vad som exakt hade hänt vet jag inte, men som det lät hade det blivit nåt bråk i en ring (låter ju helt otroligt, men finns ju folk till allt). Om de tog nån med sig eller inte vet jag inte, men de förhörde flera vittnen där i alla fall.


 
Vi passade på att fota hundarna lite vi, mitt i allt kaos som var där   . Här är det fina Yalla som fotas, han har verkligen växt på sig till en maffig hane nu - tre år blir han om någon månad.


 
Vackra Pasta måste förstås fotas också, inte så ofta hon ställs ut nuförtiden. Det är väl mestadels för att hon tycker många andra saker är roligare än just utställningar....


 
Såklart måste vi passa på och fota Curry också, hon är så otroligt fin nu - nyparad och i päls för en gångs skull   .


 
Tufft liv som hundutställare, gäller att passa på att sova när det går.


 
Måste passa på och gratulera Humphrey (Barecho Having It All) och hans handler Emelie samt matte Lena till vinsten som Dalarnas vackraste valp igår, ni är så duktiga - vi är otroligt stolta över er och ser så fram emot att få se Humpe i ringarna i vår och sommar   .

ANNONS
Av Helene - Lördag 16 mars 10:34

Som jag skrev i förra blogginlägget kunde vi bland annat inte stanna i Tyskland för att delta i söndagens BIS-final mellan de båda dagarnas segrare pga att Tootsie skulle valpa. Tootsie hade inte tid att valpa förrän igår, men hon var verkligen rejält rund om magen denna gång så förstod nästan hon inte skulle gå tiden ut. Jacob (som var hundvakt) hörde av sig på lördagen och berättade att hon inte ville äta all mat och börjat bli lite orolig. Nu stod ju min mor redo att rycka in om något skulle hända innan vi kom hem, men jag vill alltid helst valpa dom själv om det går. Framförallt fodervärdshundar. Tootsie hade väldigt långt förarbete innan första valpen kom i förra kullen så med det i tankarna förstod jag att det skulle inte bli någon valpning förrän tidigast natten till måndagen.


Vi kom hem på söndag eftermiddag och då var hon lite orolig, men blev såklart jätteglad när vi kom hem. Någon mat var hon inte alls intresserad av utan ville bara vara nära mig   . Tootsie och jag sov tillsammans i valprummet och då var hon nöjd, lite smått bäddande bara annars sov hon mest. På morgonen blev det mer fart på henne, då skulle hon prompt vara i hundsängen i valprummet. Valplådan var inte alls lika lockande, inte var hon nöjd heller när jag gick därifrån korta stunder när jag tog hand om de andra hundarna. 


Mitt när jag lagade lunch till mig hörde jag hur hon krystade till när hon stod vid mina fötter. Tur det var snabbmakaroner, så de hann bli färdiga och jag hann äta innan det kom nån valp! Samtidigt som makaronerna kokade så kokade jag snören, peanger och sax. Tootsie flåsade på, letade nåt bra ställe att föda valparna på för valplådan var fortfarande inte så bra enligt henne. Dit gick hon mest för att riva sönder tidningarna jag lagt dit.


12.30 kom första krystvärken och ca en timme brukar det ta oftast tycker jag från första krystvärkarna till den första valpen är född.

 
Jag minns att hennes första valpning gick bra och lätt så reagerade på att hon fick krysta så kraftigt innan någon valp syntes till. Tänkte att det här måste vara en "bauta-valp" alternativt att den låg väldigt tokigt till. Förvåningen blev därför väldigt stor när det kom ut en valp som såg normalstor ut, ända till jag lyfte på den och upptäckte att under den - tätt, tätt intill låg det en till valp. Båda sprattlade och var hur pigga som helst, men de kom ut precis samtidigt! Så många kullar jag har fött upp så har jag aldrig varit med om nåt sånt! Stackars Tootsie måste de gjort rejält ont för, men lyckligtvis är hon väldigt bred i sitt kors och det gör nog sitt till för att valpningen ska gå lätt. 

 
Här är en av tikvalparna som föddes först, klockan 13.10 Hon har fått namnet Larissa, vikten var 368 gram - helt normal vikt för en springervalp tycker jag.


 
Den andra tikvalpen som föddes 13.10 var denna, Liljan kallas hon och hon är såååå lik sin pappa Paco som nyfödd   . Hon var lite mindre, vägde 302 gram.


 
Tik nummer tre föddes 13.45, hon heter Lollie och vägde 338 gram. 


 
Nästa valp var ännu en tik, föddes 14.10 och heter Lykke. Hon vägde lika som valpen före, dvs 338 gram. 


 
Så kom första hanhunden 14.20, han heter Lago och vägde 340 gram. 


 
Valp nummer 6 var en till hanhund, han föddes 14.55 Vikten var 402 gram och var i och med det den valp som var störst vid födseln, han fick namnet Laban. 


 
En timmes paus till nästa valp som föddes 15.55 En tik som vägde exakt lika som två andra tikvalpar, nämligen 338 gram. Hon fick namnet Loppan. 


 
En ännu längre paus blev det nu, hanvalpen Larry föddes 18.10 Han vägde 394 gram. 


 
Så kom den sista och nionde valpen. Han föddes 18.35 och fick namnet Lance. Han vägde 332 gram.


Väldigt skönt att allt var valpat och klart innan natten   .


 
Tootsie är en så duktig mamma, hon tar sin uppgift som mamma på största allvar och oftast ligger alla valparna uppradade vid henne. Rena och mätta   



ANNONS
Av Helene - Söndag 10 mars 11:02

Nu ska det bli skönt att komma hem - ca 5 timmar kvar innan vi kör in på gården hemma   . Det har varit en lång resa, men också helt fantastisk - vi är såå glada att vi valde åka via Tyskland och ställa ut på den internationella utställningen där igår. Faktiskt så vi nästan tycker det är märkligt att inte fler svenskar gjorde det på vägen hem - men det kanske är så att det bara är vi som är tillräckligt "galna" för att göra det   .


Vi startade alltså tidigt från Birmingham fredag morgon för att åka färjan tillbaka till Calais. Från Calais var det sen ca 60 mil dit vi skulle sova för natten. Vi hade bokat ett hotell lite ute på landet, tycker nånstans att det är lite roligt att se nåt annat än bara ett typ Scandic eller Best Western som ligger i nån stad, de är bekväma på många sätt men så värst spännande vet jag inte om de är.


Sen vet man ju aldrig riktigt vad det är man möter när man väljer hotell lite som vi ofta gör.... Men vi vill gärna det ska vara nån form av upplevelse på dylika resor också, även om förstås utställningen är orsaken till att vi åker.


Vår GPS sa att vi skulle vara framme ca 20.30 på kvällen i Wingersheim, som den lilla byn hette där vi bokat hotell. Wingersheim ligger i Frankrike, men bara några mil ifrån tyska gränsen. Vi fick köra ut på slingriga smala landsvägar, genom några mindre samhällen som alla såg ut som spökstäder. Husen hade luckor för fönstren så alla hus såg helt svarta ut. Lite skeptiska blev vi allt... Till slut kom vi då fram till byn där hotellet fanns, precis lika där. Alldeles svart och ingen människa syntes till, bara nån annan bil. Det var ju ändå fredag kväll liksom??


   
Till slut hittade vi på det, och där var det i alla fall lite upplyst! Hotellet heter A L'Etoile - ligger som sagt i Frankrike men ser då väldigt mycket ut som ett tyskt hotell tycker jag   .

  


   
Efter utfodring av hundarna skulle vi försöka hitta nåt bra ställe att rasta dem på. Det visade sig inte vara så lätt, mest afalt kring hotellet.


   
Vi gav oss iväg efter en mörk gata i hopp om att hitta nån liten gräsplätt till de kräsna damerna vi hade med oss.


   
Hittade till slut på en hundägare (som förstås hade hundarna lösa, verkar vara så det är här i Frankrike...). Jag frågade var vi kunde rasta dem och hon visade vart hon var på väg, hon sa vi kunde gå dit. Var en mindre väg med lite gräs på båda sidor samt en åker. Dock inte en gnutta lyse där så det var tur vi hade lyse i mobilen, lite obehagligt att gå där man aldrig gått förut i becksvarta mörkret.


   
En mysig innegård fanns också till hotellet, nu var det ju inte direkt så inbjudande väder även om jag måste säga det ser betydligt mer lockande ut än "snöhelvetet" hemma.


   
Hotellet var verkligen speciellt, så många rum hit och dit, små prång och vrår. Men väldigt hemtrevligt och mysigt. När vi checkat in frågade de om vi ville ha mat, ja sa David - om ca 40 minuter. Vi tänkte det skulle vara försent, men icke - tror inte den restaurangen som de hade ihop med hotellet hade några exakta öppettider utan de verkade anpassa sig lite till sina hotellgäster.


   
För att komma till rummet fick man gå långt, hit och dit i smala korridorer, upp och ner för små trappor. Till slut hittade vi vårt rum. Litet var det, men rent och fräscht.


   
Jenny hade ont i magen och ville inte äta nån kvällsmat, men David och jag gick iväg till restaurangen som vi läst mycket gott om så skulle bli spännande (eller ja, David tyckte nog det mest kanske...).


Vi blev visad till ett bord av en servitris som såg mycket sträng ut, som hon tog det här på väldigt stort allvar. Inget skämtande här inte! Vi fick menyn och tja, vi är ju inte superbra på engelska - men när vi läser menyer i England brukar vi förstå. Här var det lite svårare, för de som skrivit den engelska delen av menyn hade nog typ använt Google translate och det vet vi ju alla hur det kan bli då...


David hittade en meny med tre rätter, så den skulle han beställa. Jag hade inte lätt att hitta nåt jag kunde tänka mig äta. Beställde iaf nån Cannelloni till slut. När jag sa vad jag skulle ha stannade pennan upp på blocket hon skrev på, hon höjde ögonbrynet som hon väntade på nåt mer. Eh.... jag kände mig som jag var helt okunnig på hur man skulle bete sig (det var jag förmodligen också, kan tänka mig en del kan känna så när det kommer till en utställning första gången och alla verkar veta hur man ska bete sig i alla situationer medan man själv står som ett frågetecken).


Till slut klämmer servitrisen ur sig med skeptisk min och ton i rösten att det är en förrätt?! Okej, sa jag lite skamset - men jag är inte så hungrig. Hon vänder då på klacken och går därifrån.

När så David får in sin förrätt, fisk och potatis typ, så får jag in en liten skål med nåt i. Tror förstås att det är det jag har beställt, cannellonin. Är nån form av soppa, smakar väldigt gott men är ju väldigt lite även för mig. Så när hon kommer tillbaka till vårt bord frågar David (han tyckte väl konversationen mellan servitrisen och mig gick "sådär") om jag kan beställa en dessert? Hon ser otroligt förnärmad ut då, men det där är inte din huvudrätt!! Det där fick du ändå bara. Ojojoj, där trampa man i klaveret....
 
Här var då huvudrätten, helt okej utan att vara fantastisk. Mina egna stuvade makaroner smakar bättre, men kände inte det direkt var läge att säga det utan svarade lydigt att det smakade så gott så   .


 
Mot Tyskland och Offenburg lördag morgon, första gången för oss alla tre att ställa ut i Tyskland när det inte varit en WW-utställning.


 
Rhen åkte vi över, vattnet såg så otroligt kallt ut   .


Utställningen var alltså en Internationell utställning arrangerad av tyska kennelklubben (VDH). Vi har som sagt så få såna utställningar i Sverige nuförtiden varför vi ska försöka åka lite mer utomlands. visst kan de få titeln Nordic Champion men den känns inte alls lika attraktiv som den internationella championtiteln. Ca 3000 hundar var anmälda totalt, så det var en rätt stor utställning. Nu vet inte jag vad de brukar ha normalt på tyska utställningar. Ringarna var i flera hallar, pyttesmå ringar men fina hallar annars. 

 
Det är rasklubbarna som på nåt sätt bjuder in domarna och har hand om sina rasers utställning, jag kan ha fel för det var inte så jättemycket jag förstod av vad som hände i ringarna denna dag. De sa aldrig vilka priser hundarna fick, så om de fick EXC eller VG eller nåt annat hade man ingen aning om. Rätt som det var ställde de upp en vinflaska till vinnarna, Jenny och jag kunde inte lista ut varför just de vinnarna fick och inte alla som ställde sig vid första platsen?

Domare för spanielraserna var cockeruppfödaren Christine Dierolf (kennel Tiwa's). Kul med en spaniel-specialist!

 
För bästa Biggles (CH Barecho Bring The Gold) vann sin klass och vi hade ingen aning då om ifall han skulle in igen eller inte. Nån vinflaska fick han dock inte kunde vi konstatera. Jenny stod beredd och jodå, han skulle in igen. Då vann han och vips stod det en vinflaska där - vi förstod han hade blivit bästa hanhund, men hade hann fått CACIB eller inte?? Ingen aning...


Jag visade Blingen (CH Barecho Bling Bling No Way), även hon vann sin klass och samma sak för henne. Hon skulle in igen och vann då hon också, blev alltså bästa tik. Vinflaska fram igen   . Inte ett ord om nåt CACIB där heller.


Så kallade de in till Bäst i rasen - Biggles och Blingen. 

 
Biggles var den som blev BIR och Blingen BIM! Nu frågade Jenny lite försynt om de fått CACIB, ringsekreteraren såg då ut ungefär som om Jenny frågat ifall vatten är blött? Såklart hade de fått CACIB sa hon och rullade med ögonen - vi pustade ut, för det var ju det som var största anledningen vi ville åka till den här utställningen.

 
Jenny hade med två welshar också åt vänner till henne, David fick visa sina handlings-skills i BIR och BIM. Såg bra ut tyckte jag - är nog dags att jag börjar tjata igen på honom att börja visa hund   .


Vi hade inte tänkt stanna till finalen, det hade vi bestämt i förväg. Men så när vi gick in till domaren och berättade det såg hon så besviken ut att vi inte ändå valde att göra det. Klockan var då så pass mycket ändå att det bara skulle bli nån timme senare. Vi frågade då i ringen om det skulle hända något med våra resultat om vi valde att åka hem, så inte vi skulle förlora de CACIB vi var så glada åt. Nejdå, det var ingen fara svarade de i ringen.


Så kvar till finalerna blev vi.... 

 
Jenny visade Biggles och David visade welshen, båda blev utplockade i grupp 8 av domaren Lisbet Mach. 


 
De placerade tre stycken och trea blev en amris, tvåa en perro och vann gjorde Biggles!! Ringpersonalen berättade då för Jenny att det lite senare skulle tävlas om dagens bästa hund - Tagensieger och att Biggles skulle vara med där. Skönt tänkte vi, så det inte skulle bli BIS imorgon utan idag   .


De sex gruppvinnarna från dagen gick sedan in som sista final, det var vinnarna från grupp 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10. Domare i den finalen var Horst Kliebenstein.


 
Precis när Biggles skulle springa efter att domaren gått igenom honom springer det in en lös dvärgpudel i ringen. Och den vill INTE fångas, de jagar den hit och dit innan de till slut får den att springa ut ur ringen.... Det där med koppel verkar inte vara så poppis i Tyskland heller. Vid vår ring under dagen gick det runt en lös cocker, ägaren brydde sig inte. Den var hur snäll som helst, men ändå liksom. Den hade ju kunnat gå fram till fel hund och blivit biten själv, så otroligt ansvarslöst av ägaren!


Tillbaka till Tagensieger, det skulle bara utses en vinnare såg vi för det stod bara en pokal på podiet. Det var med en jättefin Basenji och Irländsk Varghund, jag trodde absolut nån av dem skulle vinna - men först pratade speakern på en massa på tyska som ingen av oss fattade nåt av för att sen helt plötsligt ropa ut - English Springer Spaniel! Biggles hade vunnit, så fantastiskt roligt - han och Jenny var bara sååå fina i ringen, men man törs ju inte tro de ska vinna ändå!


 
Vackraste Biggles, som jag älskar den hunden     


Men då säger de att han ska vara kvar till söndagens BIS där de tydligen då ska ha med dessa två tagensieger som tävlar om BIS. Jenny säger då att vi tyvärr inte kan stanna kvar varpå rabalder uppstår. De säger då hans resultat ska strykas helt. Vi protesterar förstås och förklarar att vi inte kan hur gärna vi än vill - vi har en tik hemma som ska valpa, vi har ingen hundvakt längre, David och Jenny ska jobba på måndag. Vi har 20 timmar i bil hem och måste helt enkelt vara hemma senast söndag kväll. Lyckligtvis förstod dom det även om de som arrangörer såklart blev besvikna, vi var ju också besvikna att inte kunna tävla i BIS-et, men så är det ju ibland. Man har ju ett annat liv utanför hundvärlden också. Och visst, då skulle vi väl aldrig ha gått in i finalen kanske. Men kunde väl inte drömma om att det skulle sluta med dagens bästa hund för vår Biggles (även om han för mig alltid är den vackraste förstås).

 
Stort tack för alla gratulationer som vi fått för Biggles klassvinst på Crufts och hans vinst i Offenburg, betyder så mycket att flera är glada för vår skull   .


Av Helene - Fredag 8 mars 16:44

Då var årets upplaga av Crufts över, ja för vår del i alla fall - den pågår ju ända till söndag förstås, men vi får nöja oss med att titta på finalerna resten av dagarna, nog så trevligt tycker jag! Älskar att se finalerna från Crufts, så himla proffsigt allt är gjort. Med sån respekt för hundarna, uppfödarna och hela hundsporten - I love it! Ni som inte sett dessa finaler nån gång rekommenderar jag starkt att ni gör det, otroligt roligt och man lär sig en hel av de kommentatorer som pratar under tiden finalerna pågår.


Men tillbaka till där jag slutade förra bloggen.

 
Vi hade bokat bort på hotellets restaurang onsdag kväll, vi var sex stycken som åt tillsammans - är verkligen roligt när man hinner träffas och umgås lite, för på utställningsdagarna hinner man då inte mycket. Inte jag i alla fall känns det som. Så svårt att beställa, de flesta maträtter lät ytterst märkliga. Tog till slut denna rätt som det stod vunnit pris, var nån fisk (trout?) och så skulle det vara risotto till. Trodde aldrig jag skulle kunna äta det när rätten kom ut, vad det bruna som ligger under fisken ser ut som ska jag kanske inte nämna.... Men, det var gott - betydligt godare än jag hade föreställt mig! Tänk om jag missat en massa annat gott för att jag dömt ut mat efter att det sett konstigt ut? Men näe, så kan det väl inte vara - detta måste ha varit en engångsföreteelse... 


 
Upp tidigt på torsdagsmorgonen för att fixa till det sista med pälsarna på de sex hundar vi hade med oss. Sen promenerade vi till utställningen från hotellet, det är en alldeles speciell känsla när man går där. Folk och hundar väller fram från parkeringarna och hotellen som ligger nära, alla mot N.E.C där utställningen hålls. Så mycket förväntan i luften, härligt   . Ni ser våra nya snygga jackor eller hur? Det är Jennys förtjänst att vi har dom, vi har tänkt på det i många år men inte fått det gjort. Men nu känner vi oss så nöjda med dom så!


En sak som är så trevligt just i England är att nästan alla är så positiva till hundarna, alltså "vanliga" människor man möter, barnfamiljer - ja nästan alla ler och ser glad ut när de ser hundarna. Hemma är det tyvärr inte alls lika, oftast får man blickar där som om man vore pestsmittad för att man går med ett gäng hundar. Det märks verkligen att England är hundlandet nummer 1!


  
Fortfarande är Crufts bänkad, dvs varje hund har ett eget lite bås där det är tänkt den ska sitta. Tror inte jag såg en enda hund som satt så, alla har egna burar som man sätter i båsen. Vi hade ju en stor del av en bänkrad iom att vi hade sju hundar anmälda. David har fått bra snits på att flytta om väggarna där så de passar våra burar. Och för vän av ordning kan vi berätta att vi självklart återställer allt innan vi lämnar det.


Domare detta år var Kate Keely, Alhambra springers. Inte så många anmälda detta år, endast 148 stycken. Men det var ett tag sedan det var över 200 springers här - anmälningssiffrorna har gått ned på vår ras i England på de flesta utställningar. Det var en stor del utländska springers anmälda detta år, till skillnad från förra året då det knappt var några alls.


 
Först ut av våra var vår stolthet Biggles (CH Barecho Bring The Gold). Jag fick njuta av honom från ringside när Jenny visade honom superbra som alltid   . Det var endast fyra anmälda i hans klass, två av dem hade tävlat redan i juniorklassen. Väldigt roligt att han vann klassen och fick med sig en röd rosett hem från Crufts!


 
I Open dog, klassen för samtliga champions bland annat, hade vi med två stycken - här är det Yalla (CH Barecho You Rock My World). Han blev oplacerad i klassen men showade som vanligt i ringen, med glatt viftande svans.


   
Den andra hanhunden vi hade i den klassen var Paco (CH Barecho Play Now Pay Later). Han är inte utställd på väldigt länge, men skötte sig perfekt - eller ja, så perfekt han nu kan. Det där med att stå blickstilla är ju inte hans melodi direkt...


 
Paco placerades som fyra i klassen av 13 stycken anmälda. Ingen rosett  till honom, lite snålt kan jag tycka att inte alla placerade får en rosett på en sån här utställning.


 
Premiär i veteranklassen för Gizza (CH Barecho Glint Of Gold), hon blev placerad femma i en klass med 8 anmälda. Men vilken klass alltså, det här var den bästa klassen för dagen tyckte jag - så otroligt vackra veterantikar   .


 
Sen var det dags för Blingen (CH Barecho Bling Bling No Way) i Yearling klassen. Hon var på ett fantastiskt humör, bara gled fram i ringen - jag hade nöjet att få visa henne denna dag, och som jag njöt av det   .


 
Blingen placerades som trea i klassen, av 10 anmälda.


Sist ut av våra hundar var Sindy (CH Barecho Xtra Sweet), hon tävlade i Open bitch. Alltså som typ championklassen hemma hos oss. Ingen placering för henne av 15 anmälda, men lika vacker var hon som vanligt   .


Jenny och jag försökte hinna med att titta på Welsh-bedömningen också, roligt att få se så många - var nästan 200 welshar anmälda! Jag hade hoppats hinna se lite mer av de andra spaniel-raserna också, men det hanns inte med tyvärr. När man ställer ut själv hinner man inte se så mycket. Kanske vi åker hit nåt år bara för att titta, faaaaast jag vet nog när anmälan går ut att jag inte kommer kunna låta bli att anmäla ett gäng hundar   .


Jenny och jag gick runt och tittade lite på shoppingen också, köpte så himla bra bäddar åt hundarna förra året så vi var på jakt efter fler såna. Hittade tyvärr inga och sen när klockan blev 16.00 och man fick lämna utställningen med hundarna gick vi till hotellet med dom och David. Sen återvände jag och Jenny för att titta lite mer efter bäddar. Vi hittade några, men inte riktigt det vi hade tänkt oss. Blev iaf tre olika sorter, två av varje sort så får vi se vad vi tycker om dom sen - eller ja, vad hundarna tycker om dom förstås.


 
Vi hade nån tanke där ett tag att titta på finalerna också, meeeeen när man lägger sig såhär är det svårt att känna nån lust att gå iväg nånstans. Hundmys i sängen är det bästa som finns   .


Så vi gick ner till baren och åt lite enkel mat, tittade på finalerna i mobilen samtidigt och sen var det rastning av hundarna innan vi tvärsomnade. 


 
Upp tidigt i morse för vidare färd mot Tyskland, eller ja idag mot Frankrike egentligen. Vi ska bo nånstans vid Tyska gränsen (tror det heter Wingersheim) dit vi ska. Vi såg ju nämligen att det fanns en internationell utställning i Tyskland denna helg och då kunde vi ju passa på att ställa ut där när vi ändå åker förbi (nästan   ). Det är bara Biggles och Blingen som är anmälda dit  - de andra får följa med som publik bara. Nuförtiden arrangeras det ju knappt några internationella utställningar i Sverige så får försöka åka mer utomlands nu istället för att "jaga" CACIB!


 

Dom här fina blommorna hittade vi utanför Jacky och Daves hus där vi gjorde ett snabbt stopp på vägen mot färjan i Dover idag. Ser ju så otroligt härligt ut, speciellt när man vet att det kommit mängder med snö hemma... 


   
Anledningen till att vi stannade till där var för att vi hämtade Tulip (Barecho Happens All The Time at Peasblossom). Vi har nämligen fått äran att para henne för en kull, nu gäller det bara att HD-röntgen ser bra ut och vi hittar någon lämplig hane till henne. Jag personligen tycker hon är en av de allra bästa cockers vi fött upp så detta känns helt fantastiskt roligt, tusen tack Jacky och Dave för förtroendet  .


Av Helene - Onsdag 6 mars 18:23

Ja då var det dags igen, dags igen för en av årets höjdpunkter - nämligen Crufts   ! Vi har ju åkt hit och ställt ut våra hundar i många år, nu har det blivit som nånting vi börjar längta till redan när hösten och vintern kommer. Bra att ha något att längta till när det är som värst hemma i Sverige. 


Förra året åkte David, jag och Jenny - samt ett gäng hundar förstås. Idag var det samma "besättning" igen - lite andra hundar dock såklart. Biggles, Blingen och Sindy är det första gången för här på Crufts - de andra har varit här fler gånger så de börjar nog vänja sig med gröna mattan kanske   .


  
Vi åkte hemifrån igår morse (tisdag), då snöade det och hade kommit en hel del snö tyvärr. För någon dag sen var det nästan rent på vår framsida, men nu är det alltså vinter igen hemma - så trist.

Normalt sett brukar vi bara köra till Rödby i Danmark och då köra på den färjan som går efter vi kommit dit. Men jag tycker det varit hutlösa priser på denna färjetur som tar ca 45 minuter bara och där utbudet på färjan vad det gäller mat är bland det sämsta ever. Så vi kollade på deras hemsida och då visade det sig att det blev mycket billigare om vi bokade en speciell båttur i förväg och betalade biljetten då. Sagt och gjort, vi bokade till 19.15 igår kväll. Bara det att när vi bokat hade vi inte räknat med snöstorm (korkat att vi inte gjorde det, tycker det är oväder denna helg typ varje år...). Vi har ju inte heller dubbdäck på nu eftersom man inte får ha det i Tyskland och vi hört skräckhistorier om att ifall man blir stoppad med bilen där med dubbar så får man inte åka en meter till om man inte drar ut dubbarna.... Och det törs man ju inte riskera, inte heller får man åka med sommardäck hemma nu så förra året drog vi ut dubben i de vinterdäck vi hade och använde dem. De har vi nu sparat och kunde använda igen, fick köpa en till omgång fälgar också för vi har såklart köpt nya dubbdäck till bilen också. Så vår bil har nu tre uppsättningar däck; sommardäck, vinterdäck och cruftsdäck   .


Det blev alltså lite mindre med tid till färjan än jag tänkt mig, men vi gjorde ett väldigt snabbt stopp i Örebro och lämnade Ella och Ivan där till Maria - stort tack för det och massor med tack till er andra också som hjälpt oss med hundvakt denna vecka, Mila är hos Elin, Tyra hos Isabelle, Salty hos Monica och Joy hos Eva   .


Snabblunch blev det för oss, Mcdonalds och äta i bilen - det är effektivt och snabbt det! Hundarna fick förstås äta i lugn och ro och rastas ordentligt, och när vi sedan kommit en bit på väg såg vi att vi skulle hinna med färjan som tur var så blev lite lugnare på slutet.


 
Nattkörning genom Tyskland som vanligt, knappt jag sett något av Tyskland i dagsljus faktiskt... Men smidigt när det är mindre trafik, det gäller dock att hålla koll i backspegeln - för alltså herregud som de kör en del i Tyskland. Jag körde i ca 130 och det bara skakade lite i vår bil när det passerade nån fartdåre. Apropå min bil så är den lite rolig. Det finns nån funktion i den som ska påminna när man är trött. Allra helst när David kör är den upprörd och säger åt honom att stanna och fika för han är trött, men även när Jenny kör påpekar den det gång på gång. Men hittills har den aldrig sagt nåt till mig - förmodligen för att jag är den bästa föraren eller hur   .


 
Vi har tidigare år alltid åkt tunneln, men i somras testade vi att åka färja mellan Calais och Dover istället. Billigare och faktiskt lite skönt med en kortare paus när vi hann äta lite och vila en kort stund. Så tror nog vi kommer fortsätta med färjan nu istället för tunneln. Visserligen gungade det både på denna färja och på den mellan Rödby och Puttgarden i år och det var inte så trevligt, trodde ett tag att maten skulle komma upp. Åkte med en plastpåse i bilen en stund för säkerhets skull...

 
Engelsk frukost är bland det bästa som finns tycker jag, men eftersom det gungade som det gjorde fick jag tyvärr inte i mig allt denna gång.


 
Dovers vita klippor, alltid skönt när vi kommit över till England - då är det inte långt kvar! Dock sitter jag med andan i halsen hela tiden när David kör på fel sida vägen, usch himla otäckt. En fundering, undrar om de fotar i en fartkamera om det är mig de ser då - som sitter där förarna i England normalt sitter. Då måste de bli lite orolig när de ser nån som sitter och smaskar i sig massa godis alternativt vrider på sig hit och dit istället för att köra bilen...


 
Vi kom fram till hotellet ca 12.00 - fick inte rummet direkt utan fick vänta en stund i bilen innan rummet var färdigstädat. Det är alldeles för dyrt det här hotellet tycker jag, ca 6500:- för två nätter - men det är ändå värt det för det är så enkelt att bara kunna gå direkt från hotellet in till NEC på morgonen. Är ju rätt långt från parkeringen annars... och såklart regnar det ju här nu så säkert imorgon också.


Lite lunch passade vi på att äta innan vi fick vårt rum, lite Pasta Carbonara för mig (ovanligt eller hur?), Pizza för David och en pastarätt åt Jenny också.


 
Nu ska vi ge hundarna deras kvällsmat, göra en uppsnyggning av deras pälsar och sedan äta kvällsmat själva innan det blir ett tidigt gonatt för oss allihopa - för imorgon är det dags för CRUFTS 2019!!   


Av Helene - Måndag 11 feb 13:42

I går blev det en lugn dag hemma med lite fix av olika saker. Jag var ju bara borta två dagar när jag var iväg till utställningen i Fredericia. Men på två dagar hinner det hända jättemycket med valpar! Två dagar när man inte sett på dem alls är ju mycket mer än om man varit hemma och tittat på dem hela tiden.


Flera av valparna har öppnat ögonen helt nu, men några har fortfarande lite kvar innan de är helt öppnade. Springervalpar är rätt så sena med just det, cockervalparna tycker jag brukar börja öppna före två veckors ålder - men med springer är det nästan alltid så att de måste bli närmare tre veckor innan hela kullen har öppnade.


De är såklart alldeles för små för att ställa upp, men jag brukar börja tidigt att träna dem lite smått. De får lite att äta på trimbordet, ger dom den mat som de äter nu (förutom Fläders mjölk som de förstås fortfarande äter av). Bra att träna positivt och tidigt, underlättar mycket sen när man ska försöka ta kort på dem   . Men största anledningen till att jag börjar redan när de är två veckor att träna just detta är förstås för att jag är så himla nyfiken. Man ser ju en hel del av hur de är byggda och vilken resning de har osv. när man tränar dem på bordet.


Oftast står de så dåligt att det inte är värt att ta några kort - men den här kullen var väldigt duktiga att stå vilket brukar tyda på att de är välbalanserade och har bra fronter. 


 
Vi var barnvakt åt Elis igår också, så han var med och hjälpte till att fota. Eller hjälpte till vet jag inte - men valparna skulle pussas efter de hade fotats, om jag missade det protesterade han högljutt. Pekade på valpen strängt och sa - PUSS!! Och som den lydiga farmor jag är fick han förstås pussa dem     .


    
På korten här ovan är tikvalpen Korona, hon är brun & vit. Hennes ögon är helt öppna som man kan se på fotot också.



   
Det här också en tik, Keela heter hon och även hon är brun & vit. 



   
Tiken Kahlua, hon är brun & vit med tantecken. Tecknen på huvudet är fortfarande väldigt svaga. 



   

Fjärde och sista tiken, Kyo. Hon är också brun & vit med tantecken. 




   
Hanhunden Kanel



   
Karuso, även han en hanhund.



   
Kafka, en hanhund.



   
och så sista valpen, hanhunden Kimba   .


De blir allt stadigare på benen nu och har börjat så smått att låta mer och mer. De känner igen matsignalen som vi har nu när jag kommer med mat - de är verkligen glupska och klampar runt i maten på faten för fullt. Det är för det mesta jag som själv börjar ge dom fast föda, lär dom att äta den på ett bra sätt. David avskyr att göra det, för man kan väl säga att både valparna och en själv blir helt genomkladdiga av det. Sen ser inte han heller skillnad på valparna som jag gör, vilket såklart gör det svårare att veta vem man matat osv. Men jag började ge dom två dagar innan jag åkte till Danmark, sen skulle han ta över. Var en del suck och stön över det, men faktiskt sa han att det gått riktigt bra. Alla här är jätteduktiga att äta och har bra teknik redan nu!


Avmaskade en första gång har de också blivit, tog Welpan nu - det har ju varit så svårt att få tag på Banminth som jag annars brukar använda vid första avmaskningen.

 
Avslutar med ett kort på Elis igen, här var han sur för att småaporna väckt honom när han sov. De skäller ju lite mer än långöronen och han gillar inte alls att bli väckt av hundskall när han sover. Inte lätt att ha farmor och bonusfarfar som är hunduppfödare   

Av Helene - Söndag 10 feb 22:06

Igår var jag på Dansk Kennelklub's utställning i Fredericia. Vi har varit där några gånger tidigare och mycket beroende på att det inte är några utställningar i Sverige just denna helg (jaja, jag vet - man kan vara hemma också nån gång... menmen...). Sen tycker jag det är en jättebra hall att vara i också. Det är lagom temperatur i hallen och inte så halt på golven. Faktum är att de mattor som de lagt ut i en del av ringen är halare än själva golvet som är under.


Eftersom Danska kennelklubben är helt suveräna på att lägga ut sina domarlistor långt i förväg kan man planera dessa utställningar tidigt. Vi pratade redan i början av förra sommaren om att åka hit, kul när man ligga lite före och planera tycker jag (som ju är lite av kontrollfreak). Domaren från Belgien som skulle döma visste vi inte mycket om, men värt att chansa ändå kände vi. 


Så i fredags morse kring 9.00 hämtade jag upp Jenny och Jennifer hemma hos Jenny i Fjärdhundra för vidare färd mot Danmark. Vi stannade till i Örebro och hämtade upp Björkman (CH Barecho Flower Power) som vi fått äran att ta med oss. Han behöver bara ett CACIB till för sitt internationella championat så det hoppades vi såklart på...

Regnade gjorde det nästan hela vägen, men annars gick resan bra - fram till vi kom till Öresundsbron. Oj, vilka köer det var här sa jag! Ja, det är ju bara rött överallt sa Jenny då. Och visst var det så, röda kryss överallt vilket såklart innebar ingen fick åka över. Gick då in på Öresundsbrons hemsida och där stod det att bron var avstängd från 17.07 till 19.00, vi var väl där ca 17.15 Om vi inte stannat och tankat strax före hade vi hunnit över, eller betydligt värre - vi kanske hade varit med i olyckan som var orsaken till avstängningen. Trist såklart att vi inte kunde åka över som planerat, men det var förstås betydligt mer synd om de stackare som var med i olyckan.


Vi bestämde oss för att ge hundarna mat och rasta dom, samt göra detsamma med oss för att få nåt vettigt gjort under tiden vi väntade till den skulle öppnas igen.


Resan fortsatte sen genom Danmark, det blåste bara mer och mer och regnet ökade. Vid närmare eftertanke har det alltid varit nån form av oväder när vi varit på denna utställning.... Bara att packa in oss på hotellet, dyblöta både vi och hundar och saker strax före 22.00 Snabbt i säng sen för att hinna sova några timmar innan det var dags att gå upp igen.


Utställningen började inte förrän 10.00, skönt iofs med lite sovmorgon men det gör ju också att finalerna blir senare och det är tråkigt så jag föredrar nog ändå att man börjar bedömningarna redan 9.00


Resultaten och kritikerna från utställningen kan läsas på vår sida; http://barechoshow.wordpress.com 


Här kommer lite foton från utställningen, de flesta har vi fått av Claudia Bruhn, stort tack för dom - otroligt uppskattat från vår sida   


 
Biggles (Barecho Bring The Gold) var först ut av våra hundar. Han gick i juniorklass denna dag eftersom vi hoppades på ett tredje Junior-cert så han skulle få titeln Dansk Juniorchampion. Och visst fick han det, på tre starter i Danmark har han nu fått den titeln. Tyvärr registrerar inte svenska kennelklubben den titeln, vilket är obegripligt. Men han har ju titeln ändå, så vi var förstås glada åt det. 


 
Sen var det dags för Yalla (CH Barecho You Rock My World) i championklassen. Han blev placerad som tvåa i klassen.


 
I bästa hanhundsklassen slog våran Biggles till med att bli bästa hanhund! Han fick då sitt tredje danska CERT, lika där - tre starter i Danmark och tre Cert, inte dåligt alls. Tyvärr kunde ha inte få något CACIB eftersom han deltog i juniorklassen och man då inte kan få det. 


Här kommer några fler kort på Biggles:
     
Inte många som har sånt framsteg som han, i standarden står det "Forelegs swing straight forward from shoulder, throwing feet well forward in an easy free manner" - mm... så härligt när man ser just det hos en springer. 
   


Och några till på Yalla:
       


 
Så var det dags för Blingen (Barecho Bling Bling No Way). Även hon deltog i juniorklass denna dag, och anledningen var förstås densamma. Hon vann klassen och fick då sitt tredje Junior-CERT och titeln Dansk Juniorchampion även hon!

 
Pasta (CH Barecho Party In My Head) placerades som fyra i championklassen.


Fler foton på Pasta:
     


 
Curry (CH Barecho U Must Be The One) placerades som trea i championklassen.


Fler foton på Curry:
     

 



 
I bästa tikklassen blev Blingen placerad som trea, hon fick då även sitt danska CERT vilket såklart var jättebra att ha till när hon får den svenska titeln, då blir hon även Dansk utställningschampion!


   
Här är Biggles från den sida vi oftast visar honom, men den här domaren fick man inte visa från det håller. Vad jag tycker om detta tror jag att jag har nämnt tidigare.... Han slutade dagen som BIM.


 
Jenny med våra två nya Danska juniorchampions! Några rosetter fick vi inte, nej det fick man köpa och då avstod vi. Kostade 100 danska kronor styck...


 
Så var det dags för cocker, samma domare på den rasen. Björkman (CH Barecho Flower Power) placerade sig som tvåa i championklassen och han blev även tvåa bästa hanhund. Cert fick han då vilket gav honom titeln Dansk utställningschampion och Nordisk champion, jättegrattis till hans ägare Stina o Lotta Frankesjö! Tyvärr blev det ju då ett Res-CACIB, så ingen internationell championtitel. Får bli nån annan gång istället...


Fler kort på Björkman:
         


Jennifer blev BIR med sin Welsh-tik, stort grattis till det! Men då grupp 8 gick som final nummer 11 i finalprogrammet och vi hade en lång väg hem valde Jennifer att inte gå in i finalen. Vi packade istället ut i ösregnet och började färden hemåt kring 15.30 ungefär. Bra precis 12 timmar senare, 03.30, körde jag in på gården... alltid skönt att komma hem, men längtar redan till nästa långresa vilket såklart blir resan till Crufts   

Av Helene - Tisdag 5 feb 17:12

Det kan man verkligen fråga sig... många gånger hör man ju det uttrycket och där man på fullaste allvar verkar tycka det mesta var bättre förr. Självklart var det INTE bättre förr skulle jag säga, utveckling är bra och något positivt   . I de flesta sammanhang. Det finns förstås saker som utvecklat sig till det sämre, men det är det som är själva grejen med utveckling. Man vet inte vad som kommer bli bra och vad som kommer bli dåligt... Visst, nån form av konsekvensanalys måste man förstås göra innan man genomför förändringar, men det som sägs att man måste våga för att vinna tycker jag stämmer väldigt ofta.


Ofta när det läggs ut foton på hundar från ca 50-70 år tillbaka i tiden skrivs det så många kommentarer som typ - tänk om hundarna i den här rasen ändå såg ut såhär idag, åh så fantastisk, vilken kvalitet på den hunden osv. I själva verket är hunden långt ifrån vacker och stämmer inte in det minsta på standarden. Vanligt är spikraka vinklar, tunna lår, uppdragen buklinje, framskjuten skuldra osv. En hund som skulle vara väldigt glad om den fick Good idag i utställningsringen. Missförstå mig inte, det fanns förstås väldigt bra hundar då också och de korten är superviktiga att titta på då och då för att minnas. Det jag menar är mer att så fort det kommer ett foto på en gammal hund så är den så mycket bättre än de hundar vi har idag, i alla fall om man ska tolka de kommentarer som skrivs. Lite trist och smått deprimerande tycker jag. 


Utvecklingen har gått framåt i de flesta raser, därmed inte sagt att de ska FÖRÄNDRAS - det är en helt annan sak. Utveckla är för mig förbättra. För dens skull kan vi inte slå oss för bröstet och säga att nu har vi uppnått de allra bästa hundarna i vår ras, det går inte att bli bättre. Självklart kan och ska de bli ännu bättre, det är ju det som driver oss framåt. Men när raserna blir till något helt annat, något som inte alls finns i standarden då är det stor varningsflagg tycker jag. När det t.ex står kraftig benstomme och man tycker de med tunn benstomme är bättre för det är det man ser mest av i den rasen i det här landet då blir det ju lite tokigt. Då är det inte utveckling till det bättre utan en försämring. Står det knappt vinklad ska den förstås inte vara övervinklad osv, det har vi ju pratat om länge nu så det känns lite uttjatat. Överdrifter är inte bra, inte i några sammanhang - men underdrifter är inte bra det heller. Utveckla och förbättra - det är vad rashundaveln handlar om   .


För i ärlighetens namn, inte vill vi ha bilar idag som är som de som var på 40-talet? Det har ju hänt en hel del där och så mycket säkrare de blivit framförallt. Vem vill ha en bil utan AC idag t.ex.? Man blir snabbt bortskämd. Vem vill inte ha diskmaskiner, dammsugare och allt annat vi har som förenklar vår vardag - klart vi vill det, men om man inte vågat utveckla saker skulle vi fortfarande stå med en tvättbräda och tvätta kläderna i Storsjön.


Vi är ju så mycket mer upplysta idag också, först kom tidningarna sedan TV och nu internet. Det är ju lika med hundaveln. Förr kunde man inte annat än använda sin egen hanhund eller grannens, för man visste inte nåt om några andra hundar. Inte konstigt då att kvaliteten inte var så jättehög inom flera raser. Idag är alla hundar tillgängliga, oavsett var de bor - det handlar bara om ifall man vill anstränga sig eller inte, för visst vet vi om att de finns och ofta varit i kontakt med dess ägare i nåt sammanhang. Sen är det ju såklart så att det sprids mycket falskt också på alla medier som finns, det är inte bara gott förstås med att vi har tillgång till så mycket information. Men i det stora hela tror jag inte nån av oss vill gå tillbaka till den tiden när vi inte visste nåt om vad som hände runtomkring i världen. 


Så tänk ibland på så otroligt mycket vi har åstadkommit i världen, tack vare modiga människor som vågat tänka annorlunda. Var inte så rädd för förändringar, gör inte på samma sätt om och om igen bara för att ni gjort det i typ "200 år". Tänk om alla barn ALLTID hade lyssnat på sina föräldrar, då hade vi fortfarande levt på stenåldern, tänk om  ingen hade vågat göra något som ingen annan gjort förut, då hade vi, våra hundar och samhället aldrig utvecklats till där vi är idag   .

Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se