Barecho

Senaste inläggen

Av Helene - Onsdag 15 maj 17:09

I fredags var det dags för Curry och Biggles valpar att födas - två dagar före beräknad valpning   . Curry var så otroligt tjock så jag hade nog trott de skulle födas tidigare i veckan, men icke - valparna var inte beredda förrän på fredagen så det blev alltså då, den 10:e maj. Hon åt som vanligt kvällen före, var inte speciellt orolig och tempen låg på 37,5 så helt säker på att det var på G var jag inte. Tempen hade några dagar tidigare varit nere på 37,3 så det var inget säkert tecken. Däremot ser man det i blicken, nånting är annorlunda och det är ändå det säkraste tecknet på att det ska bli valpning. Jag sov med Curry hela natten och lite började hon småbädda och hässja efter midnatt. Vid 04.00-tiden ville hon gå ut och då var hon rejält orolig. Klockan 05.15 kom första krystvärken så då var det bara att stiga upp och göra morgon. Förra kullen valpade hon också dagtid, betydligt trevligare förstås än när det sker mitt i natten.


 
Första valpen föddes 06.40, en hanhund som vi kallar Miles. Han vägde 352 gram. Han är brun/vit med tantecken. 


 
Andra valpen föddes 25 minuter senare, klockan 07.05 Även det en hanhund, vikten var 290 gram och hans namn blev Macoy. 


 
Tredje valpen föddes 07.55, ytterligare en hanhund. Han heter Malec och vägde 326 gram.


 
Klokan 08.25 föddes första tiken, hon heter Macy och vägde 310 gram. Hon är också brun/vit med tantecken. 


 
Valp nummer fem var en tik, hon heter Madicken och vägde 298 gram. Hon föddes 09.45


 
Nästa valp föddes 10.09, en hanhund som vi kallar Melvin. Han vägde 274 gram och är den som var minst när de föddes, han är också brun/vit med tantecken. 


 
Valp nummer sju var en till hanhund, han föddes 12.00 och heter Mio. Han vägde 406 gram och var den som var störst vid valpningen. Jag trodde nästan det var slut då - ofta tycker jag den valp som föds sist är den som är störst.


 
Men den sista valpen föddes 12.25, en tik som heter Micki. Hon vägde 332 gram.


Det kan vara några fler som har tan-tecken, det är lite svårt att se när de har svaga tecken. 

 


Curry har gott om mjölk så de är väldigt tjocka och rejäla just nu. Nu vill man bara att de ska växa upp så man får se lite mer av hur de ser ut.... tålamod, tålamod....


ANNONS
Av Helene - Söndag 5 maj 16:55

Under 2018 var det någon form av säljtävling på Davids jobb Almab (ja ni ser vilken koll jag har på hans jobb, vet inte helt vad tävlingen gick ut på menmen...). Han vann den iaf och första pris var en resa för två till Nice - lät ju trevligt   . Tydligen tänkte han ta med mig också, så då blev det ju ännu bättre. Sen kom ju det svåra med att hitta datum när det skulle fungera att åka... En helg när varken vi ELLER Jenny ville åka på nån utställning, hmmm..... inte lätt. Men till slut enades vi om denna helg - vi har ju rätt gott om valpar hemma så är inte "bara" att åka iväg. Jacob ställer ju alltid upp och är hundvakt, men när det är så många dagar och så mycket valpar tycker jag det kan bli lite väl mycket för honom. Dessutom ger han och hans flickvän Ida sig iväg på tågluffning i nästan månad, just idag   .


Hotellet vi skulle bo på var bestämt redan, resan bokade David och han bokade SAS då som vi oftast gör. Inte så kul då förstås att det blev strejk några dagar före.... Apropå strejken, inte för att jag vet exakt vad en pilot tjänar eller om det var just det de var missnöjda över. Men lite svårt att tycka synd om dom har jag, om man tänker på den usla lön vi förskollärare har trots 3,5 år på högskola, eller de dåliga löner som är inom vården kändes det här lite fjantigt. Men som sagt, full koll på vad det gällde har jag inte - men man blir ju ändå lite trött när man drabbas (vilket såklart är meningen med en strejk.) Biljetterna bokades om så vi fick åka från Bromma Airport istället, mycket sämre tider blev det - både på resan hem och framförallt hem där vi landar betydligt senare.


Nog om det, nu till resan som är ett mycket roligare minne än själva strejken!


När vi landade på Nice flygplats var det lite annorlunda än på andra flygplatser, det var alldeles fullt av privata plan där. Man blir rätt så fascinerad över hur många det faktiskt finns som har råd med ett eget plan, eller ja är väl många företag kanske, men ändå!


Vi tog en uber från flygplatsen till hotellet. Eller nja, inte helt fram till hotellet för dit gick det inte att åka enligt chauffören. Så en bra bit (dessutom uppför berget...) fick vi gå med väskorna för att ta oss dit.

 
En mycket blygsam entre, jag fattade knappt att vi var framme ens. Hotellet ligger i en del av en gammal borg kan man säga, eller svårt att säga exakt. Det ligger uppe på ett berg och är som en liten by där byggnaderna är ihopbyggda med varandra på nått. På toppen av berget låg det en borg, vad just den hette fattade jag aldrig. Var nåt museum där (Grimaldi), så mycket förstod jag.


 
Lite broschyrer om området fick vi vid incheckning, sånt uppskattas!


     
Väldigt fint rum, såklart gammaldags stil på ett sånt här hotell. Jag som är liiiite mer lagd åt det praktiska hållet hade kanske önskat lite mer funktion än utseende, men mysigt var det - det måste jag ju erkänna. Och helt sjukt skön säng   .


             
Där i de mindre fönstrena, där det lyser - det är där spökena bor   !



             
Otroliga områden kring hotellet, när man tänker på hur gammalt det var - sen 1500-talet, hur levde de människor som gick här då? Lite häftigt ändå. Mindre häftigt att åka buss i dessa smala gränder, ett under att vi alla överlevde...


 
Nån form av madonna typ verkade de ha firat på första maj - trevligt med firande, men vi fattade aldrig helt vad de firade lixom.


 
Det fanns en hiss på hotellet, det här fotot är taget inifrån hissen. Den var minimal - om David och jag höll in våra magar kunde vi åka båda två   . Dessutom luktade det lik där inne, såå det blev inte så många hissfärder för min del inte. 


 
På lördagkvällen var det bröllopsfest på torget som låg i området. En av gästerna hade en pyreneerhund som var med på festen, eller ja han fick ligga utanför tältet. Här passade han på att hälsa på nån bichon som gick förbi. Många hundar har vi sett under de här dagarna, välskötta och mestadels renrasiga hundar. En hel del franska bulldoggar, de var rätt så stora - men såg otroligt sunda ut, inga problem att promenera i värmen för dem inte. Roligt att se   .


 
Utsikten från hotellrummet kunde vi inte klaga på....


 

...det blev inte sämre på kvällen heller.


 
Det är svenska ägare till hotellet så på frukosten fanns en liten svensk hörna - med gravad lax bland annat.


 
Vet inte om man blev så sugen att bli sjuk direkt när man såg deras ambulanser...


 

...fast polisbilarna var nästan värre, den här ser ut att ha rymt från Legoland typ.


 
Utrymningsplanen på hotellet, lite gullig faktiskt. 


     
Sista kvällen, vi åt "såklart" på samma restaurang varje kväll nästan. Jag varierade mig iaf mellan två olika maträtter   .


 
Det här torget var som en central plats där i området, alla verkade samlas där. Det spelades också boule här - trots bröllop och allt möjligt runtomkring så fortsatte de spela som om de var i en egen värld.


 
Här försökte sig David på att ta kort på mig, men näe - jag gillar mer att fota än fotas!


 
Under torsdagen åkte vi till Nice, en jättefin stad fast inte så annorlunda än många andra. Här är strandpromenaden, var väl helt okej men inget extra.
 
Här är mer inne i centrum, ett litet torg med fin utsikt mot bergen.


 
Stranden såg ungefär som i våra hundars rastgårdar, så nu vet de att de har lika fint som på stranden i Nice   .


 
Såna här gammeldags karuseller såg vi på flera ställen, synd Elis inte var med så man hade fått åka!


 
Fredag åkte vi till Cannes. Här försöker vi leta oss fram till tågstationen, inte så lätt...


 
Till slut hittade vi på den, David köpte biljetter av nån som typ bara pratade franska så lite skeptisk var jag vart vi skulle komma med tåget...


 
Som tur var hamnade vi i Cannes som vi hade tänkt oss. Där var det väldigt fint - vi kände direkt att vi var mer förtjusta i Cannes än i Nice.


 
Om det berodde på att David köpte en drink på nån strandrestaurang där eller inte är oklart.


 
Jag hoppade över drinken jag, satt på en stol bra länge och bara njöt av värmen och utsikten. Såhär skulle man kunna ha det oftare, helt klart!


 
Det var överhuvudtaget mer grönt i Cannes än i Nice, iaf i de områden vi var. 


 
Resans godaste mat åt vi på restaurangen som låg nedanför lyxhotellen på stranden i Cannes - vill inte tänka på vad det kostade, men gott var det och nåt måste man ju ändå unna sig en gång på en sån här resa!


 
Filmfestivalen i Cannes om bara en dryg vecka så massor av förberedelser såg vi, de vita tälten som syns här i bakgrunden var just till det.


 
I den här byggnaden håller de till sen på filmfestivalen, lite roligt att ha sett ändå.


 
Det närmaste vi kommer själva festivalen var nog typ det här - Freddie Kruger...


     
Det här området kunde man vara hur länge som helst i, bara titta på alla människor   !
 
Inget hundbajs såg vi nånstans, men så bra också med såna här behållare.


 
Ringaren i Notre Dame bor här numera sånivet


 
Datorn var förstås med, lite nytta måste man ju ändå göra... Sån här utsikt har jag dessvärre inte från kontoret hemma...


   

Vi fick hjälp med väskorna av personal på hotellet, bra service! Däremot inte så bra av uber som skulle hämta oss där, första föraren bara gav upp och struntade i oss - var förmodligen för krångligt att ta sig dit... Nåja, till flygplatsen kom vi till slut iaf - och nu skriver jag dessa rader i flyget som ska ta oss från Bryssel till Bromma.




 

ANNONS
Av Helene - Onsdag 10 april 21:56

Så kom dom äntligen, Sveas och Anders valpar   . De föddes förra tisdagen, den 2:a april så de är redan 8 dagar gamla - var försvinner tiden kan man undra?


 

Svea är verkligen en praktmamma - tio valpar i förra kullen och nio i denna, ja det var tio här också men den sista valpen var en död hanhund som också var betydligt mindre än de andra i storleken.

Valpningen gick lätt och Svea tar verkligen hand om sina små på bästa sätt   .


Först trodde jag att samtliga valpar var blue/roan, och är långt ifrån säker än - men det kan vara så att fyra stycken är svart/vita, tänker att om nån vecka till ska jag kunna säga mer säkert.


 
Klockan 16.15 föddes första valpen, det var en tik som fick namnet Jade. Hon vägde 200 gram och hon är en av de som jag misstänker kan vara svart/vit. 


 
Nästa valp föddes en halvtimme senare, 16.45 Också det en tik och henne kallar vi Jaika, hon vägde 190 gram. 


 
Tredje valpen var en hanhund, han föddes bara 10 minuter efter - 16.55 Vikten var 240 gram och han heter numera Jaco.


 
Efter de tre första valparna tog mamma Svea en liten paus, sov och tog det lugnt en stund innan det satte fart igen. Valp nummer fyra föddes 19.30, en hanhund som vägde 240 gram. Han heter Jagge och är också en av de jag tror kan vara svart/vit.


 
Femte valpen föddes 10 minuter senare, 19.40 Ännu en hanhund, han kallas Jakiro och vägde även han 240 gram. 


 
Sjätte valpen föddes ca 1 timme senare, 20.46 En tik till, hon heter Janiki och vägde 220 gram. 


 
Valp nummer sju föddes exakt en timme senare, 21.46 En tik som fick namnet Jawa. Hon vägde 220 gram. 


 
Åttonde valpen var också en tik, hon kallas för Jazz och är en av de som kanske är svart/vita. Hon föddes 22.05 och vägde 257 gram och var i och med det den som vägde mest när de föddes. 


 
Nionde, och sista levande valpen, föddes 23.18 En hanhund som vi kallar Japp. Han vägde 246 gram.


Svea har väldigt gott om mat så de är alla så tysta och lugna - samt har vuxit på sig bra, stora runda fina magar är det på dem, precis som det ska vara   .


 

Av Helene - Tisdag 26 mars 18:27

Verkligen skönt med utställning på hemmaplan denna helg efter två långresor. Nu visste jag ju inte om jag skulle hinna med nån utställning alls, men hoppades förstås på det (jaaa för en helg utan utställning alls känns ju konstig   ). 


Jag var nämligen själv på fullmäktige och samråd under helgen, i Upplands-Väsby närmare bestämt. Två jättetrevliga dagar med så många kunniga, duktiga springermänniskor   .


Hemma fick David och Jenny bada och fixa hundar själv till utställningen i Högbo, jag hade förstås packat väskorna och skrivit nogranna lappar om vad som skulle packas i för övrigt osv. För inte kan man väl tro de skulle klara det helt utan mig??


Jag kommer fram till utställningen i Högbo ridhus ca 12.30 på söndagen, och då är det bra precis dags för welshen Cava att gå in. Engelsk springer spaniel var färdigbedömda redan så de hann jag inte med att se. Jenny som är rejält förkyld ville att jag skulle visa Cava så hon fick vila efter att ha sprungit en hel del i springer-ringen.


Det gjorde jag så gärna, Cava är mest hos oss just nu och hon är verkligen en superhärlig tik. Spritter av glädje hela tiden - mycket bus också, men så måste det ju få vara när man är 9 månader gammal bara   . Fick kränga på mig Jennys ena kavaj för nåt sånt hade jag inte med mig förstås och att visa i finjackan såg kanske inte så bra ut i ridhuset...


Cava kan verkligen röra sig - otroligt rolig att visa tycker jag. Juniorklassen vann hon med CK och slutade sedan som trea bästa tik.


Sen blev det väntan på finalerna, ingen mat serverades i cafeterian denna gång och det var lite tråkigt. Tur för David och Jenny att jag stannade på Mc Donalds och handlade mat åt dem på vägen dit, för någon riktig matsäck har vi ju sällan med oss.


Superfina resultat hade vi från springer-ringen, Yalla var Bäst i rasen och hans mamma Gizza var bästa tik och bäst i motsatt kön. Yallas lillasyster Blingen var tvåa bästa tik med ännu ett CERT, fyra bästa tik var Sindy. Valpen Joy blev Bästa valp och vi hade även vinnande uppfödargrupp.


 
BIR CH Barecho You Rock My World "Yalla" och BIM CH Barecho Glint Of Gold "Gizza"


 
Vår fina tjej Joy (Barecho Jackpot Joy)  blev BIS-4 valp i finalen.


   
Cava (Sällebäcks Pont de Millegrand) blev BIS-1 Junior, väldigt roligt när det nu var nästan första gången jag visade welsh också!


   
Vår uppfödargrupp kändes otroligt fin, så roligt med ett ålderspann mellan 10 månader - 8 år. Fyra olika kombinationer, fr.v.; Yalla, Blingen, Peppar och Gizza. Den slutade som BIS-2 i finalen, slagen av en flatgrupp.


 
Yalla blev BIS-3 i finalen   


 
En skaplig rosettskörd blev det   .


Nu blir det en hemmahelg för oss, ska bli skönt även om vi redan nu längtar till nästa - april är det nåt varje helg i utställningsväg och efter det väntar den efterlängtade semestern i Nice för David och mig   .



Av Helene - Söndag 17 mars 20:01

Efter förra veckans långa resa måste jag nog erkänna att det kändes lite motigt ändå att sätta sig i bilen igen för en resa på 10-11 timmar till Kristiansand i Norge. Men det var himla lätt att anmäla dit, tänkte nog inte då helt på hur trötta vi skulle vara efter Crufts och Tyskland. Så bara att bita ihop och det var då verkligen värt resan - nu när vi är på väg hem med tre nya championat   .


Resan gick ändå lätt när vi väl kom iväg, jag körde ingenting - utan satt bredvid och jobbade lite med nya hemsidan istället. Svårt att hitta tid till det annars, är ju perfekt när man kan få lite nytta gjort när man sitter i bilen.


Vi hade bokat rum på Scandic hotell som låg alldeles bredvid utställningshallen i Kristiansand, så skönt när man kan packa in allt på rummet och gå direkt därifrån på morgonen. Hotellet var superfräscht och väldigt skön attityd mot hundarna, dit åker vi gärna igen   .


Efter att ha packat in skulle vi äta kvällsmat, det var endast buffé som serverades där tyvärr. Sånt är jag inte så jätteförtjust i, jag som äter så lite får betala väldigt dyrt för det lilla jag får i mig. Frågade därför de som jobbade där om det fanns nåt annat? Nej, det var bara buffé fick jag till svar - och sen frågan om det var okej med buffé? Kändes ju liksom att vi inte hade nåt val då - vi hade förstås kunnat strunta i att äta eller ätit nån annanstans, men då klockan var kring 20.00 då kändes inte det som nåt alternativ.


Buffén kändes fräsch, även om det alltid finns en oro att man ska bli dålig av att äta dylik mat... och tja, den oron har inte blivit mindre efter helgen kan man väl säga...


För kring 05.00 på morgonen vaknade jag av att det kändes minst sagt orolig i magen, fick kasta mig in i badrummet och där stannade jag ett bra tag. Inte skoj alls, och självklart kan jag inte säga det var bufféns fel men nog kan jag misstänka att det var äggsalladen jag åt av som var boven i dramat. Lite orolig blev vi såklart att jag inte skulle kunna vara med under dagen. David och Jenny gick in med all packning samt alla hundar på utställningen så fick jag gå iväg lite senare (undrar om man kan säga man är magsjuk varje gång det är dags att gå in på utställningar??).


Efter några imodium (hur klarar man sig utan det?) så kändes det iaf bättre som tur var. Utställningen hölls i en fin hall, som tyvärr de lagt väldigt hala plattor på. Ungefär samma typ av plattor som de har i Växjö på den utställningen. Som jag förstod var det konstgräs under så det var synd vi inte fick vara på det. 


Insläppet gick smidigt och det var ändå rätt så bra plats kring vår ring tycker jag, i alla fall för oss som kom dit tidigt. En lite märklig sak var att det ingenstans stod något om när utställningen öppnades, rätt så intressant kan jag tycka - men tydligen brukar det inte skrivas ut så ofta i Norge.


Domare för dagen var en irländsk setter-uppfödare från Irland, Diane Stewart-Ritchie. Ca 40 ESS var anmälda och 3 WSS. 


 
Bedömningen gick med snigelfart i ringen, mestadels pga de ringsekreterare vi hade i ringen som förmodligen var väldigt orutinerade. En domarelev fanns i ringen också och det var ganska så yviga diskussioner om hundarna där ett tag.


 
Första utställningen i officiell klass för Cava (Sällebäcks Pont de Millegrand). Endast 9 månader gammal och väldigt väl utvecklad för sin ålder. Hon vann sin klass och fick bra kritik, men dock inget CK.


Sen var det rätt så lång väntan innan det var dags för ESS. Roligt att jag kunde följa cockerbedömningen, det är ju inte alltid det hinns med.


Först ut av våra ESS var Biggles (CH Barecho Bring The Gold), han fick Excellent och vann sin klass men denna dag fick han inget CK. Tja, smaken är som baken kan man väl säga - från succé i Tyskland förra helgen till inget CK idag. 


En till hanhund hade vi med oss, Yalla (CH Barecho You Rock My World) - han behövde ett till CACIB för att bli internationell champion så det var spännande hur det skulle gå. När han så vann championklassen med CK vågade vi hoppas på det sista CACIB:et, men flera andra i bästa hanhundsklassen kunde få det så helt säker var vi förstås inte. Sååå när han blev bästa hanhund och championatet var i hamn, var så vi sååå glada och nöjda   .


Blingen (CH Barecho Bling Bling No Way) var lika vacker som vanligt, en andra placering i klassen med CK blev det för henne. 


I championklass tikar hade vi två anmälda, Curry (CH Barecho U Must Be The One) och Pasta (CH Barecho Party In My Head). Pasta behövde också endast ett till CACIB för att bli internationell champion, dessutom ville hon väldigt gärna får ett norskt cert också så hon kunde bli Nordisk champion! Först vann Pasta championklassen med CK, med Curry som god tvåa - även hon med CK. Så nu blev det spännande igen i bästa tikklassen...

 
Pasta i bästa tikklass.


Pasta hade charmat domaren rejält, hon blev bästa tik och fick då två nya championtitlar! Oj, så roligt!! Curry blev trea bästa tik med Res-CACIB, inte så dåligt det heller. 


 
Yalla fick se sig slagen av vår Pasta-makaron denna dag, han blev BIM och Pasta blev alltså BIR.


Finalerna kom igång snabbt, otroligt effektiva och skickliga var det på att få finalerna att flyta snabbt - bra gjort, sånt uppskattas förstås lite extra mycket när man har lång väg hem. Pasta blev utplockade i finalen, men fick ingen placering. 


När vi så kom ut för att packa in i bilen var det lite uppståndelse där, två polisbilar hade kommit dit med blåljus på och stod nu utanför entrén. Vad som exakt hade hänt vet jag inte, men som det lät hade det blivit nåt bråk i en ring (låter ju helt otroligt, men finns ju folk till allt). Om de tog nån med sig eller inte vet jag inte, men de förhörde flera vittnen där i alla fall.


 
Vi passade på att fota hundarna lite vi, mitt i allt kaos som var där   . Här är det fina Yalla som fotas, han har verkligen växt på sig till en maffig hane nu - tre år blir han om någon månad.


 
Vackra Pasta måste förstås fotas också, inte så ofta hon ställs ut nuförtiden. Det är väl mestadels för att hon tycker många andra saker är roligare än just utställningar....


 
Såklart måste vi passa på och fota Curry också, hon är så otroligt fin nu - nyparad och i päls för en gångs skull   .


 
Tufft liv som hundutställare, gäller att passa på att sova när det går.


 
Måste passa på och gratulera Humphrey (Barecho Having It All) och hans handler Emelie samt matte Lena till vinsten som Dalarnas vackraste valp igår, ni är så duktiga - vi är otroligt stolta över er och ser så fram emot att få se Humpe i ringarna i vår och sommar   .

Av Helene - Lördag 16 mars 10:34

Som jag skrev i förra blogginlägget kunde vi bland annat inte stanna i Tyskland för att delta i söndagens BIS-final mellan de båda dagarnas segrare pga att Tootsie skulle valpa. Tootsie hade inte tid att valpa förrän igår, men hon var verkligen rejält rund om magen denna gång så förstod nästan hon inte skulle gå tiden ut. Jacob (som var hundvakt) hörde av sig på lördagen och berättade att hon inte ville äta all mat och börjat bli lite orolig. Nu stod ju min mor redo att rycka in om något skulle hända innan vi kom hem, men jag vill alltid helst valpa dom själv om det går. Framförallt fodervärdshundar. Tootsie hade väldigt långt förarbete innan första valpen kom i förra kullen så med det i tankarna förstod jag att det skulle inte bli någon valpning förrän tidigast natten till måndagen.


Vi kom hem på söndag eftermiddag och då var hon lite orolig, men blev såklart jätteglad när vi kom hem. Någon mat var hon inte alls intresserad av utan ville bara vara nära mig   . Tootsie och jag sov tillsammans i valprummet och då var hon nöjd, lite smått bäddande bara annars sov hon mest. På morgonen blev det mer fart på henne, då skulle hon prompt vara i hundsängen i valprummet. Valplådan var inte alls lika lockande, inte var hon nöjd heller när jag gick därifrån korta stunder när jag tog hand om de andra hundarna. 


Mitt när jag lagade lunch till mig hörde jag hur hon krystade till när hon stod vid mina fötter. Tur det var snabbmakaroner, så de hann bli färdiga och jag hann äta innan det kom nån valp! Samtidigt som makaronerna kokade så kokade jag snören, peanger och sax. Tootsie flåsade på, letade nåt bra ställe att föda valparna på för valplådan var fortfarande inte så bra enligt henne. Dit gick hon mest för att riva sönder tidningarna jag lagt dit.


12.30 kom första krystvärken och ca en timme brukar det ta oftast tycker jag från första krystvärkarna till den första valpen är född.

 
Jag minns att hennes första valpning gick bra och lätt så reagerade på att hon fick krysta så kraftigt innan någon valp syntes till. Tänkte att det här måste vara en "bauta-valp" alternativt att den låg väldigt tokigt till. Förvåningen blev därför väldigt stor när det kom ut en valp som såg normalstor ut, ända till jag lyfte på den och upptäckte att under den - tätt, tätt intill låg det en till valp. Båda sprattlade och var hur pigga som helst, men de kom ut precis samtidigt! Så många kullar jag har fött upp så har jag aldrig varit med om nåt sånt! Stackars Tootsie måste de gjort rejält ont för, men lyckligtvis är hon väldigt bred i sitt kors och det gör nog sitt till för att valpningen ska gå lätt. 

 
Här är en av tikvalparna som föddes först, klockan 13.10 Hon har fått namnet Larissa, vikten var 368 gram - helt normal vikt för en springervalp tycker jag.


 
Den andra tikvalpen som föddes 13.10 var denna, Liljan kallas hon och hon är såååå lik sin pappa Paco som nyfödd   . Hon var lite mindre, vägde 302 gram.


 
Tik nummer tre föddes 13.45, hon heter Lollie och vägde 338 gram. 


 
Nästa valp var ännu en tik, föddes 14.10 och heter Lykke. Hon vägde lika som valpen före, dvs 338 gram. 


 
Så kom första hanhunden 14.20, han heter Lago och vägde 340 gram. 


 
Valp nummer 6 var en till hanhund, han föddes 14.55 Vikten var 402 gram och var i och med det den valp som var störst vid födseln, han fick namnet Laban. 


 
En timmes paus till nästa valp som föddes 15.55 En tik som vägde exakt lika som två andra tikvalpar, nämligen 338 gram. Hon fick namnet Loppan. 


 
En ännu längre paus blev det nu, hanvalpen Larry föddes 18.10 Han vägde 394 gram. 


 
Så kom den sista och nionde valpen. Han föddes 18.35 och fick namnet Lance. Han vägde 332 gram.


Väldigt skönt att allt var valpat och klart innan natten   .


 
Tootsie är en så duktig mamma, hon tar sin uppgift som mamma på största allvar och oftast ligger alla valparna uppradade vid henne. Rena och mätta   



Av Helene - Söndag 10 mars 11:02

Nu ska det bli skönt att komma hem - ca 5 timmar kvar innan vi kör in på gården hemma   . Det har varit en lång resa, men också helt fantastisk - vi är såå glada att vi valde åka via Tyskland och ställa ut på den internationella utställningen där igår. Faktiskt så vi nästan tycker det är märkligt att inte fler svenskar gjorde det på vägen hem - men det kanske är så att det bara är vi som är tillräckligt "galna" för att göra det   .


Vi startade alltså tidigt från Birmingham fredag morgon för att åka färjan tillbaka till Calais. Från Calais var det sen ca 60 mil dit vi skulle sova för natten. Vi hade bokat ett hotell lite ute på landet, tycker nånstans att det är lite roligt att se nåt annat än bara ett typ Scandic eller Best Western som ligger i nån stad, de är bekväma på många sätt men så värst spännande vet jag inte om de är.


Sen vet man ju aldrig riktigt vad det är man möter när man väljer hotell lite som vi ofta gör.... Men vi vill gärna det ska vara nån form av upplevelse på dylika resor också, även om förstås utställningen är orsaken till att vi åker.


Vår GPS sa att vi skulle vara framme ca 20.30 på kvällen i Wingersheim, som den lilla byn hette där vi bokat hotell. Wingersheim ligger i Frankrike, men bara några mil ifrån tyska gränsen. Vi fick köra ut på slingriga smala landsvägar, genom några mindre samhällen som alla såg ut som spökstäder. Husen hade luckor för fönstren så alla hus såg helt svarta ut. Lite skeptiska blev vi allt... Till slut kom vi då fram till byn där hotellet fanns, precis lika där. Alldeles svart och ingen människa syntes till, bara nån annan bil. Det var ju ändå fredag kväll liksom??


   
Till slut hittade vi på det, och där var det i alla fall lite upplyst! Hotellet heter A L'Etoile - ligger som sagt i Frankrike men ser då väldigt mycket ut som ett tyskt hotell tycker jag   .

  


   
Efter utfodring av hundarna skulle vi försöka hitta nåt bra ställe att rasta dem på. Det visade sig inte vara så lätt, mest afalt kring hotellet.


   
Vi gav oss iväg efter en mörk gata i hopp om att hitta nån liten gräsplätt till de kräsna damerna vi hade med oss.


   
Hittade till slut på en hundägare (som förstås hade hundarna lösa, verkar vara så det är här i Frankrike...). Jag frågade var vi kunde rasta dem och hon visade vart hon var på väg, hon sa vi kunde gå dit. Var en mindre väg med lite gräs på båda sidor samt en åker. Dock inte en gnutta lyse där så det var tur vi hade lyse i mobilen, lite obehagligt att gå där man aldrig gått förut i becksvarta mörkret.


   
En mysig innegård fanns också till hotellet, nu var det ju inte direkt så inbjudande väder även om jag måste säga det ser betydligt mer lockande ut än "snöhelvetet" hemma.


   
Hotellet var verkligen speciellt, så många rum hit och dit, små prång och vrår. Men väldigt hemtrevligt och mysigt. När vi checkat in frågade de om vi ville ha mat, ja sa David - om ca 40 minuter. Vi tänkte det skulle vara försent, men icke - tror inte den restaurangen som de hade ihop med hotellet hade några exakta öppettider utan de verkade anpassa sig lite till sina hotellgäster.


   
För att komma till rummet fick man gå långt, hit och dit i smala korridorer, upp och ner för små trappor. Till slut hittade vi vårt rum. Litet var det, men rent och fräscht.


   
Jenny hade ont i magen och ville inte äta nån kvällsmat, men David och jag gick iväg till restaurangen som vi läst mycket gott om så skulle bli spännande (eller ja, David tyckte nog det mest kanske...).


Vi blev visad till ett bord av en servitris som såg mycket sträng ut, som hon tog det här på väldigt stort allvar. Inget skämtande här inte! Vi fick menyn och tja, vi är ju inte superbra på engelska - men när vi läser menyer i England brukar vi förstå. Här var det lite svårare, för de som skrivit den engelska delen av menyn hade nog typ använt Google translate och det vet vi ju alla hur det kan bli då...


David hittade en meny med tre rätter, så den skulle han beställa. Jag hade inte lätt att hitta nåt jag kunde tänka mig äta. Beställde iaf nån Cannelloni till slut. När jag sa vad jag skulle ha stannade pennan upp på blocket hon skrev på, hon höjde ögonbrynet som hon väntade på nåt mer. Eh.... jag kände mig som jag var helt okunnig på hur man skulle bete sig (det var jag förmodligen också, kan tänka mig en del kan känna så när det kommer till en utställning första gången och alla verkar veta hur man ska bete sig i alla situationer medan man själv står som ett frågetecken).


Till slut klämmer servitrisen ur sig med skeptisk min och ton i rösten att det är en förrätt?! Okej, sa jag lite skamset - men jag är inte så hungrig. Hon vänder då på klacken och går därifrån.

När så David får in sin förrätt, fisk och potatis typ, så får jag in en liten skål med nåt i. Tror förstås att det är det jag har beställt, cannellonin. Är nån form av soppa, smakar väldigt gott men är ju väldigt lite även för mig. Så när hon kommer tillbaka till vårt bord frågar David (han tyckte väl konversationen mellan servitrisen och mig gick "sådär") om jag kan beställa en dessert? Hon ser otroligt förnärmad ut då, men det där är inte din huvudrätt!! Det där fick du ändå bara. Ojojoj, där trampa man i klaveret....
 
Här var då huvudrätten, helt okej utan att vara fantastisk. Mina egna stuvade makaroner smakar bättre, men kände inte det direkt var läge att säga det utan svarade lydigt att det smakade så gott så   .


 
Mot Tyskland och Offenburg lördag morgon, första gången för oss alla tre att ställa ut i Tyskland när det inte varit en WW-utställning.


 
Rhen åkte vi över, vattnet såg så otroligt kallt ut   .


Utställningen var alltså en Internationell utställning arrangerad av tyska kennelklubben (VDH). Vi har som sagt så få såna utställningar i Sverige nuförtiden varför vi ska försöka åka lite mer utomlands. visst kan de få titeln Nordic Champion men den känns inte alls lika attraktiv som den internationella championtiteln. Ca 3000 hundar var anmälda totalt, så det var en rätt stor utställning. Nu vet inte jag vad de brukar ha normalt på tyska utställningar. Ringarna var i flera hallar, pyttesmå ringar men fina hallar annars. 

 
Det är rasklubbarna som på nåt sätt bjuder in domarna och har hand om sina rasers utställning, jag kan ha fel för det var inte så jättemycket jag förstod av vad som hände i ringarna denna dag. De sa aldrig vilka priser hundarna fick, så om de fick EXC eller VG eller nåt annat hade man ingen aning om. Rätt som det var ställde de upp en vinflaska till vinnarna, Jenny och jag kunde inte lista ut varför just de vinnarna fick och inte alla som ställde sig vid första platsen?

Domare för spanielraserna var cockeruppfödaren Christine Dierolf (kennel Tiwa's). Kul med en spaniel-specialist!

 
För bästa Biggles (CH Barecho Bring The Gold) vann sin klass och vi hade ingen aning då om ifall han skulle in igen eller inte. Nån vinflaska fick han dock inte kunde vi konstatera. Jenny stod beredd och jodå, han skulle in igen. Då vann han och vips stod det en vinflaska där - vi förstod han hade blivit bästa hanhund, men hade hann fått CACIB eller inte?? Ingen aning...


Jag visade Blingen (CH Barecho Bling Bling No Way), även hon vann sin klass och samma sak för henne. Hon skulle in igen och vann då hon också, blev alltså bästa tik. Vinflaska fram igen   . Inte ett ord om nåt CACIB där heller.


Så kallade de in till Bäst i rasen - Biggles och Blingen. 

 
Biggles var den som blev BIR och Blingen BIM! Nu frågade Jenny lite försynt om de fått CACIB, ringsekreteraren såg då ut ungefär som om Jenny frågat ifall vatten är blött? Såklart hade de fått CACIB sa hon och rullade med ögonen - vi pustade ut, för det var ju det som var största anledningen vi ville åka till den här utställningen.

 
Jenny hade med två welshar också åt vänner till henne, David fick visa sina handlings-skills i BIR och BIM. Såg bra ut tyckte jag - är nog dags att jag börjar tjata igen på honom att börja visa hund   .


Vi hade inte tänkt stanna till finalen, det hade vi bestämt i förväg. Men så när vi gick in till domaren och berättade det såg hon så besviken ut att vi inte ändå valde att göra det. Klockan var då så pass mycket ändå att det bara skulle bli nån timme senare. Vi frågade då i ringen om det skulle hända något med våra resultat om vi valde att åka hem, så inte vi skulle förlora de CACIB vi var så glada åt. Nejdå, det var ingen fara svarade de i ringen.


Så kvar till finalerna blev vi.... 

 
Jenny visade Biggles och David visade welshen, båda blev utplockade i grupp 8 av domaren Lisbet Mach. 


 
De placerade tre stycken och trea blev en amris, tvåa en perro och vann gjorde Biggles!! Ringpersonalen berättade då för Jenny att det lite senare skulle tävlas om dagens bästa hund - Tagensieger och att Biggles skulle vara med där. Skönt tänkte vi, så det inte skulle bli BIS imorgon utan idag   .


De sex gruppvinnarna från dagen gick sedan in som sista final, det var vinnarna från grupp 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10. Domare i den finalen var Horst Kliebenstein.


 
Precis när Biggles skulle springa efter att domaren gått igenom honom springer det in en lös dvärgpudel i ringen. Och den vill INTE fångas, de jagar den hit och dit innan de till slut får den att springa ut ur ringen.... Det där med koppel verkar inte vara så poppis i Tyskland heller. Vid vår ring under dagen gick det runt en lös cocker, ägaren brydde sig inte. Den var hur snäll som helst, men ändå liksom. Den hade ju kunnat gå fram till fel hund och blivit biten själv, så otroligt ansvarslöst av ägaren!


Tillbaka till Tagensieger, det skulle bara utses en vinnare såg vi för det stod bara en pokal på podiet. Det var med en jättefin Basenji och Irländsk Varghund, jag trodde absolut nån av dem skulle vinna - men först pratade speakern på en massa på tyska som ingen av oss fattade nåt av för att sen helt plötsligt ropa ut - English Springer Spaniel! Biggles hade vunnit, så fantastiskt roligt - han och Jenny var bara sååå fina i ringen, men man törs ju inte tro de ska vinna ändå!


 
Vackraste Biggles, som jag älskar den hunden     


Men då säger de att han ska vara kvar till söndagens BIS där de tydligen då ska ha med dessa två tagensieger som tävlar om BIS. Jenny säger då att vi tyvärr inte kan stanna kvar varpå rabalder uppstår. De säger då hans resultat ska strykas helt. Vi protesterar förstås och förklarar att vi inte kan hur gärna vi än vill - vi har en tik hemma som ska valpa, vi har ingen hundvakt längre, David och Jenny ska jobba på måndag. Vi har 20 timmar i bil hem och måste helt enkelt vara hemma senast söndag kväll. Lyckligtvis förstod dom det även om de som arrangörer såklart blev besvikna, vi var ju också besvikna att inte kunna tävla i BIS-et, men så är det ju ibland. Man har ju ett annat liv utanför hundvärlden också. Och visst, då skulle vi väl aldrig ha gått in i finalen kanske. Men kunde väl inte drömma om att det skulle sluta med dagens bästa hund för vår Biggles (även om han för mig alltid är den vackraste förstås).

 
Stort tack för alla gratulationer som vi fått för Biggles klassvinst på Crufts och hans vinst i Offenburg, betyder så mycket att flera är glada för vår skull   .


Av Helene - Fredag 8 mars 16:44

Då var årets upplaga av Crufts över, ja för vår del i alla fall - den pågår ju ända till söndag förstås, men vi får nöja oss med att titta på finalerna resten av dagarna, nog så trevligt tycker jag! Älskar att se finalerna från Crufts, så himla proffsigt allt är gjort. Med sån respekt för hundarna, uppfödarna och hela hundsporten - I love it! Ni som inte sett dessa finaler nån gång rekommenderar jag starkt att ni gör det, otroligt roligt och man lär sig en hel av de kommentatorer som pratar under tiden finalerna pågår.


Men tillbaka till där jag slutade förra bloggen.

 
Vi hade bokat bort på hotellets restaurang onsdag kväll, vi var sex stycken som åt tillsammans - är verkligen roligt när man hinner träffas och umgås lite, för på utställningsdagarna hinner man då inte mycket. Inte jag i alla fall känns det som. Så svårt att beställa, de flesta maträtter lät ytterst märkliga. Tog till slut denna rätt som det stod vunnit pris, var nån fisk (trout?) och så skulle det vara risotto till. Trodde aldrig jag skulle kunna äta det när rätten kom ut, vad det bruna som ligger under fisken ser ut som ska jag kanske inte nämna.... Men, det var gott - betydligt godare än jag hade föreställt mig! Tänk om jag missat en massa annat gott för att jag dömt ut mat efter att det sett konstigt ut? Men näe, så kan det väl inte vara - detta måste ha varit en engångsföreteelse... 


 
Upp tidigt på torsdagsmorgonen för att fixa till det sista med pälsarna på de sex hundar vi hade med oss. Sen promenerade vi till utställningen från hotellet, det är en alldeles speciell känsla när man går där. Folk och hundar väller fram från parkeringarna och hotellen som ligger nära, alla mot N.E.C där utställningen hålls. Så mycket förväntan i luften, härligt   . Ni ser våra nya snygga jackor eller hur? Det är Jennys förtjänst att vi har dom, vi har tänkt på det i många år men inte fått det gjort. Men nu känner vi oss så nöjda med dom så!


En sak som är så trevligt just i England är att nästan alla är så positiva till hundarna, alltså "vanliga" människor man möter, barnfamiljer - ja nästan alla ler och ser glad ut när de ser hundarna. Hemma är det tyvärr inte alls lika, oftast får man blickar där som om man vore pestsmittad för att man går med ett gäng hundar. Det märks verkligen att England är hundlandet nummer 1!


  
Fortfarande är Crufts bänkad, dvs varje hund har ett eget lite bås där det är tänkt den ska sitta. Tror inte jag såg en enda hund som satt så, alla har egna burar som man sätter i båsen. Vi hade ju en stor del av en bänkrad iom att vi hade sju hundar anmälda. David har fått bra snits på att flytta om väggarna där så de passar våra burar. Och för vän av ordning kan vi berätta att vi självklart återställer allt innan vi lämnar det.


Domare detta år var Kate Keely, Alhambra springers. Inte så många anmälda detta år, endast 148 stycken. Men det var ett tag sedan det var över 200 springers här - anmälningssiffrorna har gått ned på vår ras i England på de flesta utställningar. Det var en stor del utländska springers anmälda detta år, till skillnad från förra året då det knappt var några alls.


 
Först ut av våra var vår stolthet Biggles (CH Barecho Bring The Gold). Jag fick njuta av honom från ringside när Jenny visade honom superbra som alltid   . Det var endast fyra anmälda i hans klass, två av dem hade tävlat redan i juniorklassen. Väldigt roligt att han vann klassen och fick med sig en röd rosett hem från Crufts!


 
I Open dog, klassen för samtliga champions bland annat, hade vi med två stycken - här är det Yalla (CH Barecho You Rock My World). Han blev oplacerad i klassen men showade som vanligt i ringen, med glatt viftande svans.


   
Den andra hanhunden vi hade i den klassen var Paco (CH Barecho Play Now Pay Later). Han är inte utställd på väldigt länge, men skötte sig perfekt - eller ja, så perfekt han nu kan. Det där med att stå blickstilla är ju inte hans melodi direkt...


 
Paco placerades som fyra i klassen av 13 stycken anmälda. Ingen rosett  till honom, lite snålt kan jag tycka att inte alla placerade får en rosett på en sån här utställning.


 
Premiär i veteranklassen för Gizza (CH Barecho Glint Of Gold), hon blev placerad femma i en klass med 8 anmälda. Men vilken klass alltså, det här var den bästa klassen för dagen tyckte jag - så otroligt vackra veterantikar   .


 
Sen var det dags för Blingen (CH Barecho Bling Bling No Way) i Yearling klassen. Hon var på ett fantastiskt humör, bara gled fram i ringen - jag hade nöjet att få visa henne denna dag, och som jag njöt av det   .


 
Blingen placerades som trea i klassen, av 10 anmälda.


Sist ut av våra hundar var Sindy (CH Barecho Xtra Sweet), hon tävlade i Open bitch. Alltså som typ championklassen hemma hos oss. Ingen placering för henne av 15 anmälda, men lika vacker var hon som vanligt   .


Jenny och jag försökte hinna med att titta på Welsh-bedömningen också, roligt att få se så många - var nästan 200 welshar anmälda! Jag hade hoppats hinna se lite mer av de andra spaniel-raserna också, men det hanns inte med tyvärr. När man ställer ut själv hinner man inte se så mycket. Kanske vi åker hit nåt år bara för att titta, faaaaast jag vet nog när anmälan går ut att jag inte kommer kunna låta bli att anmäla ett gäng hundar   .


Jenny och jag gick runt och tittade lite på shoppingen också, köpte så himla bra bäddar åt hundarna förra året så vi var på jakt efter fler såna. Hittade tyvärr inga och sen när klockan blev 16.00 och man fick lämna utställningen med hundarna gick vi till hotellet med dom och David. Sen återvände jag och Jenny för att titta lite mer efter bäddar. Vi hittade några, men inte riktigt det vi hade tänkt oss. Blev iaf tre olika sorter, två av varje sort så får vi se vad vi tycker om dom sen - eller ja, vad hundarna tycker om dom förstås.


 
Vi hade nån tanke där ett tag att titta på finalerna också, meeeeen när man lägger sig såhär är det svårt att känna nån lust att gå iväg nånstans. Hundmys i sängen är det bästa som finns   .


Så vi gick ner till baren och åt lite enkel mat, tittade på finalerna i mobilen samtidigt och sen var det rastning av hundarna innan vi tvärsomnade. 


 
Upp tidigt i morse för vidare färd mot Tyskland, eller ja idag mot Frankrike egentligen. Vi ska bo nånstans vid Tyska gränsen (tror det heter Wingersheim) dit vi ska. Vi såg ju nämligen att det fanns en internationell utställning i Tyskland denna helg och då kunde vi ju passa på att ställa ut där när vi ändå åker förbi (nästan   ). Det är bara Biggles och Blingen som är anmälda dit  - de andra får följa med som publik bara. Nuförtiden arrangeras det ju knappt några internationella utställningar i Sverige så får försöka åka mer utomlands nu istället för att "jaga" CACIB!


 

Dom här fina blommorna hittade vi utanför Jacky och Daves hus där vi gjorde ett snabbt stopp på vägen mot färjan i Dover idag. Ser ju så otroligt härligt ut, speciellt när man vet att det kommit mängder med snö hemma... 


   
Anledningen till att vi stannade till där var för att vi hämtade Tulip (Barecho Happens All The Time at Peasblossom). Vi har nämligen fått äran att para henne för en kull, nu gäller det bara att HD-röntgen ser bra ut och vi hittar någon lämplig hane till henne. Jag personligen tycker hon är en av de allra bästa cockers vi fött upp så detta känns helt fantastiskt roligt, tusen tack Jacky och Dave för förtroendet  .


Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se