Barecho

Senaste inläggen

Av Helene - 19 december 2016 07:56

Som ni kanske minns födde Affenpinschern Agda sina valpar en hel vecka för tidigt, eller födde gjorde hon ju inte - det blev kejsarsnitt då en valp dött i magen. En annan valp dog efter bara någon timme, men sedan hade hon fina Clary som såg livskraftig ut. 


Först fick vi, eller mest mamma då jag var borta då, kämpa för att Agda skulle ta till sig den. Man förstår ju att det är konstigt att vakna upp efter ett snitt när det är första kullen och så ligger det en valp där helt plötsligt. Men det tog bara någon dag så var Agda så gullig med den lilla. Den åt hur bra som helst de första veckorna och sedan helt plötsligt ville den inte äta mer. Agda hade då lite mjölkstockning och om valpen blivit dålig av mjölken eller om hon fick det för att valpen sluta äta är ju svårt att säga.


Sedan har vi kämpat med den lilla, när jag varit borta av olika anledningar har mamma vakat över henne och handmatat henne. Vi har verkligen slitits mellan hopp och förtvivlan dessa veckor - ena dagen har hon sett mycket bättre ut och sedan sämre igen. Självklart har vi varit hos veterinären med henne flera gånger, men något egentligt fel gick inte att hitta på henne. Hon fick penicillin - men blev aldrig riktigt bättre. Och man frågar sig ju om och om igen, vad ska man göra? Ska man fortsätta mata till eller låta naturen ha sin gång?

Jag är alldeles för "blödig" för att föda upp hundar känns det som ibland, jag kan inte bara låta bli utan vill verkligen göra ALLT för att ge den chansen att bli bra. Och jag och mamma gjorde verkligen allt i vår makt för att rädda henne, men hon blev hastigt sämre för några nätter sedan - hon ville inte svälja det jag matade i henne och då förstod jag ju... Jag och Agda sov hos henne natten hon somnade in, det gick helt lugnt till  - hon bara somnade för att aldrig vakna igen. Men så ofantligt sorgligt ändå, jag var orolig för hur Agda skulle reagera - men hon bara luktade på henne när hon var död och sedan hoppade hon ur lådan och gick därifrån. Hon gick in i valprummet och kollade några gånger, men hon har inte verkat ledsen eller deprimerad på något sätt. Hon har nog förstått hela tiden på nåt sätt vad som skulle hända...  .


Man kan ju undra vad som hände, om det var något medfött fel på henne? Det kom mat igenom nosen ibland på henne, men jag kunde inte se någon gomspalt. Kan ju förstås ha varit en väldigt liten sådan som inte går att se så lätt? Eller så var det något "skit" med hela kullen - har tänkt på herpes också förstås, men Agda har ju knappt träffat någon annan hund så hur skulle hon ha kunnat få den smittan? 


Var nog bara otur, frågan är om man ska herpes-vaccinera Agda innan man parar om henne - alternativt ge henne någon form av antibiotika? Vi får se vad det lider, just nu känns det bara så tomt här hemma utan lilla Clary...   


 

ANNONS
Av Helene - 16 december 2016 11:47

...sedan min hjärntumör blev bortopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Att ett helt år redan har passerat känns märkligt då jag minns allt som om det vore igår - samtidigt som mitt liv mer och mer är tillbaka där det var innan allt detta hände. Fast helt som vanligt blir det förstås aldrig, när man går igenom jobbiga saker blir man aldrig riktigt den man var innan, på gott och ont. 


Nu har jag inte alls varit med om det värsta man kan drabbas av, många andra har gått igenom betydligt värre saker - men det är ju inte heller någon tävling om vem som haft det jobbigast, utan ens egen upplevelse av det man går igenom är just ens egen och den kan ingen ta ifrån en. Jag tror de allra flesta människor har gått igenom saker som varit påfrestande, ingen jag känner som kommit upp lite i ålder har levt ett liv i ständig "gräddfil" - nej, vi har alla vår ryggsäck att bära. Av den anledningen borde vi vara snällare mot varandra, vara lite mer förstående och faktiskt unna våra medmänniskor lite medgång och glädje de gånger de får det   .


När jag tittar på de foton som togs kring tiden vid min operation är jag så glad nu att det gått ett helt år och att jag har detta bakom mig. Det sades att just det psykiska brukar komma efter operationen, när man inser vad man gått igenom och vad som kunde ha hänt. Men, tack och lov har jag inte haft mer än väldigt korta perioder där det känts jobbigt - hundarna har varit en stor räddning där tror jag. De kräver sitt oavsett om man mår dåligt eller inte, och de ger så mycket tillbaka att det för mig iaf har varit omöjligt att må speciellt dåligt. 


Jag har dock lärt mig en hel del under detta år, både om mig själv och om andra. Har insett att vissa som kallat sig mina vänner mest funnits där när de haft behov av mig, inte när jag behövt dem eller velat ha hjälp på olika sätt. Andra som jag kanske inte tänkt på som mina nära vänner, har istället visat sig vara fantastiska på att ställa upp och alltid haft tid och ork att lyssna på mig när jag behövt prata av mig. Och det är väl som det sägs, i nöden prövas vännen...   


Vad och vilka som är viktiga i ens liv och vad/vilka som inte är det är också något som kommer som en "bonus" när man drabbats av något dylikt, man inser att livet faktiskt är rätt så kort och att vad som helst kan hända. Det gör att man inte vill slösa bort sin tid på vad som helst, och det här är hos mig en ständig process nu - jag försöker att omvärdera det mesta hela tiden och frågar mig om det är viktigt eller inte - och om detta verkligen är något jag vill göra? 


Här kommer några foton från förra året:

 

   
Ber om ursäkt för de otäcka bilderna, men jag är rätt så fascinerad fortfarande över att de sågat sig in i skallbenet och sedan häftat ihop det. Och att inget blev skadat under tiden de "grävde" inne i hjärnan. Ja, hypofysen blev ju skadad - men inget "väsentligt".  
 
Ett kort på David måste komma med också, vet inte hur jag skulle ha orkat med denna jobbiga tid efter operationen utan hans ständiga positivitet, kärlek och glädje     .


Så nu kör vi ett år till och hoppas på att jag ev får sluta äta några fler av mina mediciner - men annars är det helt okej som det är nu också. Jag orkar göra det jag vill och det känns otroligt bra med tanke på hur kraftlös jag var i våras   . Men såhär i efterhand var det väl inte så himla smart med den rivstart jag hade efter min sjukskrivning på drygt 2 månader - eller så var det just det jag behövde kanske för att komma igång? Ingen idé att gräma sig över det nu iaf - bara att se framåt och vara glad för varje dag man får     .


Avslutar med denna som jag använt även i andra sammanhang, tycker den är så otroligt bra när man gått igenom en jobbig tid. Under tiden det var som jobbigast hjälpte det mig mycket att tänka att detta snart bara är ett minne, snart är jag i "ljuset" igen istället för nere i "mörkret"...
 

ANNONS
Av Helene - 17 oktober 2016 20:13

.. on how we can help new, interested and eager breeders and dog owners in our breed? The idea was awakened by a post I saw on FB associated with my blog about how the exhibitions have become.

I think the idea is good - a lot of old knowledge held by those who have had the breed for a long time is lost if there is no younger person that takes over their breeding. I that happens it's natural to share their knowledge with that person. But all the others? All people who have  so much knowledge and experience that has never taken advantage of? It is sometimes said that the young, new breeders are not interested in the old knowledge. Well, I think it has been said so about the young people at all times. The young ones don't understand anything    So I do not know if I agree with that. Certainly there are some who do not have the right interest in dog breeding, but it usually prove quite so fast. I think most people who begin to breed actually want to learn about breeding and the breed, or I hope so at least. We have all gone through different stages as a breeder, I myself was much more sure of things in the beginning as a breeder - but I have become wiser with the years.


I was lucky to buy my first dog from a breeder who was willing to teach me about the breed. When it comes to breeding in general I have learned from birth... So instead of us "old" scoffing at the new breeders with words like they're still not interested, maybe we should put some effort in helping them?

I do not know quite how to handle this with mentors, but my thought is that the breed club would be responsible for presenting various mentors. I think there should be some criteria in order to get to be a mentor and that it should be in certain areas where they have proven to have knowledge and experience. As an example, you could have a group of mentors where it's all about the breed's history and a requirement then perhaps should be that they have bred and owned the breed for at least 30 years? Another group of mentors might be breeding, and then the requirement would be that the mentor must have bred at least 15 litters.You understand the principle. Then there are lots of topics you could be a mentor in such as exhibition, hunting, obedience - anything where the mentor has its special interest and where the new breeders then could more easily get in touch with a mentor who signed up to be one who wants to help others.

I think the best would be if the breed club sets up the criteria for mentors and then put up an advert about this in which the ones who are willing to be mentors sign up. After that it can be on the club's website a list where new breeders (or old ones too, we also need help sometimes ...) can get in touch in a natural manner to someone who they know are willing to help. You can have multiple mentors, I think, but then it may not be called a mentor .... But the point is that the knowledge held by those who have been active in a specific area and done well there will be able to help those who are ambitious and want to learn more.

Perhaps this is nothing that would work, if you have any other suggestions on how to do to maintain the knowledge from those who have had the breed for many years, I'm all ears!

Av Helene - 17 oktober 2016 13:36

... på hur vi kan hjälpa nya, intresserade och vetgiriga uppfödare och hundägare inom våra ras? Tanken väcktes av ett inlägg jag såg på FB i samband med min blogg om hur utställningarna har blivit. 


Idén är bra tycker jag - mycket av gamla kunskaper som finns hos de som hållt på med en ras länge försvinner om det inte finns någon yngre förmåga som tar över ens uppfödning. Då sker det ju naturligt att man delar med sig av sina kunskaper till den personen. Men alla andra? Alla som har så mycket kunskap och erfarenhet som aldrig tas tillvara?


Det sägs ibland att de unga, nya uppfödarna inte är intresserade av den gamla kunskapen. Nåja, jag tror att det har sagts så om allting i alla tider. Ja de där ungdomarna - de begriper då inget de   . Så jag vet inte om jag håller med om det till hundra. Visst finns det säkert några som inte har det rätta intresset för hundavel, men det brukar visa sig ganska så fort. Jag tror de allra flesta som börjar föda upp faktiskt vill lära sig om uppfödning och rasen, eller jag hoppas det åtminstone. Vi har väl alla gått igenom olika stadier som uppfödare, jag själv var betydligt mer säker på saker och ting i början av min uppfödarkarriär - men har blivit klokare med åren. jag hade dock turen att köpa mina första hundar från en uppfödare som var villig att lära ut om rasen, vad det gällde uppfödningen fick jag ju med mig det från födseln i princip.


Så istället för att vi "gamla" fnyser åt de nya uppfödarna med orden de är ändå inte intresserade, kanske vi borde lägga manken till och hjälpa dem i större utsträckning?


Jag vet inte helt hur man skulle kunna hantera det här med mentorer, men jag tänker mig att rasklubben skulle ha ansvaret för att presentera olika mentorer. Jag anser att det ska vara vissa kriterier för att man ska få bli mentor och att det ska vara inom vissa områden där man visat att man har kunskap och erfarenhet. T.ex skulle man kunna ha en grupp med mentorer där det handlar om rasens historia och ett krav då kanske skulle vara att man fött upp och ägt rasen i minst 30 år? En annan grupp med mentorer kanske skulle vara avel/uppfödning och då skulle kravet kunna vara att man ska ha fött upp minst 15 kullar. Ja ni förstår principen kanske. Sedan finns det ju massor av ämnen man skulle kunna vara mentor i som t.ex utställning, jakt, lydnad - ja där man har sitt specialintresse och där de nya uppfödarna då lättare skulle kunna ta kontakt med en mentor som anmält sig att vara en som vill hjälpa andra.


Jag tänker mig att rasklubben sätter upp dessa kriterier för mentorer och sedan går ut med ett upprop där de som kan tänka sig vara mentorer anmäler sig. Sedan kan det på klubbens hemsida finnas en lista där nya uppfödare (eller gamla också, vi behöver också hjälp ibland...) kan höra av sig på ett naturligt sätt till någon de vet är villig att hjälpa till. Man kan ha flera mentorer tycker jag, fast då kanske det inte ska kallas mentor.... Men vitsen är att den kunskap som finns hos de som varit aktiva inom ett område och gjort bra ifrån sig där ska kunna hjälpa de som är ambitiösa och vill lära sig mer.


Kanske är det här inget som skulle fungera i praktiken, har ni något annat förslag på hur man skulle kunna göra för att bevara kunskapen som finns hos de som haft rasen länge så är jag idel öra!

Av Helene - 10 oktober 2016 08:13

... ändå får hundutställningarna känns det som   . Jag säger inte att det är någon lätt sak att förändra, men när det är så många som känner att utställningarna idag inte är det vi i grunden vill att det ska vara så måste vi tillsammans kunna göra något åt det. 


Men hur kan vi förändra det? Att någon annan ska visa ens hund tror jag dessvärre inte på, inte heller att domarna inte får ha vänner på FB osv. Visst vill va ha domare som är "riktiga" hundmänniskor? Då kan de inte heller leva helt isolerat från omvärlden. Jag personligen ställer allra helst ut för de som är aktiva själva som uppfödare och utställare (eller har varit tidigare), just för att jag har mer respekt för dem och jag tror också att de många gånger har mer respekt för mig som utställare. Att man sedan inte ställer ut för dem man umgås med privat titt som tätt, det tycker jag är en självklarhet... Men, hundsporten är inte större (inte här i Sverige iaf) än att man som domare känner många uppfödare och utställare. Jag som t.ex är en så aktiv utställare och uppfödare själv inom min ras (Eng. Springer) skulle aldrig kunna döma min egen ras om ingen som känner mig skulle kunna ställa ut. En del tycker det är svårt att döma sin egen ras just för att man känner alla. Jag håller inte alls med, jag älskar att döma Eng. Springer och känner inte alls att det är jobbigt att jag känner till de flesta som är i ringen. 


Inte heller tycker jag det är ett problem att handlers "klär upp sig" eller visar hunden på ett visst sätt. Utställaren har betalt för att ställa ut och har då rätt att både klä sig och visa hunden som den vill. Det är hur domaren ev påverkas av detta som måste ändras. Visst har vi alla hört att när det kommer domare t.ex från USA så måste man ha dräkt annars har man ingen chans... Tja, då kanske det helt enkelt är så att vi inte ska bjuda in domare som tycker att klädseln på handlern är viktig? Det kanske är där vi ska börja? Men vi kan också se nordiska domare som när det kommer in en uppenbar nybörjare i ringen med vanliga kläder och där hunden inte visas på det "proffsiga" sätt som de andra, väldigt ofta får VG på sin hund, den hunden kanske inte är den som ska vinna och bli BIR - men som helt klart är av en kvalitet som borde ge ett CK. Dessa utställare är ibland dömda på förhand - händer mycket oftare med utländska domare enligt min uppfattning, men även vi svenska domare borde kanske titta lite extra på dessa hundar. 


Vi som ställer ut ofta borde också bli bättre på att ta hand om nybörjare, hur ska sporten kunna överleva annars? Man kan tänka sig hur det ser ut för en som första gången kommer till en utställning. Alla verkar så proffsiga och de sitter i sina läger utan att knappt ens säga hej till de som är på sin första utställning. Man förstår verkligen att de ställer ut en gång och aldrig mer... Det här är något jag verkligen tar till mig och ska bli bättre på!


Mer då? Ja som sagt ingen enkel lösning finns på detta. Tror det generellt måste till en förändring av själva mentaliteten kring detta. Domarna måste bli mer självsäkra och göra det som de känner är rätt för dem, just den dagen de dömer. Inte tänka på vad andra domare ska tänka och tycka, inte tänka på vem som dömer gruppen och att hunden ska passa där, inte tänka på vad hunden vunnit förut, inte tänka på om utställaren blir sur eller inte - bara känna sig säker i att såhär tycker jag just nu och så blir det! En domare som gör ett "dåligt" jobb kan bli bättre, för ingen är heller "världsmästare" första gången den dömer en ras - men en domare som är osäker och försöker vara andra till lags blir aldrig bra... Är det sedan samma hund man satt upp 10 gånger tidigare som man tycker bäst om, tja då ska den vinna. Att falla i fällan - oj nu måste jag göra något nytt är inte heller rätt. Bästa hunden just den dagen ska vinna!!


Det är ju också så att de flesta hundar som är väldigt framgångsrika ÄR bra. Många klagar på att det bara är de "kända" uppfödarna som vinner, och visst vinner de ibland med hundar som inte är värda det. Men oftast har de bra hundar och visar dem på ett bra sätt, hundarna är i bra form och trimmade till perfektion. Erfarenhet och till viss del talang gör ju sitt till i hundsporten som i andra sporter. En domare har bara några minuter på sig att bilda sig en uppfattning om en hund och visas den på ett bra sätt har den förstås större chans. Om man tycker att en hund i ens ras vinner oförtjänt mycket kan man fråga ägaren om man får känna på den, kanske förstår man då varför den vunnit så mycket? Kända uppfödare förlorar också ibland för att de är ett känt ansikte, om det är en domare som bestämt sig att den inte tycker om den uppfödaren eller dens hundar så spelar det många gånger ingen roll vilken hund de har i snöret, de kan aldrig vinna för den domaren ändå.... Så tillbaka till det jag skrev tidigare, vi måste ha domare som är självsäkra och som vet vad de vill - men ändå är vetgiriga och önskar lära sig mer och mer om de raser de dömer. Man blir uppriktigt ledsen när man hör en valpköpare säga att den domaren den ställt för säger att den inte alls tycker om rasen den dömer.... Varför ens döma den då??


Så en viktig del som måste ändras tror jag är att vi måste börja med att bli noggrannare vilka domare som bjuds in, idag är det ofta domare själva som bjuder in andra domare och det blir mycket tjänster och gentjänster. Det behövs fler domare med stor integritet och som har förmågan att se hunden och inget annat. Det har pratats mycket om att det ska bli fler nordiska domare som dömer, men jag tror vi måste ha utländska domare också för att blanda upp det hela. 


Det här är som sagt ingen lätt sak alls att göra något åt, men om man tänker på att det är ca 10.000 som läst mitt förra blogginlägg så verkar viljan finnas hos många att förändra det hela och det känns ändå hoppfullt tycker jag  . .

Av Helene - 9 oktober 2016 17:55

How did the dog shows become as they are today? Or is it just a sign that I am old and worn out, when I don’t recognize myself anymore in what was originally an assessment of the particular dog and nothing else? Today, dog showing resembles more and more a strategy game – and if I wanted to play like that, I could play “Risk” or something similar instead ...


Today it seems to be so much more about all the things around. One needs to know the right people, to "suck up" to the right people, dogs will be pushed and marketed. Dogs are promoted and spoken well about, and dogs are talked down, by the judges, which in others’ eyes do seem to be knowledgeable. It’s more common to listen to what another judge said about a dog, than to really have an own opinion of the dog when judging. Maybe I'm cynical, but I find it’s more and more about the people in the sport than that the dogs count in themselves...and then everything is anyway going in the wrong direction, or?


If I could wish for something, it would be that the judge was able to "clear and clean up" the brain before judging, that no one would recognize a single dog or person, but simply just judging the dog standing in front. Of course, impossible - but so much more exciting it would be, and so many more good dogs that would come up, I think.


I've heard myself a judge saying, that a dog which became the “Dog of the Year” one year, should not be shown anymore, since once it had won “Dog of the Year” its’ career, or the dog, was “finished” anyway. How can that be? During a year it becomes “in” or “right” to put up a certain dog, but the following year something new must be put up – also if the dog that was winning the year before is equally, or even more, amazing the next year? And what about that a judge must "allocate" and “divide” the awards between the exhibitors - because you cannot give everything to one exhibitor… But, if it is precisely that breed-type you like as a judge, you should put up the same handler/exhibitor, even if it means that you would get fewer entered dogs next time. You do not become a judge because everyone must "love" you, but your job is to put up the best dog, the one you think is corresponding nearest possible to the standard - not so difficult really, or? And believe me, the exhibitors do see through this - always, both those who win and those who lose ...


Sometimes people say that exhibitors do not have the same respect for the judges anymore as they had once upon a time, but maybe that's because there are not many with authority anymore as they were before? I may be wrong, but it feels like before the successful breeders, who had done incredibly much for their breeds, that became judges. Perhaps it was also harder before to become a judge, today training courses and seminars for aspiring judges are held quite often, perhaps too often? I do not know - but today it seems that people don’t have the same respect for the judge's opinion as before. It could also be that we simply know too little about the judges who are in the ring, it's just a name. Rarely do we know what breed they have themselves and what they have accomplished before they became judges. Some judges don’t even have a dog and I can understand that it is difficult to be away to judge often and to have a dog too, if you live by your own. But if I had to choose between being a dog owner or being a judge, I certainly know what I would choose ... to be without a dog would be the same as "the death" for me.


I don’t have any answers on how we could return to the point where the dog and nothing else is judged - or is it just me who thinks like this - everyone else might think it's just fine as it is now?


Av Helene - 8 oktober 2016 10:39

Hur blev hundutställningar som de är idag? Eller är det bara ett tecken på att jag är gammal och sliten när jag inte känner igen mig längre i det som från början var en bedömning av just hunden och ingenting annat? Idag liknar utställandet mer och mer ett strategi-spel - och ville jag spela sånt kunde jag spela Risk eller nåt liknande istället...


Idag verkar det handla så mycket mer om saker runtomkring. Man ska känna rätt personer, "fjäska" för rätt personer, hundar ska matchas och marknadsföras. Hundar pratas upp och hundar pratas ned av domare som andra tycker verkar kunniga. Man lyssnar mer på vad en annan domare sagt om en hund än vad man egentligen tycker om den själv som domare. Kanske är jag cynisk, men jag tycker det mer och mer handlar om människorna i sporten än hundarna... och då är det väl iaf på väg åt fel håll, eller?


För mig handlar det om att försöka föda upp en så bra hund som möjligt. Alla vet vilket jobb det är att få fram en riktigt bra och rastypisk individ. Många besvikelser och motgångar har alla gått igenom innan de fått fram en hund de känner sig stolta och nöjda med. Är man då "rätt" person kan den hunden vinna massor, är man då "fel" person kanske den inte vinner något alls - trots att det är en fantastisk hund. Jag menar, hur kul och rätt är det egentligen? Unga hundar som knappt har blivit vuxna "halshuggs" av domare eller "hyllas" och sedan följer så många andra domare med i det utan att kanske ens ha tagit i hunden själv?


Nej om jag fick önska något vore det att man som domare kunde "rensa" hjärnan innan man dömer, man skulle inte känna igen en enda hund eller människa utan bara döma hunden som står framför en. Förstås omöjligt - men så mycket mer spännande det skulle bli och så många fler bra hundar som skulle komma fram tror jag.


Jag har hört själv en domare säga att en hund som blev årets hund ett år inte borde ställas ut mer för efter att den vunnit årets hund är den slut. Hur kan det vara så? Under ett år är det "inne" att sätta upp en hund, men året efter ska det sättas upp något nytt - fastän den hunden som sattes upp året före är lika fantastisk det året? Och det här med att en domare måste "fördela" priserna - man kan inte ge allt till en utställare osv.. Men om det är just den typen av rasen man tycker om som domare så måste man sätta upp samma handler, även om det innebär att man får färre anmälda hundar nästa gång. Man blir inte domare för att alla ska "älska" en utan ens jobb är bara att sätta upp den bästa hunden, den man tycker stämmer mot rasstandarden så bra som möjligt - inte så svårt egentligen eller? Och tro mig, utställarna genomskådar detta  - alltid, både de som vinner och de som förlorar...


Det talas ibland om att utställarna inte har samma respekt för domarna längre som de hade förut, men kanske det beror på att det inte finns så många auktoriteter längre som det fanns förr? Jag kan ha fel, men det känns som förr var det framgångsrika uppfödare som gjort otroligt mycket för sina raser som blev domare. Kanske var det också svårare förr att bli domare, idag hålls kurser för blivande exteriördomare rätt så ofta, kanske för ofta? Jag vet inte - men idag har man inte respekt på samma sätt för domarens åsikt. Det kan ju också bero på att vi helt enkelt vet för lite om domarna som står i ringarna, det är bara ett namn. Sällan vet vi vad de har för ras själv och vad de åstadkommit innan de blev domare. En del domare har inte hund alls och jag kan förstå att det blir svårt att döma ofta och ha hund om man bor själv, men om jag var tvungen att välja mellan att vara hundägare och domare så vet jag vad jag skulle välja... Att vara utan hund skulle vara "döden" för mig   .


Jag har inga svar på hur man skulle kunna göra så att vi kom tillbaka mer till att det är hunden och inget annat som bedöms, eller så är det bara jag som tycker såhär - alla andra kanske tycker det är hur bra som helst som det är nu?

Av Helene - 6 oktober 2016 18:30

För ett år sedan fick jag besked om att jag hade en hjärntumör, så den 6:e oktober är ett sånt datum som jag aldrig kommer att glömma. Tänk att det nu gått ett helt år sedan fick vi veta orsaken till den försämrade synen på mitt vänstra öga.

Hela historien hur allt gick till då för ett år sedan finns att läsa i det blogginlägg jag skrev dagen efter jag fått beskedet: http://barecho.bloggplatsen.se/2015/10/07/11193673-sant-hander-val-inte-mig-bara-andra-eller/ 


Ett år går fort, ändå känns det som jag upplevt otroligt mycket under detta år - mestadels jobbigt och negativt, men det är nog så också att det fört med sig lite positivt med. För vad vore vi utan allt vi gått igenom? Och jag har lärt mig en hel del om mig själv och folk kring mig under detta år. En del som jag trodde var närmare vänner och som jag trott skulle ställa upp mer har inte gjort det, medan andra som jag kanske tänkt som vänner jag inte trodde skulle bry sig istället har ställt upp massor. I nöden prövas vännen och det är så sant, så sant   .


Jag har klarat mig förhållandevis bra förstås, jag äter fortfarande en del mediciner men jag har just precis nu fått besked om att de sista proverna såg bra ut vilket gör att jag ska få sluta äta kortison, och det är väldigt efterlängtat såklart. Fysiskt har jag återhämtat mig bra, jag orkar springa mer och mer även om jag nu på slutet haft problem med leder och andra smärtor. Jag dricker mer än jag gjorde förut, men det verkar fungera bra med den medicinering jag har nu som ska hålla ordning på min Diabetes Insipidus. Jag äter också Levaxin för mina sköldkörtelproblem, det är något som jag förmodligen får göra hela livet. Men om man bara hittar den rätta doseringen där så ska det inte vara några problem.


Jag gjorde en ytterligare magnetröntgen-undersökning i somras och den visade att tumören var borta. De hittade dock något liten "knöl" i hypofysen, vad det var kunde de inte säga exakt men det var inget farligt iaf enligt läkarna. Som läkaren uttryckte det, även "normala" människor kan ha såna knölar, vad hon klassar mig som kan man ju bara undra   . De ska följa upp med en ny magnetröntgen om ca 1 år för att se om någon förändring skett. En fördel när man drabbats av något så allvarligt som en hjärntumör är att man kollas upp noga under en längre tid efter det.


Synen har kommit tillbaka mycket mer än vad de hoppades på, jag kommer aldrig att få tillbaka synen helt, men jag ser helt okej på det ögat nu iaf - inte som före operationen när jag bara såg skillnad på ljus och mörker med det ögat...


Jag minns vad läkarna på sjukhuset i Uppsala där jag opererades sa, att ofta tar det längre tid att komma tillbaka psykiskt än fysiskt efter att ha opererat bort en hjärntumör. Även där tycker jag att jag har klarat mig bra, tror det har hjälpt mig mycket att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag där har kollegor som jag trivs väldigt bra ihop med, de har inte daltat med mig utan behandlat mig precis lika som före operationen  - sånt gillas av mig   .


Hundarna och alla vänner jag har från hundsporten har också hjälpt till för att få mig att må bra, i den mån jag orkat har jag försökt att ställa ut hundarna under året. All positiv respons och hjälp jag fått är helt otrolig, även om det pratas mycket negativt kring skitsnack och allt möjligt annat inom vår ras så ser jag väldigt lite av det. Nej, jag håller fast vid att vi som har Engelsk Springer Spaniel är de bästa, hjälpsammaste och trevligaste uppfödarna av alla   .


Viktigast av allt har förstås min familj varit - utan dem hade jag stått mig slätt, förstår att jag varit/är jobbig ibland men aldrig en suck från någon av dem, de står ut med alla mina nycker och idéer     . 


Men, jag ska inte sticka under stol med att jag har jobbiga stunder jag också. Rätt som det är kommer det över mig vad jag faktiskt gått igenom, att de har sågat upp mitt huvud och grävt inne i hjärnan. Tänker då också på den oerhörda smärta jag hade efter själva operationen, när inget hjälpte - inte ens morfin. Hur oerhört jobbigt det var då direkt efter operationen, samtidigt som jag var glad förstås att allt gått bra. Minns att jag tänkte när det var som värst att det här kommer bara att vara ett jobbigt minne sedan. Så har jag hanterat det mesta som varit jobbigt i livet, tänkt att det måste bara uthärdas så blir det bara något jag minns sedan...

Men, man måste få tycka synd om sig själv ibland också... Vissa nätter sover jag fortfarande inte för att tankarna maler, dessa nätter blir mer och mer sällan som tur är. Men jag minns en speciell natt för ett par månader sedan, jag kunde inte sova för jag tänkte bara på allt kring denna hjärntumör. Till slut tog jag fram ipaden och läste mina inlägg på blogg och FB från när jag skrev om detta, och det var inte det jag skrivit som hjälpte mig - utan det var alla fantastiska, snälla kommentarer jag fått från så många. Det kanske låter patetiskt - men det tröstade mig och det kändes så mycket bättre efteråt. Jag vet att det finns åsikter om att man inte ska vara så öppen med saker man drabbas av som jag är - men för mig är det så skönt att få skriva av sig och även om det låter löjligt så känns det mycket bättre efter att man fått lite värme och omtanke från andra   .



Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se