När vi köpte vårt hus för ca 1,5 år sedan sa vi (eller kanske mest jag   ) att vi skulle måla om det. Röda tegelhus är inte min favorit egentligen, men vi älskade ju huset i övrigt så att inte köpa det pga färgen var aldrig aktuellt. Vi trodde nog att det skulle bli målat första sommaren, men det tog lite tid att få bygglov och sedan hanns det inte med helt enkelt. Skönt också att tänka på det ett tag till innan första penseldraget togs. För ojojoj så många olyckskorpar som kraxat; ni kommer att ångra er eftersom det är underhållsfritt nu, huset kommer sjunka i värde, målade tegelhus är fula blablabla. Men vi har verkligen känt att vi velat byta färg på huset och för mig betyder det så mycket att känna "det här är verkligen vårt hem" och att jag blir glad av att se det varje gång jag kommer hem   . Sjävklart är det många som också uppmuntrat och tyckt vi gjort helt rätt, framförallt rätt eftersom vi ville ha en annan färg än rött på vårt tegelhus. Viktigast är såklart vad vi tycker, men lite tröttsamt kan jag ändå tycka det varit/är att höra de som är så uppenbart negativa till detta. Varför ens säga något om man inte tänker säga något positivt? Nåja, nog om det.

När vi sökte bygglov skrev vi ljusgrått, vad som är ljust är förstås en definitionsfråga så vi har velat lite hit och dit under våren. Skulle vi ha det riktigt ljust grått, eller mer åt den mörkare hållet? För nånstans där mittemellan kom vi rätt snart fram till att vi inte ville ha, jag som bott i ett hus med eternitplattor (eller fattigmanstegel som det också kallades) tyckte den mellangrå färgen påminde lite om det så det gick bort direkt. Sedan blev det till slut en väldigt ljust grå färg, detta mycket eftersom vi vill ha svarta detaljer på allt annat som grund och de träpartier som vi har på huset. Huset ser vitt ut på korten, men när inte solen ligger på kan man se att det inte är helt kritvitt. 

 
Först skulle fönster och struprör mm täckas med plast. Här var ett av de första fönstren vi satte skyddsplast på, men kan väl säga det inte blev speciellt bra - även om det nog täckte som det skulle så gick en hel tejprulle åt ungefär så kändes som det inte gjordes på helt rätt sätt.

 
Här har vi tränat upp oss lite mer, första fönstret tog lika lång tid som fyra andra fönster ungefär när vi fått till "snitsen" på hur man skulle göra. 

Efter det skulle huset tvättas, det gjorde vi med högtryckstvätten och sedan har David sprutat med nån primer före. Den tog ca 1 dygn innan det torkade och det gick att måla på det. 

 
Första penseldragen gjorda, såååå himla spännande det skulle bli!

 
Och jodå, jag har målat jag också även om det inte finns något bildbevis. Nu är jag ju väldigt höjdrädd så jag höll mig till de partier där jag kunde stå eller sitta på marken/altan. 

 
Vi hade tänkt använda roller och sedan bara fylla i med pensel för att bättra på, men ganska snart insåg vi att det ändå gick snabbare att ta allt med pensel. Det gick också åt sjukt mycket mer färg än vi trott, vi började med 6 hinkar färg och trodde det skulle räcka. Bara efter någon dag fick vi beställa fler, den gången tog vi 5 hinkar och ändå skulle det visa sig inte räcka. Det är en speciell färg just för tegelhus, den heter silikatfärg och är tydligen inte så vanlig så att butikerna har det hemma. Färgen vi har använt heter Sigma Siloxan och vår Carro (som hade Diva, Zola och Miranda) jobbar på en färgbutik i Falun så hon har varit så snäll och hjälpt oss med att hitta rätt färgsort   

 
Här började vi se vilken skillnad det skulle bli, som ett helt nytt hus!

 
Nu har vi haft sån tur att min mor äger en Skylift, annars kostar det ju rätt mycket att hyra en sån. Nu kan vi måla i lugn och ro utan att behöva stressa för att den ska lämnas tillbaka. 

 
Anledningen till att det har gått åt mer färg än vi kunde drömma om är att teglet är räfflat, man får ta mycket färg för att komma åt överallt och det tar också betydligt längre tid än vi trodde det skulle göra. Vi var tyvärr utan färg i nästan en vecka, men nu har vi fått mer färg och denna gång 6 hinkar färg. Så totalt har vi köpt 17 hinkar istället för 6 som vi trodde från början...

 
Jag målade bara första dagen, sedan sa min "klena" kropp ifrån. Som tur var har David haft hjälp av flera andra, som här på bilden är det Jacobs flickvän Frida som målar   

 
Jacob har också fått hjälpa till nu när han är hemma under sommaren   

 
Även Davids pappa Åke har hjälpt oss att måla   

 
Och Davids kusin Daniel har också varit snäll och hälpt till en del   

 
Även Henkes sambo Tojo har fått rycka in och måla lite   

Så häftigt när man ser den nya färgen växa fram på väggen

 
Frida är inte höjdrädd som tur är

 
Framsidan var vi mest spända på, känns som det är där man kommer se mest skillnad

 
Den här sidan tog det lång tid att måla, inte ett enda fönster så gick åt mycket färg här.

Lite jobbigt att ha maskeringen för fönstren mot gatan på, man är ju van att kunna se ut vad som händer och sker där - nu känner man sig som i en bunker typ. 

Såhär ser det ut nu, sista strykningen ska bara torka så ska vi ta bort all plast. Nu är det baksidan kvar och en sida av det fd garage som numera är hall och hundrum. 

På måndag börjar både David och jag jobba efter flera veckors semester så det gäller att jobba på nu om vi ska hinna!

2018 fick vi inom rasen Engelsk Springer Spaniel in ett verktyg för avelsarbetet som kallas HD-index. En smart grej egentligen som ska räkna ut hundens skattade nedärvningsförmåga avseende HD. För att citera SKK:s hemsida: "Index innebär att man, förutom individens eget röntgenresultat för HD, även tar hänsyn till släktingars resultat för att skatta hundens avelsvärde avseende HD." Det låter ju jättebra, eller hur    Det tyckte jag också först när jag hörde talas om det och tänkte det kommer bli ett utmärkt verktyg för oss uppfödare. Såhär tre år senare kan man väl säga att jag ändrat åsikt. När jag tittar på den siffra som många hundar har inom rasen (engelsk springer spaniel) så skulle jag nog säga att 3/4 av dem misstämmer. Man kan förstås ifrågasätta hur jag kan säga det, men jag har fött upp rasen i många år och varit väldigt engagerad och tycker mig ha rätt bra koll själv på hur stora risker det kan vara med vissa "linjer" och vissa individer. Så i princip kan man säga att erfarna uppfödare har redan använt sig av ett HD-index, fast utan någon direkt siffra. Det är sånt man vet bara, säger ofta de som varit uppfödare i många år.

Dock tycker jag generellt att all information man kan få om avelsdjuren är bra, OM informationen stämmer till 100 % och du som uppfödare kan hantera den. Ingen uppfödare vill föda upp osunda hundar, men vägen till så friska hundar som möjligt är inte alltid att bara titta på testresultat och dylikt. 

För skojs skull har jag kollat hanhundar som under åren 2016-2020 haft 20 avkommor eller fler, och för mig går inte dessa siffror ihop alls. Första kolumnen visar hanhundens antal avkommor med HD i procent, andra kolumnen visar HD-index på denna hanhund och sista visar hundens egna HD-status.

Så hur räknas detta index ut då? Ja det är förstås någon avancerad maskin som gör det, men vad tar den hänsyn till? Räknas hundens samtliga syskon och släktingar in? Nej, inte de som har utländska resultat då systemen inte samkörs. Det är nog den allra största orsaken till att dessa siffror inte stämmer. Om vi ska använda oss av detta borde åtminstone de nordiska länderna ha samma system (om jag förstått det hela rätt så använder Norge t.ex ett annat system för att räkna ut sin siffra på HD-index). Nuförtiden är kontaktnätet mellan uppfödare i hela världen stor, det gör också att vi ofta vet mer än HD-index om var riskerna kan finnas - speciellt då eftersom endast de hundar som ligger i svenska registreringsbasen räknas in. 

Vad mer tas det hänsyn till? Om avelsdjuret själv har A eller B verkar ha rätt stor betydelse för vilket HD-index det blir. Förr i tiden klassades de som idag får resultat A och B som utan anmärkning/normala, så varför blir det då så stor skillnad i index? Kan man se under tid att hundar med B har gett sämre höfter till sina avkommor än en förälder som har A. Jag kan inte se det, däremot kan jag se att ofta får avelsdjur med B som resultat flertalet avkommor som har B. På vår ras kan jag se en stor ökning på resultat B av de som röntgats, t.ex år 2013 var det 20,5 % av de röntgade inom rasen som fick B, under 2020 var det hela 37%. Varför kan man undra? Antal hundar med HD har inte ökat på rasen, snarare minskat.

Och mer, finns det något annat det tas hänsyn till när denna siffra ska tas fram. Ja, konstigt nog -  var hunden röntgats. Om den röntgas på ett ställe där hundar av den rasen ofta får ett bra resultat så får man ett lägre HD-index. Man tror knappt det är sant, men tyvärr är det så - jag har själv hört det på en föreläsning och fått det i ett svar från anställd hos SKK när jag ifrågasatte detta. Vi hade själva två kullsyskon som röntgades med några dagars mellanrum, med samma resultat men på två olika kliniker. Det skiljer en siffra mellan deras HD-index, något vi såklart reagerade på. Säg att två uppfödare av rasen bor bredvid en klinik och de har väldigt bra höftleder på sina hundar vilket gör att nästan alla av den rasen som röntgas där får A – det gör då att alla springers som röntgas på den kliniken får ett sämre index pga det. Det känns verkligen inte seriöst. 

Något som vi som HD-röntgat hundar i många år haft starka misstankar om är att det har betydelse vilken som läser av plåtarna hos SKK. Såklart sägs det att det inte ska ha någon betydelse, men den känslan har inte jag - och kanske inte det är så konstigt, de är människor och dessa resultat är trots allt en tolkning även om man använder sig av samma mätmetoder. Så då skulle man kunna tänka sig att index påverkades av vilken avläsare det är, men det gör det INTE. För mig känns inte detta helt logiskt, kliniken är med i bedömningen men inte avläsaren. 

Det vore intressant att höra vad ni andra uppfödare har för erfarenhet av HD-index, känner ni att det är något som ni har hjälp med i ert avelsarbete? Och tror vi att detta på sikt kommer ge oss bättre höftleder hos våra hundar? 

I år firade vi midsommar utanför Kungälv ihop med Thomas, hans flickvän Ellinor och hennes familj   . Vi har verkligen haft en toppenhelg med supergod mat och trevlig umgänge, massor med tack för att vi fick komma och vara en del av ert midsommarfirande   

 
En mycket förväntansfull Elis med pappa Henric mötte oss när vi hämtade upp dem hemma hos dem på Bergavallen

 
Elis har sånt tålamod att åka bil, om han dessutom får lite godis och titta på paddan så går det ännu bättre

 
Ett gäng bilar hade han förstås med, här är de uppradade på altanen utanför där han och pappa Henric sov

 
Poolen gillades också skarpt, både som plats att ställa alla sina bilar på - men även bad med farfar David var ett stort plus

 
Jacobs flickvän Frida är en stor favorit hos Elis, farfar David fick vara med på kort han också

 
Två till barn kom på midsommarafton, för det mesta hade de roligt ihop - men Elis tyckte det kändes lite jobbigt att dela med sig av sina bilar

 
Thomas och Ellinor   

 
Elis försöker förstå hur man ska leka med dessa saker

 
Jacob reste midsommarstången

 
Inte lätt få till ett kort där vi ser normala ut allihopa

 
Dans runt midsommarstången

Jacob och Frida   

 
Här verkar de använda sig av teckenspråk eller nåt dylikt

 
Henric och Thomas, väldigt lika skjortor hade dom dagen till ära   

 
Inte illa med livemusik genom Ellinors bror Oskar och Thomas

 
Kubbspelet höll jag mig ifrån

 
Jag hade köpt någon form av Meccano till Elis, men det var väldigt svårt trots att det stod det var från 5 års ålder. Tur han fick hjälp av bästa Frida   

 
Supergod sill-lunch blev det, sedan jordgubbstårta till fika och grillat på kvällen   

 
Elis har ju lite svårt med mat så farmor fick laga lite makaroner på kvällen och det gick i som tur var

 
Rätt så mysigt att få ha pappa för sig själv en hel helg   

På midsommardagen åkte vi till Marstrand för lite sightseeing. Varken David eller jag hade varit där tidigare så det var skoj. För att komma till koön där Carlstens fästning låg fick vi först åka färja i några minuter. Elis var lite skeptisk, men vovven var med som tur var och då gick det ju lite bättre. 

 
Det här hade kunnat vara ett fint kort på Frida och Jacob, men storebror Thomas ville också vara med

 
Väldigt mysigt var det på koön, här beundrar de ett träd som fanns där

 
Backar upp och backar ner var det där...

 
Till slut kom vi fram till Carlstens fästning, en imponerande byggnad som till stor del varit fängelse

 
Thomas köpte biljetter åt oss så vi alla kunde gå in och utforska fästningen, det var verkligen intressant

 
Fin utsikt

 
Vovven fick vara med där också

 
Det var mycket större därinne än jag trott, var som rejäla vägar inne i själva fästningen

 
Intressant läsning om fångarna som suttit där; t.ex lösdrivare, såna som inte hade jobb hamnade tydligen där. Lika de som det inte fanns bevis mot, de fick sitta där till de erkände typ. Lite annorlunda än i dag....

 
Det var en konstutställning där också, den här tavlan fastnade jag för

 
Fin innergård var det, lite märkligt kan man tycka att det förr var avrättningar där - samtidigt som de hade typ café och bageri där. Vem sitter och fikar och kollar på en avrättning typ? 

 
En riktigt hemsk historia var den om den enda kvinnliga fången de haft där. Hon hette Mätta Fock och anklagades för att ha dödat två av sina barn och sin man. Hon bedyrade sin oskuld, men opinionen (hur var den på den tiden, måste ha varit i byn typ - för kan inte varit mycket till massmedia och sociala medier på den tiden) krävde att hon skulle dömas och till slut erkände hon bara för att få slut på sitt lidande. Hon broderade denna under tid hon satt fängslad innan hon till slut fick ena handen avhuggen, sedan halshöggs hon och till slut brändes hon på bål. Fruktansvärt  - detta var alltså i början av 1800-talet. 

 
Gjorde ett nytt försök att få till foto på allihopa - vet inte om det här lyckades så mycket bättre

 
Den här grinden skulle vi behöva ta hem till Yalla, han som hoppar över typ allt vi försöker sätta upp

Besöket avslutades med dessa fina kort

 
Elis ville ha en våffla innan vi gick därifrån, var nog skaplig vinst på den - den kostade 65 kronor, men god var den!

 
Vi skulle äta lite mat innan vi åkte tillbaka hem dit där Thomas och Ellinor bor, men det var inte lätt. Vi hittade ett ställe där de hade typ hamburgare, korv och lite skaldjur. Men det fanns inget vegetariskt alls och eftersom Henric inte äter kött eller fisk så blev det inget äta där, utan det fick bli på Mc Donalds i Kungälv istället. Inte riktigt samma charm kanske, men där finns det åtminstone vegetariska rätter. 

 
Ellinors föräldrar föder upp Schäfer, så roligt att se deras fina hundgårdsbyggnad. Verkligen fint att sätta bräder på rastgårdsnäten, gör att det ser så mycket hemtrevligare ut. När Thomas ringde hem till mig och berättade att han träffat Ellinor och att hennes föräldrar också födde upp hundar så frågade jag om de hade många hundar. Nej, sa Thomas - bara 6-7 stycken. Man förstår ju då hur onormalt mina barn växt upp när de tycker det är få hundar   

 
De hade en sån otroligt söt och charmig valp, Ica heter hon. Helt underbar   

Det var fler som tyckte hon var underbar   

I går kväll bjöd vi på maten, David var kock...

... ihop med Henric och Frida hjälpte till också. Min insats var att duka av bordet typ, alla var nog glad att det inte var mer än så från min sida.

 
Imorse gick resan hemåt igen, Elis hade nog längtat en hel del efter sin mamma och lillasyster så sista kilometrarna var han väldigt otålig i bilen   

Ja, jag har länge drömt om en orange roan cockertik - och tänk, nu har vi såna födda   

I måndags var Dizza orolig och tempen låg nere sedan dagen före. Det är alltid så svårt att veta när det är dags, men strax före 22.00 började hon krysta och strax därefter var den första valpen född!

 
Och allra först föddes en orange roan tik   Hon föddes prick 22:00 och vägde 335 gram, namnet blev Lotta efter Dizzas matte. Lotta var den som var störst när de föddes.

Bara 10 minuter senare, 22:10, kom nästa valp. En blue roan hanhund, han vägde 321 gram och fick namnet Lennart. 

 
Mamma Dizza med sina två förstfödda   

Klockan 23:25 föddes tredje valpen, en blue roan tik som fick namnet Li. Hon vägde 295 gram.

 
Fjärde valpen var en blue roan hanhund, han fick namnet Linus. Han föddes klockan 23:46 och vägde 317 gram. 

 
En orange roan tik föddes som valp nummer fem, klockan 00:05. Hon heter numera Laleh och hon vägde 283 gram, hon var den som var minst när de föddes. 

 
Sjätte valpen var en orange roan hanhund, han fick namnet Laban. Vikten när han föddes klockan 00:30 var 318 gram. Tyvärr klarade han sig inte, han somnade in idag   . När han föddes bubblade det en del ur hans nos, men jag kunde inte se något direkt fel. Han åt i början men har sedan blivit allt svagare, trots våra försök att lägga till honom och mata till honom så gick han inte att rädda   

Nästa valp var en blue roan tik, hon fick namnet Lova. Vikten var 290 gram och hon föddes klockan 02:55. 

 
Sista valpen var ännu en orange roan tik, namnet blev Loppan och hon föddes klockan 04:55. Vikten var 299 gram. 

Sedan visade Dizza tydligt att det inte skulle komma några fler valpar. Hon la sig och sov, snarkade högljutt (Jenny sa att Dizza och jag snarkade i kapp...). Efter hon fått sin "hutt" blev hon lite oroligare, började slicka sig "därbak" och hon gav sig inte. Sedan började  hon dra med tänderna, tre hela moderkakor drog hon ut helt själv. Att de drar ut nån har jag sett förut, men inte tre på raken som Dizza gjorde. Hon var väldigt nöjd efteråt kan man väl säga   

Nu är det exakt tre dygn sedan de föddes, de sju valpar som Dizza har kvar verkar äta och må bra. Men man är helt klart på helspänn hela första veckan tycker jag, håller koll hela tiden så att alla äter och känns fasta o fina när man tar i dem   

Ska kanske börja med att varna för obehagliga bilder ifall någon är känslig för sånt.

Allt är ju inte bara gos med valpar när man är hunduppfödare, det vet alla vi som vigt vårt liv åt att föda upp hundar. Och just en sådan, mindre trevlig sak, hände oss för snart två veckor sedan.

Flisan som är mamma till våra sex valpar som nu är sex veckor gamla imorgon har haft väldigt gott om mjölk till sina små. Juvren har varit välfyllda hela tiden och hon har ätit mängder med mat för att inte bli så smal själv eftersom det mesta av det hon ätit verkat gått rakt till mjölkproduktionen.

På nätterna har hon sovit i samma rum där valparna har sin valphage, med möjlighet att hoppa in till dem när hon så velat. Det har fungerat bra, ända till morgonen den 4 maj. Kvällen före gick vi och la oss ca 22-23, strax innan vi la oss satt jag i valphagen med henne och kollade så att alla valpar åt när hon släppte mjölken. Inget såg konstigt ut på något sätt, men hon har ett juver som valparna av någon anledning ofta ratat. Dock har jag sett till att någon ätit där hela tiden för att det skulle tömmas det också.

När jag så vaknar på morgonen tisdagen den 4 maj så reagerar jag direkt på att jag inte hör Flisan. När jag kliver upp brukar hon sjunga ljudligt för då är det dags för frukost. Blir såklart orolig och när jag går dit ligger hon bara på golvet, tittar lite trött på mig bara och viftar lite på svansen. När hon reser sig ser jag att hon har väldigt ont, ett juver (det juver valparna brukar rata) är betydligt större än de andra så förstår att hon fått mjölkstockning, kommer också lite blodblandad mjölk när jag försökte mjölka ur. Tar tempen och hon har 40,1 så helt klart feber. Blir väldigt orolig det ska vara något med livmodern så vi åker direkt till veterinären och väntar en liten stund utanför så vi skulle få komma in direkt de öppnade. 

Hon undersöks på alla sätt, röntgas för att kolla livmodern. Den ser fin ut, men enligt veterinären har hon juverinflammation. Hon får antibiotika, plus att vi ska mjölka ur juvret varannan timme för att försöka tömma det. 

På kvällen är hon lite piggare, tempen låg på 38,6 så det kändes ju bra. Hon hade dock fortfarande ont, fick inte heller något smärtstillande eftersom det inte är bra för valparna. 

Dagen efter har hon rejält ont, jobbigt att se henne ha så ont så det blir en till tur till veterinären. Tempen hade då också gått upp lite igen. Veterinären gör då två hål i juvret för att släppa på trycket, Flisan blev märkbart lugnare efter det. Hon fick också smärtstillande samt att dosen antibiotika höjdes. Nu fick hon inte längre dia valparna, men vi löste det genom att ha en baddräkt på henne som skyddade juvren. Valparna gick det ingen nöd på, de hade ätit valpfoder fyra gånger om dagen ett tag innan det här hände. Plus att vi gett dom majsvälling också nu när de inte fick nån mjölk från sin mamma. Men närheten mellan mamma och valpar är förstås viktig, så det har varit himla skönt de kunnat umgås obehindrat ändå - med baddräkten på   

Vi kämpar på med hennes såriga juver, det spricker upp allt mer där veterinären har gjort hål - men enligt veterinären är det så det kommer bli. Han varnade oss och sa det kommer se hemskt ut, men viktigt att det är öppet och dräneras på det sättet för att läka snabbare. Flisan fick ha tratt på när vi inte hade uppsikt över henne, men oftast lät hon bli sitt sår. Vi fick också mjölka ur de andra juvren för att det inte skulle bli mjölkstockning även där. 

Vi tog inget foto när det såg som allra värst ut, vilket egentligen var 3-4 dagar efter det hände. En del av huden mellan hålen som gjordes blev svart och ramlade så småningom bort.

 
Såhär såg såret ut söndag den 9 maj, alltså fem dagar efter hon blev sjuk.

 
Redan dagen efter, måndag den 10 maj, såg såret ut såhär - så hade börjat dra ihop sig. 

Såret har vi gjort rent flera gånger om dagen, samt i början när det fanns var där har vi klämt ut det så gott det gick. 

 
Den 11 maj var det ännu lite mindre.

 
Detta foto är taget i torsdags, den 13 maj.

 
Och idag ser det ut såhär. Flisan är sitt vanliga, glada jag - kommer glatt och lägger sig när det är dags för lite tvätt av såret. Hon verkar inte bekymrad över baddräkten heller, utan har verkligen tagit detta på ett bra sätt. Helt underbar är hon   

 
Gizza har fått rycka in som extramamma, det har hon gjort så gärna - hon och Flisan hjälps nu åt att fostra och leka med de små. 

 
Äta rester efter valparna är ju en viktig uppgift också förstås. 

 
Söta Xani

   
Här ser ni hennes snygga baddräkt, väldigt smidigt att hon kan ha den på sig som skydd.

 
Jakt efter mamma!

 
Så allt ordnade sig till slut, kändes verkligen hemskt när det hände och de var tvungna att göra hål i juvret. Har förstått att en hel del uppfödare drabbats av detta och där juvret läkt på samma sätt ungefär. Vi har drabbats en gång tidigare, men för många många år sedan och då sprack juvret själv. Får för mig att det var bättre nu när öppnandet av juvret skedde mer kontrollerat. 

Tänker det kan vara bra dela med sig även av dylika händelser, jag försökta googla så mycket det bara gick när detta hände och väldigt tacksam för de som delat med sig av sina upplevelser, det kändes lungande måste jag säga. 

Idag föddes Myntas och Halfords valpar    Förra året fick vi flera stora kullar, men i år har det blivit mindre kullar. Mynta var inte jättetjock så vi förstod att det inte skulle bli någon jättestor kull, det blev till slut fyra stycken - ganska så lagom för en förstagångsmamma egentligen   

 
Mynta har varit rätt lugn i förarbetet, i går morse åt hon bara halva sin portion mat och hon brukar kasta i sig maten annars så vi förstod att det kanske kunde vara nåt på gång. När sedan tempen gick ner senare under dagen och hon blev lite orolig så insåg vi att det skulle bli en valpningsdag idag   

Inte förrän första krystvärken kom strax efter 9.00 imorse så började hon bli orolig på riktigt, då ville hon jag skulle vara nära, nära hela tiden. Man förstår ju att det måste kännas konstigt för en tik när de ska få valpar första gången, eller ja - man vet ju inte om de förstår helt vad som är på gång eller inte.

 
Blicken när hon koncentrerar sig på sina krystvärkar     

Jenny kom till oss lagom till när första valpen föddes, så bra när vi kan vara båda två vid en valpning.

 
Förstfödd blev tiken Zoya, hon föddes klockan 09.48 och vägde 349 gram. Hon har tantecken, så leverfärgad, vit & tan. Zoya är den minsta valpen i kullen, just nu iaf. 

 
Visst är det underbart när man ser hur modersinstikten kickar in, de bara måste slicka på valpen och sedan är bandet mellan mamma och valp där   

 
Att man blir rejält trött efter att han insett att man blivit mamma är inte konstigt...

 
Det tog ett tag sedan innan valp nummer två gjorde sin entré.

 
Tiken Zamba föddes klockan 11.35, hon vägde 403 gram. Också leverfärgad, vit & tan.

 
Tredje valpen kom som skjuten ur en kanon nästan, en krystvärk så ramlade hon ut, klockan var då 11.47 Ännu en tik, också hon leverfärgad, vit & tan. Hennes namn blev Zafari och hon vägde 420 gram. 

 
Fjärde och sista valpen var en hanhund, han föddes klockan 12.32 Lite osäker på om han har tan-tecken eller inte, om han har det blir de nog väldigt svaga. Hans namn blev Zenry och han vägde 445 gram och är i och med det störst av dem. 

 
En djup suck blev det sen från Mynta, man ser verkligen hur skönt de tycker att det är när det hela är över. Eller ja, över och över, hon ska ju ta hand om dem sen i 8 veckor också. 

 
Viktigt att hålla koll på vad som händer utanför dörren också.

   
Inte tror man att det här ska bli en vacker Engelsk Springer Spaniel när den är färdigväxt?

Så var det dags för nästa kull att födas, alltid lika spännande och inget av allt man upplever som uppfödare kan slå detta - det är magiskt varje gång en ny valp föds   

Fay parades bara en gång och var beräknad att valp imorgon torsdag, men redan i måndags såg vi att det var på gång. Hon åt glatt sin mat både morgon och kväll i måndags, trots att tempen gått ner och hon var rejält orolig. De flesta tikar vill inte ens se åt mat då, men Fay ville inte missa en måltid inte.

Hon sov mest natten till i tisdags, så jag tänkte att det kanske dröjer till framåt dagen på tisdagen. Men rätt som det var började hon krysta och första valpen var född!

 
Viktoria var med under valpningen, jag har dragit på mig världens förkylning - jaaaaa, det måste vara en man som smittat mig för detta är en riktig mansförkylning    Och nej, det är inte Covid-19 - jag testade mig i söndags och fick svar måndag kväll att det var negativt. 

 
Första valpen föddes klockan 05.45, en hanhund som vägde 408 gram. Jag tycker mig kunna se att han har lite svagt tan, så jag tror han kommer få tantecken när han blir äldre. Lättaste att se under svansen tycker jag när de är nyfödda. Eftersom det skulle visa sig att det bara blev tre hanhundar kvar i denna kull fick de nya namn efter valpningen var över, namnen kom då från de tre musketörerna vilket gjorde att detta då blev Aramis.

 
Sedan vilade Fay upp sig en bra stund innan nästa valp föddes, också en hanhund då förstås. Han föddes klockan 08.05 och är allra störst med sina 462 gram. Hans namn blev Athos. 

En dryg timme senare föddes en valp med kanonfart, det sa bara splash så låg den där. Mycket vatten som kom med när han föddes, vi såg direkt han såg betydligt mindre ut än de andra. När jag tog upp honom )för det var en hanhund det också) märkte jag direkt att det inte var en valp som var okej, han hade inget skallben utan det var i princip helt öppet mellan öronen. Ögonen stod ut rejält och det var även något konstigt med hans bakben tror jag. Det är lyckligtvis väldigt sällan det föds någon missbildad valp, men lika hemskt och sorgligt varje gång   .

Fjärde valpen föddes sedan klockan 09.50, en rejäl hanhund även han. Hans namn blev Porthos och han vägde nästan lika mycket som Athos, 460 gram. 

 
Efter det drog Fay en suck och somnade, det brukar vara ett säkert tecken på att ingen mer valp kommer. Och mycket riktigt, så var det. Såklart trist att det inte blev någon tik i kullen då vi tänkt oss behålla en tik om det blivit någon vi tyckte skulle passa oss. Men, men - naturen rår man inte över och tur är väl det   

 
Vi är väldigt glada åt våra tre musketörer, de verkar väldigt pigga och starka såhär långt   

 
Tror det är Porthos som tittar ut här   

 
Perfekt med kameran som sitter ovanför valplådan så vi kan se valparna hela tiden var vi än är. Här är mamma Fay uppe och dricker vatten. Att hon är törstig är inte konstigt, de små behöver ha riktigt varmt i rummet de första dagarna. 

Ja äntligen har vi valpar igen, var nästan ett halvår sedan vi hade Engelsk Springer Spaniel-valpar så de var verkligen lite extra efterlängtade! Speciellt i dessa tider känns det extra värdefullt att ha valpar, de fyller en med så mycket glädje och hopp för framtiden, och det om något är vad jag kan behöva nu   

Flisan har varit en skugga efter mig sedan hon kom hem till oss, och när hon söndag kväll blev ännu mer angelägen om att jag inte skulle försvinna från henne så anade jag att något var på G. Hon hade inte tid att valpa förrän på fredag, men inget konstigt förstås att valpa fyra dagar för tidigt. 

Tempen låg lite lägre söndag kväll, sedan måndag morgon låg den på 37,0 och 37,1 och hon vägrade också ens titta i matskålen så då förstod vi det skulle bli valpning, antingen natten mot tisdag eller under tisdagen. 

 
Valprummet stod färdigt sedan några dagar tillbaka så under måndagen boade vi in oss där Flisan och jag. 

Flisan sov mest, man såg hon hade ont - men hon behärskade sig väldigt. Började egentligen inte flåsa intensivt och bädda förrän någon timme innan första valpen föddes. 

Det var ju första gången Flisan valpade och då vet man ju aldrig riktigt hur de kommer bete sig. Men hon krystade bara en kort stund så låg första valpen där, hon såg lika förvånad ut som mig?! De brukar skrika och tycka det är jobbigt när första valpen kommer, men hon är nog rejält bred därbak - för det behövdes inte mycket för att den skulle komma ut. 

 
Första valpen föddes alltså 5 april klockan 23.35, det gör att hela kullen får 5 april som födelsedatum även om nu resten av kullen egentligen är född 6 apri. Det var en hanhund, svart/vit och tan - han vägde 372 gram och fick namnet Xavier.

 
Han sökte sig till tutten direkt, som den äkta springer han är är maten förstås prio 1. 

 
Flisan var lite skeptisk till en början, men sedan började hon tvätta av honom och så snart de börjat slicka på sina valpar är det som om poletten trillar ned och de förstår vad som är deras uppgift   

Sedan tog det hela 3,5 timme innan nästa krystvärk kom och valp nummer två gjorde entré till denna värld. 

 
Det var en svart/vit tik (jag kan inte se några tan-tecken på henne, men det är möjligt de kommer fram senare). Hon föddes klockan 02.55 och vägde 385 gram. Hennes namn blev Xella. 

 
Xavier blev nog nöjd att få ett syskon efter att ha varit ensam i flera timmar. 

Tredje valpen föddes klockan 03.35, en till tik, en brun/vit och tan denna gång. Hon vägde 350 gram och är med det den minsta i kullen, namnet hon fick blev Xara.

 
Flisan ville gärna föda fram valparna i mitt knä så valplådan fick bli lite större under själva valpningen så att jag fick plats också.

 
Fjärde valpen var också en tik, hon heter Xani och är svart/vit och tan. Vikten var 378 gram och hon föddes klockan 04.08

 
Flisan tog lite paus från valparna genom att lägga sig på sängöverkastet en stund.

 
Nästa valp var också en tik, även denna svart/vit och tan. Hon föddes klockan 04.55 och vägde 422 gram, namnet blev Ximena. 

 
Visst är det alldeles underbart att sitta och titta på de små nosarna och prickarna som finns där   

 
Sista valpen fick hon ändå kämpa lite med för att föda fram, han var också störst i kullen med sina 498 gram. En brun/vit och tanfärgad hanhund, han föddes klockan 05.20 och fick namnet Xero. 

Sen visade Flisan rätt tydligt att det var tomt på valpar, hon la sig till rätta och somnade sedan en stund - det var hon väl värd, förstår man ju att hon blev trött av att föda fram valparna en hel natt   

Fina familjen    Valet av fäll kanske inte var helt lämplig, valparna försvinner lätt när man tittar på den - men den får ligga där nu till det är dags att byta fäll.