Barecho

Senaste inläggen

Av Helene - 20 oktober 2015 17:19

... och det betyder första "riktiga" fotograferingen. Tidigt i morse blev de fotade och det var lite olika hur samarbetsvilliga de var. Men när de är såhär små kan man inte räkna med att de ska stå helt stilla - dock är det alltid roligt att ha kvar och se hur de såg ut när de var såhär små. Man tror man ska komma ihåg med det gör man ju inte...


Först ut kommer de två hanhundarna, Ubbe och Ullman. 

       


Så de fem tikarna, det börjar bli lite storleksskillnad på dem nu - inte någon större skillnad och det är ju inget som säger att det kommer att stämma när de är vuxna heller. Det är nog just nu frågan bara om vilka som är glupskast på maten...

                   


Som alltid är det så spännande att följa deras utveckling - nästa omgång kort på dem uppställda blir om två veckor, när de är 6 veckor gamla. 


Vi har också ett födelsedagsbarn här hemma idag - nämligen Clådan (CH Barecho Quest For Success) som fyller veteran - 8 år. En hel del extra gott har hon fått och det har hon förstås inte tackat nej till. Hon är anmäld till helgens utställning i Mjölby, första gången i veteranklass, men jag tror inte vi tar med henne. Hon är fortfarande lite lös i hullet tycker jag efter operationen - pälsen är också lite svår att få någon ordning på. Och är det så att hon inte kommer i riktigt bra form får hon vara hemma. Hon har ju vunnit så otroligt mycket att det verkligen inte känns som hon har något mer att bevisa i utställningsringen. Jag ska inte säga att hon har pensionerat sig - jag är inte så mycket för att säga att det är deras sista utställning eller att de aldrig mer ska ställas ut. Det får bli som det blir, viktigast att hon har ett bra liv och mår bra här hemma med oss     .

 
Finaste Clådan   .


Jag måste också dela med mig av dessa foton på en Affenpinscher-hane från sista kullen. Han hette Bosse när han bodde hos oss, men bor nu i Italien och heter Rudolf. 

 
Kallt på kontoret där han är med och arbetar varje dag - då passar det med en ylletröja som täcke...


 
... skönare hemma där man kan ligga och slappa rejält. Vilken livsnjutare han är våran Bosse-Rudolf   .

ANNONS
Av Helene - 19 oktober 2015 19:33

I går var det dags för årets upplaga av Norsk Vinnarutställning. Den brukar normalt gå i november och då i Lilleström, men jag antar att det är på grund av att Europa vinnarutställningen arrangerades i Lilleström i början av september som utställningen nu gick i Vikingskipet i Hamar istället. Lite nostalgiskt kändes det, som jag minns det var jag här sist för många år sedan med Fritz och Diva på en Norsk Vinnarutställning   . Att de flyttade härifrån förstår jag verkligen för så otroligt trångt som det var nu är faktiskt inte okej. De måste också ha fått långt fler anmälda hundar än de räknat med med tanke på att det var en hel del domarändringar båda dagarna. Denna gång klarade dock vi oss från det. 


Hamar är nog den utställning i Norge som vi har närmast till, endast 42 mil ungefär. Så att vi skulle köra fram och tillbaka samma dag kändes rätt självklart. Jag hade kollat väderprognosen och det såg inte ut att bli minusgrader, men för säkerhets skull bytte vi ändå till vinterdäck innan. Och med tanke på det väglag som var så var nog det bra!


Ett par älgar på vägen och några rådjur i dikena såg vi också, just att köra på vägarna när det är mörkt ute nu kring älgjaktstider känns inte så bra   . Men det gick bra, både de och vi klarade oss!


Vi anlände till Vikingskipet ca 07.30 och då var kön minst 50 meter lång för tydligen hade de inte öppnat än. Det kändes inte så kul... men så öppnade de några minuter efter att vi ställt oss i kön och eftersom vi redan visat våra nummerlappar gick det mycket snabbt att ta sig in. Ingen kollade vaccinationerna och det tycker jag är bra, här har Sverige något att lära sig av Norge! För självklart är alla hundar vaccinerade, de flesta är ju övervaccinerade nuförtiden så att någon skulle bli smittad av valpsjuka känns inte troligt alls. Jag tror att dessa kontroller och köer som vi trängs i gör mer skada än nytta, för just där i köerna trängs hundarna ihop och då sprids ev. smittor snabbt.


 
Såhär såg vår ring ut... Alldeles för liten och dessutom rektangulär istället för kvadratisk eller rund. Det övergår mitt förstånd varför man på NKK:s utställningar har denna form på ringarna? För små raser spelar det inte så stor roll, men för större raser är det näst intill omöjligt att visa rörelserna på ett bra sätt. Det måste också vara väldigt svårt som domare att få någon bra överblick på hundarnas rörelser. 


En pudeluppfödare (tror jag det var) från England dömde vår ras, Lee Cox. Inte speciellt många anmälda var det, 56 stycken - men det var ju inte heller så många anmälda på EDS i september så det är nog rätt så bra siffror ändå här i Norge. Ja, i Sverige också snart eftersom anmälningssiffrorna dalar...


Den enda hanhund vi hade med oss var Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) och eftersom han nu är både SEU(u)CH och NOUCH måste han gå i championklass. Hela 10 stycken var anmälda i den klassen och domaren valde att bara ge CK till de fyra han placerade, i övrigt fick de allra flesta som han dömde Excellent. Paco blev inte placerad denna gång.


Desto roligare att Jussi (RLI Barecho Zuper Bowl) vann öppenklassen med CK och jag fick dessutom äran att visa honom i bästa hanhundsklassen. Ingen placering blev det där för honom heller, men så fin han är - grattis till hans superduktiga ägare Emelie för hans klassvinst och CK. Sista certet kommer snart ska du se ;-)


 
RLI Barecho Zuper Bowl "Jussi" (CH Trimere Thriller - CH Wongan Romanza At Barecho)
 
RLI Barecho Zuper Bowl "Jussi"


I öppen klass tikar hade vi två tikar med, Pasta (Barecho Party In My Head) och syrran Bella (Barecho Passion Play). Det var verkligen roligt att de stod etta och tvåa, och att se fina Bella i ringen och sedan stå som vinnare var verkligen något jag är glad att jag fick vara med om att få se   . Stort grattis till matte Laila och hoppas tågresan hem gick bra sedan. I bästa tikklassen blev inte Bella placerad, men hon gick dock Res-CERT. Sååå nära sitt championat, men det kommer nog inom en inte alltför lång tid tror jag.


I championklass hade vi Gizza (CH Barecho Glint Of Gold), hon var på superhumör som vanligt och hon har aldrig några problem med hur ringarna är utformade eller om det är halt på golvet. Hon presterar alltid 100 %   . Och det gav resultat, hon vann den stora championklassen med nio deltagare.


Veteranklass tikar bestod av tre stycken och nuförtiden får man ju också en veterantitel om man vinner klassen och får Excellent. Så när Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) stod som vinnare kändes det förstås lite extra   . Hon fick därmed en ny titel att lägga till, nämligen NOVV-15 (norsk veteranvinnare-15).


I bästa tikklass var Therese snäll och hjälpte mig att visa Pärlan - tack för det, husse David visade Pasta och hon trodde nog att det var hopp och lek då hon, sprang med kopplet i munnen för det mesta...


Jag var förstås väldigt stolt när sedan Gizza stod som etta (med ny titel även hon, NOV-15 - norsk vinnare-15) och Pärlan som god tvåa. Pärlan blev sedan utsedd till BIR-veteran, men vi stannade inte till någon final. Och det var mest av allt på grund av att det var så obehagligt trångt där i hallen. Vår ring låg som i mitten och det gick inte att ta sig fram, att rasta hundarna var nästan en entimmes-projekt och inte tyckte hundarna det var roligt heller att gå så trångt bland folk och hundar. Nej, det kändes inte alls bra faktiskt...

 


Så när vi kom ut i friska luften kändes det betydligt bättre, solen sken och vi skulle nu få köra hem nästan hela vägen i dagsljus. Kanske börjar jag bli gammal som hoppar över finaler, men men - det är absolut inget jag ångrat. Tror hundarna var rätt så nöjda också när de fick somna i soffan med oss efter lite köpmat och Solsidan på TV..

ANNONS
Av Helene - 17 oktober 2015 11:10

Det händer en hel del med valparna här hemma nu, för varje dag som går gör de framsteg och det är alltid lika roligt att följa   . Enyas valpar är 3,5 vecka nu och Mirandas är drygt 2 veckor.


Enyas valpar har fått börja äta helt själv nu och det går väl sådär... Viljan är det inget fel på, men tekniken behöver de öva på och även bordsskicket..


Alla valparna är kraftiga och rejäla - de är väldigt jämna i storlek och även i utseende just nu. Vi ska behålla en tik själv har vi tänkt, vilken det blir är förstås alldeles för tidigt att säga - men mycket tittande och funderande blir det redan nu...


De har också fått sina "officiella" namn, men även där vet vi inte ännu vilken valp som ska heta vilket namn. Det brukar vi bestämma runt när de är 6-7 veckor gamla. Alla valparna i den här kullen är brun/vita och det finns fortfarande några tikar kvar att tinga i denna kull som alltså är efter CH Cloette's Splendid Surprice "Otto" och CH Barecho Either With Or Without You "Enya".


Här är de namn som nu är inreg. i SKK:

Hanhundar - 

Barecho Unique Surprise

Barecho Use Your Illusion


Tikar -

Barecho Uh La La La

Barecho U Must Be The One

Barecho Upper Class Design
Barecho Uptown Babe
Barecho Use It Or Loose It


 
Sover tätt ihop gör de alltid   


 
Ny sorts vattenskål?! Den måste undersökas noga...


 
Trångt blir det i skålen...


 
Enya är fortfarande skeptisk till kameran, ändå tog jag telefon nu eftersom hon brukar tycka den är mer okej än stora kameran... Men nja, några foton vill hon helst inte dela med sig av på sina små älsklingar.


 
En av valparna viftar på svansen när han äter, så härligt att se


 
Visst ser hon lite drottninglik ut fina Enya   


Över till de yngre valparna då. Här ska de just få börja smaka på köttfärs/äggula, får se vad de tycker om det. Men med tanke på föräldrarnas aptit tror jag det ska gå bra   .



Det börjar bli ont om plats nu, men de är duktiga på att trängas. Det blir mest foton och filmer när de äter, men de gör liksom inte så mycket mer än äter och sover än... 


 
Alla är pigga och rejäla även i denna kull. Lite gnälliga är de allt när det inte blir som de tänkt sig. Otaliga gånger jag rusat dit och trott att nån valp varit i nöd när det bara handlar om att den är liiite för långt ifrån tutten eller att det tar lite tid innan Miranda släpper mjölken...


 
Miranda tar bra hand om dem - men när hon hör att det är matlagning på G i köket överger hon dem gärna...   


 
Längst upp i valphögen vill man förstås ligga...


 
Flera av valparna börjar få tan-tecken nu, de får nog ungefär lika mycket som pappa Paco har   .
 
Så på grund av att jag inte är helt säker på färgerna ännu avvaktar jag ett tag till innan jag registrerar dem. Har inte heller hittat på tillräckligt med bra namn på V för att jag ska känna mig nöjd... I den här kullen har vi tänkt att ev. behålla en hanhund om det blir någon vi känner lite extra för. Samt placera ut en tik hos en fodervärd om vi hittar en lämplig sådan. Hanvalpar finns kvar att tinga i denna kull samt att vi söker en fodervärd till en tik också. Hör av er om ni är intresserade! Denna kull är alltså efter CH Barecho Play Now Pay Later "Paco" och CH Barecho Devil Wears Prada "Miranda".


Klockan två i natt åker vi mot Norge och Hamar. Norsk Vinnarutställning-15 är det dags för då, känns lite märkligt att åka dit då det kändes som denna utställning redan har varit (när vi var där i sept). Men det ska bli trevligt att få se Vikingskipet igen, det var rätt så många år sedan jag var på utställning där eftersom deras vinnarutställningar gått i Lilleström sedan flera år tillbaka.


Lite olika förberedelser blir det inför resan - David är och byter däck på sin bil till vinterdäck (hemskt att det är dags för det redan...    ) och jag ska baka en sockerkaka så vi har något gott att äta i bilen, samt i Norge där allt är svindyrt att handla. Badning av hundar blir det förstås också... Pärlan, Gizza, Pasta och Paco är anmälda - första gången i championklass för Paco blir det   .



 



Av Helene - 12 oktober 2015 20:43

 
Ett gigantiskt stort tack till er alla som hört av er till mig efter mitt senaste blogg-inlägg,alla ni som kommenterat här i blogen eller på FB - eller skickat privata meddelanden. Det betyder MASSOR för mig och ger mig enormt med stöd och energi   . Det kan låta som en klyscha att säga så - men det är icke desto mindre sant! Det är mycket gnäll på Facebook - många som klagar på allt som sprids där, och visst har jag själv sagt att det kanske var bättre innan FB fanns...


Men just när det gäller svårare saker tycker jag det är guld värt. Ja, även roliga saker också förstås. Men många tycker det är jobbigt att säga något när någon drabbats av sorg eller tråkiga besked. Det är så mycket enklare att visa sitt stöd, visa att man bryr sig helt enkelt genom att skriva en rad och ge lite värme och positiva tankar på FB t.ex En del säger att det också säger en hel del om de som inte sagt något, men så ser inte jag på det hela. Det kan finnas många anledningar till att man inte valt att kommentera såklart, och även om man inte gjort det innebär ju inte det att man inte bryr sig.


Det har gett mig extra styrka era ord om att jag är stark, och visst är jag kanske det i viss mån. Men det här är mitt sätt att reagera på vad som hänt. Därmed inte sagt att det är bättre eller sämre än något annat sätt att reagera. Vi är alla olika och jag hanterar saker såhär, det finns förmodligen anledningar till det också.. Det förstår nog de flesta. Livet är upp och ner - och vi har väl alla haft både motgångar, sorger och tragik i våra liv. Inte många alls har levt i en ständig "gräddfil"... Det är lika "okej" att bryta ihop och vara jätteledsen förstås, jag vill inte framstå som "duktigare" än någon annan. Som läkaren (hon med gröna håret..) sa till mig, vissa människor som kommer hit efter ett sånt besked du har fått lyser det ångest om i ögonen. Det tyckte hon inte det gjorde av mig, men som sagt - vi är alla olika och kanske är det jag som reagerar "onormalt", vad vet jag?


Detta får mig återigen att komma till att vi kan väl försöka vara lite snälla mot varandra, lite toleranta och kanske inte reta upp oss det första vi gör på att någon säger eller gör något vi inte tycker om. För vad vet vi om vad de har med sig i bagaget? Så lite vi vet om varandra, om vilka kors vi bär med oss genom livet och som många gånger gör oss till dom vi är och är orsaken till att vi beter oss som vi gör mot oss själva och våra medmänniskor.


Med risk att låta som Tomas Di Leva igen så vill jag ändå säga det att vi måste försöka vara snällare mot varandra, unna våra medmänniskor lycka och framgång, istället för att missunna och försöka förstöra för varandra. Alla människor är värda att få må bra, om inte det går att uppnå alla dagar - så ta inte bort glädjen just den dag som de mår bra och är lyckliga  .


Därmed inte sagt att man ska låta andra behandla en som "skit" - nej, om det är något jag lärt mig under åren för att må bra så är det att undvika umgänge med människor som bara tar energi av mig, de som gör mig ledsen och som får mig att känna mig helt obetydlig och värdelös. Dem klarar jag mig så mycket bättre utan.


Det blev en lång utläggning det här, men återigen vill jag tacka er alla som ger och gett mig stöd! Fortsätt att vara såna fantastiska, goda medmänniskor som ni är     !


Nu över till något annat. Igår var vi på utställning i Sundsvall - detta var första utställningen efter att Paco och Pasta fyllt två år så lite mer spännande än vanligt var det nog med tanke på att de nu "äntligen" kunde få sina championat   .

 
Paco gjorde oss inte besviken! Han fick sitt 29:e CERT (26:e svenska) och blev även BIR (hans 16:e BIR) - helt otroliga resultat för en som just fyllt två år. Han fick nu alltså sitt efterlängtade championat och eftersom han även fått ett storCERT i Norge fick han båda titlarna SEU(u)CH samt NOUCH!! Pasta vann sin klass med CK men fick sedan nöja sig med ett Res-CERT, så vi får se när hon lyckas få sin championtitel...


 
BIR CH Barecho Play Now Pay Later & BIM CH Barecho Poetry In Motion. Extra roligt förstås att en äkta spaniel-specialist dömde, Karin Brostam-Berglund (Kennel Don's).


 
Pärlan blev inte bara bästa tik och BIM - hon blev dessutom BIR-veteran samt BIS-2 veteran i finalen som dömdes av Moa Persson.


 
Vår uppfödargrupp blev BIS-3 i finalen, stort tack till Emelie, Jenny och Lina för hjälpen i gruppen :-) Danska Carsten Birk dömde.


 
Vackraste Paco hade inte så stor lust att stå till i finalen, men han sprang som en "dröm"   . Hans resultat blev BIG-3 denna gång. Grupp 8 dömdes här av Nina Karlsdotter.


Lite firande blev det förstås igår kväll, en rejäl falukorvsbit till den nya champion-hunden och matte & husse fick lite god mat och vin istället   . Nu ser vi fram emot nästa helg, då är det dags för Norsk Vinnarutställning i Hamar!



Av Helene - 7 oktober 2015 19:35

Ja, hur korkat det än är att tänka på det viset så tror inte jag att jag är ensam om det - snarare är det väl ett sätt att skydda sig på och man kan ju inte oroa sig heller hela tiden för allting, man måste LEVA medan man lever annars är livet ju helt bortkastat.


När jag så igår fick besked om att jag har en hjärntumör (visserligen godartad) kändes det först bara helt overkligt. Alltså bara smaka på ordet, hjärntumör... Det är inte ett ord man mår bra av att varken säga eller höra, det är bara sorg, smärta och ond bråd död man tänker när man hör det. I alla fall har det varit det så för mig...


Jag har fått säga om och om igen för mig själv, - Jag har en hjärntumör... och varje gång vill jag bara säga, - men vänta nu, vadå hjärntumör? Det är inget fel på mig, något misstag måste ha skett. De måste ha blandat ihop mina resultat med någon annans, för sånt här händer inte mig - bara andra.... Men jag är ju förstås "alla andra" för de andra utom för mig själv och min familj   .


Jag skriver inte detta för att jag vill att ni ska tycka synd om mig, jag vill bara klargöra hur allt har gått till och hur läget är för att undvika spekulationer och osanna rykten som så lätt kan uppstå (utan ont uppsåt oftast, det blir lätt så bara när saker och ting sprids mellan olika människor.) Det är inte speciellt synd om mig även om det såklart är skrämmande, men jag har haft en otrolig tur att tumören till allra högsta grad verkar vara godartad och att det inte är cancer. För är det något ord som gör ännu mer ont än hjärntumör så är det just det förhatliga ordet cancer.


Det här har varit en lång process att komma fram till detta och det är faktiskt otroligt skrämmande att man inte tas på mer allvar inom sjukvården. Jag tänker då inte bara på mig och mitt fall - utan på att jag efter detta aldrig kommer att känna mig helt trygg med svensk sjukvård, speciellt inte med den man får på Gävle sjukhus.


Allt började i slutet av förra sommaren. Det kanske var i aug/sep-14 som jag märkte av att jag började se lite sämre på ett öga. Ingen kraftig försämring, men det var som lite "dimsyn" på ett öga. Samma känsla lite som när man fått något skräp i ögat. Jag bokade synkontroll hos Specsavers i Sandviken. Jag hade läst att för att få komma till en ögonläkare måste man få remiss från optiker eller hälsocentral och det blev hos en optiker jag bokade tid.


Jag var där i början av oktober förra året och inte ett ord sades om att det var något konstigt med mitt vänstra öga. Nejdå, de sålde gladeligen ett par nya glasögon till mig bara. Men de måste ha sett att jag inte såg bra alls på det ögat... Nya glasögon blev det iaf och jag var väl lite lättad ändå att de inte hittade något konstigt. Dum som jag är tänkte jag att det kanske är så ändå att det räcker med nya glasögon.. Såklart hjälpte inte det, men specsaveres fick ju sälja ett par till glasögon   .


Synen blev sämre, även om det var bara lite lite sämre och det gick långsamt. I mars bokade jag in en tid hos Hälsocentralen istället. Och den läkaren jag fick där, en utländsk man som jag inte minns namnet på, är den som får verkliga guldstjärnan i detta. Han tyckte inte alls det såg bra ut - han blev rent orolig och ville att jag skulle stanna kvar medan han ringde till ögonkliniken i Gävle för enligt honom ville han att jag skulle åka direkt dit. Han ringde dit och förstås fick jag inte komma dit. Nejdå, det var nog ingen fara med tanke på att jag gått så länge så jag skulle istället få en kallelse på vanligt sätt. Suck...


Så i början av maj i år får jag komma in till ögonkliniken på undersökning. Det var väldigt stressigt då den dagen minns jag. Jag fick vänta länge, länge på min tur och det var fyllt med människor i väntrummet. De flesta där var 70+ så jag kände mig riktigt ung för en gångs skull.


Till slut får jag komma in till en kvinnlig läkare som tittade på ögonen och konstaterade direkt att det var grå starr och att jag skulle få en tid till operation. Det skulle ta 3-4 månader sa hon. Jaha, okej - tänkte jag. Det var ju skönt ändå att få veta vad det var och att det gick att åtgärda.


Tiden gick och inte fick jag någon kallelse. I början av september tar jag kontakt och undrar när sjutton den där operationen ska bli av? De vill då att jag ska komma in på en till undersökning då de tyckte det var märkligt att min syn försämrats ytterligare under sommaren. Jag får en tid relativt snabbt och den yngre kvinnliga läkare jag har får jag absolut noll förtroende för... Hon säger bara att det ser konstigt ut, inte så mycket mer. Vi går runt till typ 3-4 olika apparater där ögat fotograferats och testas till höger och vänster. Hon säger sedan att hon vill att en annan läkare kommer in och tittar. Och in kommer en man i kanske 30-års åldern. Han tyckte säkert han var väldigt rolig eller nåt sånt, men om jag inte fick förtroende för läkaren före så fick jag det definitivt inte för denna man som verkade helt oseriös. Han var gudbevars "gråstarr-operatör" och det lät minsann som det var något otroligt, fantastiskt viktigt och att jag borde sitta som i andakt över att en sådan ens pratade med en sån vanlig dödlig som lilla mig.


Han tittar på mitt öga och säger glatt - Jaaaa, det är då inte grå starr det här inte. Vad som var så himla roligt med det förstod jag inte alls måste jag säga... Nähä, säger jag - vad är det då?? Nja, det kunde de inte säga. Nåt med synnerven kanske. Nån atrofi pratade om. Jahapp tänkte jag, nu har jag fått PRA också - kanske blir så när man är hunduppfödare... De frågar om och om igen om jag inte varit allvarligt sjuk eller att det hänt något, för det är nog orsaken till detta tror de. Nej, säger jag hela tiden - jag har knappt varit förkyld ens på ett år. Du har kanske fått en propp i ögat säger de då. En propp?? Men då borde det väl ha hänt hastigt och inte såhär långsamt som detta har skett. Eller så trodde de att det hade med mitt höga blodtryck att göra. Vadå högt blodtryck sa jag? Jag äter medicin för det och har gjort det i snart 15 år, blodtrycket har inte varit högt sedan dess eftersom jag äter medicin och går på regelbundna kontroller och det har alltid legat perfekt. Ungefär här känner jag att nu är gränsen nådd. Det gäller mina ögon och min hälsa här - ingen jävla frågesport eller gissningslek! Så jag ilsknar till och säger - Vet ni, jag tror inte ett ord på vad ni säger. När jag var här i maj får jag besked om att jag har grå starr och nu säger ni att jag INTE har det och ni kan inte säga vad det är för fel? Jag har noll och inget förtroende för er, jag vill att någon annan tittar på det här också. Då säger kvinnan med indignerad röst att jamen han är ju gråstarrsoperatör! Jag svarar att för mig får han vara gud fader själv om han vill - men litar på honom gör jag INTE. Jag vill att hon som tittade på mig i maj ska kolla igen och säga att det inte är grå starr..


De kollar upp om det går att ordna, och tänk hon var så "snäll" att hon kunde ta emot mig fastän jag inte hade någon tid där! Dra på trissor, man bågnar nästan!! Här har de gjort ett misstag och jag ska vara tacksam, jo jag tackar jag... hur ska det här sluta tänker jag. Den äldre ögonläkaren tittar på mina ögon och nja, liiiite grå starr är det men det kan inte vara det som är problemet säger hon nu. Nån förklaring till hur hon så säkert kunde bedöma det som grå starr i maj får jag inte. De skulle prata om mitt fall och hon skulle höra av sig på telefon efter några dagar. Så sker också, men jag får bara besked om att det inte är grå starr och att de skulle skicka en remiss till min HC där jag skulle utredas då de trodde att det var någon hjärt-kärlsjukdom som låg bakom detta. Jag sa till henne att jag litar inte alls på er, jag vill ha en remiss till en RIKTIG ögonspecialist. Det skulle hon ordna sa hon - hon skulle skicka en remiss till Uppsala.


Några veckor går och vi hör inget från varken Uppsala eller min HC. Så i slutet av förra veckan pratar David med en arbetskamrat och får då höra att hans fru nyss blivit opererad och det för något liknande det som drabbat mig! Hon har också fått felaktig diagnos på Gävle sjukhus, det sades att hon hade grå starr och när hon kommer till operationen säger de att de inte kan operera då det inte är grå starr. En remiss skickas då direkt till Magnetröntgen där det konstateras att hon har en tumör på synnerven. Den tumören fick hon ganska så snabbt bortopererad i Uppsala.


David ringde direkt till HC för att kolla om de fått min remiss, men si det hade de inte fått... Nån som blev förvånad? Nä, tänkte väl det... Min mor ringer då i fredags till ögonmottagningen (jag jobbade då och kan inte ringa från jobbet). Hon får då till svar att de skickat remissen till HC, men inte till Uppsala för de skulle avvakta vad HC kommit fram till först. Något som såklart ingen upplyst mig om... Verksamhetschefen på ögonmottagningen ringer sedan upp och säger att oj, det hade visst blivit något fel så remisserna var inte skickade, men han skulle skicka dem nu. David pratar med denna chef och säger att vi vill ha en remiss till magnetröntgen NU!!! Så sker också, plus att en tid bokas in hos HC som i måndags. Jag får en tid hos magnetröntgen, det var alltså igår...


Men om vi börjar i måndags så var jag alltså till HC och lämnade massor med prover och de gjorde även ett EKG. Alla värden såg jättefina ut och läkaren sa att han absolut inte såg mig som någon riskpatient alls vad det gäller att få en propp eller hjärtinfarkt och det var ju himla skönt att höra.


Så skulle jag in på magnetröntgen igår. En massa skräckhistorier om hur otäckt det är har jag hört från många olika håll. Man bör ta lugnande för att man kan få panik där inne t.ex Något som jag knappast trodde jag skulle få, men lite fundersam blev jag dock. Det ska villigt erkännas...


När jag kommer dit får jag av en barsk sköterska reda på att jag ska klä av mig och bara behålla trosor och strumpor på. En sjukhusrock som är helt öppen fram, utan snöre eller nåt att knyta ihop den med är vad jag ska ha på mig. En blankett ska jag fylla i också, sedan lämnas jag kvar där. Inget sas om var jag skulle ta vägen när jag var färdig så jag står där i mitt lilla omklädningsbås och känner mig som en bortkommen byfåne... Till slut blir jag iaf inkallad till där själva kameran finns.

 
På den här smala britsen skulle jag ligga i 45 minuter som det skulle ta att göra denna undersökning. Jag la mig och fick nån form av spruta, vad det var har jag ingen aning om - det hade inte gjort något om jag fått någon upplysning om det. Men, men - jag la mig tillrätta i den form jag skulle ha huvudet i och som gjorde att jag knappt kunde röra mig alls vilket såklart var syftet med det hela. Jag skulle ligga HELT stilla sas det till mig. Sedan fick jag också öronproppar som jag försökte sätta i öronen och så även ett hårnät och hörlurar på för det skulle tydligen väsnas mycket. Jag frågade vad som skulle hända om jag somnade (väl medveten om att jag brukar kunna somna till om jag lägger mig ner...). - Fick ett litet fnys tillbaka, det är ingen risk - du somnar INTE. Nåja, tänkte jag - du känner inte mig... Och visst lät det högt och kändes i hela kroppen ibland när det fotades, men för en annan som jobbar som förskollärare och även är hunduppfödare är inte lite ljud något som man hetsar upp sig så mycket över. Två gånger höll jag på att somna... men vaknade till i sista stund (hoppas de inte hörde min lilla snarkning   ). Det som faktiskt var värst under detta var att det började klia i pannan och jag fick ju inte röra på mig... Ni förstår vilken tortyr det var innan det gick över!


Det var skiftbyte på sköterskorna under tiden jag hade min undersökning och en jättetrevlig person befriade mig från alla attiraljer och lät mig komma tillbaka till världen utanför magnetkameran. Så glad man blir så fort man får träffa en glad människa som är positiv och som verkar tycka om sitt jobb. Hon meddelar mig då att svaret kommer direkt, ca en halvtimme skulle det ta så jag skulle gå direkt upp till ögonmottagningen och prata med läkaren där som hade skickat remissen. Så gjorde jag, men när jag kom dit förstod dom inget. Den gulliga tjejen i receptionen försöker hjälpa mig så gott hon kan, men läkaren jag skulle träffa var ledig denna dag. Någon annan skulle titta på svaret från röntgenläkaren istället och ge mig besked. Jag sitter ner och väntar en stund, och en mycket stressad och otrevlig ögonläkare kommer och säger att han inte fått något svar och att det där är inget de har med att göra. Han tittar i sitt fack och säger att det inte har kommit något svar. Jag försöker förklara om och om igen att jag just har gjort undersökningen och att svaret borde komma närsomhelst och då i datorn, liksom inte på ett papper i hans fack. Men han lyssnar inte, han säger att det inte har kommit något svar och att de inte kan göra något och att han omöjligt kan säga när svaret ska komma. Jag försöker förklara för tusende gången att de sa en halvtimme, men jag får inte prata till punkt och han beter sig bara så otroligt oproffsigt och otrevligt åt att jag till slut bara går därifrån..


När jag så just kommer hem ringer han. Svaret har kommit och han ber om ursäkt, säger att han inte förstod... Nä, om man inte lyssnar är det svårt att förstå... Iaf så får jag då reda på att jag har en godartad tumör, en som kallas meningiom. Något mer kan han inte säga, en remiss är skickad till neurologen och de ska ta kontakt säger han.


Jag måste smälta det lite innan jag kan ringa David och berätta. Bara att säga det - jag har en hjärntumör, alltså det känns så otroligt märkligt. Kanske borde jag brista ut i gråt, men jag känner ändå en tacksamhet att den inte verkar vara elakartad och på nåt sätt är det ändå skönt att få reda på till slut vad det var. Ovisshet är det allra värsta tycker jag.


En kort tid efter ringer de från neurologen och säger att jag har en tid där på förmiddagen idag. Så skönt ändå att det gick så snabbt!


David ville följa med dit och det är ju alltid skönt att ha honom med sig, även om det som nästan gör mest ont just nu är att veta hur andra oroar sig för mig, än vad jag egentligen känner själv.


Så i förmiddags var jag på Gävle sjukhus igen... En läkarstudent hämtar oss i väntrummet och när jag så kommer in och träffar själva läkaren blir jag först skeptisk... (ni som känner mig vet att jag har en skeptisk ådra, det kommer förmodligen från mitt liv med svarta schnauzers..) Läkaren har nämligen grönt hår. Jagvet, jagvet - man ska inte döma någon efter utseendet, men det kändes liksom ändå inte så himla bra med en läkare just i denna stund med grönt hår. Hon visade sig dock vara trevlig och bra såvitt jag kunde bedöma. Även om jag tyckte det var lite korkat att fråga om det var 2014 jag menade när jag sa förra året. Joo, sa jag (kanske med en liiiiite spydig röst)

att jo eftersom det är 2015 nu och det var förra året så kan man förmoda att det var 2014.


Sedan gillar jag inte heller när de sätter sig mitt emot en och lutar sig fram och ser ut som de nästan ska säga - Lilla gumman, hur mår du? Usch, nä sånt där daltande gillar jag inte alls. Raka besked är sånt jag uppskattar och hon var nog ändå en rätt så bra människokännare vilket gjorde att hon slutade med "lallandet" och koncentrerade sig mer på att försöka svara på våra frågor. Hon tyckte det var bra att vi var pålästa (tacka vet jag Google!!) och att vi hade många bra frågor. Jag frågade om jag kunde få se en bild på tumören och hon undrade om jag skulle klara av det och det skulle jag förstås. Jag vill alltid veta så mycket som möjligt, sånt gör mig mycket lugnare än funderingar hit och dit om vad som gäller.


Hon gör också en hel del mer eller mindre märkliga undersökningar på mig och alla reflexer och sådant verkar normalt. Skönt!


Vi pratar en del om tumören, var den sitter osv. Hon kan inte svara på så mycket, en remiss ska skickas ner till Uppsala där de sedan tar kontakt och berättar om vad som ska göras med tumören. Om den ska opereras eller inte, och om inte - vad man kan göra istället. Det känns lite jobbigt att inte veta vad som ska hända - men om jag får gissa så tror jag de kommer att försöka operera bort den. Även om det såklart inte känns så kul med en operation inne i hjärnan så skulle det vara skönt att få nån form av avslut på allt detta. Tumören är avgränsad, inte svullen (var tydligen bra!) och sitter inte just nu i närheten av något annat än just ena synnerven verkar det som. Enligt denna läkare trodde hon inte att man skulle ha opererat bort den om det inte varit för att den påverkar min syn. Tumören är ca 2,5 cm i diameter och sitter bakom pannan - mitt i själva huvudet ungefär.

 
Det här är förstås inte just min tumör, men det är samma typ och den sitter på ungefär samma ställe. Ni ser det vita bakom ögat, det är själva tumören. Anledningen till att den är så vit är den kontrast de sprutar i under själva röntgen om jag har förstått det hela rätt.


Allt som allt kändes det ändå rätt så skönt när vi åkte därifrån idag, vi väntar nu på att få höra ifrån Uppsala och se vad de säger om hur det ska gås vidare med min tumör.


Såklart är det inte bra med en hjärntumör, men jag försöker vara positiv och tänka att OM man nu ska ha en hjärntumör verkar åtminstone min vara av den bättre sorten...  

Av Helene - 5 oktober 2015 19:28

Ja så heter det ju - och visst är det sant   . Att vinna själv med sina hundar är förstås trevligt och roligt på alla sätt - men när valpköparna lyckas är det alldeles extra roligt   .


I helgen hade jag nöjet att få sitta hemma och få meddelanden om att flera av våra "hundbarn" gjort bra ifrån sig på olika utställningar.


I går hade NKK utställning i Harstad, norska domaren Per K Andersen dömde de 13 (tror jag?) ESS som var anmälda.

Vackra Bella (Barecho Passion Play) var där med sin matte Laila Govasli. Bella blev bästa tik och fick då Stor-Cert (minst ett sådant krävs i Norge för att hunden ska bli NOUCH). Ett "litet" cert har Bella sedan tidigare, så nu håller vi tummarna för att det kommer ett till Cert för henne så att hon kan titulera sig NOUCH :-)

 
Bella nöjde sig inte bara med att bli bästa tik, hon blev sedan även BIR   . BIM blev finska hanhunden CH Baskethill's King Of Joy. Stort grattis till matte Laila för super-resultatet   .


Örebro Läns Kennelklubb har under den gångna helgen haft två utställningar. Under lördagen var det en valp- och veteranutställning och söndagen var det även för vuxna hundar om jag uppfattat det rätt.

 
Fina Fay (Barecho Surprise Me) gjorde debut på ett riktigt bra sätt. BIR-valp med HP blev det. Det var inga grupptävlingar denna dag, utan alla BIR-valpar gick in i BIS. I det BIS:et blev hon inte placerad.

 
Men hon hade skött sig jättebra enligt matte Malin - överlycklig med svansen viftandes hela tiden, så härligt när de är så :-)


 
Att stå still uppställd är väl kanske inte det roligast som valp heller... Hon har ju också Paco som pappa och då kan man inte kräva så mycket vad det gäller sånt.    , här står hon dock still en liten stund iaf.


 
Vild och vacker, mmm.... det kan man verkligen säga   .


Dag två har jag inga foton ifrån, men två filmer som visar hennes fina rörelser och härligt viftandes svans. Även denna dag blev hon BIR-valp, hon slog sedan till med att även bli BIG-valp och i BIS-finalen slutade hon som BIS-3 valp!! Massor med grattis till matte Malin - vi är så stolta över er prestation   .



Denna video är från när hon blev bästa tikvalp tror jag.



Och denna korta film är från när Fay vinner grupp 8 bland valparna.


På samma utställning (söndagen) deltog en av Veras söner, cockern Björkman (Barecho Flower Power). Han var ensam i rasen och blev BIR där, han vann sedan också gruppen bland de vuxna i grupp 8 - men han nöjde sig inte med det utan slog sedan till med att bli Best In Show!! Stort grattis till duktiga Stina som visade honom så bra   .

 
Björkman och Stina i BIS-finalen...


 

... lycka när han till slut står som vinnare :-)


 
Fina, fina Björkman - det var ett tag sedan jag träffade honom nu, hoppas på att få se honom på någon utställning snart igen   .


 
Avslutar dagens blogg med ett foto på en av Miranda och Pacos valpar - söt som socker   .
  
 


Av Helene - 3 oktober 2015 09:21

…så är livet som hunduppfödare. Glädjen över att en ny valpkull är född och sorgen över att en av valparna inte finns kvar då han förmodligen hamnade under Miranda och kvävdes. Eftersom han också var minst i kullen (282 gram) hade han förstås sämre chans att klara något sådant.

 

Trist förstås, men sånt händer och det kan ju mycket väl ha varit något annat som var ”galet” med honom också eftersom han inte levde mer än 12 timmar och var den minsta av valparna   .

 

Tråkigt som sagt var, men nu gläds vi istället åt de sju valpar som Miranda har kvar! De ser pigga, starka och fina ut. Inte lika stora som Enyas valpar var när de föddes, men Miranda har så mycket mjölk att hon skulle kunna sälja litervis på Ica så jag tror nog de äter upp sig snabbt   . Lite gnälliga är de, blir väldigt missnöjda när de inte hittar tutten direkt eller kommer lite på villovägar.

 

Natten till torsdag låg Miranda tätt intill mig – precis på det ställe där Paco ligger varje kväll när vi har vår ”gonattstund” han och jag. Han såg lite förvånad ut när platsen var upptagen, men det var ju ändå hans ”fru” som låg där så med en suck la han sig på golvet istället.

 

Miranda var rätt så lugn under natten, men på förmiddagen var hon väldigt intensiv i sitt bäddande till och från. Hon gick efter mig hela tiden under dagen – ville inte vara själv och de andra hundarna räckte absolut inte som sällskap. T.o.m på toa skulle hon med in…

 

 

När så Carro kom vid 17.30-tiden blev hon förstås jätteglad och jag tror nästan hon hade väntat på henne, för redan en timme efter det kom första krystvärken.

 

   

Första valpen som föddes var en tik. Vi döpte henne till Valeria. Hon föddes 18.56 och vägde 322 gram.

 

   

Nästa valp föddes 19.35, en hanhund som vägde 410 gram. Han heter nu Vagabond.

 

 

Tredje valpen kom 20.46, också det en hanhund och han vägde 382 gram. Namnet blev Vasco på honom.

 

   

Valp nummer fyra föddes 21.30, även det en hanhund och han heter nu Versace. Vikten på honom var 358 gram.

 

 
Det gäller att vara vig om man ska kunna kolla hur det ser ut där bak....

 

Versace var den sista valpen som föddes när jag var med. Min mor och Carro valpade resten av natten eftersom jag skulle jobba dagen efter, som igår. Jag hade öppningsskiftet så klev upp vid 04.00 för att sedan börja jobba 06.30 Sista valpen hade fötts för inte så länge sedan när jag klev upp så vi hjälptes åt att tvätta ren Miranda lite och bädda rent åt valparna innan jag åkte till jobbet.

 

 

Alltså, valp nummer fem föddes 23.37 Det skulle tydligen bli många ”mini-pacosar” i denna kull för även denna valp var en hanhund. Han vägde 386 gram och fick namnet Valoo.

 

Sedan föddes valpen som inte klarade sig… Han föddes 00.48

 

   

Äntligen kom det en till tik! Valp nummer sju fick namnet Vanda och hon föddes 02.25, hennes vikt var 374 gram.

 

 

Och så sista valpen, en till hanhund. Han vägde 326 gram och föddes 03.22 Han heter Vasa.

 

 
Här är alla 8 valparna, detta kort tog jag på morgonen innan jag åkte till jobbet   .

 

 
Här är de sju "finingarna" vi har kvar     

 

 

Natten har varit relativt lugn, så värst mycket sömn har det inte blivit för varken mig eller Miranda tror jag. Men så är det när man har nyfödda små hemma   .

 

 
Några kort på Enya och hennes valpar måste jag ju ha med också.
Här ser ni att hon håller koll på mig när jag ska fota dem. Jag hade tänkt mig att fota valparna själv i valplådan. Men så fort hon ser att jag tar fram kameran hoppar hon i och lägger sig för så det inte går att få till några bra foton..haha..


 
Ni ser den "stränga" blicken va   .


Så nu har vi totalt 14 valpar här hemma, 5 tikar och 2 hanhundar i Enyas kull och tvärtom i Mirandas, 5 hanhundar och 2 tikar. Rättvist och bra   ! Nu gäller det att börja spåna på stamtavlenamn till dem.... Enyas valpar ska heta på U och Mirandas på V. Inte så lätta bokstäver, men till slut ska vi nog hitta på passande namn till dem ändå.


Av Helene - 27 september 2015 15:51

Ja det har vi här hemma idag     !


Det är nämligen Paco (JWW-14 FIJV-14 WW-15 Barecho Play Now Pay Later) och Pasta (JEUW-14 SEJV-14 Barecho Party In My Head) som fyller två år idag!


äntligen är det snart dags för dem att ha möjlighet att bli champion och sluta ta CERT i utställningsringarna. För jag har förstått att det retat en del... Jag ska inte säga många, för jag tror ändå många har uppskattat dem och insett att de faktiskt varit/är värda sina vinster. Men visst finns det alltid missunnsamma människor, det kan man inte göra något åt och de mår nog allra sämst själva. Faktum är att om jag skulle reta upp mig för allt jag hör om mig och mina hundar, ja om jag t.o.m. skulle skriva om det på Facebook varje gång - ja då skulle jag knappt ha tid med annat. Och är det egentligen något att bry sig om? Något som en konkurrent säger "i stridens hetta" i ringen eller vad det må vara? Visst kan man väl ha förståelse för att alla andra inte tycker det är så himla roligt att bli slagna så de ska vara överlyckliga för min skull? Lite naivt att tro det kan jag tycka. Däremot när det går till skitprat efteråt, rent förtal - ja, där syftet är att skada och smutskasta någon annan, då går det för långt. Och ett grattis tycker jag nog man kan klämma ur sig i ringen, det finns liksom ingen värdering i det - det sägs som ren artighet tycker jag. Nej, så jag bryr mig inte så mycket om det som sagts och sägs om oss och våra hundar som inte är så snällt och positivt, däremot är jag otroligt glad de gånger jag får höra uppskattade och snälla saker - det ska ni veta alla ni som sagt och säger såna saker, ni är guld värda   


Jag tänker då inte låta det elaka som sagts ta ifrån mig glädjen och stoltheten över dessa två, som i mitt tycke är bland de bästa jag har fött upp, nånsin. De har fel de också - självklart, som alla hundar har. Men jag föredrar att försöka fokusera på allt bra de har istället   .


Sedan är det också så att de alltid kommer att betyda något alldeles speciellt för mig dessa två syskon. Ni vet kanske hur jobbigt vi hade det under förra året och hur nära det var att jag/vi gav upp allt som hade med hunduppfödning att göra. Ibland tror jag att det var någon "högre makt" som gav oss Paco och Pasta för att vi inte skulle ge upp. Utan dem vet jag inte om vi orkat... Många tycker nog vi har ställt ut dem "för mycket" - men hade vi inte gjort det förra året, utan istället suttit hemma och tyckt synd om oss själva, ja då vet jag inte hur det gått.


Så stort grattis till våra älskade Paco och Pasta som betyder så mycket för oss - och förstås lika stort grattis till alla deras härliga systrar i Norge samt Yatzy i Småland     .


Här kommer ett axplock med foton på dem - vi börjar med Pasta, för damerna först såklart   .


 
Pasta 6 veckor. Det var många fina tikar i den kullen så jag hade stora, riktigt stora problem att välja. Men Pasta (eller Portia som hon hette som valp) var den jag återkom till ofta, just hennes halsansättning och balans var något jag gillade skarpt.


 
Pasta 8 veckor gammal - hennes huvud och uttryck med de mörka ögonen var förstås svårt att motstå också.


 
Här är Pasta 4 månader gammal - ungefär i den här åldern blev det bestämt att just hon skulle vara kvar av de tre tikar vi valt att ha kvar och välja mellan.


 
Här har Pasta hunnit bli 8 månader. "Highest on leg and raciest in build of all british landspaniels" säger standarden och det tycker jag hon verkligen passar in i.


 
Här är Pasta på WDS i Helsingfors aug-2014. Om jag minns rätt blev hon placerad som trea i juniorklassen där.


 
Detta foto är från när hon fick ett av sina första CERT, det var i Gustavsberg och hon slutade dagen som tvåa bästa tik den dagen.


 
När vi skulle åka till EDS i Brno, Tjeckien i oktober 2014 var jag först tveksam till att ta henne med. Hon var lite urfälld i pälsen just då. Men, det var tur jag tog henne med. Hon vann inte bara titeln JEUW-14 utan blev också totalt bästa tik samt BIM där   .


 
Pasta har ett väldigt härlig minspel, man ser lätt på hennes min om hon är nöjd eller missnöjd med situationen. Hennes blick kan döda också när hon blivit "som hon tycker" oskäligt tillsagd...


 
Härligt uttryck i de mörka ögonen   .


 
Hennes första BIR fick hon på SSRK:s utställning i Rättvik november förra året. Hon slutade sedan dagen som BIS-3.


   
Hennes allra största vinst var när hon blev bästa tik på galan "Puppy of the year2014" i början av mars 2015. Där deltog de som kvalificerat sig som valp under 2014. Tikarna tävlade för sig och hanarna för sig, och vi var verkligen hur stolta som helst när Pasta till slut stod som vinnare bland tikarna för domaren Liz Cartledge   .


  
I maj i år stod hon som vinnare på SK Östras Open Show där det var hela 48 vuxna ESS anmälda. Paco var BIM och Pasta BIR/BIS - perfekt visad av Jill Rhodin   .


 
Pasta kan verkligen röra sig med ett lätt och och svävande steg. Dock måste jag säga att så bra som hon rör sig här hemma i trädgården när hon bär något någon annan hund försöker ta av henne, så bra rör hon sig nästan aldrig i ringen...   .


 
Detta fotot är taget från i somras där hon blev BIR på SSRK:s utställning i Örnsköldsvik. Pasta har 13 svenska CERT totalt och nu håller vi tummarna för att det sista certet ska komma så hon får sitt championat innan hon ska paras och förhoppningsvis få sin första kull i vinter...


Så över till brorsan Paco. Namnet hans var givet direkt han föddes, jag kan inte förklara det - men han såg bara ut som en Paco direkt. Det är lätt att säga i efterhand, men han var något speciellt redan från födslen. Kanske det blev så också eftersom han var enda hanen i kullen ihop med sju systrar   .



Och nej, han ville inte stå still ens som valp. Många kommentarer har jag fått om att han inte står still i ringen, han flyttar på ben och har svårt att vara blick stilla någon längre stund. Och att han gör så är för att han är så glad, svansen går i ett på honom och han är nyfiken på allt och alla som finns omkring honom. Jag vill inte ta ifrån honom den glädjen, tids nog så lär han väl sig och till dess får jag och andra helt enkelt stå ut med att han är lite bångstyrig i ringen. Om han förlorar på det, tja då får det vara så - det står i standarden att en springer ska vara "stark, glad och aktiv" och han om någon passar in i det tycker jag   .  


 
Här är han 6 veckor gammal - fina linjer att växa i redan då...


 
Första utställningen var i början av februari, han var 4 månader då och slutade dagen som BIG-2 efter en Golden. Han skötte sig väl inte perfekt - men titta, han stod faktiskt still nån sekund iaf så vi fick till ett kort!


   
Här är han 3 månader gammal... Mammas pojke som jag kallar honom här hemma, visst ser man väl att det är mammas pojke   .


  
8,5 månader gammal är han här - fortfarande väldigt ung förstås, men nog ser man att han börjar bli lite tonåring här.


 
Första certet fick han 9 månader gammal, tvåa bästa hanhund blev han också för den irländska domaren Catherine Collins.


 
När han blev JWW-14 endast 10 månader gammal var förstås ett mycket stort ögonblick för mig. Extra speciellt också när det var rasspecialisten Marie Merchant (Clanach kennel) som dömde.


 
Här vinner han ännu ett CERT, denna gång i Högbo sept-14.


  
Röra sig kan han verkligen vår Paco - och med svansen ständigt viftande från sida till sida   .


 
Finsk juniorvinnare-2014 (FIJV-14) blev han, även det för en rasspecialist - nämligen Jens Karlsson. Paco slutade den gången som trea bästa hanhund.


 
Fint kort på honom tycker jag, fotot är taget i december förra året.


  
Hans första BIR fick han i november-14, för en äkta spanielspecialist Karin Brostam-Berglund   .


 
Detta foto från februari i år, i Mjölby där han blev BIR och slutligen BIS-2.


   
Dessa två kort tog vi i våras på honom - fick lite proffshjälp av AnnSofie på Kennel High Score som har betydligt mer tålamod än mig att ta kort   .


 
Det här kortet togs också då - och det här är så mycket han. Han "skrattar" mest hela tiden - man kan inte annat än älska en hund som honom   .


 
Hans allra största vinst hittills är förstås från i somras, när han vann på Världsutställningen i Milano och inte bara blev WW-15 utan även blev han BIR för engelska domaren Zena Thorn-Andrews. Ett ögonblick jag knappt kan förklara, det är inte ofta jag får gråten i halsen när vi vinner själva, men här var det inte långt ifrån att jag skulle "storgrina". Jag var helt slut efteråt och ville bara krama och pussa Paco - dock blev han ju lite fundersam till slut vad jag höll på med. I stora ringen blev han sedan utplockad men inte placerad - men så stolt jag var över att få visa upp honom där och han skötte sig med bravur. Den film som finns på honom på Youtube har 4676 visningar, skulle tro att av dem har nog jag sett klippet 4000 gånger   .




 
Detta foto är från igår, från utställningen på Åland där han blev BIR och fick ännu ett CACIB. Så detta var hans sista utställning innan två år, nu hoppas vi att han snart ska få sitt sista cert så han får äntra championklassen istället :-) Han har till dags dato vunnit 15 BIR totalt, 29 CERT (varav 26 vunna i Sverige), 6 CACIB samt att han vunnit grupp 8 fyra gånger under 2015 hos SKK - inte så dåligt för en hund som inte fyllt två år ens     ! Jag struntar som sagt i Jante-lagen, jag är otroligt stolt över honom och jag kommer att fortsätta skryta om honom, bara så ni vet     .


 
Detta foto är taget idag i höstsolen, på deras 2-års dag     

Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se