Idag föddes Currys och Yallas valpar   . Jenny ringde tidigt i morse så då begav jag mig iväg till Årsunda. 

 
När jag kom dit hade redan första valpen fötts, det var en tik och hon föddes kl. 06.15 Hon är lite svagt tan-färgad och hennes namn fick bli Tia. Hon vägde 392 gram. 

 
Andra valpen föddes kl. 07.40, även det en tik. Hon heter numera Tintin och hon vägde 376 gram.

Tjugo minuter senare, kl. 08.00 föddes tik nummer tre. Hon fick namnet Tuva och hon vägde 416 gram.

 
Sedan föddes första hanhunden, kl. 08.30 Han är störst av dem med sina 524 gram, han fick namnet Treo - för Curry fick kämpa en del med honom så gjorde nog lite ont. 

 
Valp nummer fem var ytterligare en tik, hon heter Tonya och föddes kl. 08.35 Vikten var 316 gram. 

Ytterligare en tik föddes kl. 09.10 Hon är också lite svagt tan-färgad, namnet blev Trolla och hon vägde 380 gram. 

Efter dessa sex valpar var födda tog Curry sig en välbehövlig paus. Jag tycker mig se rätt ofta att de tar en längre paus ungefär när hälften av valparna är födda. Curry sov så hon snarkade en stund och hann med att både dricka lite filmjölk med socker i och göra en snabbtur ut för att kissa.

 
När det sen sätter igång igen så får hon två krystvärkar så är nästa valp född. Jag ser direkt att han ser livlös ut, och så typiskt också en hanhund när vi hittills bara hade en.... Försöker få liv i honom genom att gnugga rätt hårt på sidan, ingen reaktion. Helt slapp var han förutom att det bubblade lite i näsan när jag tryckte på kroppen. Jag sög ut det vatten han förmodligen fått i sig och började blåsa in luft samt massera hjärtat. När jag blåste in luft kände jag lite motstånd så då tändes ett hopp. Efter nån minut ungefär började han lite smått dra efter andan och både han & jag kämpade på bra till han skrek i högan sky - så härligt att höra   . Vi hade honom innanför tröjan en bra stund för att han skulle hålla värmen, han har börjat försöka tutta lite smått men det märks han år påverkad av sin dramatiska start i livet. Nu hoppas vi han repar på sig - han har ju en hel del andra att kämpa med om tuttarna så vi får självklart hjälpa honom så gott det går. Han föddes kl. 11.25 och fick såklart namnet Tarzan, han kändes verkligen som han passade till det   . Hans vikt var 294 gram.

 
Valp nummer 8 föddes kl. 12.15, en tik som är minst än så länge med sina 270 gram. Hon har fått namnet Tessla. 

 
Nionde valpen föddes kl. 13.20, han vägde 400 gram och var en hanhund. Namnet han fick var Tellus. Även han är lite svagt tan-färgad. 

 
Tionde och sista valpen föddes kl. 14.00 En hanhund som redan nu har tydliga tan-tecken. Hans namn  blev Tenor och han vägde 360 gram.

 
Full fart på mumsandet   

 
En kram från mamma   

Nu är det otroligt stor efterfrågan på valpar, inte bara på Engelsk springer spaniel som vi har valpar av just nu, det verkar vara alla raser som det finns många köpare till   . Det är ju härligt tycker jag, vad kan det finnas för negativt med det? Blir lite förvånad när jag ser en del uppfödare skriva om det som något dåligt, att de inte orkar svara på förfrågningarna som de får och att det blir så jobbigt för så många vill ha valp. Och jo, jag kan förstå det till viss del - de allra flesta som hör av sig till oss är otroligt trevliga, pålästa och har planerat sitt valpköp sedan en längre tid och då känns det lite jobbigt att  berätta att det är så svårt att få tag på valpar nu. 

För även om vi inte har valpar själva när vi får förfrågningar har jag alltid kunnat skicka dom till andra uppfödare, jag brukar säga att Engelsk springer spaniel är en så sund och frisk ras samt att vi bara har seriösa uppfödare på vår ras vilket gör att de kan köpa sin springer var som helst och med största säkerhet bli jättenöjda! Men nu går alltså inte det, det verkar inte finnas en valp till salu just nu i hela Sverige. 

Att det är sån efterfrågan just nu på valpar beror förstås på det läge vi befinner oss i nu i Sverige. Många jobbar hemifrån, det blir inga utlandssemestrar, man behöver något positivt i sitt liv nu när mycket är tungt osv. Jag hör och ser en hel del kommentarer där det befaras att de som köper valp nu inte ska förstå att det finns ett liv efter Coronan och att de då typ ska komma på att OJ! vem ska ta hand om hunden nu? För mig helt obegripligt att man ens kan tro att vi som uppfödare skulle sälja till någon som inte har en plan för hur hunden ska ha det i framtiden. Och det oavsett om det är Corona eller inte i landet. ALLA som vi sålt valp till nu under våren har varit seriösa och haft helt klart för sig hur de tänkt sig med sitt hundköp. Sen kan det alltid hända saker i ens liv som man inte vet nåt om just nu. Men så har det ju alltid varit och kommer alltid att vara.

En del äldre som kontaktat oss genom åren för att de vill ha en hund har ibland nämnt att de är oroliga över vad som ska hända med hunden ifall de blir gamla och inte längre är kapabel att ta hand om den. Därför har de känt sig lite tveksamma till om de ska köpa valp alls. Men det ordnar sig alltid, har man köpt sin hund av en seriös uppfödare hjälper dom självklart till. Alla valpar som är födda hos oss är alltid välkomna tillbaka, oavsett orsak   . Och så tror jag de allra, allra flesta uppfödare tänker och känner.

Idag ringde en kvinna till mig, hon var vän/granne med ett äldre par som köpt hund av oss för flera år sedan. Nu hade båda blivit sjuka och de kunde inte längre ta hand om hunden. Den otroligt snälla och hjälpsamma grannen hade kontakt med en annan familj som var intresserade av denna hanhund som inte är någon problemhund på nåt sätt. De skulle ta hem honom på prov om någon vecka drygt, och hon ville att han skulle vara fin i pälsen när de lånade hem honom så hon frågade mig om jag kunde hjälpa till att klippa honom. Så även om det nu blev så att just dessa ägare inte kunde ha hunden kvar under hundens hela livstid så finns det alltid lösningar, andra bra hem med massor av kärlek   .

Nu menar inte jag att man ska köpa hund utan att ha tänkt över det, nej absolut inte. Man ska ha en hund i många år och ska självklart planera för att de ska bo kvar hos en hela sitt liv. Och de ska ha ett bra liv utifrån sina egna behov, inte bara finnas till för att tillfredsställa sin ägares behov.  Men jag föredrar att hellre se möjligheter än problem, den glädje det är att ha en hund vid sin sida kan aldrig överskuggas av ev problem som möjligtvis kan hända i framtiden   .  Eller för den delen, sorgen att förlora dom, även om jag gråtit (och gråter..) floder över hundar jag förlorat så kan aldrig den sorgen vara större än glädjen att fått dela sitt liv med just den hunden. 

Ja, jag vet att det finns en hel del som hånskrattar åt uttrycket att vi bor i "stan" för Sandviken är ju bara en liten pluttstad jämfört med många större och vi bor ju inte ens i de sk centrala delarna av Sandviken. Men lyckligtvis lyssnar jag inte på dem, för mig är det här "stan" jämfört med hur vi bodde innan vi flyttade hit   .

I övermorgon har vi bott här i tre månader, det känns ändå som längre på nåt sätt - kanske för att helgerna känns konstiga nuförtiden, vad vet jag? Men vi har verkligen bott in oss, det här är HEM nu - även om det såklart är massor jag saknar från vårt gamla hem. Framförallt saknar jag katterna. Ända sedan jag flyttade till Årsunda 1987 så har jag haft katt - till en början var jag absolut inget stort fan av katter. Jag var hundmänniska jag! Som om man inte kan vara både och liksom. Men nu är det himla tomt utan katt.... Dock tycker jag inte det passar helt att ha katt där vi bor nu. Dels för att det är en del rätt så trafikerade vägar häromkring, sen det här med att katter går runt på andras gårdar. Det må vara tillåtet, men vet inte om jag tycker det är helt okej. Saknar också att bara kunna släppa ut hundarna på gården när de ska rastas på kvällen och det är ruskväder ute (vi bor ju trots allt i Sverige så det är ganska ofta ruskväder). 

Det värsta med att bo här är ändå att jag fått "bajspåsehandled", gör ont som satan. Man har ju hört talas om tennisarmbåge och musarm. Men här är det tydligen så att jag med vänster hand gör nån alldeles speciell rörelse när jag knyter ihop bajspåsen och den har nu blivit överansträngd. Jodå, en hel del bajspåseknytningar blir det per dag kan jag lova... Just nu försöker jag mig på att knyta den på annat sätt, men inte alls lätt - speciellt inte när man samtidigt håller i fyra koppel. Nåja, ett värdsligt problem förstås, men ändå irriterande   .

Tog några kort lite snabbt här idag, det sker ju lite småändringar hela tiden (för vad ska man annars göra?).

 
Såhär såg badrumsfönstret ut före, själva insynsskyddet har släppt - var ingen bra kvalitet antingen på själva skyddet eller på oss som satte upp det   . Förresten, ser ni uttagen i taket - jag vill ha nån form av fönsterlampa och kanske taklampa också, men måste väl vara speciella kan jag tro när det är så nära badkaret, eller? Sen tänkte jag kanske nån form av ampel eller nåt i hörnet. Ja ni ser ju, förut planerade jag utställningar - nu planerar jag sånt här...

 
Här är nya insynsskyddet, mycket bättre måste jag säga. Kostade mer än dubbelt som mycket som det andra vi satt upp, men ibland är det så att man får det man betalar för.

 
En tavla och spegel har vi fått upp här också - plus att jag hittade en sån himla fin tvättkorg som jag bara måste ha, gillar den skarpt!

 
Här är det nog inte mycket nytt - men jag gillar verkligen den här öppna planlösningen, bästa av allt med huset!

 
Matbordet fick vi ju till slut - efter att ha väntat på det i över tre månader. 

 
Mitt kontor/bibliotek i källaren har fått en bäddsoffa och några tavlor uppsatta. Det här är verkligen ett toppenrum som jag trivs bra i!

 
Altanen på baksidan är nästa sommars projekt, den duger bra som den är så länge så hinner vi känna av lite hur vi vill ha det. 

 
Frukostaltanen (som David kallar Groggverandan, hmmm   ) börjar närma sig att bli färdig. Måla den kan vi inte göra förrän nästa sommar, men den är fin ändå med sina halvgröna brädor. 

 
Nu väntar vi på att det ska bli mörkt ute så lamporna börjar lysa   .

 
Idag har jag haft semester och då haft äran att vara barnvakt åt Elis och Freja, rätt så trött nu - men så härligt det är att få rå om dem   .

 
Lite Bigge-mys hanns det med idag också   .

Eftersom vi "hundnördar" nu inte har några hundutställningar att åka till har det som ett substitut kommit något som kallas online-utställningar (vem vet, det kanske har funnits redan tidigare fast det har gått mig förbi?). Självklart är dessa utställningar inofficiella, vissa utställningar verkar ha auktoriserade domare som dömer och andra har uppfödare samt andra hundintresserade som domare.

För mig personligen är detta helt ointressant och inget jag skulle vilja delta i med mina hundar, även om jag erkänner att jag verkligen tycker det är urtrist nu när det inte är några utställningar att se fram emot. Men utställningar utifrån ett kort? Nja, jag ser inte tjusningen där - för mig är känslan i händerna när man tar i en hund och när man ser den röra sig det som betyder något. Hur många gånger har man inte sett otroligt vackra hundar på foton och sen när man sett dom i verkligheten fattar man ingenting, är det samma hund ens? Men, det är så jag känner och därför väljer jag att inte delta med våra hundar.

Däremot har jag inget behov alls av att smutskasta de som väljer att delta, inte heller de som väljer att döma. Om de känner att det här är ett roligt tidsfördriv nu när tiderna är som de är så ser jag inget hinder. Jag blir inte uppretad av det som en del verkar bli, faktum är att man kan undra om vi nu när vi har "så mycket tid över" ägnar den åt att reta upp oss istället för att göra nåt vettigt av den?

Om nu någon skriver en vinst i en onlineutställning som en merit så får det väl vara så - det är ju ungefär lika som när det skrivs BIR som en merit från en inofficiell utställning. Det är ju inget värt, det vet vi ju - men det måste väl ändå vara en världslig sak? Det känns som vi har värre saker att bekymra oss om nu än om någon leker utställning på internet?

Men som sagt, jag längtar verkligen till det blir utställningar igen. Vissa retar upp sig över att man gör det också har jag sett, det är helt okej - gör det ni isåfall, jag skäms inte för hur jag känner utan jag längtar i alla fall till dess vi får åka på utställningar igen med allt vad det innebär.

Denna helg skulle vi ha varit i Madrid på Världsutställning - känns ledsamt att vara hemma. Nu är den världsutställningen framflyttad till helgen före jul, i december alltså. Inte alls lika lockade att åka då som det skulle ha varit under våren/sommaren. Men det återstår att se om vi åker dit eller inte, långt kvar dit än.

Försök nu att följa alla rekommendationer som ges så livet kan återgå till det normala så snart som möjligt. Och om nu någon annan inte gör det - lägg då er energi på något väsentligare än att sprida ut ert hat om dessa på sociala medier. Vi behöver positiva tankar och känslor nu, inte hat och elakheter   

Idag var det egentligen dags för Fays valpar att födas, men hon och valparna ville annat. Redan i torsdags anlände dom   
Vi var väl lite förberedda på att de skulle födas för tidigt det med tanke på att det kändes som hon parades i senaste laget. Jag hade gissat på 10 valpar för hon var så tjock sista veckorna, såg ut som en stor rund boll bara och vi har tyckt så synd om henne då det sett tungt ut. Det blev inte tio stycken utan sju - ett helt perfekt antal i kull tycker jag. Och det var nog så att Fay lagt på sig lite trivselhull också under dräktigheten, för hon är inte direkt jättesmal nu när valparna är födda   

Viktoria sov hos Fay natten till torsdag och efter midnatt väckte hon mig och sa att en valp hade fötts   . Det var bara typ två krystvärkar så kom den ut - himla skönt när det går så lätt!

 
Förstfödd var en brun/vit tik, hon fick namnet Singla. Hon föddes 00.30 och vägde 360 gram.

 
Nästa valp föddes 00.50, en brun/vit hanhund som heter Santos. Han vägde 410 gram och är i och med det störst i kullen. 

 
Tredje valpen var också brun/vit, en tik som vägde 338 gram. Hon har fått namnet Salsa och hon föddes 01.50

 
Valp nummer fyra var en svart/vit hanhund som heter Salto. Han vägde 360 gram och föddes 02.15

 
Femte valpen var också det en svart/vit hanhund, han heter Sture och vägde 397 gram. Tiden han föddes var 02.40

 
Minsta valpen föddes 03.15, en svart/vit tik som vägde 265 gram. Hon fick namnet Sol.

 
Sjunde och sista valpen fick förstås namnet Seven, en brun/vit hanhund som föddes 04.35 och vägde 308 gram.

 
Fay är en supermamma, precis som hon var till sina två tidigare kullar   .

... så hoppas jag det blir sen, detta med Corona-krisen. För de som förlorar anhöriga blir det såklart betydligt värre än bara ett ont minne - sorg är något helt annat än att "bara" gått igenom en jobbig tid. Jag tror inte tiden läker några sår alls faktiskt, de kanske bleknar, men läker? Nej knappast. 

För alla andra, som bara får ett extremt trist liv ett tag, kommer det här bara vara en jobbig tid i vårt liv. Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst efter min operation av hjärntumören, försökte då inte tänka längre en dag i taget - för varje dag som gick kom jag närmare när jag visste jag skulle må bra igen och kunna göra allt jag ville. Så försöker jag tänka även nu, det är himla trist med allt som blir inställt - men så länge vi är friska har vi inte mycket att klaga på. Eller jo, klaga lite måste man få göra - det är helt okej att tycka det är tråkigt, men att deppa ihop helt för detta tänker jag inte tillåta mig till. Hoppet är det sista som överger en och jag hoppas och tror det värsta ska vara över snart.

Därför blir jag lite less när det går ut information som om i princip allt kommer vara inställt i Sverige fram till 31 december. Nu står det visserligen att det kan omprövas, men bara att sätta ett datum så långt fram i tiden tror jag slår undan benen på många. Tror det snarare kan få sån effekt att folk struntar i uppmaningarna om vad vi ska göra för att skydda oss själva och andra, det känns ju nästan som hopplöst om det ska hålla på till dess.

Näe, jag tror det är bättre att inte säga något datum alls - vi förstår ju alla att det är omöjligt att veta när allt blir som "vanligt" igen. Bättre då att ha hopp om att det om några månader är bättre, än att det inte ska bli nån ändring till det bättre förrän 2021. Alla är vi olika och det som passar mig passar såklart inte alla andra, men jag försöker tänka så.

Som sagt, jag försöker att hålla modet uppe så mycket som det bara går (även om jag känner lite att jag kommer klättra på väggarna under helgerna nu framöver).

Tur vi har våra barn och barnbarn som vi än så länge får umgås med iaf    Och alla hundar, de är precis som vanligt - lyckligt ovetande om den oro som finns i samhället nu   

Gläds också åt våra valpar, de är verkligen glädjespridare nu - och det är positivt att vi har än mer tid för dem nu när vi är hemma hela helgerna.

Vi kommer också att ha mer tid få ordning på vårt nya hus som vi trivs så bra i, massor av idéer har jag och lyckligtvis går det mesta inhandla på internet så man slipper gå i butiker.

Jag har t.o.m börjat fundera på att odla lite kryddor och grönsaker   . Ja inte i nåt land för jag är livrädd för skalbaggar, tänker mig mer nån odlingsbänk - känns som mindre risk för skalbaggar där!

Träna mer med hundarna finns det också tid till nu och kanske även börja skriva lite på en bok om hunduppfödning, något jag tänkt på i flera år.

Titta på TV och sånt är ju inte direkt nåt för mig, somnar på en gång då. Jag vill mer hitta på aktiviteter där det händer lite mer - kom gärna med förslag på vad jag kan hitta på nu på helgerna istället för hundutställningar. Känns jättetråkigt att det kanske inte blir några såna på flera månader, men också lite spännande att prova nåt annat!

Tillsammans ska vi klara det här och 2020 kanske blir ett "skitår" hela året - men det är ändå bara ett enda år under vår hela livstid   

Japp, då drar en ny vecka igång - ingen som vet ännu vad den för med sig och är det något vi lärt oss senaste tiden så är det att inte ta något för givet. Jag är såklart orolig, men kanske är det typiskt svenskt - vad vet jag, men jag tror att det finns många fler än mig som är kunniga på just hur man bör hantera detta hemska virus som tagit över världen. Så jag följer de rekommendationer som myndigheterna ger och hoppas att det ska göra att detta blir så lindrigt som det bara går. Mer kan jag inte göra just nu känns det som. 

Det förvånar mig lite att så många skriker om att det ska till hårdare tag som i andra länder, förvånande att så många vet att just att göra som de gjort i flera andra länder är det rätta för oss? Vi gör ju inte allt annat lika så kanske det här är rätt för just Sverige? Ingen vet, men jag väljer att tro på de som ger oss rekommendationer om hur vi ska göra och så följer jag det helt enkelt. 

Lite svårigheter blir det förstås när vi har valpar som är leveransklara om några veckor, såklart vill vi träffa de som är intresserade av valp och de vill förstås träffa både oss och valpar/de andra hundarna. 

SKK har gått med information om hur de tycker vi som har valpar nu ska göra och det tycker jag är bra, den informationen finns att läsa här: https://www.skk.se/sv/skk-och-covid-19/tips-till-uppfodare/

Vi har valt att göra så att vi tar emot besökande, men då till största delen utomhus om vädret tillåter. Sen hälsar vi inte på varandra som man normalt gör (tar i hand eller så), utan vi håller avstånd. Tvättar händerna noga både före och efter besöket. Sen förvissar vi oss förstås också om att ingen är det minsta förkyld, har man några symtom får man inte komma - och detsamma gäller såklart också oss. Om vi känner av några symtom tar vi inte emot besök. 

   
Valparna trivs bra ute i vårsolen, men eftersom det finns rovfåglar i närheten gäller det att passa på dem hela tiden. 

 
Hundarna verkar ta allt med ro i alla fall, sån trygghet de ger när det är så mycket oro omkring en   

 
Vi bor bredvid en rätt så stor kyrkogård och jag hade ett svagt minne av att vi hade en gammal familjegrav där även om min farmor och farfar valde att begravas i minneslunden istället för i den. Hittade på den igår när jag och Elis tog en promenad där. David fick gå utanför med Biggles, man får ju inte ta med hundar in på kyrkogården tyvärr. 

Jaja, jag vet att det inte alls är politiskt korrekt att klaga över att det inte är några utställningar. Det är helt självklart att vi måste följa experternas råd kring detta virus och då är det förstås så att det inte blir några utställningar. Men man kan väl få tycka det är trist ändå? Eller? Måste man alltid tänka att det kunde varit mycket värre (såklart det kan hända betydligt värre saker än att det inte är några utställningar...), men om man inte tyckte det var tråkigt att det inte blev några skulle ju det betyda att man inte tyckte det var roligt att åka när man gör det i princip varje helg? Jag är väl kanske en patetisk utställningsnörd, mycket möjligt - men jag trivs ändå rätt bra med att vara det och tror inte heller det stör någon annan  .

Det är förstås rent fruktansvärt det som händer i hela världen nu, men det är inte heller så mycket vi kan göra åt det - jag orkar inte tänka negativt hela tiden kring det, att allt är skit och det under lång tid framöver bara kommer vara dåliga saker som händer. Vi ska SJÄLVKLART följa alla råd om hur det här ska hanteras, det är inte det jag menar - men jag själv orkar inte gräva ner mig. Försöker lista ut vad jag ska göra av helgerna nu bara? Vad gör "vanliga" människor lixom? Jag gillar ju att baka så kanske blir mycket sånt, sen är det ju en hel del kvar att göra på vårt hus innan det blir som vi vill ha det. Man skulle ju kunna passa på att umgås med andra än hundmänniskor, men nu ska man inte umgås mer än nödvändigt. Lyckligtvis har vi en hel del underbara valpar   som jag kan roa mig med, vettesjutton hur det skulle gå annars!

Nog om det, visst är det viktigt att hålla sig uppdaterat om viruset - men det blir rätt tröttsamt att bara läsa om det hela tiden också kan jag känna. Livet måste på nåt sätt fortsätta ändå, om än annorlunda än för några veckor sedan. 

Vi har nu bott i vårt nya hus i drygt en månad och vi trivs kanonbra. Huset passar oss så bra och det är "nästan" roligt att få inreda det. Jag är ju inte så intresserad av inredning, men jag (förlåt David   ) vill ju ändå ha det på ett visst sätt så det innebär förstås att mycket tid gått åt att leta saker och montera möbler osv. Jag är hos hundarna i Årsunda i princip varje dag, vissa dagar mer än en gång om dagen. I början kändes det konstigt att åka därifrån och inse att det inte var mitt hem längre. Men nu känns det skönt att få åka hem till nya huset - det är verkligen det som känns som hemma nu! 

Här kommer lite foton på hur det ser ut nu, eller ja det ändras ju lite då och då eftersom vi är långt ifrån färdiga ännu.

 
Snart dags att börja sätta upp grindar och få till staketet så det blir mer hundsäkert. 

 
Del av ett av hundrummen, här huserar Pasta och hennes valpar nu. 

 
Andra delen av rummet.

 
Andra hundrummet som också är Elis och Frejas sovrum.

 
Sovrummet.

 
Badrummet.

 
Jacobs rum.

 
Köket.

 
Köket, nu ikväll har jag tom kokat sylt. Hur ska det här sluta egentligen??

 
Köket, andra sidan. 

 
Den här väggen ska vi tapetsera om, men det var några veckors leveranstid på dem så vi får stå ut ett tag till med denna tapet. 

     
Kontoret i källaren börjar bli färdigt, fortfarande saknas Davids skrivbord och lite annat.

     
Tv-rummet börjar också ta form.

 
Här är det Freja som håller vakt, annars älskar hundarna att ligga här och hålla koll på vad som händer utanför. De säger ingenting när folk och hundar går förbi, men när en hund som var lös gick in på gården blev de väldigt upprörda!

 
Del av hallen.

Fler kort kommer sen ju mer vi blir färdiga. Flera flyttlådor är fortfarande inte upppackade - och frågan är om de nånsin blir det ?