Igår föddes äntligen nästa kull valpar, kändes lite extra spännande just för att det var Biggles första kull   .

Fläder var helt lugn i tisdags, men i går morse blev hon allt oroligare och gav mig blicken som alltid gör att man känner sig skyldig för att man parat dom. Nu var ju detta Fläders andra kull så även om hon såg lite plågad ut är jag övertygad om att hon visste vad som skulle ske denna gång.

 
Den speciella blick som bara en tik i öppningsskedet har   

 
Första valpen föddes klockan 14.40 och det var en tik. Hon vägde 386 gram och fick namnet Keela.

 
Nästa valp föddes kl. 15.15, också det en tik. Hon heter Korona och vägde 414 gram. Anledningen till att hon har lite rött på ryggen är att vi tyckte hon hade lite svårare att komma igång och äta, då är det lättare att se om de är märkta ifall de ligger och äter eller inte.

 
Tredje tiken föddes 16.00, hon vägde 422 gram och var i och med det den största valpen i kullen. Hennes namn blev Kahlua.

 
Första tre valparna   

 
Lite längre uppehåll innan det var dags för lite hanhundar. Klockan 17.20 föddes Kimba, en hanhund som vägde 402 gram.

 
Bara fem minuter senare föddes nästa hanhund, klockan 17.25 Han heter Karuso och vägde 384 gram.

 
Sjätte valpen var också den tredje hanhunden. Han föddes 19.00 och vägde 378 gram, hans namn blev Kanel. 

 
Tjugo minuter senare, 19.20 föddes en till tik. Hon vägde 374 gram och fick namnet Kyo.

 
Sista valpen kom med en himla skjuts, en krystvärk bara så damp han ner i valplådan. Klockan var då 20.05, han heter Kafka och vägde 358 gram. Han är minst i kullen, men de är väldigt jämna - ingen som direkt urskiljer sig på något sätt än. 

 
Efter obligatorisk tvätt av mamma Fläder slog de sig alla till ro   . Min mor sov hos dem i natt så jag fick sova ordentligt med tanke på att jag skulle jobba idag, i natt är det min tur att ligga i rummet hos valparna. Brukar bli lite dåligt med sömn, men är samtidigt väldigt mysigt att ligga och lyssna på valpljuden.

Ja då har vi klarat av årets kallaste inomhusutställning - i Kumla ridhus. Varje år säger vi aldrig mer - men jaaa som sagt, man ska inte säga aldrig eller alltid - för det stämmer väldigt sällan.

Jenny kom upp till oss på fredagskvällen så tillsammans badade vi och fönade de åtta hundar vi skulle ha med oss, det låter som det skulle ta en himla lång tid - men på ca 2,5 timme var vi färdiga, ja med första föningen. Vi badar dom och fönar det allra blötaste ca 10-15 min, de får sedan täcke på och vänta ca 3 timmar innan sista föningen och piffningen blir gjord. Annars skulle det ta alldeles för lång tid när man vill ha med många hundar till en utställning.

Extra roligt var att vi skulle ta med cockern Svea på denna utställning, hon är inte utställd på ett år ungefär. Tyvärr lite urfälld just nu (hon började precis löpa så det var förstås anledningen), men jättefin för övrigt   

David körde dit (som vanligt) och Jenny o jag sov - perfekt fördelning. När vi körde in mot ridhuset möttes vi av supertrevliga parkeringsvakter - som ni säkert vet tillhör det ju inte vanligheterna, men så trevlig start på dagen när man möts av ett leende och lite snälla ord trots att vi missuppfattade var vi skulle köra och ställa oss för avlastning.

Domare för dagen var Sara Nordin (kennel Cavamirs). 32 vuxna och 6 valpar av ESS var anmälda, en helt normal siffra nuförtiden. Ett par gånger om året kan vi ha 60-70 stycken, och ibland inte fler än 10-15. Så runt 30-35 är vanligast tycker jag. Helt säkert skulle de bli fler anmälningar hit om det var på ett bättre (varmare) ställe. Synd det inte finns i hela Bergslagen en lokal där vi får vara som är uppvärmd? Men jag vet att vissa ställen är det nästintill omöjligt att få vara nånstans inomhus med hundar. Trist   Två av landets bästa ringsekreterare hade vi nöjet att ha i vår ring denna dag   . Proffsiga, tydliga och trevliga utan att för den skull vara mesiga - det är bästa sortens ringsekreterare det! Detta tillsammans med en domare som behandlade både hundar och handlers på ett trevligt sätt gjorde att det var en skön och avslappnad stämning i och kring ringen hela dagen - precis som man vill det ska vara och som det borde vara varje gång   

Samtliga resultat och kritiker från utställningen finns att läsa på vår resultatsida: https://barechoshow.wordpress.com/ .

  
BIR-valp blev Salty (Barecho Here She Comes) & BIM-valp var Springdust's Guiding Hermes. Saltys syrra Peppar (Barecho Hot Hot Hot) blev trea i valpklassen med HP.

Biggles fick vara hemma denna dag, så istället hade vi hans bästa kompis Cosby (Barecho Choose Me Or Lose Me) med oss. Han var så fin i ringen med Jenny - slutade dagen som tvåa bästa hanhund med ännu ett CERT. Lovande junioren Fonzie (Barecho Follow My Lead) som var tvåa i en stor juniorklass på Sthlm hundmässa var här själv i klassen, fick Excellent men inget CK denna gång. Matte Lotta visade honom jättebra - ska bli så roligt att se honom på fler utställningar under våren/sommaren!

 
Bästa hanhund och BIR blev Yalla (CH Barecho You Rock My World), här på fotot tillsammans med BIM-vinnande tik CH Elgentorpets Joyride som i och med detta blev champion, och inte vilken champion som helst utan hon fick ett "riktigt" championat - utan parentes, stort grattis till det - en stor bedrift och så roligt för rasen   

Blingen (Barecho Bling Bling No Way) vann unghundsklassen med CK och Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) blev fyra bästa tik till slut.

 
I och med att Jenny nu gått med i kenneln har vi ju som sagt också Welsh - fina Cava (Sällebäcks Pont de Millegrand) blev tvåa i valpklassen med HP.

Så hur gick det i cockerringen då? Sveas dotter Dizza - allmänt kallad Monstret (Barecho I Dug Up A Diamond) tävlade för första gången i juniorklass, precis 9 månader gammal. Hon gjorde det jättebra, placerades som tvåa i klassen med CK. Hennes matte Stina hjälpte oss visa Svea (CH Backhills Just Awesome) för jag hade så ont i ryggen - men i ärlighetens namn gör Stina det tusen gånger bättre än mig så oavsett min rygg var det så bra hon visade henne! Svea vann en stor championklass och slutade som trea bästa tik. Helt vild i ringen, svansen gick som en propeller och hon sprang som om hon trodde det var först i mål som gällde. Stort tack Stina för att du hjälpte till att visa Svea - hur ska det gå nu i Danmark när jag ska visa henne själv?   

Svea löper som sagt nu och vi planerar att para henne med denna fina hanhund - en hane som jag beundrat sedan jag såg honom som valp för många år sedan:
 
CH Manaca's Milk n'Toast and Honey "Anders"

Tillbaka till Kumla, efter rätt så lång väntan drog äntligen finalerna igång. En stor eloge till SSRK Bergslagen som fått ihop så många fina priser i finalerna, otroligt roligt - för nog vill man ha mer än bara en rosett om man blir placerad i en final.

 
Salty slutade som BIS-1 valp - sista gången i valpklass, om någon vecka blir hon 9 månader och då är det dags för juniorklassen.

 
Vår uppfödargrupp blev även den BIS-1   .

 
Och fina Yalla slutade dagen som BIS-3   .

Nu väntar vi här hemma på att Fläder ska valpa snart - hon är rejält rund om magen och vi är såå nyfikna på om det är någon mini-Biggles därinne   . Pasta däremot är jag tveksam till om hon är dräktig, konstigt med tanke på att hon parades fler gånger - men så är det ibland. Bara att göra nytt försök på nästa löp...

Thomas, min äldste son, har bott i Skåne länge nu. Först i Malmö, sen i Ystad - så Malmö igen och så har det varit Lund nu på slutet. Jobbigt att ha ett av barnen så långt borta, samtidigt som man som förälder såklart vill att de ska göra det de själva vill. Att tänka de ska bo kvar kring där man bor själv är bara egoistiskt, härligt tycker jag när de vågar skapa sig ett eget liv - även om man ändå sen förstås vill fortsätta vara en del i det livet som deras förälder   .

Thomas har bott som inneboende ett tag då det är så svårt att få tag på lägenheter i Lund, men i slutet av november fick han möjligheten att hyra en lägenhet vilket han såklart var väldigt glad för   .

Lägenheten är en etta som ligger i Hjärup, strax utanför Lund. Han flyttade dit för 1,5 månad sen alltså - och har gjort så otroligt fint där. Men, lite småsaker som behövde göras - som sättas upp saker på betongväggarna, skruva i ordning soffa och bord mm. Sen behövdes det också kompletteras med en hel del saker, det är ju helt otroligt så mycket saker man har i ett hem egentligen! 

Såna gånger som vid flytt är det jobbigt att bo långt därifrån som förälder, man vill ju hjälpa till - vi hade ingen möjlighet att åka ner den helgen han flyttade utan detta var första lediga helgen vi kunde åka dit.

Jag plockade ihop lite saker hemma som vi har dubbelt av, lite gamla kökshanddukar med broderier från äldre släktingar bland annat, gamla hundpriser mm. Så vi packade Barecho-bilen i fredags kväll, full med saker och med oss också; David, Helene, Jacob, Henric, Elis och Viktoria. Jätteroligt att vi kunde komma iväg allihopa    Att vi alla kunde åka var bara möjligt förstås om vi hade hjälp med hundarna hemma, massor med tack till Jenny som bott hos oss under helgen - vet ju att alla hundarna haft det hur bra som helst då   .

Vi gav oss iväg ca 21.45 på fredagkvällen, David körde till Jönköping och jag körde därifrån. Vi kom fram 04.45 - lite slitna, men inte så farligt som man skulle ha kunnat tro.

   
Elis var den som var piggast tror jag. Han somnade i bilen när vi åkt en timme kanske, sen vaknade han strax före 03.00 och ropade efter Pappa. Blev nog fundersam var han var när vaknade, men när han sen insåg att vi alla var där blev han lugn. Inte somnade han om heller, nejdå - han var såå nöjd så. Oj, stoooooor lastbil sa han för varje lastbil jag körde om... I den åldern är man sannerligen lättroad   .

Efter några timmars vila gick vi iväg till affären för att handla till frukost, riktig engelsk frukost fick det bli. Är ju så himla gott det    . Sen packade hela familjen in sig i bilen för att åka på shoppingrunda. Det blev en hel del inköpt på Ikea, men vi hann med en del andra affärer också. När jag skulle betala för ett par batterier på Rusta för 29:90 stod det medges ej när jag skulle betala. Provade igen, för det kort jag skulle betala med är ett kreditkort med kredit på 10.000:- och hade anmält till nån utställning med det, det var allt. Så att det fanns pengar där visste jag. Men icke, medges ej sa den otroligt sura kassörskan. Tog ett annat kort och det fungerade. Förstod då att det var nåt lurt. Kollade sen på banksidan på mobilen och upptäcker då att kortet har blivit "kapat" eller vad man nu kallar det. Massor med uttag i ffa Holland, för nästan 9000:-..... så otroligt trött man blir, inte roligt alls. Jag är alltid jätteförsiktig när jag använder kortet för att betala på internet, men det måste ju vara där som något hänt. Men vad sjutton ska man göra? Allt måste ju betalas med kort nuförtiden? Läste att kortbedrägerier ökat väldigt, man kan ju tycka bankerna borde jobba väldigt aktivt för att göra så det inte är möjligt att kapa kort på detta sätt. Kortet är ju förstås spärrat nu, men vad hjälper det nu liksom? Det ska väl gå att se hoppas jag att det är falska uttag, men innebär en massa extra jobb som inte alls är vad man har lust med. 

   
Thomas bor alltså i Hjärup, och då i en del av Hjärup som heter Jakriborg. Det är som en egen liten stad i staden på nåt sätt. Husen där är det en speciell stil på och om jag fattade det hela rätt så byggdes allt upp samtidigt för att skapa denna "stad". Husen är alla spetsiga upptill, Thomas lägenhet låg på markplan så hur det ser ut med våningar uppåt vet jag inte. Stilen är lite gammaldags, smala gränder och kullerstensgator. 

 
Det är en mur också uppbyggd åt ett håll, visst får man lite känslan här av Törnrosdalen ifrån Bröderna Lejonhjärta. Bara väntar på att man ska få säga lösenordet "All makt åt Tengil- vår befriare" där i öppningen.

 
Ett litet torg fanns där också, hur mysigt som helst. Hade varit nån julmarknad där också berättade Thomas - känns som helt perfekt för det. 

 
Här ser man muren igen. Man fick parkera utanför själva området där lägenheterna och affärerna var. 

 
Mellan det gula och det vita huset här är ingången till Thomas lägenhet. Helt egen ingång vilket ju är trevligt. Känns så kul att vi fått se hans lägenhet och området han bor i. Även om man ser foton och hör beskrivningar är ju inte det samma sak alls som att se det med egna ögon. 

 
Efter all shopping var vi så trötta så vi orkade inte göra mycket mer. Lite slappande först och sedan ett besök på pizzerian som ligger typ 5 meter från Thomas lägenhet. Nära och bra   .

Lite sällskapsspel blev det på kvällen innan jag, David och Elis åkte till ett hotell i närheten. Kändes som det skulle bli lite väl trångt om vi skulle sova där allihopa. Elis var också väldigt nöjd när han kom till hotellet och hittade en riktig barnsäng där   .

 
Dagen idag har bestått av arbete med att fixa iordning lägenheten på lite olika sätt. Eller ja, som ni ser så jobbar David och vi tittar på. En mycket bra fördelning   .

Nu är vi på väg hemåt, i ösregnet. Längtar inte alls hem till snön, men det här vädret är inte roligt alls det heller. Föredrar nog ett par minusgrader då och snö, lite snö kan jag stå ut med - bara jag slipper isen.... Isen är det allra värsta i våra trakter, snön kommer och går och däremellan är det is... Nej, nu vill vi ha vår. Det dröjer nog ett tag, man får glädja sig så länge med att det blir liiiiite ljusare och ljusare nu dag för dag   .

Ja då är 2019 igång, första utställningarna är avklarade och ett nytt spännande kapitel startar för oss detta år    - genom att Jenny Andersson går in som delägare i Kennel Barecho.

Strax före jul skickade vi in ansökan om att vara tre i kenneln, två är inga konstigheter men för att vara tre behöver man skriva en motivering. Och eftersom man måste göra det trodde vi det skulle ta ett par månader i alla fall innan det skulle behandlas av SKK. Men i torsdags när Jenny var uppe hos oss för att fira min födelsedag (nåja, det var väl inte den egentliga orskaken kanske... utan det var nog mer att vi skulle bada och föna alla hundar inför My Dog-utställningarna   ) så låg beskedet i vår brevlåda - väldigt trevlig födelsedagspresent tycker jag!
 
Att vi nu är tre i kenneln innebär massor av fördelar. Även om jag fortfarande tycker utställningar är roligt så är det jobbigt att visa många hundar då fysiken aldrig kommit tillbaka helt efter min operation för tre år sedan. Jenny tycker det är desto roligare att visa hund så det är ju perfekt! Sen är det så mycket roligare att få dela hela detta med uppfödningen med någon annan - det är verkligen så att delad glädje är dubbel glädje! Förstås finns ju tankarna också på att vi vill flytta till något varmare land och då känns det ju väldigt roligt om Barecho kan finnas kvar här i Sverige ändå   . Att Jenny gått med i kenneln innebär också att det kommer bli Welsh Springer Spaniel i Barecho. Jenny startade med Dalmatiner, men efter det blev det Welsh så självklart ska hon fortsätta med det även om hon nu har en hel del brun/vita långöron hos sig nu. Ska bli spännande att få dela det med henne också - Welsh är en ras som ligger mig mycket varmt om hjärtat också   .

Så var det då dags för årets första utställningar, My Dog i Göteborg - första helgen i januari som vanligt. Det här är en utställning som vi allihopa gillar mycket. Den är välarrangerad (såklart finns det småsaker man vill ha annorlunda), men det jag gillar mest här är viljan att göra det bättre. De har tagit till sig av klagomål och försökt förbättra, det är ju inte alltid man kan förbättra något - men om man bara vill så brukar det gå på nåt sätt. Så anmäla hit är nästan ett måste för oss   .

Vi hade tänkt köra ner på natten till lördagen, men jag börjar väl bli gammal så vi bestämde att vi åker ner på fredagen istället så det blir lite lugnare. Vi kom fram dit bra precis till när finalerna startade på fredagen för de grupper som gick den dagen. Väldigt bra fördelning i kenneln var det då, David bar in de saker vi ville ha vid vår ring inför morgondagen. Han checkade in på hotell Gothia Towers som ligger vägg i vägg med utställningen och bar in alla grejer på hotellrummet. Under tiden tittade jag och Jenny på finalerna, perfekt fördelning tyckte vi i alla fall   .

 
Jag ville inte lämna hundarna själva på rummet så det blev hämtpizza till kvällsmat på fredagen, samt titta på På Spåret.

Vi har klagat en del på insläppet på denna utställning, sur och helt oresonlig personal som stått där tidigare år men nu måste alla ha gått en charmkurs. Alla var glada, trevliga och inga konstigheter med att släppa in oss och hundarna. David och Jenny kom dit en kvart före de skulle öppna och då tyckte de att de kunde gå in istället för att stå där och vänta, det är annat de än de gånger de väntar på sekunden med att släppa in trots lång lång kö. Självklart kan man inte släppa in förrän allt är klart, men många gånger är det en ren principsak. Men så var det alltså inte här - utan här kände vi oss alla välkomna när vi kom dit.
Vi hade vår ring på övervåningen. Nåt vi var besvikna över till en början, men det var faktiskt väldigt skönt att vara där. Mycket lugnare än nere där det var mycket folk och en helt annan ljudnivå. Det gick hiss upp till övervåningen och den sköttes av jättetrevliga ungdomar. Däremot ordningsvakten som vägrade öppna dörren till trappan till en början var nog sjuk den dagen det var charmkurs... Väldigt otrevlig och jag tror faktiskt inte det skulle vara så populärt om nödutgångarna är låsta ifall något skulle hända.

Alla resultat för "våra hundar" samt kritiker går att läsa på vår nyhetsblogg: https://barechoshow.wordpress.com/ 

 
Dagen började med att kullsyskonen gjorde upp om striden om Bästa valp. Supersnygga Humphrey (Barecho Having It All) blev BIR-valp medan systern Salty (Barecho Here She Comes) blev BIM-valp.

 
Ett till foto på Humphrey.

 
Bland de vuxna gick det allra bäst för Yalla (CH Barecho You Rock My World) som blev bästa hanhund och BIM. Stort grattis till BIR-vinnande tik Lizziardhs Victory Brown Mist.

Roligt var också att fina juniortiken Mynta (Barecho Expensive Dreams) vann juniorklassen med CK och sedan slutade som fyra bästa tik med Reserv-Cert!

Cockervalpen Dizza (Barecho I Dug Up A Diamond) blev också BIR-valp denna dag.

   
   
Fina Humphrey blev utplockad i BIS-valpfinalen men fick ingen placering. 

     
Vår uppfödargrupp blev BIR men fick ingen placering i finalen. Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) hade också BIR-vinnande avelsgrupp. Vi gick inte in i finalen med den eftersom det var samma domare som dömde bästa avelsgrupp och uppfödargrupp, kändes inte så skoj och varför de valt att göra så kan man fråga sig. 

 
Många besökare kommer till My Dog. Det klagas att det är trångt och för mycket folk - men det är väl självklart vi ska vara glada över att det kommer så många och vill titta på våra hundar. Förstår inte alls hur man kan klaga på det. Nej, där har de lyckats på My Dog - det märks att det lockar besökare, något som vi tycker är väldigt positivt!

En annan positiv sak var att de flyttat rastplatsen. Den låg nu på ett mycket mer lättillgängligt ställe. Förut var man tvungen att gå igenom där alla rasmontrar var för att komma dit (iaf om man var i den änden av hallen) och det var typ ett helt omöjligt projekt om man skulle hinna tillbaka till bedömningen. Så även där verkar de ha tagit till sig av kritiken och förbättrat, bra gjort! En del klagar på rastplatsen, det förstår jag inte heller. Klart det blir mycket hundkiss där, men alla tog upp bajset efter sina hundar och det fanns både spån och grus utlagt vilket gjorde att de flesta hundar kunde tänka sig uträtta sina behov där. Tror många som klagar inte sett hur dåligt det brukar vara på andra ställen när det är inomhusutställningar...

   
På lördagkvällen åt vi tillsammans med ett gäng härliga springermänniskor på en italiensk restaurang. En supertrevlig kväll med många skratt blev det. Och ja, ni har väl hört att det är Lisa Årdh som pratar i hissen på Gothia Towers, om inte måste ni lyssna ifall ni kommer dit. Det hörs alldeles extra bra att det är hon på tredje våningen   .
När vi kom tillbaka till hotellet hade vi tänkt åka upp till Sky Bar på 23:e våningen, men när vi såg hissen gick på utsidan valde vi att sätta oss på entreplan istället. Och jag drack förstås juice ifall nu någon inbillade sig nåt annat. Salty var med där också, det märktes att hotellet försökt göra det enklare för oss hundägare - väldigt uppskattat från många. Då blir man lite besviken när man ser att en del hundägare inte är glada för det utan tar det för givet. Man behöver inte låta hunden kissa precis utanför dörren in till hotellet, lite hänsyn kan man ta som hundägare kan jag tycka.

Dag två hade vi en för oss helt okänd domare i ringen, hon var från Italien och om jag förstod det hela rätt var hon cocker-uppfödare. 

 
Dagen började lika som gårdagen, kullsyskonen Humphrey och Salty var BIR-valp resp BIM-valp.

 
Stjärnan för dagen var vår stolthet Biggles (CH Barecho Bring The Gold). Han tog sitt 15:e CERT och blev återigen BIR (för 8:e gången). Han är bara 16 månader gammal så det är vi väldigt stolta över såklart, denna dag fick han också sitt första CACIB. Något han aldrig tävlat om tidigare pga sin låga ålder. 
 
Ett till foto på Biggles.

 
Bästa tik blev Biggles mamma Gizza (CH Barecho Glint Of Gold), hon slutade alltså som BIM. Tvåa bästa tik med CACIB blev Curry (CH Barecho U Must Be The One) och fyra bästa tik med CERT nummer 7 stod Blingen (Barecho Bling Bling No Way). Yalla (CH Barecho You Rock My World) vann återigen championklassen bland hanhundarna och slutade denna dag som fyra bästa hanhund. 

 
Samma resultat med grupperna denna dag, vi hade både BIR-vinnande uppfödargrupp och BIR-vinnande avelsgrupp. Vi gick bara in med uppfödargruppen då det var samma domare även denna dag. 
Humphrey blev återigen utplockad i BIS-valpfinalen men fick ingen placering.

   
Dizza (Barecho I Dug Up A Diamond) blev även denna dag BIR-valp   

Något som var lite roligt var att ringsekreteraren vi hade i vår ring under söndagen sa till mig efter vi var färdiga med rasen att hon var glad att se vi var så trevliga mot varandra i vår ras. Vi gratulerade varandra och väntade in de andra när vi började springa. Något som enligt henne inte var så vanligt i alla raser. Sånt är ju roligt att höra, så tack till er alla som bidrog till den trevliga stämningen både i och utanför ringen denna helg   .

Här kommer en liten summering av året 2018, ett år precis som de flesta andra år - med ner och uppgångar. Som livet är helt enkelt, en hel del nya människor som kommit in i vårt liv och en del som lämnat det. Året började först med att Jacob fyllde 19 år, hur är det möjligt liksom? Han är ju vår minsting? Än så länge bor han hemma - något som både vi och hundarna uppskattar mycket   .

Några dagar efter Jacob fyllde år var det min tur, det sägs jag fyllde 51 då - men i själva verket har jag dålig koll på hur gammal jag är. Sa att jag var 52 hela året typ, till Henric sa åt mig nån gång i somras, du är väl 51 bara? Hmmm....
Fast egentligen har jag nog precis som de flesta andra väldigt svårt att fatta att jag är så gammal? Herregud, jag tillhör väl ungdomarna jag, eller? Som när David och jag var på Lindex för några veckor sedan, jag tittade lite på kläder men suckar sen och säger att vi går därifrån för de har bara kläder för tanter där. Okej, sa David och du är, hur gammal sa du? Haha... just ja, kanske är tant ändå när jag tänker efter   .

My Dog blev årets första utställningar för oss, vi hade inte tänkt oss åka till en början - men både David och jag tycker det är en väldigt trevlig utställning, på många sätt mer väl arrangerad än Stora Stockholm så vi anmälde till slut ändå. Inga resultat att hurra för för de enskilda hundarna kanske, men det gick väldigt bra för våra uppfödargrupper där :-) 
 
Vi blev BIS-2 första dagen och andra blev vi BIS-1    Det är sannerligen inte lätt för hundar som är flerfärgade att tävla i detta sammanhang, såklart ser enfärgade hundar jämnare ut eftersom de är alla lika på det sättet. Så de gånger det går bra känns förstås extra roligt!

I mitten av januari hände något som var allt annat än roligt. Henrics sambo Viktoria krockade med en älg, lyckligtvis gick allt bra med henne (ingen förstår hur med tanke på att hon körde i sin lilla bil kallad blåbäret, numera omdöpt till stålbäret). Men när man tänker på hur illa det kunde ha gått....  . Älgen bröt nacken och dog strax efter smällen, men Viktoria var i princip helt oskadd   
 
Det som dessutom var tragiskt var att flera bilar åkte förbi utan att hjälpa henne, älgen låg och sprattlade bakom hennes bil och hon sprang chockad omkring och försökte stoppa flera bilar men de bara körde. Till slut stannade några och hjälpte henne, hon ringde också oss som skyndade dit förstås. Men vad är det för fel på folk som inte stannar och hjälper nån i nöd? Visst, man hör om så mycket skumma typer som försöker lura en att stanna. Men själv blir jag då hellre både rånad och lurad än lämnar någon i nöd, skulle aldrig ens tänka i dom banorna om jag såg nån som behövde hjälp.

 
I början av februari föddes årets första kull. Det var Gizza som valpade den 2/2 och hon fick då fyra valpar, samtliga hanhundar. Lite besviken förstås att det inte blev någon tik då detta var tänkt att vara hennes sista kull. Vi får se om det ev blir en kull för henne 2019, hon är i toppform så för den skull finns inga hinder. 

 
I slutet av februari, den 23/2, föddes andra kullen för året. Det var Tootsie som valpade då, sju hanhundar och en tik. Så jaaaa, gott om hanhundar hade vi där ett tag   .

 
Den 2 mars fyllde mitt barnbarn Elis 1 år   . Och i april 2019 ska han få en lillasyster, vi längtar förstås   .

 
Efter det var det dags för årets resa till Crufts, inga resultat att hurra för och såklart man inte räknar med några vinster på Crufts. Men det här fina kortet fick vi till iaf, glad att ha så många hundar kvalade dit   .

 
En alldeles speciell stämning är det på Crufts, nu när vi varit där i så många år känns det jobbigt de år vi missar det...

 
Barecho You Rock My World "Yalla" BIR & BIG-4

 
Barecho Bring The Gold "Biggles" BIR-valp BIS-1 valp

På SKK:s vårutställning i Sundsvall blev Yalla BIR & BIG-4 och Biggles blev BIS-valp! Biggles har verkligen haft ett fantastiskt år, mer om det längre fram. 

 
I mitten av april föddes en cockerkull, var flera år sedan sist så det kändes extra roligt   . Svea valpade den 17/4 och fick 3 hanhundar och hela 7 tikar!

 
På SSRK:s utställning i Forshaga var det Biggles syster Barecho Bling Bling No Way "Blingen" som blev BIS-valp istället.

 
Den sista april födde Curry sin kull, hon hade tid att valpa den 4 maj och vi hade bokat resa sen lång tid tillbaka den 1 maj. Och det kändes precis som om hon visste det, klart hon ville valpa när jag var hemma även om det självklart gått hur bra som helst med min mor och Jenny som assistans istället. Curry fick också 10 valpar, fyra hanhundar och sex tikar. Så nu hade vi gott om tikar i huset istället!

 
Den 1 maj åkte vi alltså på semester, det var David, jag, Jacob, Thomas, Henric, Viktoria och lilla Elis som åkte till Torrevieja i Spanien. Helt otroligt roligt att vi kunde göra denna resa tillsammans, betydde verkligen mycket för mig   . 

 
Vi kom hem från Spanien på torsdagen och på lördagen var vi i Lidköping på utställning. Vår uppfödargrupp blev återigen BIS-1   .

 
Och lilla Ivan (Crea Diem Ivanhoe) gjorde debut i vuxenklasserna, han tog sitt första CERT och blev BIR!

 
En helt ljuvlig dag hade vi på SSRK:s Club show vid Ulriksdals slott. Paco blev först BIR, sedan BIS Spaniel - och slutligen även Supreme-BIS!! Vilken dag, dessutom att vinna detta för rasspecialister gör ju att det känns extra stort!

 
Samtidigt var Jacob på studentbal, så otroligt fina dom är ihop han och hans fina flickvän Ida   .

 
Biggles första BIS-vinst som "vuxen" kom på SK:s open show i Mjölby   . 

 
Den 8:e juni tog Jacob studenten. Hans planer är att arbeta ett år och sen börja plugga nånstans.

Otur hade vi i början av juli, Tyra var dräktig men fick livmodersinflammation vilket gjorde att hon steriliserades. Dagen efter fick hennes dotter genomgå ett kejsarsnitt som resulterade i en död valp.... Detta var när det var som varmast i somras, så oron över att det skulle tillstöta komplikationer var stor. Lyckligtvis gick det bra för dem båda, men kändes verkligen tröstlöst då och när man är van med en ras som är så enkel nästan jämt vad det gäller parning och valpning som ESS är så kommer dylika händelser som en chock lite. Man kan verkligen undra varför så många små raser har problem med detta? Affenpinscher är ju ingen extrem ras på nåt sätt, men ändå är dylika händelser inte alls ovanligt hos dem.

En av våra favorit-utställningar är SSRK:s utställning i Högbo i juli. På hemmaplan och mycket lugnare än vad SKK:s är i september varje år. 
 
Biggles fick där sitt första officiella BIR samt blev även BIS-1 Junior   

Några dagar senare blev Paco dålig i magen, det började med att han fick lite diarré. Sen blev han märkbart slöare, ville inte äta eller dricka (väldigt ovanligt för honom) och jag blev självklart väldigt orolig. Han fick dropp av veterinär men piggnade inte på sig som vi hoppats. Detta var också precis dagarna före vårt 30-årsjubileum som vi planerat för under lång tid. När så dagen kom för jubileét var han fortfarande inte bra, men en liten förbättring syntes. Och sen blev han bättre och bättre. Jag var så otroligt orolig, han måste ha blivit förgiftad på nåt sätt - ingen annan förklaring till det har vi. Ingen annan hund var ens lite lös i magen, så inget smittsamt. Han äter ju allt äckel han hittar och detta var ju också i början av rötmånaden så det är väl den troliga förklaringen. Han skrämde oss alla rejält, och så smal han blev - bara skinn och ben   . Så typiskt också förstås att detta hände just när vi hade vårt jubileum, men sånt styr man förstås inte över... Alla härliga valpköpare och andra människor som deltog gjorde dock dagen och kvällen till ett fantastiskt minne, så tacksam till er som kom och delade det med oss   .

 
Vinnarna på vårt 30-års jubileum. BIS-1 CH Barecho Deal Or No Deal och BIS-2 CH Barecho Flower Power. Domare var Mikael Persson, kennel Cacis.

   
På STOKK:s utställning i Märsta blev återigen Biggles BIR, även denna gång för en rasspecialist   . Han vann dessutom grupp 8 vilket var otroligt roligt förstås, 11 månader gammal bara så lite oväntat - men förstås var vi väldigt glada och stolta över honom, han är (i mina ögon) en av de allra bästa vi nånsin haft   . När vi så dagen efter kom tillbaka till BIS tyckte han hela situationen var märklig (han är ju trots allt bara en hund, dessutom nästan bara en valp 11 månader gammal). Att komma tillbaka utan sina kompisar och sedan in i stora ringen med en storpudel tätt bakom, nja det var inte vad han hade tänkt sig. Han tyckte det var obehagligt helt enkelt, vilket jag inte alls tyckte var konstigt. Biggles är en ganska klok hund, och nya saker kan han möta med viss försiktighet - vilket i sig är ett sundhetstecken många gånger. När man sedan får höra att det gick rykten om honom i domarkåren att han var dålig mentalt för att han sprang med svansen ner i BIS-finalen på EN utställning blir man faktiskt ledsen. Han flydde inte, han bara sprang med svansen ner - inget annat... Sån glädje och stolthet som jag har över honom, men det får man tydligen inte ha - utan direkt ska hundar smutskastas vilket är så otroligt ledsamt. Han var då 11 månader och redan stämplad som dålig mentalt.... och vad är då dålig mentalt kan man fråga sig? Hur ska en springer vara? Ska den vara som en terrier, eller som en dobermann? Nej, en spaniel och retriever är inte så - det fattar de flesta. Självklart ska de INTE vinna när de inte har upp svansen och är glada, men att säga de är dåliga mentalt är väl ändå att gå åt hel...e för långt. Jag minns när jag gick domarkursen och vi fick hälsa på en vargflock på kolmården den vecka som utbildningen var. En av ungvargarna var fram till oss hela tiden, överlycklig skulle slicka oss i ansiktet och ville vara kring oss hela tiden. En annan gick aldrig i närheten av oss, utan tittade misstänksamt på oss - den flydde aldrig men den höll sig på säkert avstånd. Skötarna som var där med oss berättade då att han som var kring oss hela tiden var den som var lägst i rang, och också den som skulle dö först om något hände då han inte uppfattade faror. Alfa-vargen var den som höll sig borta från oss, den som förstod att vi kunde utgöra en fara för dem. Så vad är dåligt och vad är bra? Det här kan låta som ett försvarstal bara för Biggles och de som uppfattar det så får väl göra det - jag vet hur han är och jag tycker han är helt underbar i mentaliteten, precis som en springer ska vara   . Det gör mig bara så ledsen att det ska gå såna rykten om hundar som faktiskt inte är nåt att prata om alls, han var/är bara en bebis och skit i vad andra tycker och döm som DU tycker bara som domare, svårare än så behöver det inte vara. Jag tänkte helt sluta ställa ut honom för glädjen fanns inte längre efter jag fick höra talas om dessa rykten och det är anledningen till att jag nästan aldrig visar honom mer längre. Fjantigt kanske, men det är så jag känner. Självklart vet jag att de allra, allra flesta domare INTE deltar i sånt här prat. Men om det så bara är två som pratar så är det två för mycket. Döm hunden för dagen, helt enkelt   och skit i vad andra tycker och tänker kring din bedömning. 

Blev en himla lång utläggning om det, men det har för mig varit en jobbig höst/vinter av flera anledningar och det här har verkligen varit något som gjort mig besviken och less på hunderiet, iaf utställningsbiten.

   
Men lyckligtvis visste inte Biggles om allt detta, han travade på som vanligt och två veckor efter vann han sin andra BIG-1 vinst hos SKK. Dagen efter återkom han till BIS-finalen där han skötte sig perfekt och blev placerad som BIS-3   

 
Tredje BIG-vinsten på SKK kom några veckor efter, på SKK:s utställning i Högbo, även den gången skötte han sig som en dröm och blev BIS-3 återigen   !

 
På WDS fick han dock se sig slagen av sin kompis här hemma, JWW-18 Barecho Choose Me Or Lose Me "Cosby"

 
Men på EDS var ställningen återställd, Biggles vann och fick sin första titel JEUW-18. Han blev då även PLJCH, en titel alla juniorvinnare fick automatiskt. 

 
Vi hade valpfritt under sommaren vilket var skönt, men blir tomt utan så den 20:e september var det dags för valpar igen. Elsa som valpade (tanken var att Paco skulle varit pappa men det var när han var så sjuk som Elsa skulle paras varför det blev hans systerson Banjo istället). Elsa fick 3 hanar och 3 tikar i sin kull. 
Ett par veckor efter fick Fay valpar, hittar inget kort på henne just nu, men de valparna föddes 10 oktober och hon fick 3 hanar och 4 tikar i sin kull.

 
Biggles fortsatte sitt segertåg, i Sundsvall blev han BIR och BIG-2...

... och på SSRK:s utställning i Rättvik blev han också BIR och slutligen BIS-2!

Före det hade han fått titeln DKJV-18, något även hans syster Blingen fick där   .

Två helt fantastiska dagar hade vi i mitten av november i Lilleström. Dag 1 var det nordisk vinnare och där fick vi tre titlar, NORDJV-18 till Barecho Beyond Compare, NORDJV-18 Crea Diem Ivanhoe och NORDV-18 Barecho Glint Of Gold.
 
Gizza NORDV-18 och BIR

 
Ivan NORDJV-18

 
Salty (Barecho Here She Comes) blev dessutom BIS-3 valp   

 
Dag två var det norsk vinnare, och där fick vi fyra titlar. NOV-18 NOJV-18 till Barecho Bring The Gold och NOV-18 NOJV-18 till Barecho Bling Bling No Way. Biggles blev alltså BIR och Blingen BIM. Även denna dag vann Salty BIG-1 valp, men då BIS-valp inte gick samma dag kunde hon inte delta där. 

Jenny åkte sen till Finland med kullsyskonen B - och där fick Blingen två titlar; HeJV-18 och FIJV-18 samt Biggles FIJV-18. Helt otroligt, de är 15 månader bra precis nu och Biggles har redan 6 titlar och Blingen 5. Förutom det så har Biggles även vunnit årets utställninsspringer samt årets junior 2018, något ingen annan springer gjort förut. Gizza har också vunnit årets avelsspringer 2018, vilket är en stor bedrift för en tik tycker jag!
Men allra gladast och stoltast är jag nog ändå att vi har fött upp 7 av de 9 mest vinstrika i tävlan om Årets utställningsspringer 2018:
1:a Barecho Bring The Gold
2:a Barecho Play Now Pay Later
3:a Barecho You Rock My World
5:a Barecho Glint Of Gold - vinstrikaste tik!
7:a Barecho U Must Be The One
8:a Barecho Xtra Sweet
9:a Barecho Bling Bling No Way
- stort tack till er alla som gjort detta möjligt!

Vi hade ingen möjlighet att delta på Stockholm hundmässa med nån uppfödargrupp eftersom jag dömde själv där, men vi slutade ändå precis utanför prispallen - på plats nummer 5. Femma årets uppfödargrupp av alla raser i Sverige, inte så illa om jag får säga det själv   

Några dagar före julafton fick vi tillskott med en kull till - inte så stor, men en liten affentikvalp med namn Ella. Det är Britta och Ivans valp och vi hoppas nu att allt ska gå bra med henne   

En hel del roligt har vi planerat för nästa år och om jag känner mig själv så kommer jag när det börjar närma sig vår och sommar vara sugen på utställningar på samma sätt igen, faktum är att jag längtar redan till My Dog så antar det redan har börjat gå över   !

 
Sen längtar vi förstås också till vi får hem denna lilla fröken i slutet av januari, lilla Mila   

På senaste tiden (eller ja - egentligen har det väl varit så i alla tider när jag tänker efter) har det varit diskussion om det bör vara en begränsning för en hund hur många cert de får ta innan två års ålder, då de kan ta det sista för championatet. Skillnaden nu mot förr är förstås att det nu är mycket lättare att diskutera saker när det kan göras på Facebook t.ex Det kan man väl säga är både på gott och ont... Rejäla övertramp och påhopp på enskilda personer är oftast vad dessa diskussioner utmynnar i och det är såklart inte trevligt för nån, och definitivt inte gynnande för hundsporten som man ofta använder som argument för att det ska vara en begränsning. 

Så vad sägs då vara positivt om vi skulle ha en begränsning som de har i Norge (där får en hund endast ta två cert som ung, sedan är den stoppad fram till två års ålder då den kan ta sitt sista cert och därmed bli utställningschampion). Jo de argument som förespråkarna för detta använder sig av är att fler hundar skulle ställas ut och fler hundar skulle få chansen att få cert och bli champion. Många blir stoppade av de hundar som tar 15-20 cert eller ännu mer i de yngre klasserna. Många verkar anse att det inte är någon idé att ställa ut för att man inte kan få något cert. Jag kan förstå känslan, absolut - men jag kan inte förstå hur man kan anse att en begränsning av antal cert skulle kunna gynna rasen eller hundsporten alls? Visst vill vi väl ha de bästa hundarna som champions - som någon skrev i en kommentar jag läste i en dylik diskussion. Champion betyder mästare - alltså ska det vara något speciellt, inte något som "var och varannan" hund kan få. Det är i alla fall min uppfattning. Och är att få cert enda anledningen till att ställa ut? Alla kan inte vara vinnare, så är det i alla tävlingar - men sällan ser man att det klagas så mycket på att andra vinner som just i hundsporten, eller har jag fel?

I vår ras har vi mellan 65-70 officiella utställningar på ett år, dvs utställningar man kan ta svenska cert på. Om man tänker att en hund är i form för att ställas ut från 1 års ålder - 7 års ålder så har den alltså 6 år att ställa ut och konkurrera om cert. Det gör att den har 390-490 tillfällen den kan få sina 3 cert på. Och visst, ingen hund ställs ju ut så mycket - men samtidigt kan man fråga sig att om en hund inte kan få 3 cert när det finns så många chanser kanske den helt enkelt inte är värd att ha titeln champion?

Jag vet inte riktigt vad norrmännen tycker om den begränsning som de har, om det har genererat i fler anmälningar på utställningar eller inte? Däremot vet jag att flera domare som dömt där tycker det känts lite märkligt, på gränsen till genant, när den enda i en ras som kan ta cert är den som var fjärde placerad i unghundsklassen. Visst det ska ha getts ett CK och då ska hunden vara av championkvalitet - men då känns det ju nästan som man kunde göra lika som de gör i några raser, där alla som får ett CK får ett Cert?

Får man fler utställare av att begränsa antal cert? Jag tror inte det - däremot tror jag det finns massor som vi behöver tänka på för att få fler utställare att komma på utställningarna. För det första måste de få något för det. Förr fick man ett band, en lapp där det stod HP eller CK - det är ju inget vi som vana utställare bryr sig om, men som nybörjare tror jag det är viktigt. Nu är det ett snabbt viftande med en lapp av den valör man fått och sen en kritiklapp som ofta knappt ens går att läsa och förstå. Ofta känner nybörjare att de inte blir sedda av domarna för att det helt enkelt syns att de är nya och oerfarna. Det är verkligen sorgligt. Att vi vill få fler att komma på utställningar är vi nog alla överens om, jag tror dock att det är annat som lockar en nybörjare än möjligheten att få cert. Men där kan man förstås ha olika uppfattningar om det.

Jag minns dock själv när jag var ny i rasen. Visst hade jag varit på utställningar tidigare iom att vi födde upp hundar i familjen. Men att börja med en helt ny ras som jag gjorde när jag började med Engelsk springer spaniel var en helt annan sak. Det fanns hundar också då inom rasen som vann mycket, plockade cert på cert. Jag anklagade dock inte de som vann mycket för varken det ena eller det andra. Jag förstod att de hade bra hundar samt var duktiga uppfödare och utställare. När jag så efter många års letande hittade den uppfödare som hade den typ av springer jag ville ha samt hade lyckats inom rasen valde jag att köpa min första hund där. Jag sög sedan åt mig av all den kunskap de så generöst delade med sig av, lärde mig trimma och visa hund av dem och hade viljan och suget att lära mig mer och mer för att kunna bli en så bra och framgångsrik uppfödare som möjligt. Alla vill inte bli det, men jag hade den viljan och det drivet. Jag la inte ned tid och energi på att klaga över att den och den vinner så mycket så det är ingen idé för mig att ställa ut, nej jag la ned allt jag hade på att bli bättre och bättre - inom alla områden som uppfödare. Och trots att jag nu fött upp i 30 år och nått en hel del framgångar så lär jag mig mer och mer hela tiden. Så många duktiga hundmänniskor det finns inom olika områden som man kan få kunskap av   .

Sen vad gör det med kvaliteten på en ras om det till slut bara är hundar i championklass på utställningar då alla i princip kommer bli det med en sån begränsning. Hundar kommer att ställas ut två gånger i junior- och unghundsklass för om det nu är bara cert som är anledningen till att man ställer ut finns ju inte heller någon anledning att ställa ut dessa unga hundar efter de fått sina två cert. Ska vi då införa ett nytt championat för de som vunnit ex antal BIR eller nåt sånt? I Australien har de t.ex titeln Grand Champion. Eller tycker vi att en hund som kanske har 50 BIR är likvärdig med en hund som har exakt samma titel, SEU(u)CH, men som aldrig vunnit en klass på utställning? Jag tror det är förödande för en ras när vi faktiskt har hundar med utställningschampionat som faktiskt inte har kvalitet nog till den titeln. Och visst kan det svårt att se sin egna hunds brister, men det kanske helt enkelt är så att den hunden som vinner cert när din får reserv-cert helt enkelt är bättre just nu, just den dagen som utställningen hålls? Och borde inte det vara så att din hund inte får cert då - för den helt enkelt är slagen av en bättre hund? Eller är det en rättighet man ska ha som utställare, att få cert varje gång man ställer ut?

Däremot tycker jag att vi i Sverige borde införa ett junior-championat. Detta tror jag skulle uppmuntra många nya att ställa ut. Samtidigt skulle då hundar som tävlar i juniorklass endast tävla om junior-cert, alltså inte det "vanliga" certet så på sätt och viss skulle det bli en form av begränsning. Fler skulle komma in i sporten då tror jag, likaså tycker jag det är jättebra att de har juniorfinaler på utställningar. 

Vi blir lite då och då ifrågasatta för att vi fortsätter att ställa ut hundar som har 15-20 Cert - men varför skulle vi inte göra det? Vi tycker det är roligt att ställa ut och vi tycker själva de är hundar som är av hög kvalitet. "Vad är det för mening att plocka så många cert", "det säger inget om hundens kvalitet utan bara att det är en "känd" uppfödare som visar den" - ja typen av den argument hörs rätt så ofta. Men som sagt, vill man nå framgångar får man jobba sig dit. Man får inget gratis. Tänk om de i typ VM i skidor eller nåt skulle säga att nej, han har vunnit så många mästerskap så nu är det väl dags för nån annan. De som vunnit får inte tävla igen utan de som kom på 20:e plats vill väl också vinna? I vilken annan sport tror man att man kan komma direkt och vinna allt? Som i alla sporter och tävlingar är det träning, träning, träning och en envis vilja att lära sig som gör att man når toppen. Alla som är framgångsrika idag har varit nybörjare en gång i tiden men jobbat sig upp mot toppen. Några genvägar finns tyvärr inte - och även om vägen dit är krokig och man faller ner många gånger så går det, om viljan finns   .

Här kommer enskilda foton på Fays valpar, samt lite info om födelsevikt osv. Dom är kraftiga och fina allihopa såhär långt, alla äter bra vilket är så skönt såklart   

 
Först föddes Jinx, närmare bestämt klockan 02.05 den 10 oktober. En hanhund alltså, och hans vikt var 404 gram.

 
Nästa valp var en tik. Hon heter Jiva och föddes 02.35 Hennes vikt var då 372 gram.

 
Tredje valpen föddes 03.18, en hanhund som numera heter Jock. Han vägde 396 gram och har en lite annorlunda teckning i huvudet - hans ena öra är vitt och en stor del av hela huvudet är vitt   

 
Varannan tik och hanhund, så nummer fyra var en tik som heter Jenka. Hon föddes 03.25 och vägde 364 gram.

 
Femte valpen var även det en tik. Hon föddes 03.35 och heter Jovana. Vikten var 386 gram.

 
Dags för en hanhund igen. Josh föddes 04.00 och vägde 410 gram.

 
Så sista valpen som var en tik. Hon föddes 04.20 och heter Jonna. Vikten var 364 gram.

Även denna valpning gick snabbt och väldigt lätt - alltid en lättnad när allt är över och mor och valpar mår bra   .

Jag är lite osäker på färgerna här i kullen. Samtliga ser ut att vara lite svagt tan-färgade, men så svårt att se när de är så små och inte har väldigt stora & tydliga tan-tecken. 

När vi ändå håller på tog vi lite huvudkort på Elsas fina valpar - de har helt ljuvliga huvuden allihopa tycker jag   .

Kunde förstås inte låta bli att "stå-träna" dem lite på bordet också, en av dem fastnade på bild också...

 
... Ido. Han stod så självsäker och balanserad på bordet att vi var tvungen ta ett foto även om det är lite tidigt egentligen   .

Just ja, Elsas valpar har fått sina officiella namn nu också:
Barecho In The Swing "Ido"
Barecho I Give You All "Irvin"
Barecho I'm Ready "Ichiro"
Barecho Invisible Touch "Imogen"
Barecho I'm All That "Iria"
Barecho I Got Rhythm "Ibbie"

Då är årets Europa-vinnare utställning över för vår del. Vi sitter just nu i bilen på väg mot färjan i Rostock. Mycket nöjda med tre nya titlar med oss i bilen   .

Vi startade hemifrån efter lunch i tisdags, var med blandade känslor som vi åkte eftersom Fay inte hade valpat ännu. Hon hade tid att valpa just i tisdags, men då hon valpade nästan en hel vecka för tidigt förra gången tänkte jag att det nog skulle bli i helgen som var. Men ni vet ju hur det är när man tror och planerar något, det blir ytterst sällan som man tänkt sig... Helgen gick, måndagen gick och inget hände. Tisdag morgon åt hon bara halva sin portion samt att tempen hade börjat sjunka neråt, så då var det äntligen dags. Som tur var ställde min mor upp och skulle ta hand om valpningen och det kändes ju tryggt. Vi körde sedan hela natten vilket gjorde att jag kunde följa allt som hände. Första valpen föddes strax efter 02.00 och sista ca 04.30 Då hade sju valpar fötts, tre hanhundar och fyra tikar. Allt hade gått hur bra som helst och alla valparna såg friska och rejäla ut   

 
Fina Fay med sina valpar     

Resan gick bra, vi kom fram till färjan i Gedser flera timmar innan den färja vi bokat biljett på skulle åka varför vi fick oss en välbehövlig vila då i bilen. När så färjan gick blev det lite frukost (eller nattmat kanske??) på den, var faktiskt riktigt gott med lite i magen då. 

  
Det var regn och rusk hemma när vi åkte, men vi möttes av riktigt härligt väder i Tyskland på fredagsmorgonen   

     
Lunch för oss på Mc Donalds och lite rastning för våra fyrbenta 

     
Hotellet vi hade bokat låg en dryg timme från utställningsplatsen. Ett jättehärligt ställe med massa grönområden där vi kunde gå med hundarna. Det var nog mest inriktat för konferenser tror jag, men passade oss bra. Stora rum och väldigt trevlig personal. Dock var det väl lite si och så med engelskan hos flera av de som jobbade där. Vi är så bortskämda i Sverige med att de flesta kan engelska, men i Polen var det många som inte förstod någon engelska alls. De hade en restaurang på hotellet men först skulle vi inte kunna äta där, men om vi förbeställde maten skulle det gå bra. Fick nån form av ostfriterad kyckling med pommes till, var väl helt okej - rätt smaklöst och utan sås blir det ju torrt. Men en jättegod sallad till så mätta blev vi   .

Tidig avfärd mot utställningen blev det för oss då vi ville vara där i god tid. De skulle öppna parkeringen 06.00 och utställningshallarna 07.00 så vi siktade på att vara där strax efter 06.00 När vi så kommer dit ca 06.20 är det jättelånga köer in till alla infarter till parkeringen. Långt ut på den större väg som gick där utanför. Köer är ju inget konstigt, men när vi suttit där i kanske en kvart och ingen bil rört sig i någon av köerna in gick jag ur för att kolla vad som var fel. När jag kommer fram är bommen nerfälld, det står ett par personer där och ser helt nollställda ut. Jag frågade om de pratade engelska men det gjorde de INTE. Frågade efter någon ansvarig för organisationen och det förstod de iaf så de pekade på en man som stod och pratade i telefon. Jag sa till honom att nu får ni öppna bommarna så vi kommer in! Anledningen till att de inte öppnade var att de väntade på någon som skulle ta betalt av oss för parkeringen men den personen hade inte dykt upp. Jag frågade om EN person skulle ta betalt av alla utställarna men det svarade han inte på. Vid denna tidpunkt var det total kaos på vägen utanför, linjebussarna stod fast i trafiken. Folk tutade och ja ni kan tänka er. Men bommen skulle de inte öppna trots att jag sa att nu måste ni öppna!!! Då började han skrika på polska åt mig och vifta med armarna, jag skrek tillbaka på svenska och viftade med armarna jag också. Gick iväg och skulle försöka få tag på någon annan, klockan var ju närmare sju nu och folk var helt galna. Jag hittade på en som bara sa ja till mig och gick iväg - när jag då gick tillbaka till bommen öppnades den äntligen.... Många vinnarutställningar har jag varit på men detta var verkligen den sämsta organisationen ever. För sen var parkeringen på ena änden av hallarna och vi skulle bara få gå in med hundarna från andra änden av hallen. Det fanns en hur bra ingång som helst direkt från parkeringen, men icke. Dessutom fick vi inte ens gå in med burar där för den personen som skulle scanna våra nummerlappar hade inte heller kommit dit än...

Folk var vid det laget så uppretade att de bara gick förbi ändå. När vi då skulle gå in med hundarna tänkte vi då gå den väg man skulle, var ändå bara att gå utanför hallen till andra änden trodde vi. Men icke, båda sidor var det stopp med grindar och vakter. Vi skulle alltså gå runt samtliga hallar för att komma till andra sidan, det var fem hallar.... Men alltså, hur tänkte man här?? Men samma sak här, folk var så irriterade att de bara gick in och då gav de upp vid insläppet.

Hallarna vi var i var helt underbara, tror jag inte varit i så fina hallar nånsin. Stora, rymliga och med jättebra ljus och matta i ringarna. Det fanns verkligen förutsättningar för en superbra utställning här, så synd när man inte tänker på hur det är när man kommer som utställare och vad som är viktigt då.

Något annat positivt var finalringen som var stor och fin, samt att det fanns ett stort utbud med riktigt god mat där för - nåt som helt klart saknas på många andra ställen.

Vi hade dansk domare i ringen, Einar Poulsen. Inga kritiker skrevs i ringen så det gick ganska så snabbt. Bedömningen började 10.00, hade inte gjort nåt om de börjat 9.00 så det inte blivit sån stress till finalringen. 

 
För oss startade det med våra två fina junior-pojkar, Biggles och Cosby. Tyvärr fick vi inte ställa hundarna åt det håll vi ville, jag tycker både Biggles och Cosby ser bättre ut åt andra hållet, menmen domaren bestämmer. Personligen har jag aldrig förstått varför man som utställare inte får bestämma själv vilket håll man vill ställa hunden åt. 

 
Biggles och Jenny på väg mot Biggles första vinnartitel   

 
JEUW-18 Barecho Bring The Gold "Biggles"

 
Jag fick äran att visa vackra Yalla i championklassen, han fick Excellent men ingen placering denna gång.

 
Vi hade turen att få låna med oss fina Diezel på den här resan. Här visar Jenny honom i veteranklassen och även denna gång fick Jenny en titel med sig ut från ringen   

 
SEU(u)CH VEUW-18 Barecho Deal Or No Deal "Diezel"

 
Blingen var lika vacker som vanligt, så härligt att visa en hund med såna rörelser som hon har   . Hon blev tvåa i juniorklassen.

 
Curry blev fyra i tikarnas championklass.

 
Här är själva BIR-tävlan, tre i varje kön. Juniorvinnaren, CACIB-vinnaren och veteranvinnaren från båda könen tävlar här om BIR. Biggles blev BIM-junior och Diezel blev BIR-veteran.

 
Sen skulle vi tävla om bästa uppfödargrupp. Eller ja, det var väldigt oklart om när det skulle ske. Vi frågade ringsekreterarna och de sa efter all bedömning är färdig i ringen (all ESS-bedömning var färdig när vi frågade). Verkade ytterst märkligt, men vi satt in hundarna i burarna igen och tänkte att ja då är det väl så. Sen gick helt plötsligt det in tävlan om bästa par i ringen. Lite fundersamma blev vi då, så vi gick in igen och frågade när grupperna skulle in. Direkt efter bästa par fick vi till svar då.... alltså vad ska man säga...

Var bara att ta ut hundarna igen (de såg väldigt frågande ut vad vi höll på med). Fyra grupper deltog i vår ras och vi blev utsedda till bästa grupp.

 
Welsh bedömdes av samma domare, så direkt efter ESS var färdiga var det dags för dem. Väldigt roligt var att Jennys hane GT blev BIR och därmed även Europa-vinnare, stort grattis till det!

Snabbt i med mat sen för att skynda oss bort till den hall där finalerna skulle gå. När vi kom dit var redan alla andra grupperna inne för förhandsgranskning så blev väldigt stressat.
 
Den fina finalringen. Finalerna var livesända, sånt uppskattas. Jag vågade inte lämna hundarna och gå upp på läktaren och titta varför jag såg dem i telefonen istället. 

     
Diezel var otroligt fin i finalen. Han blev utplockad i veteranfinalen, sex hundar plockades ut men bara fyra placerades. Så precis utanför prispallen. Vi var iaf såå stolta att se honom glänsa i ringen   

Rejält slitna var vi alla tre efter en hel dag på utställning. Vi firade titlarna på McDonalds på vägen till hotellet och stupade i säng direkt efter mat och rastning av hundarna.

Innan vi åkte hemåt idag passade vi på och fota hundarna i det superhärliga höstvädret   

 
Biggles

 
Cosby
 
Cosby
 
Cosby

 
Diezel

 
Blingen
 
Blingen

 
Yalla

Som vanligt, borta bra men hemma bäst så nu längtar vi hem - lite extra denna gång såklart när vi har nyfödda valpar hemma