Om jag nu har några läsare kvar på bloggen efter mitt långa uppehåll så har ni sett att jag inte skrivit något här i bloggen på över två månader. Anledningen till det är förstås att jag inte haft tid - jag började arbeta igen efter min sjukskrivning den 1 mars, och sedan den 11 april jobbar jag dessutom 75 % istället för 50 % som jag arbetat tidigare.

Det blev ju också en rejäl rivstart för mig direkt efter sjukskrivningen. Inte så smart kanske såhär i efterhand, men det är inte alltid så lätt att säga nej till saker som man tycker är roliga. Jag har nog också lite svårt att förstå att kroppen inte helt orkar att göra allt jag vill den ska göra...

Här kommer lite i korta drag som har hänt sedan jag skrev sist i bloggen:

Sista helgen i februari flög jag över till England för att döma på SESSS:s championship show. Något jag sett fram emot sedan många år tillbaka. Hela 135 hundar var anmälda vilket jag såklart var väldigt glad och stolt över. Jag blev så väl omhändertagen av Jacky och Dave som jag bodde hos, denna helg kommer jag att minnas länge - en sån ära att få döma rasen i ursprungslandet och med så höga anmälningssiffror   .

 
Här är hanhundsvinnarna; CC ShCH Melverly Buona Notte & Res-CC ShCH Beresford Special Delivery

 
och så vinnande tikar; CC Dexbenella Derethea & Res-CC ShCH Roqfolly Miss Moneypenny JW

 
Hanhunden blev till slut BIR/BIS och tiken BIM/BIS-2. Två otroligt fina individer  .

Fler foton och kritiker finns att läsa här om ni vill se mer: http://www.sesss.org/#/sesss-champ-show-main-2016/4591890421 

 
Helgen efter åkte jag till Moheda för att döma bland annat Labrador Retriever och Sussex Spaniel för första gången. Denna fina hanhund (C.I.E DKV-13 NOJV-12 NOUCH SEJV-12 SE U(u)CH Wallwein's Q-Quite Easy) blev bästa hanhund samt BIS/BIM   . 

Jag kom hem från Moheda sent söndag kväll, jobbade sedan måndag och tisdag åkte vi mot England och Crufts. Såhär i efterhand skulle vi nog ha struntat i den resan, men det är alltid lätt att vara klok i efterhand. Det var många omständigheter som gjorde att jag var mer än trött redan på morgonen när utställningen var. Fina resultat fick vi och det var förstås jätteroligt, men efter att jag visat Pärlan kändes det väldigt obehagligt. Jag fick rejäl hjärtklappning och blev andfådd vid minsta ansträngning. Hjärtklappningen höll sedan i sig hela kvällen, inte förrän jag somnade sent på kvällen gick det över. Att vara sjuk hemma är inte kul - men att vara sjuk borta, utomlands är än värre. Såklart var jag lite orolig, men jag kände ju hela tiden att det mest var obehagligt, inte så farligt. Att detta är en biverkning på Levaxin som jag börjat äta i februari har jag förstått senare, nu har jag minskat dosen för att undvika att något liknande ska hända igen. 

 
Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) vann veteranklassen bland tikarna (10 anmälda)
 
Miranda (CH Barecho Devil Wears Prada) placerades som tvåa i tikarnas Open class (12 anm.). Denna klass är ju den som champions måste gå i så att bli tvåa i den klassen kändes väldigt bra måste jag säga   .

Helgen efter Crufts var det dags för SKK:s utställning i Malmö. Jag blev sjuk med feber när jag kom hem från England och var väl kanske inte helt återställd ännu... Men äldsta sonen Thomas bor i Malmö och vi hade ju sett så fram emot att få träffa honom och hans tjej Emma så jag ville inte ställa in resan. 

Ingen tendens till hjärtklappning blev det där, men jag var orolig hela tiden och det gör ju inte saken bättre så helt klart kände jag mig begränsad när jag visade hundarna i rörelse. På vägen hem därifrån kände jag mig verkligen less, tänkte att det är ju faktiskt inte roligt med hundutställningar om man inte ens orkar springa med hundarna som det behövs   . Jag förstår ju att man måste ha tålamod med återhämtning efter en sån här sak, men himmel så svårt det är med tålamodet...

 
Resultaten kunde vi dock inte klaga på. BIR blev CH Barecho Play Now Pay Later "Paco" & BIM CH Barecho Glint Of Gold "Gizza".

 
En uppfödargrupp hade vi också där (man får ju handla på inteckningskort i Malmö så då måste man försöka samla på sig så många såna som möjligt   ). Fr.v.: Paco, Barecho Sees The Day som verkligen såg fin ut tycker jag, Pärlan och Gizza. 

Efter två lediga helger hemma kände vi oss redo för utställning i Sundsvall. Och där kändes det mycket bättre, kanske tack vare att det var så många av våra hundvänner där. Sån trygghet det var att ha dem omkring sig, tusen tack för att ni finns - ni vet vilka ni är   .

 
Ännu ett BIR blev det för Paco där, BIM blev veterantiken CH Lelica's Hold Me Tight. 

 
I finalen placerades Paco som BIG-2   

 
Vår fina cockervalp Svea (Backhills Just Awesome) blev BIR-valp i Sundsvall, men det är sån otur jämt vad det gäller henne. Det krockar alltid så jag inte kan visa henne själv... supertrist, hon är så fin tycker jag - är verkligen jättenöjd med henne så jag hoppas jag ska kunna få visa henne lite själv nu också när hon kommer upp i juniorklass. Stort tack till er alla som hjälpt till att visa henne när jag inte kunnat själv   !

 
En hel del valpar har vi ju haft här under vintern-våren också, en hanvalp har vi kvar osåld i Pastas kull sedan har vi behållt en tikvalp som heter Fläder och en hanvalp som heter Banjo(bor hemma hos sonen Henric och hans sambo Viktoria) ur samma kull. Ur Nellies kull har vi den svart/vita tiken Elsa hos fodervärden Lena i Mjölby. Som alltid ser vi så fram emot att se dem växa upp och se vad det blir av dem och deras syskon   .

Flera fina resultat har våra fantastiska valpköpare haft också under den här perioden, här kommer exempel på några av dem:

 
På SKK:s utställning i Strängnäs blev CH Barecho Yackpot Every Time BIR. BIM blev Wilmio's I Live For The Applause.

 
Första certet fick unga Paco-sonen Barecho Spitting Image "Justin" på SSRK:s utställning i Boden   .

 
Vår egen Paco-son (som bor och visas av Jenny Andersson mestadels) Barecho Viking Power "Marron" blev BIR-valp och BIS-valp på SSRK:s utställning i Forshaga.

Förra helgen var vi till Västerås på utställning och det var en jättetrevlig dag i bästa sällskapet. Visst var jag trött efteråt, men det börjar ändå bli mycket bättre. Nu kunde jag ställa mig och klippa Gizza efter jag kom hem från utställningen, de andra gångerna har jag knappt tagit mig in från bilen. Så skönt när man märker att det sker en förbättring   !

 
Bland valparna i Västerås var det återigen vår tikvalp Curry (Barecho U Must Be The One) som blev BIR-valp. Hon har blivit BIR-valp varje gång hon ställts ut och vi är otroligt nöjda med henne, lite mer träning behövs dock för att hon ska komma helt till sin rätt. I Sundsvall blev hon placerad som BIS-4 valp, i Västerås blev det dock ingen placering. Stort tack till Stina som visade henne i finalen då jag var upptagen med Pärlan just då   . BIM-valp blev Marron (Barecho Viking Power). 

 
Det var den gamla tanten Pärlans dag i Västerås. Hon blev inte bara BIR totalt i rasen utan dessutom BIS-veteran!! BIM blev CH Big Brazzel Higher And Higher. 

 
Fina Pärlan, alltid lika glad och presterar alltid på topp     . Här på fotot efter sin BIS-veteranvinst.

Så på måndag är det dags för semester, då åker vi till Spanien och Torrevieja. Vi kommer att vara där i 10 dagar och även fira Davids födelsedag där. Det känns lite som en avslutning på denna "resa" som det varit sedan jag fick besked i oktober att jag hade en hjärntumör och som sedan opererades bort i december. Såklart dröjer det innan jag är helt återställd (om jag nånsin blir det?), men jag har sett fram emot att åka till Spanien och tänkt på den när det varit tunga stunder. Vi bokade den i januari när jag mådde dåligt, just för att göra något positivt och ha den som en återhämtning efter alltihopa. Det är bara David och jag som åker, och han behöver nog detta minst lika mycket som mig. Det är inte lätt att vara anhörig heller alla gånger, och så mycket extra han har fått göra när min ork har varit totalt borta. Denna resa är den första vi gör på de snart 19 år vi varit ihop där vi är helt ensamma. Vi har förstås rest tillsammans, men då oftast med hundar. Eller så har det varit med barnen, släkt eller vänner. Så man kan säga att detta blir en lite försenad smekmånad   .

Idag föddes Gizzas (C.I.E. NORDUCH FIUCH EUW-13 FIV-13 WW-14 NOV-15 HeV-15 NORDV-15 Barecho Glint Of Gold) och Ethans (Lelica's Rock The Stage) valpar   !

Eftersom jag jobbade idag var min mor Margareta här under dagen och hjälpte Gizza med valpningen, tusen tack för det   !

Samtliga valpar är leverfärgade/vita, flera av dem har den riktigt mörka leverfärgen   .

Första valpen föddes 11.00 och det var en tik.

 
Yoggi heter hon. Hon vägde 362 gram.

 
Nästa valp var en hanhund som döpts till Yarrow. Han föddes 11.15 och vägde 364 gram.

 
En till hanhund föddes 11.20, han heter Yannis och vägde 360 gram.

 
Ytterligare en hanhund föddes 12.25, namnet på honom är Yahoo och han vägde 374 gram.

 
Tja, en till hanhund tar vi när vi ändå är på gång med dem - han föddes 13.30 och heter Yalla. Vikten var 356 gram.

 
Och jodå, en till hanhund ändå föddes 13.35 Han heter Yambo och vägde 386 gram.

 
Valp nummer sju blev äntligen en till tik. Hon heter Yanna och vägde 306 gram, hon föddes 14.45

 
Så sista valpen som också var en tik. Hon heter Yazza och föddes 15.20 Vikten på henne var 394 gram.

Vi har alltså nu 5 hanhundar och 3 tikar i denna kull - några fler tikar hade varit bra, men vi är såklart jätteglada åt de valpar vi har fått som alla ser härligt friska och pigga ut   . Mamma Gizza är lite trött nu förstås, men annars mår hon och de små bra   .

Tänk att det redan gått två månader sedan hjärntumören opererades bort, det både känns som igår när jag la mig på operationsbordet och ändå avlägset på nåt sätt...

Så dåligt jag mådde direkt efter operationen, det är otroligt stor skillnad mot nu måste jag säga. Inte för att jag är tillbaka där jag var innan operationen än, det är nog en bit kvar. Men jag mår bra, känner mig inte begränsad alls längre som jag gjorde i början när jag var orkeslös och det tog emot att göra många saker.

Jag har haft lite svårt att vila, men har försökt lyssna på kroppen och lagt mig på soffan när det tagit emot. Men det har varit sällan nu på slutet - så skönt när orken börjar komma tillbaka   . Konditionen håller jag på och arbetar upp - och jag tycker mig märka att den blir bättre och bättre, även om det går långsamt. 

För ett par veckor sedan var jag in på Endokrin-avdelningen på Gävle sjukhus för att lämna en hel del prover, de skulle då ta prov för att se om jag kan producera det livsnödvändiga hormonet kortisol själv samt även ta prov för de andra hormonerna som hypofysen har hand om.

Idag var jag så in på sjukhuset för att få svar på mina prover. Och det var väl inte så upplyftande direkt. Alla värden (utom det för hormonet som styr amningen, komiskt eller hur - det enda hormon jag absolut INTE behöver) låg för lågt, dvs hypofysen verkar ha blivit helt värdelös efter operationen... Det fanns ju en förhoppning i början att det skulle lösa sig själv, men det verkar inte troligt längre enligt läkaren. 

Jag har ätit en medicin för att jag har Diabetes insipidus sedan ett tag tillbaka och den måste ökas på - samt att jag dessutom måste börja äta Levaxin för att sköldkörteln inte fungerar som den ska. Förmodligen ska jag också börja ta sprutor en gång om dagen då tillväxthormonet ligger för lågt i värde, det är det som har hand om muskler osv. Det pratas också om att jag ska börja äta nånting för att jag har lågt värde av Östrogen, ev P-piller men det känns inte så lockande direkt eftersom jag har högt blodtryck och det då finns risk för proppar.. Men inte heller så kul att inte kunna sova på nätterna för att jag svettas så otroligt   .

Det enda som är direkt "farligt" i detta är att jag inte producerar kortisol själv - det måste man ha och jag har nu en bricka som jag alltid ska bära med mig där det står att om jag råkar ut för en olycka, infektion eller svårare sjukdom så måste jag till sjukhus för att få kortison intravenöst. Lika om jag blir magsjuk eller får hög feber - först ska jag öka dosen, men blir det för allvarligt är det snabbt till närmaste sjukhus som gäller. Att få kortisolsvikt kan vara livshotande och både fysisk stress och pyskisk stress kan utlösa det, så detta är det enda som känns lite obehagligt av denna komplikation av operationen. Allt det andra är bara att medicinera - visst kommer det att ta ett tag att hitta rätt dosering, men det känner jag mig inte orolig alls över. Även det här med att jag förmodligen måste äta kortison hela livet känns okej - när man tänker på att de varit inne i hjärnan och opererat känns det som att jag får vara glad att jag klarat mig så bra som jag ändå gjort   .

Nu till helgen ska jag iaf göra något jag längtat efter i många år sedan jag blev inbjuden. Jag ska döma Engelsk Springer Spaniel i England på en av deras Championship-shows, dvs. där Cert delas ut. Hela 135 ESS är anmälda och det är totalt 179 starter (eftersom hundarna där kan starta i flera klasser). Jag ser såååå otroligt mycket fram emot detta - hoppas jag ska få till en hel del kort som jag kan dela med mig av sedan. 

Sedan börjar jag jobba igen nästa vecka - det är också något jag ser fram emot, längtar tillbaka till det liv jag hade före operationen - även om det är lite stressigt och mycket att göra, det är ju trots allt då jag trivs bäst   !

I fredags kväll släppte jag ut hundarna på baksidan på en lite snabb kissrunda. När jag ropade in dem så kom alla in utom Bertil. Jag ropade ett par gånger, men ingen Bertil kom in.... Han brukar komma som skjuten ur en kanon när jag ropar så jag förstod direkt att något inte stämde. 

David stod och lagade mat så jag sa till honom att vi måste gå ut och titta var Bertil är. Så efter att han lagt undan fläskfilén i tryggt förvar från hungriga långöronsmunnar gick vi ut för att leta. Det är inte mycket till belysning på baksidan så inte så lätt att se en liten svart hund - och någon ficklampa hittade vi förstås inte på (var är de när man behöver dem som mest??). Tur det finns ficklampa på mobilen! Vi ropade och ropade, men ingen Bertil syntes till... Inget gnäll hördes heller, så jag fick mer och mer ont i magen - var sjutton kunde han vara? Tänk om en varg tagit honom?? Eller att han skadat sig illa så han inte hörde oss? David gick runt hela staketet och stängslet för att se om han tagit sig ut från vår inhägnad. Men icke, det fanns inga spår ut från gården och eftersom det var nysnö gick det ju att se. 

Under tiden han gjorde det var jag nere på vägen och ropade ifall han skulle ha tagit sig ut dit på något sätt. Men ingen Bertil....

När jag kommer tillbaka in igen så kommer David med honom i famnen, det var en förskräckt liten affenpinscherpojke som satt i husses famn   .

David hade stått bara några meter ifrån honom och Bertil hade inte gett något ljud ifrån sig alls, som tur var lyste David där han stod och upptäckte att han stod alldeles intill husväggen. Han hade fastnat i någon form av snöre och stod helt paralyserad. Han rörde sig inte eller gnällde, bara tittade olyckligt på sin husse som befriade honom snabbt från snöret såklart...

Sååå rädd man hinner bli och så många tankar som hinner komma när de "försvinner" på det sättet. Kan säga att han var väldigt nöjd sedan på kvällen iaf när han fick ligga på mattes mage i soffan och mysa   .

Mysa i kontorsstolen är inte så tokigt det heller!

 
High five, eller ten kanske   

I lördags var det dags för första utställningen för mig efter min operation i december. Jag hade både David och Carro med så det kändes tryggt, om jag nu skulle bli så trött att jag inte kunde visa hund själv. Vi hade ju med oss ett helt gäng med valpar som skulle göra debut, och tja - de var om möjligt ännu mer otränade än vad mina valpar brukar kunna vara...och det säger ju inte så lite...

Men allt gick bra, jag kände mig oförskämt pigg under dagen - mycket tack vare alla snälla ord från uppfödarkollegor och andra hundmänniskor, blir verkligen varm i hjärtat av att så många sa att de tyckte det var roligt att se mig tillbaka och att flera undrade över hur jag mådde   .

 
I första valpklassen hade vi med kullbröderna Mandel (Barecho Vital Player), se foto, och Marron (Barecho Viking Power). Båda fick HP och den som vann var Marron. Båda skötte sig över förväntan måste jag säga, svansarna gick hela tiden på dem - precis som den brukar göra på deras far   .

 
Curry (Barecho U Must Be The One) tävlade mot två andra tikvalpar i sin klass, hon vann klassen med HP. Hon skötte sig också helt okej, men lite bångstyrigare var hon. Rätt som det var tog det tvärstopp - då var köttbullen tvungen att komma fram för att hon skulle övertygas om att springa mer...

 
I BIR/BIM-valpklass I var det Curry som till slut stod som BIR-valp och Marron blev BIM-valp   

I den äldre valpklassen var det betydligt fler deltagare och där var systrarna Izza (Barecho Theme For A Dream) och Tootsie (Barecho Too Much Is Just Perfect) anmälda. Den sistnämnda hade vi lämnat hemma då hon behöver äta upp sig... Precis som sin mor var som ung så är hon väldigt kräsen med maten. Izza var överlycklig i ringen - så härligt att se den glädjen, men så många travsteg blev det kanske inte. Men vad spelar det för roll, sånt kommer med tiden   . Hon blev oplacerad i den stora klassen.

Enda hanhunden vi hade med oss var Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) och han vann först championklassen med CK och blev sedan bästa hanhund. Hans syster Yatzy (Barecho PS I'm The One) visades av sin ägare Anki - ett Excellent blev det i Öppen klass tikar, men dock ingen placering. Hon ska till att löpa så pälsen var väl inte helt på topp... Men så roligt att se henne igen, det var ett tag sedan sist!

Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) vann championklassen med CK, sedan visade Carro Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) i veteranklassen eftersom jag kände att min kondition var långt ifrån vad den varit förut.... Pärlan blev tvåa i veteranklassen med CK - hon blev sedan oplacerad i bästa tik, däremot vann hennes dotter Gizza som då blev bästa tik   .

 
Bäst i rasen (BIR) blev Gizza och Paco blev alltså BIM, dvs. bäst i motsatt kön   .

I cocker-ringen hade vi med några stycken också denna dag. Först och främst lilla Svea (Backhills Just Awesome) som vi tyvärr inte hann visa själv, men hon fick HP och blev BIM-valp.

 
Sedan var det fina Cesc (Barecho High Quality) som vann juniorklassen med CK. Inte placerad i bästa hanhundsklassen, men jag tycker han ser superfin ut nu och ser verkligen fram emot att han ska visas lite under våren   .

I öppen klassen hade vi med två stycken; Dennis (Barecho Go Ahead) och halvbrorsan Björkman (Barecho Flower Power). Dennis vann klassen med CK och Björkman placerades som fyra i klassen, även han med CK. Så i bästa hanhundsklassen var det tre Barecho-cockers med, så roligt   ! Den enda som blev placerad av dem var Dennis som blev trea och fick sitt första CERT, stort grattis till hans ägare!

I finalerna blev Curry BIS-2 valp och Gizza BIS-2, en hel del priser fick de med sig hem - så roligt att ställa ut på denna utställning då det alltid är fina priser i finalerna! Det är ju väldigt olika med det, vissa utställningar får man bara en rosett på och inget annat...

Jag var rätt så sliten efter utställningen - men glad ändå att få vara tillbaka igen och att jag kan göra det jag tycker är roligt. För det är väl okej att känna sig lite sliten emellanåt bara man kan få göra det man tycker är roligt och som ger en lite guldkant i livet   .

Sen var det kanske inte nödvändigt med en valpning direkt efter... men, men sånt styr man inte över... och såklart är vi jätteglada åt Pastas valpar också   . De föddes ju flera dagar för tidigt och var ganska små och åt lite dåligt i början, så jag har varit tveksam till om de alla skulle klara sig. Men det verkar vara gott gry i dem - nu har de ätit upp sig och är kraftiga och fina allihopa, samt att de äter bra. Jag är lite tveksam till hur många som är tan-färgade eftersom det var lite tunt med pälsen på huvudet på en del av valparna när de föddes. Inga foton togs på dem när de föddes heller, jag var helt enkelt för trött för det...

Men har tagit lite foton på dem nu iaf - och tilltalsnamn har de fått också   . Jag bestämde mig när de föddes att de ska få heta på W i denna kull och X i Nellies kull. Även om det blir i fel ordning rent alfabetsmässigt. Men att hitta på åtta namn på X kändes lite jobbigt... Fyra namn kändes lättare   .

 
Roligt att det är så många "heltecknade" i denna kull, inte för att det är något fel på de som är mycket vita. Men roligt med lite omväxling.

 
Angelo, brun/vit/tan hanhund

 
Basil, brun/vit hanhund

 
Conrad, brun/vit/tan hanhund

 
Duke, brun/vit hanhund

 
April, brun/vit tik

 
Blanche, brun/vit/tan tik

 
Connie, brun/vit/tan tik

 
Delilah, brun/vit/tan tik

Lite foton på Nellies valpar kommer här. De har just börjat äta mat själva och det går väl "sådär" kan man säga...

En hel del lite större valpar har vi här hemma nu - och jag ser så fram emot att få visa dem snart i ringarna   . Visst är det roligt att ställa ut de gamla ringrävarna, men det är alltid en speciell känsla att börja ställa ut en ny hund tycker jag. Man har så mycket hopp om hur det ska gå för dem, men lite vet man om vad som komma skall... Det är inte alltid de jag trott mest på som valpar som blivit de allra bästa   .

Här kommer i alla fall några foton på våra hopp för framtiden   :

 
Det här är Barecho U Must Be The One "Curry" (CH Cloette's Splendid Surprice - CH Barecho Either With Or Without You) - lite drygt 4 månader gammal.

 
Ännu ett foto på Curry, jag har lite svårt att bestämma mig för vilken sida som är den bästa att visa på henne...

 
Huvudfoto på Curry

 
Barecho Vital Player "Mandel" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Barecho Devil Wears Prada) - 4 månader gammal

 
Huvudfoto på Mandel

 
Barecho Viking Power "Marron" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Barecho Devil Wears Prada) - 4 månader gammal

 
Huvudfoto på Marron

 
Goldmoore's I Shall Be Released "Dilba" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Goldmoore's Release Me) - 12 veckor gammal

 
Huvudfoto på Dilba

 
Barecho Viking Princess "Vanda" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Barecho Devil Wears Prada) - 4 månader gammal. Vanda ska exporteras så småningom när alla papper är klara   .

 
Huvudfoto på Vanda

 
Ett foto på vår lilla cocker måste få komma med också - även om hon inte alls var sugen på att stå still när det skulle fotas.... Backhills Just Awesome "Svea" (CH Backhill's New Design - CH Backhill's Zsa Zsa Gabor). Svea är 5 månader på fotot.

 
Huvudfoto på Svea

Ja idag är Nellies valpar en vecka och det innebär att det är dags för första kloklippningen. Det är inte mycket att klippa när de är så små, men yttersta spetsen är nog så vass redan efter en vecka. Kan tänka mig att det inte är så skönt att få juvren rivna av dessa småklor...

Annars gör de inte mycket mer än äter och äter, Nellie har gott om mat till dem så de är så tysta och nöjda nästan hela tiden   .

Passade på att ta lite foton på dem idag när de firar en vecka och allt   .

 
Även om de bara är fyra stycken så blir det lätt kaos när Nellie kommer in från att ha varit ute och rastat sig...

 
Här börjar de ordna upp sig, tre diar och Whoopie vilar istället.

 
Pigmentet på Wixies nos kommer mer och mer, men prickarna är inte lika framträdande på de brun/vita än som på de svart/vita. 

 
Här är största tjejen, Wega. Det var hon som föddes först och hon vill gärna vara först nu också till maten...

 
Enda killen i gänget, Wagner.

 
Svart/vita tiken Whoopie.

 
Wixie

 
Whoopie håller om brorsan Wagner 

 
Wixie vill inte vara sämre hon, men hon har en annorlunda stil att hålla om syrran Wega.

 
Wagner igen, här ser man tydligt prickarna komma mer och mer på nosen. 

 
Nellie har börjat sitta nu när hon diar dem, de får väl bättre plats då tycker hon förmodligen   .

 
Så fint uppradade, fr.v.: Wega, Wixie, Whoopie och Wagner   .

... har det fötts här hemma   ! Stackars Nellie hade jobbigt att få ut första valpen som vägde hela 540 gram samt kom med bakdelen först, när jag såg tassarna sticka ut blev jag lite orolig vad det skulle komma för jättevalp!

Men vi tar det väl från början...

Nellie har legat tätt intill mig i sängen i natt, hon har varit rätt så lugn - bäddat lite då och då och på grund av det fått lite sura blickar från Pasta som undrar varför hennes sömn blev störd...

Så strax före 05.00 blev Nellie oroligare och ville gå ut, efter en snabb kissväng ute på gården kom första krystvärken. 

 
En hel del bäddande blev det...

 
Åh, vad jag tycker synd om dem när de har ont - får alltid dåligt samvete, speciellt när det är första kullen och man inte vet hur mycket de förstår av varför de har så ont...  

 
Med tanke på att första valpen var så stor fick hon krysta på rejält för att få ut den...

Så är den ute till slut, och Nellie tog sitt ansvar direkt som mamma. Här skulle tvättas och skyddas mot omgivningen...

Jättevalpen Wega som föddes först är en brun/vit tik, hon vägde alltså 540 gram och föddes 07.20

 
Nästa valp föddes 08.00 och det blev en svart/vit hanhund, han vägde 494 gram och döptes till Wagner.

 
Valp nummer tre är en svart/vit tik, hon föddes 08.20 och vägde 438 gram. Hon heter nu Whoopie.

 
Wixie tror jag är den sista valpen, det är en brun/vit tik som föddes 08.35 Hon vägde 386 gram och är alltså minst av de fyra små tjockisarna, men speciellt liten kan man ju inte säga att hon är ändå   .

 
Det är så tyst och lugnt i valplådan nu - mor och barn verkar hur nöjda som helst, som alltid är att titta på småvalpar det mest rogivande man kan tänka sig, mycket kan man tröttna på, men aldrig det     .