Nellie (Barecho Need I Say More) åt inte sin mat i morse och har ägnat dagen åt att bädda lite då och då, alternativt vila. Hon har tid att valpa imorgon och jag skulle gissa på att valparna kommer i natt någon gång. Hon är inte så väldigt tjock, jag tror hon har fyra valpar kanske. Nellie är parad med CH Mountjoy Scurry Simon som är svart/vit och eftersom både han och Nellie bär på tan-anlaget kan det födas valpar i samtliga fyra färger i denna kull!

Pasta har drygt 3 veckor kvar till hon ska valpa och hon är redan ganska så tjock så där tror jag på en större kull. Ska bli så spännande med småvalpar i huset igen - även om vi har ett gäng äldre valpar hemma just nu som det är rejält med fart på! Springervalparna bara älskar snön (tur någon gör det för att jag INTE gör det vet väl de flesta...), men vår lilla cockerdam som var i princip helt rumsren innan snön kom tycker att det är bättre nu att kissa och bajsa inne än ute i snön...

Vad det gäller hur det är med mig så går det framåt fortfarande, jag känner mig starkare och piggare för var dag. Dock är det lite olika, vissa dagar känns det otroligt bra och vissa dagar är inte alls lika bra - då är jag tämligen orkeslös och då är det bara att acceptera att det är så... Huvudvärken sitter i fortfarande, men nu var det ett tag sedan den var så pass illa att den gick över i migrän. Hypofysen är det ingen ordning på än - alla värden som har med den att göra är fortfarande dåliga och om värdena ligger lika vid nästa provtagning i februari ska medicin sättas in vad det gäller de flesta hormoner som hypofysen styr. Så bli inte förvånad sen när ni ser mig komma dragandes med en stor medicin-väska på utställningarna   .

Vad det gäller hur mycket man ska göra och inte är det så svårt att säga.... Faktum är att jag blir piggare och mår bättre precis när jag gör något, men ofta får jag "betala" för det dagen efter då jag känner mig tröttare. Det är otroligt svårt att känna precis hur mycket som är lämpligt att göra och inte. Dock orkar jag ju mer och mer hela tiden och det måste ju vara ett bra tecken!

Jag har fortfarande inte mycket till känsel i huvudet på den sida där ingreppet gjordes, men rätt som det är "knäpper" det till på olika ställen där, inte så det gör direkt ont - mer lite obehagligt och jag får för mig att det är när nerverna börjar hitta på varann igen - iaf hoppas jag att det är så. 

Imorgon ska jag på kontroll till ögonkliniken i Gävle igen, lite tragikomiskt var att jag fick kallellsen till samma ögonläkare som gjorde feldiagnosen på mig, dvs. hon som sa att jag hade grå starr vilket det ju långt ifrån var.... Som tur var ordnade de så jag slapp gå till henne, tror inte det skulle vara så "kul" varken för henne eller mig om hon skulle kontrollera mina ögon igen...

På fredag ska sedan han som opererade mig ringa upp så jag hoppas få svar på lite frågor av honom då :-)

Tre utställningar hann vi med under december månad - innan det var dags för mig att läggas in på sjukhuset för operation. Jag hade fått en tid att läggas in först fredagen före Stora Stockholm för att sedan opereras direkt måndagen efter utställningen. Men, det kändes inte alls lockande... Vem vet när jag kan visa hund igen - och skulle jag inte få göra det ens på Stora Stockholm då skulle det känts verkligt tungt... Vad skulle jag göra på sjukhuset hela helgen - helt värdelöst skulle det ha varit. Som tur var gick det bra att byta så jag istället skulle läggas in tisdagen efter utställningen - och nu såhär i efterhand är jag förstås jätteglad att jag fick möjlighet att delta där!

Men helgen före var det dags för utställningar i Finland. De har ju en väldigt stor mässa i Helsingfors som kan rymma samtliga raser på en dag - dessutom ett väldigt stort parkeringshus som sväljer många bilar. Från och med i år ska vi ha alla raser på en dag även i Stockholm - om alla hallar utnyttjas kanske det finns plats för ringarna, men hur det ska gå med parkeringen kan man verkligen fråga sig, och det är nog så viktigt att det fungerar. Att börja dagen med att bli vansinnig för att man inte hittar en parkeringsplats är INGEN bra början alls på en dag man hoppas ska bli trevlig...

Tillbaka till Finland då. Vi åkte redan torsdag kväll före och hade jättetrevligt sällskap på båten - Paco var för en gångs skull helt lugn i hytten. Han brukar ju "sjunga" efter sin matte ibland annars - men han börjar kanske växa till sig   . Vi hade bokat rum på hotellet som ligger alldeles intill mässan, dyrt hotell - men så värt det att slippa packa i och ur bil i kylan till båda utställningsdagarna. 

 
Lite shopping samt god lunch hann vi med på dagen på fredagen ihop med Lina och Jenny   . Jag skulle handla mascara på Stockmann i Helsingfors och vi måste ha sett bleka och trötta ut eftersom kassörskan där frågade om vi var på resa och gav oss lite prover med brunkräm som vi skulle kunna "fräscha upp " oss med    .

Lördagens utställning (Helsinki Winner-15) dömdes ESS av finska domaren Harri Lehkonen och Affenpinscher av svenske domaren Göran Åkesson. Affen gick först så denna dag hann jag faktiskt visa både Bertil (Barecho Bardolino) och Britta (Barecho Bellini) själv   . Bertil fick Excellent och vann juniorklassen och fick därmed titeln HeJV-15!! Britta blev tvåa i klassen med CK, och slutade sedan som trea bästa tik.

 
Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) placerades som trea i championklassen med CK (av 9 st.)

   
Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) vann championklassen med CK (9 st.), hon slutade sedan som bästa tik och fick då titeln HeV-15!!

 
Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) vann veteranklassen med CK och fick en titel även hon, HeVV-15. Hon slutade sedan som BIM-veteran denna dag.

   
BIR blev finska hanhunden CH Adamant's Fortune Is Future & BIM blev CH Barecho Glint Of Gold.

Domaren som dömde Helsinki Winner skulle även döma tikar & BIR på Nordisk Vinnarutställning i Stockholm helgen efter, lite trist är det förstås att ha samma domare två helger i rad - men det kändes förstås bra ändå att domaren tyckte så bra om våra tikar!

Dagen efter var det Finsk vinnare-15 och då dömde Frank Whyte från England ESS - Affenpinscher dömdes av svenska domaren Nina Karlsdotter. Paco var placerad fyra i championklassen med CK (15 st.) - jag tror domaren tyckte han var i minsta laget. Gizza var oplacerad i championklassen  - hon fick dock Excellent. Pärlan vann veteranklassen med CK och fick då ytterligare en veterantitel - FIVV-15. Hon blev dessutom tvåa bästa tik samt BIR-veteran. Ingen placering för henne i BIS-veteranfinalen för den portugisiske domaren - men jag var otroligt stolt över henne som seglade runt med viftande svans i finalringen, så härligt att ha en så fin veteran att visa igen   !

 
Paco (CH Barecho Play Now Pay Later)

 
Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion)

Bertil hann jag visa själv och han fick samma resultat som dagen före - han vann juniorklassen och fick en juniortitel - FIJV-15. Inget CK fick han dock. Tyvärr hann jag inte visa Britta själv och hon hade oturen att springa på en lucka som small till i golvet varför hon fick nöja sig med ett very good denna dag när hon blev tvåa i klassen.

Några vinnarfoton på podiet hann vi med också:

 
C.I.E NORDUCH FIUCH EUW-13 FIV-13 WW-14 NOV-15 HeV-15 NORDV-15 Barecho Glint Of Gold
 
C.I.E NORDUCH NORDV-10 NOVV-15 DKVV-15 HEVV-15 FIVV-15 NORDVV-15 Barecho Poetry In Motion
 
HeJV-15 FIJV-15 Barecho Bardolino
 
HeJV-15 FIJV-15 Barecho Bardolino

 
C.I.E NORDUCH NORDV-10 NOVV-15 DKVV-15 HEVV-15 FIVV-15 NORDVV-15 Barecho Poetry In Motion

På vägen hem var jag jättetrött - två veckor före operationen fick jag inte ta Treo som smärtstillande något som jag alltid gör annars på utställningar för att utstå smärtorna. Nu efter två dagar var jag riktigt sliten - men så värt det förstås ändå, skulle inte ha velat vara utan det alls. Men en tidig kväll blev det efter att ha ätit sparsamt med julmat på båten...

Jag måste bara säga att få Kennelklubbar är så skickliga på att arrangera utställningar som den Finska kennelklubben. Visst finns det saker där också man skulle vilja ha annorlunda - som t.ex lite smidigare och mer service-minded personal. Men själva ringarna som är helt täckta med mattor - ja utställningsområdet som helhet andas proffs. För att inte tala om finalerna som är så långt ifrån det "töntiga" som man ser i de flesta andra länder. Om jag jämför t.ex med finalen i Norge på Norsk Vinnare.... Inget speciellt såg det ut alls, det såg ut som på vilken norsk utställning som helst. Och lika våra finaler i Sverige tycker jag inte är i närheten av det pampiga som är i Finland. Genomtänkt och proffsigt - så känns det i Finland!!

Något som vårt lands huvudutställning detta år var långt ifrån i mitt tycke.... Bara detta med parkeringen, så många som fick parkera alldeles för långt borta och som var väldigt upprivna när de kom till utställningen. Det är inte okej - nog kan man räkna ut hur många bilar det blir ungefär och sånt måste lösas. Man kan inte lösa det genom att komma med råd som att man ska vara ute i god tid - om alla var där 06.30 - skulle p-platserna räcka då? Såklart inte...

Men det allra värsta detta år var att den enda matta som fanns i varje ring var en enda matta på diagonalen. Resten skulle alltså hundar och handlers halka runt på! Inte okej, absolut inte okej - rent pinsamt tycker jag att vår kennelklubb inte kan få ihop mattor till ringarna när det lyckas i andra länder. Vill man så kan man och med tanke på att det var över 8000 hundar anmälda till hutlösa priser borde det ha funnits pengar till detta. Hundarnas säkerhet måste gå före en massa andra kostnader tycker jag...

Sedan var jag själv otroligt besviken på att trots att jag tagit kontakt i god tid om att jag önskade få Affenpinscher och springerringarna någorlunda i närheten av varandra och att ena rasen skulle kunna gå först i ena ringen och sist i den andra ringen så gick nu ESS-hanar sist i sin ring, ESS-tikar sist i sin ring och affen sist i sin ring. Detta gjorde att jag inte kunde visa någon av våra affenpinscher själv och aldrig mer kommer jag att anmäla mer än en ras på denna utställning. Jag förstår om det inte går att ta hänsyn till allas önskningar, men jag tror faktiskt inte att det är så många som det spelar roll för... Vill man så kan man, men här ville man inte alls eftersom vi också hade oturen att ha tikar och hanar gå sist i varsin ring. Om ringsekreterarna var tillmötesgående skulle det kanske fungera, men förra året precis som tidigare år var det helt omöjligt att ens vänta någon minut så att jag skulle kunna gå in i konkurrensklassen med Paco (championklass) och även kunna gå in med Gizza i tikarnas championklass. Lyckligtvis uppmärksammade domaren detta som var ett problem inte alls bara för mig utan för flera så det löste sig till slut. Men jäktigt blev det!! Och återigen funderar man för vilka utställningarna egentligen arrangeras...

Till lite resultat nu - en helt fantastisk dag hade vi resultatmässigt, så stolt över mina superduktiga valpköpare och hundar   .

Dagen började med cockerhanen Cesc (Barecho High Quality) som blev tvåa i juniorklassen med Excellent och CK (10 stycken i klassen). Så nära NORDJV-15 titeln - bara precis 9 månader gammal!

 
Hanhundarna (52 stycken anmälda) dömdes av engelska spanielspecialisten John Thirlwell. 10 championhanar var anmälda och gissa om jag var stolt när det var våran Paco som stod som etta i klassen med CK, och tvåa med CK stod Marias Diezel (CH Barecho Deal Or No Deal)   . Två jättefina veteranhanar hade vi med från vår uppfödning och tvåa med CK (nära titeln...) stod Zola (CH Barecho He's Got It All). Winston (CH Barecho Most Wanted) fick Excellent men blev oplacerad av de 6 veteranhanar som var anmälda.

När så Paco till slut stod som vinnare i bästa hanhundsklassen var det nära tårarna - en till fin titel till min hjärte-hund och så känslan av att detta kunde vara sista utställningen på ett tag för honom och mig...

Tikarna (52 stycken) bedömdes alltså av finska domaren Harri Lehkonen. Två championtikar hade vi med av 11 anmälda. Det var Gizza som än en gång vann championklassen med CK och Pasta (CH Barecho Party In My Head) stod som fyra i klassen med CK. Pärlan vann veteranklassen igen och fick då titeln NORDVV-15 - helt otroligt på två månader har hon vunnit fem veterantitlar! I bästa tik gick sedan Gizza helt upp i topp, blev bästa tik med ytterligare en titel - NORDV-15 samt Pärlan tvåa bästa tik - en fantastisk känsla måste jag säga   .

  
I BIR och BIM var det Pacos dag helt och hållet - han gick inte att slå för Gizza utan hon blev återigen BIM och Paco BIR!!

BIS-veteran dömdes av en domare från Argentina och jag trodde nog inte Pärlan skulle ha någon chans när det var så många fina veteraner med - men hon slutade dagen som BIS-2 veteran, så stolt över Pärlan som var lika glad i denna final som hon varit i Finland   .

Strax efter var det dags för uppfödargrupperna, eftersom vi även blivit BIR uppfödargrupp skulle vi in där också. Ingen placering blev det för oss där - men vi var ändå otroligt glada för placeringarna som våra vänner på Kennel Caci's fick som gjorde att de slutade året som Årets Uppfödare med sina amrisar och fyra Årets uppfödare med sina flattar - en otrolig prestation - massor med grattis till Carina, Mikael och Caroline för detta!!

Så var det dags för sista finalen för oss - grupp 8 som skulle dömas av engelska domaren Carole Coode, lite roligt kändes det eftersom hon satt upp Pacos mamma Liza för många år sedan och jag tycker själv att Paco och Liza är väldigt lika varandra. 

Paco var på ett strålande humör och skötte sig faktiskt bättre än nånsin, stod till och med stilla några minuter istället för sekunder   . Men härligast var ändå hans attityd och glädje, han älskade att vara i ringen med sin matte - det tror jag alla såg och vad är väl häftigare egentligen än att se äkta spanielglädje i ringen. När han så till slut blev BIG-2 var jag så stolt över honom att jag trodde jag skulle spricka     . Tusen, tusen tack för det enorma stöd vi fick från läktaren och alla gratulationer vi fick under dagen. På vägen hem var jag helt slut, men vad gör väl det när utställningsåret slutade på detta sätt....

... dag för dag, men fortfarande går det alldeles för långsamt tycker jag. Jag vill göra så mycket och ser så mycket som behöver göras - men min kropp är inte alls med på det. Korta stunder gör jag lite nytta så jag mår bra, sedan får jag lägga mig på soffan och vila en stund mellan gångerna. Det får såklart ta den tid det tar detta, men tålamod har aldrig varit min starka sida..

Funderar ju också kring vad som är bäst? Att göra liiiite, liiiite mer varje dag för att träna upp sig? Eller vila så mycket som möjligt bara? Ingen som kunnat ge riktigt besked om det av läkarna, de har bara sagt att jag ska ta det lugnt och lyssna på kroppen. Men jag har så otroligt svårt att koppla av. Om jag ska lägga mig för att vila tar jag det som ett projekt. Få se nu - 40 minuter kan jag vila sen får det räcka osv... Knäpp? Tja, förmodligen är jag det - men alla är vi olika och jag mår bra av att göra saker snarare än ta det lugnt. Man kan säga att David och jag kompletterar varandra på det området - han är betydligt bättre än mig på att ta det lugnt och slappa....    ...

I onsdags blev jag till slut äntligen utskriven från sjukhuset - över två veckor hade jag då varit inlagd, först i Uppsala och sedan i Gävle. En så skön känsla att få vara hemma - och bara det att få klippa av sig sjukhusbandet kring handleden gjorde att jag kände mig betydligt piggare. Jag har slutat med tillskottet av salt-tabletter och börjat med en medicin som heter minirin istället. Den fick jag i Uppsala och har bett om den sedan annandag jul när besvären med att dricka och kissa mycket började igen. Men inte förrän tisdag kväll fick jag börja med den. Om man tycker det är mycket väntan på hundutställningar så är det inget jämfört med all väntan på sjukhuset... Inga snabba beslut där inte!

Mina värden ansågs vara så bra att jag nu ska bli kallad till Endokrin för vidare utredning om mina problem med hypofysen. Det har visat sig att hypofysen inte bara har problem med att hålla reda på hormonerna som har med urinet att göra, den har problem med allt för tillfället. I journalen från Uppsala går också att läsa att tumören låg an mot hypofysen, de har bara sagt att den var i närheten. Men om den låg mot hypofysen förstår man ju att den måste ha gungat till rejält när tumörkompisen försvann. När den rörde sig då gick förmodligen nervtrådarna av till det mesta, såsom t.ex sköldkörtel och annat som hypofysen styr. Har jag tur så hittar dessa nervtrådar tillbaka till varann så småningom - annars går allt detta att medicinera (får skaffa en rejäl väska till alla mina mediciner snart...). Dock kan det ta lång tid att komma tillrätta med rätt dosering varför det ska utredas vidare som sagt var. 

Det enda som var farligt att vara utan från hypofysens sida var kortisonet så det måste jag fortsätta äta ett bra tag till verkar det som (tur inte mattarna till hundarna har någon dopingkontroll på utställningarna). Inget av det andra var direkt farligt enligt läkarna, om det blev stor brist på något skulle jag märka det helt klart genom att bli dålig i allmäntillståndet. Så det kändes ändå skönt att det är så...

Mitt största bekymmer är att jag är så trött förstås - sedan har jag inte mycket känsel i halva skallen, vilket gör att ögonbrynet på den sida där jag opererats "hänger lite". Inte så kul - men om det inte rättar till sig själv på 6 månader ska man tydligen kunna göra något åt det på annat sätt. Håret är ju också delvis rakat på den sidan - känns lite konstigt och frågan är hur frisyren blir när "stubben" ska börja växa ut igen. Nåja, blir väl bra så småningom och är väl en världslig sak egentligen. Men helst vill man ju bara se ut som vanligt när man tittar sig i spegeln   . Men allt är inte som vanligt förstås, och även om jag förstås är övertygad om att jag snart ska vara tillbaka och kunna göra allt jag tycker är roligt igen så blir nog aldrig livet detsamma efter att ha upplevt något dylikt.

Då menar jag inte alls bara negativt, jag har verkligen fått mig en tankeställare om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt. Vilka och vad som ger mig glädje i livet - och kanske viktigast av allt, att inte ta något för givet utan njuta av varje stund man har det bra. Många kanske tycker det är konstigt att jag suttit och planerat så mycket utställningar och andra aktiviteter under 2016 under sjukhustiden - men det har absolut hjälpt mig hålla humöret uppe, det att ha så mycket roligt att se fram emot tillsammans med familj och vänner   !  Flera av läkarna har pratat om att det oftast är så att depression kan komma efter en dylik operation. Än känner jag mig inte alls något åt det hållet och självklart hoppas jag det fortsätter så. Jag tror att anledningen till att jag ändå mår så bra som jag mår trots att det bara gått 2,5 vecka efter operationen är att jag har sånt stöd och får så mycket styrka och kärlek av så många omkring mig - sånt är ovärderligt och nåt jag aldrig kommer att glömma   . Som jag sagt tidigare - i nöden prövas vännen.... Glöm aldrig hur viktiga ni är för andra människor omkring er   .

För er som orkar läsa mer om "resan" med att ta bort min hjärntumör kommer fortsättningen här.

Tisdag vid lunch får jag en lapp av en sköterska där det står att jag ska få åka till Gävle sjukhus onsdag - äntligen, så skönt!

 
Lite opersonligt kanske - men, men ett glädjande besked var det ju ändå   .

Ont i huvudet och illamåendet höll i sig, men annars kände jag mig oförskämt pigg för att ha fått skallbenet uppsågat, ihopborrat och "ihopnitat" med 27 nitar. Frankenstein alt the Butcher kallas jag här hemma nu med mitt stora ärr, sån humor har vi i vår familj     .

Ambulansen kom och hämtade mig bara en kort stund efter 10.00 - lite värre måste jag väl erkänna att illamåendet blev av de stötar som jag kände genom den hårda båren och den inte alltför mjuka stötdämpningen i ambulansen. Sen kändes båren jättesmal så hela resan låg jag och spände mig för att inte ramla av.... Jaja, jag vet - jag är inte van med varken ambulansfärder eller sjukhusvistelser...

Anlände till Gävle sjukhus och stroke-avdelningen 109s strax efter 11.00 Ingen säng fanns färdig åt mig då, enligt personalen var det en säng tom - men de höll på att göra ren den. Jag skulle därför sätta mig i matsalen och vänta under tiden.... Sliten som jag var efter ambulansfärden och med en början på migrän igen - satte jag mig där och tryckte i mig en ny migränmedicinsdos.  Vid 12.00 serverades lunch där - och vad ska man säga.... Jag förstår absolut att det inte är lätt att laga mat åt ett helt sjukhus, och även om jag vet att jag förstås skulle må bättre av att äta mat - så gick det bara inte. Jag kan inte äta dylikt. Hur många gånger har jag under mitt liv fått sitta med en kall tallrik framför mig med mat jag inte fått i mig? Sedan inget ont om de andra patienterna på avdelningen - men det är en stroke-avdelning och jag har inte sett någon yngre än 75-80 år här. Så nej, någon mat kunde jag inte få i mig - mådde ju illa redan innan liksom.

När klockan var efter 13.00 frågade jag om de fortfarande inte hade nån säng till mig - var då i desperat behov av att få lägga mig ner. Vadå sa de och såg frågande ut? Så berättade jag och då skulle de kolla...

Och jodå, det fanns en säng - de hade nog "bara" glömt bort mig. Men, ska sägas - de har bett tusen gånger om ursäkt för det och de hade en väldigt stressig dag, dagen före julafton. Många skulle hem, en hel del taxi var försenade - och man är inte mer än människa även om man jobbar som personal. Om man bara är snäll mot mig - skulle jag aldrig kunna vara "elak" tillbaka.

Men - den första läkare jag träffade här var precis lika otrevlig som läkarna i Uppsala - överlägsen och nonchalant, svarade på mina frågor med ett Schuu - på inandning liksom. Att jag skulle få åka hem var absolut inte troligt och jag ställde en fråga om Treo - det skulle han kolla upp och återkomma. Han har inte synts till sen dess och det var alltså i onsdags em - suck....

Dock ska sägas att annan personal här (med endast någon som undantag som visserligen varit snäll mot mig som har en vass tunga, men som varit på gränsen till riktigt dum mot en del gamla, snälla personer - jag hatar de som slickar uppåt och sparkar nedåt...) har varit helt underbar. De har kanske inte haft samma kunskaper som i Uppsala - men de har mycket att lära ut på att lyssna på sina patienter, vara empatisk och bry sig helt enkelt. Jag är ändå glad att jag fått se denna sedan av vården också   . Berättade just detta för en i personalen nu och ville hon skulle säga det till de andra - vi är alldeles för "bra" ibland på att kritisera, men ibland glömmer vi bort hur mycket beröm och snälla ord kan göra gott för varandra. 

På julaftonsförmiddag får jag iaf besked att jag får dagpermis - sååå skönt och bästa julklappen att få fira hemma med David, barnen och hundarna     . Vi kom inte hem förrän vid 14.30-tiden eftersom vi fick vänta länge på att de skulle ta bort "nitarna" eller "stygnen" - menmen, så glad jag skulle få komma hem även om det var för en kort
stund.

Såhär glad blev hundarna att se mig - barnen satt vid köksbordet och väntade, de frågade om de skulle göra lika som hundarna - meeen, det var bra ändå försäkrade jag dom om   .

Katten Frasse har dock fortfarande inte sett åt mig. Igår när jag var hem tittade han på mig som om jag vore hemlös eller nåt när jag ropade på honom. Han stirrade på mig och gick sedan demonstrativt fram till Jacob och strök sig mot hans ben. Frasse som varit så "mammig" förut - men tydligen sjönk man snabbt på popularitetslistan när man inte varit hemma och gett honom mat varje dag. Vi testade idag igen, men icke - David försökte sätta honom i mitt knä, men han sprang därifrån på en gång. Haha.... vad ska man säga, tacka vet jag hundar och deras villkorslösa kärlek   .

David och Henric gjorde i ordning julmaten, Jacob och Thomas höll koll på mamma i soffan. Jacob hade julpyntat så fint - roligt att se sakerna på andra ställen än de som jag "alltid" ställt dom på. Thomas hade pyntat granen fint, även om jag fick höra det varit problem med ljusen då de hängde både här och där i början   .

Min mor hade varit där och hjälpt dem städa, samt att de alla fem hjälpts åt med hundar och katter under den tid jag varit/är på sjukhus - guld värt förstås och otroligt viktigt för återhämtningen att jag kan känna mig lugn över hundarna. Visst tycker jag också det känns jobbigt för "barnen" - men de förstår ju ändå vad som händer, mina fyrbenta barn kan jag ju inte prata med - de har sprungit runt och letat och letat efter mig varje gång David kommit hem utan mig....   ...

Så massor med tack till mina närmaste som ställt upp och ställer upp massor för mig och mina kära - men också stort tack till alla er andra, ni som hjälper oss med några av våra yngsta vildar nu under den här tiden. Det stöd jag får/fått från mina fantastiska valpköpare, vänner och övriga hundvänner har hjälpt mig massor i detta - så mycket styrka jag har hittat i ert stöd och era ord. Hundvärlden får utstå många hårda ord om elakheter och skvaller, men på nåt sätt - när det verkligen gäller, då finns vi där för varann, en större trygghet kan inte finnas. Glöm aldrig hur viktiga ni är för andra och att ett snällt ord kan göra en annan människas dag   .

Tillbaka till julafton. Efter lite julmat var det dags för julklappsutdelning. I vår familj älskar vi julklappar till stora som små barn - och varje julklapp öppnas ett och ett så vi alla får se och njuta av det som köpts. Jag gillar inte när julklappar bara rivs upp och kastas åt sidan inför nästa paket. Nej, jag vill se vad det är och från vem. Sååå OM vi nån gång får svärdöttrar och barnbarn kommer våra julklappsutdelningar att ta hela dagen     

Sen var det dags för mig att åka tillbaka till sjukhuset och då var jag rejält trött - även om det varit hur härligt som helst att få fira jul med mina käraste behövde jag sova då.

Sov dåligt som alla andra nätter - och vaknade med huvudvärk som dock gick över rätt så snabbt. Inget blodprov togs på mig på morgonen och det ifrågasatte jag. Sjukskötaren kunde inte svara på varför - men kom tillbaka efter en stund. Beskedet blev dagpermis även denna dag - dvs. igår juldagen. Skulle sedan vara tillbaka 20.00 igår kväll för att ta nya prover på natrium i morse igen.

Igår var en ännu bättre dag - när vi kom hem var jag "dösugen" på risgrynsgröt, med kanel och socker samt riktig laktosfri mjölk. Till det ville jag ha egenbakade rosenbröd med min mors hemlagade tunga på. Heeelt övertygad om att det var vad som gjorde susen. Sedan jag åt det har jag känt mig bättre och bättre timme för timme. Visst lite huvudvärk då och då - samt lite lätt illamående (har säkert med medicinerna att göra). Men ändå, så mycket piggare och började verkligen känna att jag återkom mer och mer till livet. 

Med lite kvällsmat i magen kände jag mig redo för att åka tillbaka till sjukhuset till 20.00 igen. Nästan pinsamt pigg för min avdelning.... Fullmåne som det var i natt och med en säng inte så bekväm sov jag inte mer än två timmar inatt. Höll därför koll på hur ofta de kollade till oss. 21.00, 01.00 samt 05.15 - känns som jag har minst lika bra koll här hemma under natten med tanke på att David ligger bredvid.

Vad tror ni jag har roat mig med inatt då istället för att sova? Jomen fundera på resan till WDS Moskva - titta på hotell till EDS i Bryssel. Kollat på möbler till vardagsrummet och funderat på vad vi skulle kunna ändra på där. Har massa roliga önskningar nu till min födelsedag om nån vecka drygt - både praktiska (till Davids stora förtjusning   ) samt t.ex sydda stolsöverdrag till våra matsalsmöbler. Ett stort fint vitrinskåp till där pianot står idag skulle jag också vilja ha - för pianot skulle jag vilja flytta ut därifrån. En fin skänk som passar till övriga möbler därinne och en fin mediamöbel. Ny tv blev inhandlad redan igår på mellandagsrean tydligen:
 

Vaknade ändå pigg och utan nästan nån form av illamående och huvudvärk i morse. Fick besked ca 10.00 att jag skulle få åka hem under helgen. På måndag mellan 8-9 ska jag återkomma till avdelningen för att få träffa en specialist på just den formen av diabetes de misstänker jag lider av, diabetes insipidus (DI). Det lät bra tycker jag ändå. Självklart vill jag att detta kollas upp ordentligt - men faktum är att jag nog tillfrisknar snabbare hemma i den miljö jag trivs i och i närheten av mitt eget kylskåp   . Jag sa till sköterskan att jag nästan skämdes att ta upp deras tid och en plats hos dem när jag var så pigg och man såg så många som behövde hjälp - kände mig sugen många gånger att erbjuda mig att hjälpa till.

Här i Gävle har jag delat sal med en otroligt gullig äldre man - han hade drabbats av flera hjärtinfarkter för några år sedan samt en förmodad stroke i tisdags. Så innerligt snäll och go han var - jag bara älskar såna gamla tanter och farbröder och kan verkligen sörja ibland att jag inte har någon sån i mitt liv, saknar min farmor som är den snällaste människa jag träffat   . Han var så pratsam, utan att på något sätt vara påträngande. Berättade om sig själv och sitt liv - så intressant att höra. Och så omtänksam om sina syskon, fru och sina barn i Stockholm. Han blev utskriven idag - så vi skojade och sa att på vår sal kom julafton idag   ! Hoppas verkligen att han återfrisknar snabbt och får återkomma till sitt liv som man hörde att han höll mycket kärt   .

På vägen hem idag stannade vi först på Max för jag var så sugen på en jordgubbsmilkshake - sen vidare till lite mellandagsrea i Valbo. Himmel vad folk alltså! Jag hade mössan på mig så folk inte skulle se mitt rakade hår och mitt sår - Jacob och David tyckte det var lite roligt med en hiphopmorsa för en gångs skull   .

Passade på att ta några foton på vägen hem - så glad att se dessa vyer igen och få andas in frisk luft.

 
Nu soffmys med hundar, David och nya soffan - så jävla nöjd med nya soffan, soffbordet och mattan   !

Till slut efter tusen olika vändor hit och dit fick jag till slut möta en läkare, det visade sig vara självaste överläkaren som de släpat till vårt rum... Hennes borst och svansföring var väldigt hög och tja, man kan väl säga som så att vi inte tänker börja umgås efter detta... Om det är hon som bestämmer här på avdelningen så förstår jag helt den hjärtlösa ton som finns här - på en avdelning för såna som är opererade i hjärnan... Passar ju kanon det, eller hur.

Men om jag börjar lite där jag slutade så vaknade jag på ett riktigt bra humör söndagmorgon! Första natten jag sovit nåt alls här   .  Dagen rullade på och det lät på morgonen som om katetern skulle tas bort under dagen, lät ju skitbra. Meeen för bra för att vara sant förstås...

David åkte iväg och handlade lite julklappar under tiden Henric och Jacob var här - betydligt piggare än vad jag var när Jacob var här    dagen före. Sen byttes det av så att när de åkte hem kom David och Thomas hit istället  . Otroligt mysigt att träffas allihopa   .

Men sen hände som sagt inte mycket, folk kom och gick och ingen visste nåt om vad som skulle ske med mig... Till slut berättade de då att den vidriga, äckliga katetern skulle sitta kvar!!! Men då orkade jag inte vara "trevlig" längre... Surnade till rejält och började ifrågasätta hur faaan de kan ha en patient här sedan i onsdags utan att informera om nåt!!

Sedan hade jag också ett team igår kväll som jobbade som inte var så säker på nåt. Så kan det vara om man är ny - men säg nåt om det då!!

En annan sak som hände går var t.ex detta; Jag ställde en enkel fråga vid 21.30 Jag hörde han jag frågade utanför fråga den ansvariga, den svarade men jag hörde inget... Så i morse frågade jag igen, oj sa hon då - jag tyckte han sa sal 10 men där sov patienten... Inte så man frågar igen utan då skiter man i det. Så kollar hon och ser att jag fått omeprazol som endagsdos, men det ska jag ha varje dag sa jag - det stod i papperen jag lämnade i reception när jag kom! Hela tiden sånt där - man trodde de var proffsigare här...

Dagen idag har jag väntat, väntat, väntat och väntat...på att det skulle komma en läkare som jag äntligen skulle få prata med! Till slut dök hon upp , tillsammans med den trevligaste sjuksköterska hittills. Hmm.... undrar jag om de ringt in henne bara för att jag surnat till?   Överläkaren stod mot väggen hela tiden och var så arg redan när hon äntrade rummet. Hon körde med den gamla klassikern "om jag bara skriker högt tystnar nog den andra parten" - det sket sig här dock. Jag sa till henne och frågade varför hon var så aggressiv? Jag var inte det (tyckte jag själv åtminstone) - Meeen David och sköterskan var knäpp tysta! Efter en massa tjat hit och dit gav hon sig till slut och lät mig få ta bort den där jävla katetern till slut!! Yes, yes - !!!

Så nu väntar jag bara på att de ska komma och ta bort det så jag får lämna detta rum. Känns skönt - även om det forfarande är oklart när jag får åka mot Gävle  .

Idag var också första gången vi fick någon kommentar om själva operationen av hjärntumören sedan den var precis nygjord i onsdags. Allt ser bra ut, det är det här med Diabetes incipidus som fortfarande "spökar". Men med tanke på att jag känner mig piggare och piggare för varje sekund tror jag det ska gå bra!

Tror de vill bli av med mig lika snabbt som jag vill komma härifrån, eller vad tror ni   !

Fina öron jag fått, undrar om det är Miss Piggy eller vem det kan vara   ..

I onsdags morse väcktes jag strax efter 05.30 för att ta ännu en förberedande dusch inför operationen, det blev två omgångar till dusch i medlet Hibiscrub som ska desinficera huden. Sedan blev det 1,5 timmes väntan innan de kom och körde ner mig till operation.

Strax efter 08.00 kördes jag in på operationssalen där jättetrevliga sköterskor som tog hand om mig. De frågade sedan var en kvinna var flera gånger, ingen hittade på henne och om jag förstod det rätt var det den som skulle vara narkosläkare. Jahaja, tänkte jag - det börjar ju bra det här   . Men då dök det upp en tredje narkosläkare (alltså ingen av de jag träffat tidigare) och han var glad & lättsam, sånt gillar jag. De berättade sedan allt de gjorde och varför - så när de väl sövde ner mig tror jag att jag somnade med ett leende på läpparna   .

Operationen höll sedan på ca 4,5 timme - jag väcktes upp direkt på operationsbordet av den läkare som opererat mig (tror jag iaf...). Det var ett himla tjat om personnummer, var jag befann mig, vilket datum det var osv... - men viktigast av allt var att han sa operationen gått bra och att hela tumören nu var borta!!  

Jag kördes sedan in direkt på uppvaket där jag skulle ligga ca 1 dygn, David fick också samtal från läkaren som opererade mig att allt gått bra. En stund senare kom David in på uppvaket och just då sov jag. Men så skönt det var att se honom där när jag vaknade till lite   . Även om jag var mer än omtöcknad och hade hemska smärtor så var det ändå så skönt att veta det var över och att synen inte försämrats som det verkade just då iaf. 

Törstig så in i norden var jag, vatten och nyponsoppa gick åt i massor och jag fick höra sedan under kvällen att jag druckit 5 liter och kissat ur mig ännu mer! Tumören har suttit väldigt nära hypofysen som styr vätskebalansen och hypofysen verkade lite "skakad" av att ha förlorat sin kompis Örjan (som vi internt har kallat min tumör) och nu skickade ut fullt med signaler till njurarna att producera Urin. Och tja, njurarna verkade lydiga och snälla så de jobbade på för fullt. Tillståndet kallades tydligen Diabetes insipidus. Ett tillstånd som oftast är övergående, men som även kan bli kroniskt. Dock avhjälps det då med medicinering. 

Allt kändes ändå rätt så okej (med tanke på tillståndet) på uppvaket, ända till jag skulle äta frukost. En tugga fil fick jag i mig innan det kom rätt upp igen, ihop med lite annat. INTE TREVLIGT!! Sedan dess har jag mått illa och inte kunnat äta nånting förrän i går (lördag) kväll. De som jobbade där på uppvaket var hur gulliga som helst, och de fanns verkligen tillgängliga för mig hela tiden   .

Strax före lunch torsdag kördes jag upp på avdelningen igen, samma avdelning som jag skrevs in på, men på annan sal denna gång. Fortfarande är jag själv i salen och det är rätt så skönt! Torsdagen var fylld av smärtor och illamående så den dagen har vi dragit ett streck över. Natten till fredagen var om möjligt ännu värre - migrän hela natten plus att jag kanske sov som mest 15 min. Jag kräktes igen vid 04.30 tiden och fick då efter viss övertalning av sköterskan som var i tjänst använda min egen migränmedicin - Zomig Nasal. De värsta smärtorna släppte så sedan under fredagen när David var här mådde jag ändå relativt bra.

 
Teskedsgumman har återuppstått! Förutom blåtiran då för nån sån vet jag inte om hon haft. Men rejält svullna kinder av cortisonet, spetsig näsa och hårknut - viss likhet tycker jag det finns i alla fall   .

Efter att David åkte hem på fredagskvällen blev det bara värre och värre... Alvdedon och morfin fick jag för fullt men det hjälpte inte "ett skit". En till helvetes-natt blev det, de började bli oroliga för mig eftersom inget hjälpte så jag fick en tid på röntgen 00.45 mitt i natten. Jag kördes ut på min säng (i väldigt dålig kondition) där sedan en vaktmästare kom och körde mig till röntgen. Där fick jag sen ligga själv en bra stund innan någon uppenbarade sig och tog in mig till röntgen. Själva röntgen gick snabbt och sedan var jag tillbaka i korridoren alldeles själv igen, denna gång med en larmknapp på mig iaf. Tur jag inte är så lättskrämd, för nersläckta tysta stora sjukhus mitt i nätterna är långt ifrån det trevligaste jag har upplevt. 

Så tillbaka på salen igen, smärtorna var fortfarande olidliga och kräkningarna kom och gick. Jag fick inte reda på vad röntgen visade, ingen sa något till jag frågade och då fick jag veta att det såg ut som förväntat - och det måste väl klassas som bra antar jag?

Lördag morgon kom David och Jacob ner, men jag var i så dåligt skick så det var nog inte så kul för Jacob att se sin mamma på det sättet.... Inget kunde jag äta och jag orkade knappt prata. Vid 08.00 skulle jag få en ny sorts smärtlindring, den var ny inom detta som jag förstod det. Den heter Dynastat och ska ges morgon och kväll. Okej, sa jag - det ska vara 12 timmar mellan intagen då? Nej, svarade sköterskan - det ska ges 08.00 på morgonen och 20.00 på kvällen.... Ehhhh.... är inte det 12 timmar mellan det tänkte jag? Men än en gång bet jag mig i tungan och var tyst bara.

Det nya medlet fungerar betydligt bättre än det andra de provat med. Jag ska säga var min smärta ligger på mellan 1-10 och nu ligger den på en konstant 3 ungefär, men vissa toppar på upp till 5. När jag hostar är det 12 tror jag!!! Men under de två nätterna jag hade migrän låg smärtan på ca 9-10 hela tiden. Ni som har migrän vet att då har man så ont att man nästan är i begrepp att göra vad som helst för att få smärtan att sluta.... Natt nummer två hade de helt plötsligt bestämt att jag inte fick ta mer av min egna migränmedicin   .

Jacob tog tåget hem igen igår em och jag bad David stanna kvar eftersom jag känner mig så mycket lugnare och tryggare när han är här. Lunch serveras vid 11.00 och middag 16.00 När klockan började närma sig 16.00 sa jag bara - shit, nu kommer maten igen   .... Men denna gång lyckades David peta ur två pastabitar som jag fick i mig och även nästan hela portionen pannacotta till dessert. Och lite krafter fick jag nog tillbaka då. För efter det lyckades jag sova två timmar i sträck och det var nog vad som behövdes för sen när kvällsfikat kom vid 19.30 åt jag upp fyra smörgåsrån med mjölk till! Ska inte säga att jag hade fått matlusten tillbaka - men åtminstone var det inte motbjudande vilket får ses som positivt i detta sammanhang!

David bestämde att han skulle stanna kvar över natten, sittandes på en stol bredvid mig eftersom vi båda nu kände att en natts sömn vore guld värt för mig! Vi frågade ingen om han fick det eller inte - men  det urgulliga undersköterskan som tagit hand om mig mest här sa inget heller - utan hon förstod att jag kände mig tryggare med honom där och sa bara, ja - du får sova i stolen där du istället då. 

Den sköterskan gick hem och eftersom de kollar mitt urin en gång i timmen så kom det in en ny sköterska strax efter 22.00 för att kolla av det. Hon måste ha upptäckt att David satt där och sov och hämtade då "Nurse-from-hell". Alltså man ska inte döma någon efter utseende, men man kan gott döma folk efter kroppspråk, hållning och minspel. Här var det inte någon vårdande sköterska som var på väg in - nejdå, här var det någon som var på väg till oss för att hon tydligen fått tjänsten "platschef för kvällen" och nu var ungefär som den som är chef över parkeringsvakterna på vissa utställningar. Nu skulle vi upplysas om hur hemska vi var och att det inte alls var tillåtet att någon anhörig sov kvar över natten!! Jag menar så kan det förstås vara, men man väljer själv hur man säger såna saker. Man kan säga det med empati, medkänsla och värme vilket gör att man har en helt annan förståelse för det de säger än som det skedde här. Här var det iskyla i rösten och noll empati eller medkänsla. Jag försökte förklara hur hemska de två tidigare nätterna varit och att jag mådde så mycket bättre när han var där. Svaret jag fick då var - Ja, här har alla patienter det så! Så att jag skulle tydligen inte inbilla mig att jag av alla skulle få må bättre en natt när alla andra mådde dåligt... Alla ville väl ha sin anhöriga där sa denna hemska sköterska, men så kunde de ju inte ha det. Det var bara de som var under 18 år som fick ha någon anhörig där sa hon nog en 4-5 gånger. Hon sa det med tonen som att jag var en liten vekling till kvinna som var tvungen att ha min man där (känslan jag fick var att hon inte tyckte om män alls faktiskt...). Ja kanske jag är en vekling - men jag tror att för att vara riktigt stark ibland så måste man vara riktigt svag ibland också   . De hade sin principer sa hon också upprepade gånger - jag frågade henne om det alltså var så här att deras principer var viktigare än patienterna?? Vi kan inte ha någon form av hotell här inte var det svar jag fick... Det handlade om en natt, på en stol bredvid min säng. Jag menar hur svårt kan det vara..... Varför sägs det så himla mycket nej hela tiden, tänk så mycket som skulle vara enklare och trevligare i världen om vi inte sa nej på utandningen utan att ens fundera över frågan som ställts? Ibland måste det förstås bli ett nej, men många många gånger skulle ett ja ge en helt annan effekt och folk skulle få ta eget ansvar för det de gör. Känner man att man får förtroende av någon att göra något - ja, då vill man väl göra på bästa sätt också? Visst, det finns alltid skitstövlar som förstör för andra - men varför vi andra ska behöva betala för detta förstår inte jag?

Så något som precis var början på en bra natt igår såg till att reta upp mig rejält. Efter ett par timmar somnade jag dock och har sedan sovit hela natten efter det i princip - sååååå skönt och så välbehövligt!! I morse fick jag till och med i mig lite frukost så vi får väl se hur det känns när lunchen kommer hit om en stund...

Nu ska jag inte alls generalisera, för jag är absolut ingen van människa att ligga på sjukhus. Men, av de jag träffat här är i princip ALLA undersköterskor helt underbara, empatiska människor som hela tiden gör sitt bästa för att man ska må bra. Vad gör de om de glömmer något man sagt eller så, man märker att de har hjärtat på rätta stället och en sån skulle jag aldrig ens kunna bli irriterad på. Däremot har nästan alla sköterskor här varit ointresserade av en som person och om de nu har någon empati har de dolt den väl - så trist när det är så...

Ingen information får jag nästan alls här - men om jag skulle gissa är det att jag flyttas till Gävle sjukhus tisdag och förhoppningsvis får komma hem på onsdag. Synen på båda ögonen har förbättrats något sedan före operationen och det känns ju jättebra! Även om de är lite mer ljuskänsliga, framförallt det ögat som jag sett sämst på.

Jag måste få tacka er alla igen för alla snälla ord och kommentarer, och ett extra stort tack till er som öppnat era hem för några av våra hundar - det känns så bra att de är hos just er   . I nöden prövas vännen - och jag får allt en tår i ögat när jag läser allt ni skrivit till mig, båda nära och avlägsna vänner     .

Ja, idag har jag blivit inskriven på Neurologen, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är alltså dags att operera bort min hjärntumör som nog funnits hos mig sedan bra länge med tanke på att det nu är 1 år och 4 månader sedan jag fick första symptomen.

Klockan 11.00 skulle jag vara här idag för inskrivning, jag som aldrig legat på sjukhus (förutom på BB) och är totalt novis på området frågade min "proffsvän" på området som dessutom legat just på denna avdelning en hel del gånger. För jag som vill ha kontroll på allt och vill veta allt hela tiden undrade förstås en massa saker. T.ex om man fick ha egna kläder och tofflor på avdelningen. Vad ska man ta med sig, får man ha dator med sig mm. Informationen jag fick med kallelsen var knapphändig och kändes som den var skriven för dem som varit med om detta förut... Tusen tack för svaren Emelie, det gjorde att jag kände mig betydligt tryggare när vi var på väg mot sjukhuset i morse.

Någon parkering hittade vi inte, trots att ett helt nytt p-hus är byggt... Så David fick släppa av mig för att jag skulle komma i tid, så mötte han upp sen när han hittat en parkering. Det visade sig inte vara någon brådska då rummet jag skulle sova i i natt inte var färdigt. 

 
Till slut fick jag komma in i rummet iaf, detta efter att de tagit hur många provrör blod som helst... Exakt vad de skulle se från dem vet jag inte - men bland annat skulle de kunna se hur stor blödningsrisk det var och det är ju bra att kolla sånt! Sköterskan som gjorde detta var supertrevlig, men så var hon från Sandviken också   .

Sedan kom det in den ena efter den andra - först en sköterska som hjälpte mig tillrätta i rummet. Efter det kom det en man som inte pratade perfekt Svenska så jag hade lite svårt att höra vad han sa. Vem han var och varför han frågade det han gjorde förstod jag inte.... Frågor som vet du varför du är här till exempel - ni kan tro jag fick bita mig i tungan för att inte svara något syrligt... En annan fråga, kan du gå själv? Ja - tänkte jag svara, ser du någon rullstol här - eller tror du min man har burit upp mig? Kan säga att jag stod på golvet när han frågade detta. Sedan frågade han om jag var gift och hade barn osv. Så skulle jag hålla upp armar och lite sånt - plus att han lyssnade på hjärtat och lungorna samt tog blodtrycket. Tja, sen sa han hejdå och gick.

Strax efter kom en sköterska och tog tempen och blodtrycket igen. Jaha, sa hon - och du har redan träffat narkosläkaren. Ehhhh, sa jag - har jag? Ja, han var här nyss. Okej, så det var alltså narkosläkaren han som varit inne tidigare... Verkade lite skumt ändå tyckte jag. Blodtrycket är 140/85 sa sköterskan, det kanske är lite högt nu för att du är nervös? Vad brukar du ha i blodtryck? Ingen aning sa jag.... Jag äter ju medicin för det, och kollas varje år men jag lyssnar inte på vad de säger just siffrorna. Jag har nöjt mig med att de sagt att de sett bra ut   . Lite märkligt tittade hon på mig då... Nåja, mycket viktigare att fylla hjärnan med registreringsnummer än såna här siffror...

Jag fick skicka iväg David för att handla en träningsoverall som jag kan ha här - mina trasiga gamla jag har hemma med en extra "rumpa" därbak passade inte in här tyckte jag... Hörlurar fick han köpa också, även om jag har eget rum nu vet man ju inte hur det blir sen när jag kommer tillbaka hit efter operationen. 

Under tiden David var borta kom det in en jättetrevlig kvinna med en elev. Hon var narkosläkare sa hon och skulle söva mig imorgon. Orkade inte fråga vem då han var som var här förut?? Hon förklarade hur det skulle gå till imorgon och jag fick ställa alla mina frågor som hon svarade på vilket jag uppskattade mycket. Allt ser bra ut enligt henne - hon lyssnade också på hjärta och lungor och berättade att jag kommer att ha massor med slangar och grejer på mig imorgon eftersom de övervakar både andningen, hjärta och hjärnan under hela operationen. Alla är väldigt glada att jag inte är rökare, de kollade syresättningen i blodet och det var 99 % (100 % är förstås max) och rökare har alltid mycket lägre sa de.

 
Den här gourmetlunchen fick jag idag - nejdå, men den var helt okej faktiskt. Jag åt nog iaf halva portionen...

Läkaren Olafur som ska operera mig imorgon kom förbi lite snabbt och frågade om jag undrade något - han frågade också om jag inte var mörkhårig när jag var här sist... Men jag kanske hade fler gråa strån då   . Jag hade inte många frågor, undrade mest vilken tid jag kommer att vakna imorgon efter operation.

Jag ska vara nere på operation 08.15 imorgon och sedan trodde han att jag skulle vakna upp efter operationen ca 15-16 så David kommer ner igen till den tiden ungefär. Redan 05.30 imorgon bitti ska jag väckas tydligen.

 
En liten selfie var det tvungen att bli också - vem vet hur mycket hår jag har kvar efter att de rakat mig imorgon inför operationen?

Förberedande dusch har jag fått göra ikväll och en likadan ska göras imorgon bitti. Jag har tvättat både hår och kropp flera gånger med någon form av desinfektionsmedel. Sååå sandpapper till hår och hud är det för tillfället... Jag fick inte ens kamma håret med en egen kam utan en som ser ut som en luskam ungefär fick jag använda - så just nu ser mitt hår ut som på ett strävhårigt troll...

 
Inga egna kläder fick jag ha efter duschen - dessa otroligt sexiga trosor fick jag sätta på mig efteråt ihop med en sjukhusrock där det är ca 1,5 dm mellan knapparna. Känner mig läcker som sjutton   . På fötterna får jag bara ha såna där blå plastskydd som man har över skorna annars. 

Så hur känner jag mig nu då? Jo, det känns bra - fick ett gråtanfall imorse som var över på ett par minuter. Men nu känns det bara skönt att det snart är över. Visst imorgon i den här tiden har jag nog sjukt ont - men då kan vi ändå börja se slutet på allt detta känns det som...

Miljoners, miljoners tack för ert stöd och era snälla kommentarer samt att ni tänker på oss imorgon - tänk positiva tankar så hörs vi snart igen   .

... ska tumören vara bortopererad om allt går enligt planerna. Jag ska skrivas in på sjukhuset tisdagen den 15 december och ska sedan opereras dagen efter, på onsdagen. 

Det känns lite både och nu när jag har ett faktiskt datum när det ska ske. Såklart kommer det att bli skönt när det är över, men visst finns oro också över själva operationen och hur jag kommer att må och vara efter den. Men det är väldigt få och korta stunder jag tillåter några negativa tankar kring detta. Vill absolut inte att de ska slå rot och att jag ska känna ångest och må dåligt över detta. Såklart är det inte roligt att ha en hjärntumör och att få genomgå en operation i hjärnan. Men, ingen vet vad morgondagen erbjuder och vad som helst kan ju faktiskt hända - även för de som inte ska opereras. Så jag känner mig i det stora hela inte så orolig, jag har läst ALLT på internet snart om den typ av hjärntumör jag har (meningiom) och tja, jag är väl snart färdig läkare nästan   ! Ju mer kunskap ju lugnare är jag, så fungerar det förstås inte för alla - men för mig är det så. 

Fortfarande känner jag mig pigg och frisk (förutom att jag är hemma just nu pga feber och förkylning, men det kan nog inte tumören lastas för) och jag lever livet precis som jag alltid har gjort. Två veckor före operation får jag dock inte använda viss form av smärtstillande, t.ex Treo så hur det ska gå får vi ju se.... De som känner mig vet att jag är rätt så flitig användare av det..

Jag försöker förbereda så mycket som möjligt här hemma för att underlätta under tiden jag ligger på sjukhuset. De vuxna hundarna är det inga problem med, men om någon känner för att låna hem en valp under tiden från mitten av december och någon/några veckor framåt får ni gärna säga till! Om allt går som det ska kommer jag hem bra precis till julafton, men om det blir några dagar efter jul så går det också bra. Barnen är ju stora nu och vilken dag vi firar jul bestämmer vi ju själva, viktigast att vi får vara tillsammans och får äta lite gott och så julklappar förstås!

Förresten är inte december och jultiden något jag ser så väldigt mycket fram emot, december är nog den månad som är den tyngsta för mig personligen. Så mycket negativt har hänt i december genom åren... Samtliga mina missfall har jag fått i december, Malin dog några dagar före julafton, jag och min förra man bestämde oss för att skiljas kring jul, det hemska och svekfulla beskedet från SKK kom någon vecka före jul, företaget där David jobbar gick i konkurs några veckor före jul och nu ska jag operera bort en hjärntumör en vecka före jul... ja, det finns säkert något mer också som jag inte kommer på just nu. Så att jag längtar till januari förstår nog de flesta! Såå skönt det ska bli när allt detta är över. 

Jag förstår att det inte är så lätt för folk att veta hur de ska reagera när någon drabbats av en hjärntumör. Men att säga saker som att jag ska sluta äta socker, eller börja äta bättre det tycker jag faktiskt inte är speciellt taktiskt eller ens snällt. Nu är jag inte den som bryter ihop i första taget, men det känns lite märkligt att få påståenden som att jag får nästan skylla mig själv för att jag fått en tumör i hjärnan. Jag är helt övertygad om att INGEN rår för själv när de drabbats av något dylikt som en hjärntumör, utan shit happens helt enkelt! Det som är viktigt i livet tror jag däremot är att må bra och trivas, skratta mycket, umgås med de som ger en energi och som tycker om en för den man är, äta det man tycker om, göra det som man tycker är roligt - leva under tiden man lever helt enkelt, för som det sägs - "en dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva".     

Stora Stockholm blir alltså min sista utställning på ett tag, när nästa blir beror förstås på hur snabbt jag återhämtar mig vilket är omöjligt att veta något om än. Om jag får be om något så är det att det inte ska bli något prat alls om min operation och tumör under den utställningen, jag orkar inte med en massa som att vi aldrig skulle ses igen osv. För det första hatar jag avsked i alla former, gillar knappt att säga hejdå överhuvudtaget. Så snälla - inget annorlunda alls, inga kramar med lycka till osv... Jag förstår att det görs med vänlighet, men jag orkar inte med sentimentala saker samt medlidande. I skrift går bra (personliga meddelanden eller på FB) och det uppskattar jag verkligen, men inte något medlidande eller sorgligheter när vi träffas - hoppas ni förstår att det inte är illa ment, bara ett sätt för mig att klara detta på bästa sätt och att det inte är något att vara rädd för   ! Jag känner mig lugn själv, men om alla andra beter sig som att jag nästan ska dö - ja, då vet jag inte hur länge till jag är lugn...

Så tänk gärna på mig när jag opereras, men tänk positiva tankar, tänk att allt kommer gå bra så är jag säker på att det blir så     .