För er som orkar läsa mer om "resan" med att ta bort min hjärntumör kommer fortsättningen här.

Tisdag vid lunch får jag en lapp av en sköterska där det står att jag ska få åka till Gävle sjukhus onsdag - äntligen, så skönt!

 
Lite opersonligt kanske - men, men ett glädjande besked var det ju ändå   .

Ont i huvudet och illamåendet höll i sig, men annars kände jag mig oförskämt pigg för att ha fått skallbenet uppsågat, ihopborrat och "ihopnitat" med 27 nitar. Frankenstein alt the Butcher kallas jag här hemma nu med mitt stora ärr, sån humor har vi i vår familj     .

Ambulansen kom och hämtade mig bara en kort stund efter 10.00 - lite värre måste jag väl erkänna att illamåendet blev av de stötar som jag kände genom den hårda båren och den inte alltför mjuka stötdämpningen i ambulansen. Sen kändes båren jättesmal så hela resan låg jag och spände mig för att inte ramla av.... Jaja, jag vet - jag är inte van med varken ambulansfärder eller sjukhusvistelser...

Anlände till Gävle sjukhus och stroke-avdelningen 109s strax efter 11.00 Ingen säng fanns färdig åt mig då, enligt personalen var det en säng tom - men de höll på att göra ren den. Jag skulle därför sätta mig i matsalen och vänta under tiden.... Sliten som jag var efter ambulansfärden och med en början på migrän igen - satte jag mig där och tryckte i mig en ny migränmedicinsdos.  Vid 12.00 serverades lunch där - och vad ska man säga.... Jag förstår absolut att det inte är lätt att laga mat åt ett helt sjukhus, och även om jag vet att jag förstås skulle må bättre av att äta mat - så gick det bara inte. Jag kan inte äta dylikt. Hur många gånger har jag under mitt liv fått sitta med en kall tallrik framför mig med mat jag inte fått i mig? Sedan inget ont om de andra patienterna på avdelningen - men det är en stroke-avdelning och jag har inte sett någon yngre än 75-80 år här. Så nej, någon mat kunde jag inte få i mig - mådde ju illa redan innan liksom.

När klockan var efter 13.00 frågade jag om de fortfarande inte hade nån säng till mig - var då i desperat behov av att få lägga mig ner. Vadå sa de och såg frågande ut? Så berättade jag och då skulle de kolla...

Och jodå, det fanns en säng - de hade nog "bara" glömt bort mig. Men, ska sägas - de har bett tusen gånger om ursäkt för det och de hade en väldigt stressig dag, dagen före julafton. Många skulle hem, en hel del taxi var försenade - och man är inte mer än människa även om man jobbar som personal. Om man bara är snäll mot mig - skulle jag aldrig kunna vara "elak" tillbaka.

Men - den första läkare jag träffade här var precis lika otrevlig som läkarna i Uppsala - överlägsen och nonchalant, svarade på mina frågor med ett Schuu - på inandning liksom. Att jag skulle få åka hem var absolut inte troligt och jag ställde en fråga om Treo - det skulle han kolla upp och återkomma. Han har inte synts till sen dess och det var alltså i onsdags em - suck....

Dock ska sägas att annan personal här (med endast någon som undantag som visserligen varit snäll mot mig som har en vass tunga, men som varit på gränsen till riktigt dum mot en del gamla, snälla personer - jag hatar de som slickar uppåt och sparkar nedåt...) har varit helt underbar. De har kanske inte haft samma kunskaper som i Uppsala - men de har mycket att lära ut på att lyssna på sina patienter, vara empatisk och bry sig helt enkelt. Jag är ändå glad att jag fått se denna sedan av vården också   . Berättade just detta för en i personalen nu och ville hon skulle säga det till de andra - vi är alldeles för "bra" ibland på att kritisera, men ibland glömmer vi bort hur mycket beröm och snälla ord kan göra gott för varandra. 

På julaftonsförmiddag får jag iaf besked att jag får dagpermis - sååå skönt och bästa julklappen att få fira hemma med David, barnen och hundarna     . Vi kom inte hem förrän vid 14.30-tiden eftersom vi fick vänta länge på att de skulle ta bort "nitarna" eller "stygnen" - menmen, så glad jag skulle få komma hem även om det var för en kort
stund.

Såhär glad blev hundarna att se mig - barnen satt vid köksbordet och väntade, de frågade om de skulle göra lika som hundarna - meeen, det var bra ändå försäkrade jag dom om   .

Katten Frasse har dock fortfarande inte sett åt mig. Igår när jag var hem tittade han på mig som om jag vore hemlös eller nåt när jag ropade på honom. Han stirrade på mig och gick sedan demonstrativt fram till Jacob och strök sig mot hans ben. Frasse som varit så "mammig" förut - men tydligen sjönk man snabbt på popularitetslistan när man inte varit hemma och gett honom mat varje dag. Vi testade idag igen, men icke - David försökte sätta honom i mitt knä, men han sprang därifrån på en gång. Haha.... vad ska man säga, tacka vet jag hundar och deras villkorslösa kärlek   .

David och Henric gjorde i ordning julmaten, Jacob och Thomas höll koll på mamma i soffan. Jacob hade julpyntat så fint - roligt att se sakerna på andra ställen än de som jag "alltid" ställt dom på. Thomas hade pyntat granen fint, även om jag fick höra det varit problem med ljusen då de hängde både här och där i början   .

Min mor hade varit där och hjälpt dem städa, samt att de alla fem hjälpts åt med hundar och katter under den tid jag varit/är på sjukhus - guld värt förstås och otroligt viktigt för återhämtningen att jag kan känna mig lugn över hundarna. Visst tycker jag också det känns jobbigt för "barnen" - men de förstår ju ändå vad som händer, mina fyrbenta barn kan jag ju inte prata med - de har sprungit runt och letat och letat efter mig varje gång David kommit hem utan mig....   ...

Så massor med tack till mina närmaste som ställt upp och ställer upp massor för mig och mina kära - men också stort tack till alla er andra, ni som hjälper oss med några av våra yngsta vildar nu under den här tiden. Det stöd jag får/fått från mina fantastiska valpköpare, vänner och övriga hundvänner har hjälpt mig massor i detta - så mycket styrka jag har hittat i ert stöd och era ord. Hundvärlden får utstå många hårda ord om elakheter och skvaller, men på nåt sätt - när det verkligen gäller, då finns vi där för varann, en större trygghet kan inte finnas. Glöm aldrig hur viktiga ni är för andra och att ett snällt ord kan göra en annan människas dag   .

Tillbaka till julafton. Efter lite julmat var det dags för julklappsutdelning. I vår familj älskar vi julklappar till stora som små barn - och varje julklapp öppnas ett och ett så vi alla får se och njuta av det som köpts. Jag gillar inte när julklappar bara rivs upp och kastas åt sidan inför nästa paket. Nej, jag vill se vad det är och från vem. Sååå OM vi nån gång får svärdöttrar och barnbarn kommer våra julklappsutdelningar att ta hela dagen     

Sen var det dags för mig att åka tillbaka till sjukhuset och då var jag rejält trött - även om det varit hur härligt som helst att få fira jul med mina käraste behövde jag sova då.

Sov dåligt som alla andra nätter - och vaknade med huvudvärk som dock gick över rätt så snabbt. Inget blodprov togs på mig på morgonen och det ifrågasatte jag. Sjukskötaren kunde inte svara på varför - men kom tillbaka efter en stund. Beskedet blev dagpermis även denna dag - dvs. igår juldagen. Skulle sedan vara tillbaka 20.00 igår kväll för att ta nya prover på natrium i morse igen.

Igår var en ännu bättre dag - när vi kom hem var jag "dösugen" på risgrynsgröt, med kanel och socker samt riktig laktosfri mjölk. Till det ville jag ha egenbakade rosenbröd med min mors hemlagade tunga på. Heeelt övertygad om att det var vad som gjorde susen. Sedan jag åt det har jag känt mig bättre och bättre timme för timme. Visst lite huvudvärk då och då - samt lite lätt illamående (har säkert med medicinerna att göra). Men ändå, så mycket piggare och började verkligen känna att jag återkom mer och mer till livet. 

Med lite kvällsmat i magen kände jag mig redo för att åka tillbaka till sjukhuset till 20.00 igen. Nästan pinsamt pigg för min avdelning.... Fullmåne som det var i natt och med en säng inte så bekväm sov jag inte mer än två timmar inatt. Höll därför koll på hur ofta de kollade till oss. 21.00, 01.00 samt 05.15 - känns som jag har minst lika bra koll här hemma under natten med tanke på att David ligger bredvid.

Vad tror ni jag har roat mig med inatt då istället för att sova? Jomen fundera på resan till WDS Moskva - titta på hotell till EDS i Bryssel. Kollat på möbler till vardagsrummet och funderat på vad vi skulle kunna ändra på där. Har massa roliga önskningar nu till min födelsedag om nån vecka drygt - både praktiska (till Davids stora förtjusning   ) samt t.ex sydda stolsöverdrag till våra matsalsmöbler. Ett stort fint vitrinskåp till där pianot står idag skulle jag också vilja ha - för pianot skulle jag vilja flytta ut därifrån. En fin skänk som passar till övriga möbler därinne och en fin mediamöbel. Ny tv blev inhandlad redan igår på mellandagsrean tydligen:
 

Vaknade ändå pigg och utan nästan nån form av illamående och huvudvärk i morse. Fick besked ca 10.00 att jag skulle få åka hem under helgen. På måndag mellan 8-9 ska jag återkomma till avdelningen för att få träffa en specialist på just den formen av diabetes de misstänker jag lider av, diabetes insipidus (DI). Det lät bra tycker jag ändå. Självklart vill jag att detta kollas upp ordentligt - men faktum är att jag nog tillfrisknar snabbare hemma i den miljö jag trivs i och i närheten av mitt eget kylskåp   . Jag sa till sköterskan att jag nästan skämdes att ta upp deras tid och en plats hos dem när jag var så pigg och man såg så många som behövde hjälp - kände mig sugen många gånger att erbjuda mig att hjälpa till.

Här i Gävle har jag delat sal med en otroligt gullig äldre man - han hade drabbats av flera hjärtinfarkter för några år sedan samt en förmodad stroke i tisdags. Så innerligt snäll och go han var - jag bara älskar såna gamla tanter och farbröder och kan verkligen sörja ibland att jag inte har någon sån i mitt liv, saknar min farmor som är den snällaste människa jag träffat   . Han var så pratsam, utan att på något sätt vara påträngande. Berättade om sig själv och sitt liv - så intressant att höra. Och så omtänksam om sina syskon, fru och sina barn i Stockholm. Han blev utskriven idag - så vi skojade och sa att på vår sal kom julafton idag   ! Hoppas verkligen att han återfrisknar snabbt och får återkomma till sitt liv som man hörde att han höll mycket kärt   .

På vägen hem idag stannade vi först på Max för jag var så sugen på en jordgubbsmilkshake - sen vidare till lite mellandagsrea i Valbo. Himmel vad folk alltså! Jag hade mössan på mig så folk inte skulle se mitt rakade hår och mitt sår - Jacob och David tyckte det var lite roligt med en hiphopmorsa för en gångs skull   .

Passade på att ta några foton på vägen hem - så glad att se dessa vyer igen och få andas in frisk luft.

 
Nu soffmys med hundar, David och nya soffan - så jävla nöjd med nya soffan, soffbordet och mattan   !

 

Gretha Klinkenbeeg

26 december 2015 20:59

Du får ta godt vare på deg :-)

barecho

26 december 2015 21:02

Tack :)

 

Sabine

26 december 2015 21:36

Again the german Sabine. But you wrote so open,it's all true. I was nurse in the intensive care,I know both sides very good. It's a way,you are going. Yes,the dogworld is in this Situation really nice,is good.
I wish all best for you.
How you wrote "touch". Have a good night.

http://www.ofrisingstar.de

barecho

26 december 2015 21:42

Thanks

 

karin å

30 december 2015 00:16

Det värmer i hjärtat och jag blir rörd när jag ser filmen på hundarnas reaktion när du kommer hem.Även skönt att se dig så pigg efter op. Sköt om dig.

barecho

30 december 2015 08:14

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ubbe, hanhund      Uzo, hanhund     Undis, tik     Uzzi, tik     Unette, tik     Ultra, tik     ...

  Taco     Toby     Tristan     Trevor     Tippo     Tango     Tally     Trisha     Tabitha     Tora   Mer information om valparna finns här: Kennel Barecho ...

  Ubbe     Uzo     Undis     Uzzi     Unette     Ultra   Mer information om valparna finns här: Kennel Barecho ...

I måndags, när det var sex dagar kvar till beräknad valpning så låg tempen på 37,6. Det var ju inte jättelågt och Kryddan åt upp sin mat. Hon var lika lugn som vanligt. Så jag tänkte det var falskt alarm. Tempen sjönk sedan sakta nedåt, men inga andr...

I denna blogg kommer det mestadels vara inlägg som har med kennel Barecho att göra. Om våra valpar, hundar, från utställningar mm. Jag (Helene) har skaffat en ny blogg där jag mer kommer att skriva mina tankar och åsikter inom olika ämnen, välkommen ...